Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2010

Språklängtan

Sedan vi flyttade i somras har jag inte känt att jag har saknat eller längtat tillbaka till någonting i omgivningarna där vi bodde förut. Jag trivdes väldigt bra där men var liksom färdig med allt och gick in med all kraft för att trivas i vårt nya område. I dag upptäckte jag i alla fall att det finns faktiskt en sak jag saknar – språket. Jag pratade i telefon med en kompis från västjämtland och fick riktigt anstränga mig för att förstå vad hon sa. Jamskan är en helt underbar dialekt (eller egentligen är det ett eget språk med egen grammatik) och jag vill inte glömma det lilla jag kan. Jag brukade förstå det mesta utan alltför mycket besvär men nu märkte jag att det går väldigt fort att glömma när man inte hör det så ofta. Jag skulle inte ge mig på att prata jamska själv för det skulle bara låta patetiskt men jag önskar att jag hade fått med mig kunskapen och förmågan naturligt genom uppväxten och att mina barn också hade fått lära sig att prata jamska.

Annonser

Fruset

Jag var övertygad om att diskmaskinen var ”paj” idag. Konstigt nog tänkte jag inte så mycket på vad det skulle kosta att köpa en ny eller på besväret med att försöka få ersättning från försäkringsbolaget. I stället kände jag hur hela min kropp skrek NEJ!!! vid tanken på att behöva handdiska allt. Dessutom hade jag fullt upp med att ligga på golvet och svära och torka upp allt vatten som runnit ut. Jag hade försökt starta diskprogrammet 3 ggr men varge gång började den pipa och stänga av sig själv efter en liten stund. Det var då jag upptäckte vattnet på golvet och såg att maskinen var överfull med vatten. Jaha, det är något fel med tömningen tänkte jag och sedan kom min tekniska och kloka man och tittade under diskbänksskåpet, kände lite på slangarna och konstaterade att det var alldeles fruset i slangen som gick från diskmaskinen. Först kände jag mig naturligtvis lite dum som inte kommit på det själv men ganska snart var jag bara tacksam för att han inte hade hunnit åka iväg innan han upptäckte det. Fram kom hårtorken och efter 10 min gick det bra att diska igen. Lättad och glad för att det inte var värre filosoferade jag lite över hur bra vi faktiskt har klarat oss i den extrema kylan jämfört med många andra vars ledningar fryser sönder och vars tak rasar in. Första vintern i det här huset blev visserligen något utöver det vanliga men nu har vi nog gått igenom det värsta och vi överlevde.


Familjeförfrågan

Jag fick en ”familjeförfrågan” på facebook alldeles nyss där frågan var om jag accepterade att vara mamma till min dotter. Satt faktiskt och funderade en liten stund över hur man kan välja att acceptera det eller inte. Det var i alla fall en av de konstigaste och roligaste frågor jag fått som fb-användare. Jag undrar om dottern var nervös över svaret eller om hon tog det som självklart att jag skulle acceptera. Förmodligen reflekterade hon inte så mycket över det – van som hon är vid allt som finns på nätet – men för mig tog det en lång stund av fnissande och funderande innan jag äntligen kom mig för att bekräfta förfrågan. Sara du ska veta att jag alltid vill vara din mamma!!!


Värme

Jag älskar värme! Tänk att kunna gå upp på morgonen utan att förfrysa fötterna innan man hinner ta på sig strumpor och tofflor och tänk att kunna sitta och äta frukost utan att behöva ta på sig tre lager tröjor. Just nu har kaminen blivit min bästa vän. Efter flera dagar med drygt -36 grader har jag nästan blivit en vinterhatare – men bara nästan för jag vet ju att det kommer underbara dagar snart.

Om jag ska försöka hitta något positivt med den här kylan kanske det kan vara att familjen samlas väldigt mycket framför kaminen där det är varmt och skönt. Även hundarna trycker sig så nära de kan och sedan är de så härligt varma i pälsen så man kan värma sina frusna händer genom att klappa dem. Ok, de stunderna kan vara ganska mysiga och har man dessutom en kopp varmt te framför sig är det faktiskt inte så illa.

Underligt. Jag hade tänkt skriva ett surt och irriterat inlägg men på något konstigt sätt förändrades min sinnesstämning medan jag skrev till att bli försiktigt positiv i stället.  Nu ska jag gå och värma mig framför kaminen en stund igen.


En väldigt trevlig helg

Tänk att man kan längta så mycket efter sina barn fast det inte är mer än två veckor i ena fallet och 2 månader i det andra sedan man såg dem sist. Vi bokade en Ålandskryssning för ett tag sedan tillsammans med våra två äldsta barn, sonens flickvän och några kompisar till dottern och den här helgen var det dags att åka. Under resan från Östersund till Uppsala, där de bor, satt jag långa stunder med en klump i bröstet av glädje över att få vara tillsammans med dem hela helgen. Det blev precis så bra som jag hade hoppats med mycket god mat och dryck, dans, uppträdanden och mysig samvaro. Jag kan bara konstatera att vi har världens mysigaste ungar. På väg hem igen kom den där glädjeklumpen igen för att vi skulle hem till den dotter som stannat kvar hemma. Vi kom hem ganska sent så henne träffade vi inte då men jag blev så glad av att se hennes skor i hallen. Jag har aldrig märkt förut  att jag har varit så lättrörd men det är ganska underbart att kunna känna sådan glädje över sina barn.

Nu på morgonen är det -30 grader igen. Jag tror faktiskt att jag hellre har rejäl snöstorm än så här kallt även om det är otroligt vackert att titta ut över sjön nu när solen kommit upp. Det är väl bara att plocka fram alla positiva tankar och tänka på vårvintern som säkert är på väg. Längtar efter att få gå ut och sätta mig i en snödriva och bara njuta av sol och värme samtidigt som det droppar överallt och de första tidiga vårfåglarna börjar sjunga. Det är livskvalitet det.


Lycka

Lycka är ett relativt begrepp som säkert har lika många definitioner som det finns människor. Jag tror inte det finns ett enkelt svar på hur man blir lycklig men jag har kommit fram till att en mycket stor del beror på förmågan att acklimatisera sig till rådande situation. Om man försöker hitta glädjeämnen i det liv man lever kan nog de flesta känna att det finns ganska många tillfällen då man känner sig lycklig. I alla fall en kort stund. Naturligtvis är det inte lätt att vara lycklig om man inte kan få ihop t ex ekonomin eller sina relationer men alla som kan klara de bitarna utan att behöva ha ngt överflöd borde kunna hitta några positiva stunder. Det är klart att man aldrig är helt nöjd och alla drömmer väl om mer av allt möjligt som skulle underlätta livet men det går att förbättra sin livskvalitet genom att träna på att tänka positivt.

Många människor som gått igenom svårigheter som sjukdomar etc kan nog bekräfta detta. Plötsligt inser man kanske att bara att leva är en stor lycka.  Andra tycker att det jag skrivit bara är en massa dravel och då stämmer säkert det för dem. Själv har jag insett att jag är en av de lyckligaste personer jag känner (förmodligen med undantag för ena dottern som är nykär) trotts att mitt liv kunde vara både roligare och även bättre på en del andra sätt också. På mig stämmer verkligen tesen att lycka är förmågan att kunna acklimatisera sig. Sedan spelar det naturligtvis en stor roll att jag har en underbar familj, tillräckligt bra ekonomi och att jag får bo i mitt barndomsparadis.


Tråkigt blir roligt

Det är lite märkligt och även spännande hur en tråkig kommentar från en person kan bli väldigt rolig när en annan person säger den. Jag har ett väldigt färskt exempel: jag lämnade en helt vanlig och tråkig kommentar på min käre makes blogg men glömde ändra avsändare varpå det såg ut som om han skickat den till sig själv. Eftersom jag är en riktig språknörd kommenterade jag en felstavning och när det såg ut som om han själv beskrev sig som en ”korrekt person” blev det helt plötsligt både mycket ironi och humor i det jag skrev. Det är kanske inte så konstigt eftersom han är den roliga och jag den korrekta – i alla fall enligt våra barn.

På morgonpromenaden med voffsingarna idag skulle jag ge dem lite godis för att de hade varit duktiga. Jag vet att jag hade mycket hundgodis i fickan sist jag använde den jackan men nu fanns det bara en liten bit  som de fick dela på . I stället hittade jag en twix och en snickers och kunde inte låta bli att skratta högt för mig själv. En av mina döttrar lånade jackan i helgen och jag såg framför mig hur hon blev sugen och knaprade i sig alla levergodisar för att sedan kompensera med att lägga dit lite annat godis. Undrar om hon bjöd sina kompisar också?