Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2011

Örebro

Två nätter har vi nu campat på Gustavsviks camping här i Örebro. Stort, fint, välskött och inte så mycket folk. Ganska perfekt alltså. Regnet gav med sig till slut och vi har njutit av solen både här och med varsin mjuklass inne i centrum. Hundarna trivs också när vi är så nära varandra hela tiden. Rex ligger mest i förtältet och Kasper trivs bäst inne. Junie är ganska upptagen så här i slutet av terminen men några besök hos oss har hon hunnit med och vi följde med henne till Ikea för en del inköp.

Hundarna gillar att det är så många stora fönster i tältet.

Långt där borta på andra sidan sjön står vår husvagn.

Kenneth påstår att detta fantastiska träd är en oxel. Varför finns det inte sådana hos oss?

Bland lagerhyllorna på Ikea.

Det här kan man ju skratta lite åt om man tycker det är roligt.

Annonser

Var är sommaren?

Av någon underlig anledning har jag varit helt säker på att när vi tar en tripp med husvagn söderut i landet så ska det vara soligt och varmt och vi ska inte behöva använda jacka och strumpor. Nu sitter jag här och lyssnar på regnet mot taket och ute är det 8 grader. Det känns precis som hemma men man åker ju inte bort för att ha det som hemma. Jag tror att vi kanske har varit lite bortskämda med bra väder de senaste turerna med husvagn och då förknippar vi dessa resor med sommar och sol. Nåja, lite regn kanske kan vara mysigt så länge det inte fortsätter dag ut och dag in.

Fy,vad gnälligt det här blev. Vi är ju på väg till vår Junie i Örebro och där är det alltid sommar och även om det inte skulle vara det sprider hon sån värme omkring sig så att det känns så i alla fall. Några dagar i Örebro blir det och sedan tar vi med oss dottern och åker till Göteborg för bl a ett besök på Liseberg. Vi kanske stannar där några dagar och njuter av den göteborgska atmosfären och sedan drar vi oss så sakteliga hemåt igen för att hinna till Saras avslutningskonsert den 8:e.

 


Jag förstår inte

Nej, jag kan verkligen inte förstå hur de styrande i vår kommun tänker just nu. Jag brukar inte reta upp mig på fattade beslut eftersom jag sällan är så insatt att jag har tillräckligt bra argument att komma med. I alla fall inte när det gäller kommunens ekonomi. Nu är jag i alla fall väldigt konfunderad och undrar hur väl förankrat deras beslut att avveckla Östersunds största turistsymbol, ångaren Thomée, är. Dessutom ska de lägga ner verksamheten på Verkön och sälja slottet. Slut på alla uppskattade båtturer på Storsjön med bl a besök på populära Verkön och middag på slottet.

Jag kan förstå argumentet att pengar saknas och alla har väl olika uppfattningar om vad som är värt att satsas på. Jag vill inte ställa några andra verksamheter mot turistverksamheten men varför, VARFÖR ska vi ha ett torg som värms upp med värmeslingor vintertid så att det just där är snöfritt. Det kunde vara skrattretande om det inte gällde så höga belopp så att Thomée kunde räddas kvar i stället. Östersund lever högt på att kalla sig ”vinterstaden” och i mina öron rimmar det väldigt illa med att kasta bort alla pengar på dessa värmeslingor. Jag har inte hört en enda positiv röst när det gäller denna uppvärmning så jag undrar var den galenskapen kommer ifrån.

Nu är i alla fall beslutet om Thomée klubbat men protesterna ökar och lär nog fortsätta länge. Vi får väl se hur det går – i sommar ska båten gå som vanligt och kanske kan kommunfolket släppa lite på prestigen och ändra sig.


I huvudet på en medelålders kvinna

Mitt huvud innehåller många saker liksom de flesta andra människors huvuden. Jag vill inte påstå att det rymmer varken mer eller mindre än genomsnittshuvudet men just nu känns det som om innehållet är lite för omfattande för mitt huvudomfång. Det spränger och trycker och försöker på alla sätt hitta en väg ut ifrån trängseln därinne. Det konstiga är att det måste ha kommit till väldigt mycket, av vad det nu är som finns därinne, det senaste året för innan dess hade jag nästan aldrig problem. Nu bråkar mitt huvud med mig flera gånger i veckan och det påverkar vanligtvis ett öga också. Vänster eller höger varierar, det är precis som om något styr så att värken ska fördelas rättvist.


Koskräck

Undrar om det finns ett finare ord för det, något  som slutar på fobi och som låter lite tjusigare än koskräck. Det är i alla fall något jag lider av men bara när jag är ute och går med mina hundar. När jag möter kor utan att hundarna är med kan jag le rart mot dem och ibland känna lust att klia dem lite i pannan och under hakan. De har ju så otroligt vackra ögon som tittar klokt (en del skulle nog säga dumt) tillbaka på en när man pratar med dem. Inte många andra djur kan sprida en så fridfull stämning och ändå blir jag så rädd att jag nästan springer förbi dem dragandes mina stackars voffar i deras koppel medan hjärtat bultar och jag glömmer bort att andas. Helst går jag en annan väg om jag ser att de är nära stängslet.

Varför är jag då så rädd? Kanske kan det delvis bero på att jag för länge sedan har hört att kor ser hundar som fiender och vill anfalla dem. En annan anledning kan vara att jag en gång gick förbi en hage med skylten ”varning för tjurar” och hela skocken med tjurar kom galopperande mot mig och min förra hund. Som jag minns det nu hade de sänkta huvuden med hornen riktade framåt och allihop brölade för fullt. Förmodligen något jag fabricerat ihop i min förvirrade hjärna i efterhand men minnet är så och det vill jag inte återuppleva. För övrigt kan jag bara minnas komöten där de (ibland utanför staketet) stått och stirrat nyfiket (jag har tyckt att de stirrat hungrigt) men inte kommit närmare än några meter. Förmodligen är det så att de bara är nyfikna men jag vill inte utsätta mina små älsklingar för risken att bli attackerade av vilda, frustande odjur så jag kommer nog att fortsätta försöka undvika dem.


Språkfunderingar

Här kommer ett inlägg som säkert inte intresserar någon utom kanske mina barn och då förmodligen bara de två äldsta som är lite språknördar.

Jag var på middag hemma hos en av kursdeltagarna på italienskakursen och satt bredvid vår lärare som kämpar med att lära sig svenska samtidigt som han gör allt för att lära ut sitt språk till oss. Han sa till kvällens värd att ”det var goda” och eftersom jag vet att han gärna vill bli rättad talade jag om att det heter ”det var gott” och att goda är en pluralform. Lite senare kom jag att tänka på att om han hade sagt ”maten var goda” så hade det korrekta varit ”maten var god”. Hur förklarar man den svenska grammatiken på bästa sätt för någon när man inte vet själv varför det heter på ett visst sätt. Jag vet ju att det i det här fallet beror på om det är ”det” eller ”den” men vad är det egentligen som styr när det är det, den, ett eller en? Finns det några regler eller måste man helt enkelt lära sig varje substantiv? Finns det feminina och maskulina substantiv i svenskan som i andra språk eller är alla neutrum och varför finns det i så fall två olika varianter av neutrum?

Jag anser mig behärska svenska språket på ett för det mesta korrekt sätt men att förklara hur och varför det ska vara si eller så, det klarar jag inte. Be mig förklara italiensk grammatik så känner jag mig mycket säkrare trots att jag inte klarar en riktig konversation.

Det finns säkert hur många exempel som helst på svensk grammatik som vi alla behärskar men inte kan förklara och för min del spelar det faktiskt roll. Jag vill kunna förstå hur språket är uppbyggt och varför och det känns lite frustrerande att inte göra det. Förmodligen får jag nu förslaget att gå en kurs eller köpa en bok om detta och kanske borde jag göra det. I första hand hoppas jag på att mina språkbegåvade barn ska kunna hjälpa mig på ett lätt och smidigt sätt.


Likheter

Sitter och funderar lite över hur jag själv var som barn och ungdom och jämför det med mina döttrars egenskaper. Jag har inte tidigare reflekterat över hur många likheter det faktiskt finns men ju mer jag tänker tillbaka ser jag att vi egentligen är otroligt lika på en del områden. Viljan att alltid vara alla till lags, tvånget att vara duktig och snäll, det självpåtagna ansvaret för att vissa saker ska fungera och att försvara familjen med näbbar och klor i alla lägen. Ingen  har tvingat oss in i dessa roller utan allt har varit sådant som vi själva velat och har gjort att vi känt oss som just duktiga och empatiska.

Som vuxen har jag aldrig känt att det inneburit något negativt att ha den ryggsäcken och jag har nog behållit de delar som jag tycker är berättigade,  t ex försvaret av min familj och ett stort ansvar för att det mesta ska fungera (kontrollbehov kanske). Jag känner inte alls att jag måste vara så förbannat snäll  och duktig längre och jag säger gärna vad jag tycker om jag inte håller med om en åsikt. Ju äldre jag blir desto mer har jag börjat göra som jag vill och inte hela tiden undra om det stämmer med vad andra vill. Jag vet inte om det beror på att jag är en ganska jordnära person som lever mitt liv efter logik och förnuft i stället för att med känselspröt värdera alla situationer lite halvängsligt. Jag är nog lite tråkig och med dålig fantasi och därför har jag inte tagit skada.

Min högsta önskan är att mina döttrar inte ska fortsätta på den väg vi alla tre började på utan att även de ska upptäcka sina starka och fina sidor och bli stärkta både i självkänsla och självförtroende. Förstå att det viktigaste i livet aldrig har varit att vara bäst eller snällast utan att finna det sätt som gör att man mår bra själv och även i relationen till andra. Förverkliga era drömmar men inte till den grad att ni förlorar er själva. Detta gäller naturligtvis min son också även om han inte haft riktigt samma krav på sig själv (inte vad jag vet i alla fall). Ni är alla tre de finaste människor jag känner och jag älskar er otroligt mycket.