Min blogg om allt och inget

Arkiv för juli, 2013

Morgon

Många tycker synd om mig som vaknar så tidigt på morgnarna. De kan inte förstå hur man kan klara av att gå upp före 05.00 varje dag och trivas med det. Jag kommer inte ens ihåg när det började och hur jag kände då men nu, när det har gått så många år, tycker jag att det är den skönaste tiden på dygnet. Ibland försöker jag ligga kvar lite längre och någon gång händer det att jag faktiskt lyckas somna om men oftast säger min kropp att nu är det dags att gå upp och få lite ordning på alla muskler och leder och då är det bara att inse att det måste bli så.

En dag som i dag är det extra härligt med tidiga morgontimmar. Allt är så lugnt och stilla och det är svalt fast solen skiner från en molnfri himmel. Jag har öppnat så mycket jag kan för att släppa in lite svalka och efter frukost och min dagliga träning har jag strosat omkring och småplockat lite i trädgården. Dessa tysta timmar då jag är helt i min egen värld är min oas i livet. Sedan är jag redo för att möta resten av dagen och allt vad som kommer med människor och ljud.

Det är konstigt vad lätt man glömmer bort hur missnöjd man har varit med vissa saker. Vi träffade några familjer från byn i går kväll och vi konstaterade allihop att förra veckan var det nära att mäklare kontaktades. Det där är nästan helt borta nu och i stället är det ingen av oss som vill bo någon annanstans (ska detta ord särskrivas? Jag tycker inte att det känns så.). Förmodligen uppskattar vi de härliga dagar vi nu har så mycket mer än om finväder hade varit vanligare här. Det är dessa dagar vi kommer att minnas och tänka tillbaka på när snön yr omkring. Det är ju egentligen bara sommaren som är finare i andra delar av landet. De andra årstiderna är nog faktiskt bäst här och tidsmässigt så är det en myyyycket längre period.

Nu har klockan blivit kvart över sju och snart börjar det röra på sig runt omkring. Till alla er som sovit lite längre vill jag sända en önskan om en riktig god morgon och en härlig dag.

Annonser

Har längtat så…

När man inte är bortskämd med vackra sommardagar njuter man desto mer när det väl kommer någon. I dag har humöret varit i topp och även om ni som är vana vid värme tycker att det är ganska svalt här så tycker vi att det har varit perfekt. Eller, kanske jag skulle ha velat ha lite varmare i vattnet än 14,5 grader men det kommer att stiga de närmaste dagarna – liksom temperaturen.

I morse bestämde vi oss för att utvidga våra promenaderfarenheter genom att åka bil ca 5 min och sedan gå rakt ut i ödemarken. Kenneth har varit där förut, både i jobbet och på hundpromenad, men jag har aldrig sett de myrar och den ganska stora sjö som ligger så  pass nära vår by men ändå lite väl långt för att gå dit ända hemifrån. Vi tog med oss fika och några små hinkar, i fall det fanns hjortron. Sjön (Opesjön) var större än jag trodde och där, mitt ute i ingenting, låg ett hus så fint vi sjön. Vi drack vårt kaffe i ett vindskydd och travade ut på en myr där vi hittade ca en halv liter hjortron. Det räckte för i dag tyckte vi och gav oss av hemåt.

002 003 005 007 008 009 010Väl hemma kokade vi sylt (eller jag kokade sylt) och så gräddade vi våfflor. Med vispad grädde till blev det mums. Ok, vi åt inte den nya sylten för vi hade lite kvar sedan förut men det blev i alla fall våfflor med hjortronsylt och grädde.

014Jag har lovat mig själv att jag får fortsätta att vara soldyrkare tills jag får andra direktiv från läkare så efter lunch blev det bryggan tillsammans med hundar och man och dotter. Härliga, underbara dag som kom när vi behövde den som mest. Tänk vad allt kan vända och hur humöret ändras med övriga förutsättningar.

015


Finns det något positivt just nu?

001

Ja, vad ska man säga? Så här har det sett ut hos oss i nästan en vecka nu och det verkar fortsätta över helgen också. Nu har folk på riks-TV börjat tycka synd om oss och säga saker som att det är orättvist och det här förtjänar de inte. Det är faktiskt lite synd om oss, speciellt här i Jämtland, och även om vi vet att det brukar vara så här ibland så är det lätt att deppa lite när man ser väderkartorna med solar och värme i resten av landet och regn och kyla just här.

Inte bara vädret är surt. Jag är också rätt så sur över att kanske en del av det som gör att jag trivs med mitt liv kommer att tas ifrån mig. En av de få ljuspunkter som får mig att tycka att det finns ju faktiskt en liten fördel med att vara sjukskriven och gå hemma om dagarna är och har varit möjligheten att njuta fullt ut av de soldagar som trots allt dyker upp här också ibland. Nu är risken att jag ska få en massa förhållningsorder om att vara försiktig med solandet och det känns som att förlora en väldigt god vän. Jag är en soldyrkare och jag har alltid tyckt att jag har haft tur som fötts med ett pigment som klarar av mycket sol. Men det ska vara äkta vara, inga solarier för mig för det är kombinationen av värmen, som får mig att må så bra, och känslan av att ligga utomhus och höra vågkluck eller lite sus i träden som är det härliga. Dessutom gillar jag att bli brun. Det är nog den enda fåfänga jag ägnar mig åt och det skäms jag inte för.

Nu är jag ju sådan att jag försöker oftast att hitta något positivt i det grå och tråkiga och om jag ska vara lite bistert skämtsam så kan jag ju konstatera att jag bor på helt rätt ställe för här är det inte så stor risk för alltför mycket solexponering. Min dotter har försökt tala allvar med mig och sagt att jag måste tänka mig för och det finns faktiskt solskyddsmedel. Hon har så rätt och jag behöver nog inte avstå från solen men just nu verkar det jobbigt och bökigt att behöva smörja in sig med en massa klet, jag är ju van att bara slänga på mig bikinin och sedan vistas i solen i timmar utan att bränna mig. Förmodligen kommer jag gå här och känna mig lite låg några dagar men sedan kommer jag igen, det brukar jag göra, och hittar andra glädjeämnen. På lördag är det t ex dags för Diggiloo-gänget att komma till Jämtland och Myrviken och vi och några vänner ska ta husvagnarna och campa där och ha riktigt kul hela kvällen och natten. Show och sedan dans och lite vin så kommer glädjen tillbaka.


Små sår och goda vänner ska man vara rädd om

Ett gammalt väl använt uttryck som visar sig stämma. Att man ska bry sig om och behandla sina vänner väl är något som vi alla är medvetna om men vi är nog väldigt många som drar oss för att kontakta läkare för saker som inte är så akuta, typ små sår som kanske sitter på ställen där man inte ser dem och som man därför inte tänker på så ofta.

Jag skulle äntligen påbörja en ny medicinsk behandling i dag. Den skulle ges via dropp och det skulle ta tre timmar plus en timmes övervakning efteråt. Jag packade min lilla väska med bok, läsglasögon och en liten matsäck och var ganska förväntansfull när jag kom till reumatologmottagningen. Nu blev det inte som jag hade trott utan i stället för dropp blev det remiss till hudmottagningen. Jag har nämligen just ett sådant litet sår, som jag haft i flera år och som aldrig riktigt läker, på ryggen. Läkaren tittade och sa att hon tror att det är ett ”basaliom” som ser godartad ut (en lindrig typ av hudcancer som är lätt att behandla). Alltså ingen som helst fara eftersom den upptäcktes så tidigt och det är en väldigt långsamt växande typ av hudförändring (ca 10-15 år innan det blir allvarligt). Men den måste ändå behandlas och innan det är gjort kan de inte ge mig den behandling jag kom dit för, ett biologiskt medel som tydligen kan förvärra alla möjliga sorters infektioner eller andra skavanker som man redan har.

Jaha, då var det bara att åka hem igen till glada hundar som slapp vara ensamma särskilt länge. Lite frustrerad är jag eftersom det hela tiden dyker upp saker som förhindrar behandlingen på reumatologmottagningen. Är det inte njurarna som krånglar så är det ett j-a litet sår. Hoppas nu att det går fort att åtgärda detta så att jag någon gång kan komma vidare i det som jag skulle göra.

Mitt i all irritation kan jag ändå inte låta bli att fundera på alla människor som, precis som jag, inte bryr sig om sina små sår utan slår bort alla tankar och tänker att det är säkert inget och jag vill inte verka hypokondrisk. Jag hade nog inte sökt läkare för detta utan det är, precis som med mina tidigare njurproblem, bara genom tillfälligheter som det har upptäckts. De som inte har någon läkarkontakt och känner sig friska kanske kan gå i många år tills det har blivit mycket allvarligare, för det blir det till slut. Kanske ska jag vara lite tacksam för min värk för att den har lett till att mina andra problem har uppmärksammats i tid. Det kanske inte är så tokigt att se det så: kan man inte bli av med den så se den som en god vän som hjälper till att upptäcka värre saker.

Jag vill nog avsluta med uppmaningen att man inte ska vara rädd för att söka läkare om man har konstiga, långvariga hudförändringar av något slag. Jag har varit dum och struntat i min men turligt nog får jag hjälp ändå. Alla kanske inte har sådan tur så tveka inte även om det känns lite fånigt.


Mobilsjukan

Ni vet det där beteendet då mobilen är med och framme hela tiden och allt man gör och säger har något med den att göra – det är mobilsjukan och den sprider sig snabbare än någon annan epidemi. Jag har stått lite utanför och sett hur allt fler i min omgivning ständigt knappar på det som egentligen är en telefon. Låter det som om jag är avundsjuk? Kanske är jag det, i alla fall lite grann. Jag har en jättebra kombinerad telefon och kamera med massor av bra funktioner, en del som ingen annan har. Problemet med den är att den inte är en androidtelefon eller en Iphone och därför inte kan hantera alla de appar som jag gärna skulle vilja testa. Inte heller ingår det internet i mitt abonnemang eftersom jag för det mesta har tillgång till dator och då är det bekvämare att sitta vid den. Detta gör att jag känner mig väldigt okunnig och ute när det gäller handhavandet av allt som har med smartphones att göra.

Nu har min man och min yngsta dotter köpt varsin ny telefon med allt det som jag saknar (jag har fortfarande mycket mer utrymme och bättre kamera). När de hämtat ut sina nya leksaker existerade inget annat under resten av kvällen. Min dotter, som länge vägrat falla i smartphonefällan, sa att hon hatade att hon älskade sin telefon så mycket och hade väl lite delade känslor inför att nu hade även hon drabbats av mobilsjukan. Min man var knappt kontaktbar till en början och märkte knappt att han fick kaffe eller något annat som hände runt omkring. Så småningom började de i alla fall prata så smått – med sina mobiler. De upptäckte nämligen att de via röstkommandon kunde utföra diverse kul saker, typ tala in inlägg på facebook. Det blev en del kul texter och nu började de faktiskt kommunicera med mig också och vi skrattade gemensamt åt alla rolig saker deras mobiler skrev.

001Nu är det inte meningen att jag ska låta som en surkärring som bara gnäller. Jag skulle gärna själv skaffa en ny telefon men jag är för snål för att kassera min så länge den fungerar som den ska. Jag vill inte heller byta bort min bra kamera mot en sämre och det finns även andra saker jag gillar med min gamla antikvitet. Den får hänga med så länge den orkar och så småningom ska jag också lära mig att hantera alla nya funktioner som kommer.


Hemma i vardagen igen

Jag och vårt lilla hus i Optand är som två magneter som dras till varandra om vi befinner oss inom någorlunda lagom avstånd. I alla fall är det så det känns men förmodligen så är det bara jag som dras mot huset och omgivningarna utan gensvar. Det spelar ingen roll att vi lämnade solsken och värme bakom oss och åkte rakt in i gråvädret, jag blir varm i hela kroppen när vi närmar oss HEMMA.

Vi gjorde vårt sista fikastopp lite utanför Kårböle (bara det namnet ger glada känslor eftersom Böle finns i massor av konstellationer i Jämtland). Där sken fortfarande solen men vi såg molnen som närmade sig norrifrån så vi insåg att det var ingen idé att ta på sig något svalare. Vi suckade lite och sa att ”jaha, då är det som vanligt igen”. Det är inte riktigt rättvist att säga så för vi har faktiskt fint väder ibland vi också men ofta är det sämre hos oss än i övriga landet.

001Det var så skönt att komma hem igen. Överallt såg vi saker som måste åtgärdas och fixas och vi var medvetna om all tvätt och allt plockande i husvagnen som låg framför oss men det finns inget annat tillfälle än när man kommer hem, efter några veckors semester, som energin flödar så mycket och kliandet i fingrarna är så påtagligt. Gräsmattan var, som väntat, väldigt lång på vissa ställen men lite kortare på andra. En stor del av tomten är på god väg att bli en fin sommaräng och kanske vore det fint att låta den få utvecklas men vi har så många vackra ängar och blomsterfyllda diken runt omkring oss så vi ska nog återställa gräsmattan till just en gräsmatta igen.

Något jag aldrig har lust till, när jag kommer hem efter en tids bortavaro, är matlagning. Jag har tankarna på miljontals andra ställen än bland kastruller och stekpannor och vill Kenneth ha hemlagad mat då så får han fixa den själv. I går var vi båda inne på samma linje, nämligen pizza. Så väldigt bra att avsluta semestern med innan man ska försöka återgå till lite sundare matvanor igen.

006 007

Det låg en kallelse till provtagning och tid för att få medicin genom dropp och väntade bland posten. Förra gången jag lämnade prover hade jag varit på Sardinien och varit lite busig vad gäller mat, dryck och en del cigaretter. Det syntes på värdena men min doktor bara skrattade när jag skämdes lite. På fredag är det dags igen och det blir spännande att se om det blir bättre värden den här gången. Jag har varit mycket måttligare med allt onyttigt men semester är semester och jag orkar inte bry mig om alla förmaningar jämt. Livet ska levas och inte bara uthärdas!