Min blogg om allt och inget

Arkiv för december, 2015

Julskinksfrosseri

Jag vet inte hur jag tänkte i år. Förmodligen lever jag kvar i tron att vi är fem personer i familjen och att alla älskar julskinka. Så har det varit men jag kanske borde veta vid det här laget att vi bara är fyra familjemedlemmar nu och att en av oss dessutom är vegan. Då återstår det tre hungriga skinkätare men i år glömde mamman att yngsta dottern vill ha skogaholmslimpa till skinkan. Det var inte så viktigt så att hon brydde sig om att gå och köpa en sådan. Hon var glad åt annat som hon hellre ville ha och till slut var det bara jag och en dotter kvar som skulle äta de två julskinkor jag köpt. Jag vet inte hur mycket dottern åt av skinkan men jag gjorde mitt bästa eftersom det är en favorit och det viktigaste på mitt julbord. Trots det var mer än halva första skinkan kvar när det var dags för ungarna att åka hem. Jag packade en kylväska åt döttrarna med diverse överbliven julmat och röror och en rejäl bit skinka fick också plats.

Jag skulle kanske kalla mitt nuvarande kostintag för julskinksdieten för det är mycket av den varan nu. Skinkmackor till frukost, lunch och till mitt kvällsté. Det har blivit andra rester till middagarna och i går kom min syster hem med en stor familjepanpizza till mig. Den räcker till tre måltider så det blir inte bara julmat. Om någon tycker lite synd om mig för att det blir så många mackor kan jag lugna er med att jag faktiskt älskar mackor. Och speciellt om de har julskinka på sig. Nu har jag precis skurit upp den andra, något mindre, skinkan i skivor och min diet kommer nog att se likadan ut i minst en vecka till 🙂 På nyårsafton lovar jag att dieten kommer att se lite annorlunda ut. Då blir det nog bara skinkmackor till frukost och lunch 😉

Jag har nyss suttit med tårar i ögonen och läst den finaste hyllning ett barn kan ge sina föräldrar. Jag blev alldeles lyckligt konstig i magen när jag läste min yngsta dotters tacktal på fb till mig och hennes pappa. Tänk att få ett så fint tack för alla små vardagliga saker som man inte tror att barnen ens lägger märke till. Det var en hel uppsats med tack för alla små upplevelser och värderingar som hon säger att hon fått av oss. Med tacksamhet och glädje konstaterar jag att hon har lärt sig den bästa läxan: att fokusera på alla de bra sakerna i stället för att älta de dåliga.


Slut på julen

Julen kom och gick och så gjorde även mina tre barn. Det blev en fin helg och det kan jag tacka mina härliga ungar för. Tillsammans skapar de magi. De är helt knäppa, roliga, omtänksamma, djupa och emellanåt eftertänksamma och nostalgiska. Våra jular har alltid varit speciella och det är först nu, när vi trots saknad har en så fin jul, som jag inser hur bortskämd jag har varit med våra tidigare jular. Vi gör inget särskilt. Vi bara tycker om varandra och trivs tillsammans. Då blir det precis så bra.

DSC_0455
DSC_0471 DSC_0481 DSC_0484

DSC_0493

Som på många andra platser i Sverige, kom snön och julstämningen dagen efter julhelgen. Det är lite synd att den inte kom några dagar tidigare men nu njuter i alla fall jag av den. Det rapporteras om trafikolyckor runt omkring där jag bor och jag tycker visserligen synd om de drabbade men undrar ändå varför folk aldrig lär sig. En liten orsak till olyckorna kanske är den obefintliga snöröjningen. Jag vet inte hur det är på de större vägarna men jag är lika förvånad i år som förra vintern över att snön får ligga kvar på vägarna. I Jämtland snöade det också men där kunde man snöröja och folk lärde sig att köra i fint vinterväglag utan snösträngar som gör vägen slirig.

Hur som helst så är jag väldigt glad åt att det till slut blev lite vinter här. Vilken skillnad. Så rent, mjukt och vackert.

DSC_0491


Jag önskar alla mina läsare en riktigt god jul ❤

20151217_175339

Dan före dan före dan före dopparedagen

Yngsta dottern kom med tåget i går på eftermiddagen. Hon satt med mig och var trevlig en stund och sedan, som den uttröttade student hon är, bäddade hon sin säng och sov till middagen. Efter middagen somnade hon igen och framåt åttatiden kände hon att hon hade sovit färdigt. Som mamma kändes det bra att kunna erbjuda ett rum med en säng i och tid att sova bort. Undrar hur många gånger jag har känt lite ångest över vad vi gör med våra ungdomar. Jag har tidigare fått höra att på juristlinjen finns det ingen student som mår bra. Det är förmodligen lika illa på andra utbildningar. Nu är hon i alla fall här och ska vara julledig ett tag. Snart kommer även hennes storasyster och storebror och vi ska bannlysa all stress och alla krav.

Det plingade på min dörr tidigare i dag och utanför stod ett blomsterbud. Min dörr är den som syns från gatan och jag trodde att det var till min syster från någon av alla hennes yrkeskontakter. Men nej, det var till mig och glad i hågen började jag ta mig uppför trappan för att stilla min nyfikenhet. Jag hann bara några trappsteg då min Kasper började hulka och la upp all mat i en hög på hallmattan. Lilla stackaren. Han fick gå ut i trädgården medan jag städade efter honom. Sedan fick jag äntligen se vad som fanns i påsen. Min fina, rara svärmor gjorde min dag och den lilla lappen fick nästan en tår att tränga fram. Hon och jag har verkligen hittat varandra i sorgen efter hennes son och min man. Vi har gråtit, skrattat åt tokiga minnen och pratat massor. Ännu en gång inser jag att jag har haft en väldig tur med människor omkring mig.  Hon är en av mina allra bästa vänner.
DSC_0442


De bästa vännerna

De finaste och bästa vännerna är de som låter mig vara ifred.

Det låter kanske lite hårt men det är precis så det är nu. Som tur är har jag just de fina vännerna. De är inte många. Jag har ju inte bott här så länge och det har inte varit läge att leta nya vänner. De vänner jag är så glad att ha är dels en bloggvän som plötsligt, tack vare närmare geografiskt avstånd, blev en riktig vän och dels några ungdomsvänner som bor väldigt nära.

När jag först blev östgöte mådde jag ganska skapligt och orkade vara lite social. Det var så roligt att få en ny vän som jag redan kände genom nätet och att återuppta vänskapen med mina vänner från skoltiden (ja, jag bodde i Linköping i fem år från 8:an och hela gymnasietiden innan jag flyttade ihop med min då blivande man). Tyvärr har jag blivit långsamt sämre och nu har jag ingen ork över till att vara sällskaplig. De förfrågningar jag har fått om att träffas före jul har jag vänligt avböjt och det är i det läget jag har upptäckt att jag har de bästa vännerna. Ingen beklagar sig och de förstår verkligen. Jag behöver inte ha dåligt samvete och jag vet att de finns där när jag orkar. En av dem ställde en försiktig fråga om ifall hon i alla fall får ringa mig. Självklart får hon det. Jag blir bara glad av att prata bort en stund och jag vet ju att jag kan säga att det räcker om det blir jobbigt.

Jag har precis förklarat för en italiensk vän att jag troligtvis inte orkar träffa honom om några månader när han kommer till Sverige för att träffa sina barn. Det kändes lite svårare. Jag envisas nämligen med att skriva på italienska till honom och jag kan bara hoppas att han inte misstolkar mig. Men jag vet att han bryr sig om och han är en av mina allra bästa vänner så jag behöver nog inte oroa mig. Jag får väl förklara bättre per telefon snart i stället. Då pratar vi engelska och det är lite lättare.

Jag har hört om vänner som ställer krav och blir sura om någon inte håller tät kontakt. Antingen har jag haft tur eller så stöter jag såna människor ifrån mig för de jag gillar bäst är just de som finns här för mig. De allra bästa! Dit räknar jag några från Jämtland också men där är det mer naturligt att vi inte kan ses.

 


Språknörderi…igen.

Om en kock i ett tv-program sätter fram ett antal maträtter och pratar om att det är mycket starka smaker, hur tolkar ni det då? Menar han att det är väldigt starka smaker eller många starka smaker?

När en programledare pratar om året som gått och säger att det har varit mycket hemska händelser, vad menar han då? Har det varit väldigt hemska händelser eller många hemska händelser?

Det här är ordval som jag, i egenskap av språknörd, kan ägna långa stunder åt att fundera på. Jag är på inget sätt expert eller påstår mig veta allt men jag har ett stort intresse för hur vi använder vårt språk och jag har en viss språkkänsla. Jag fick även höra av mina föräldrar att är det något vi bör kunna så är det vårt eget språk och det har jag burit med mig.

Jag reagerar när jag hör hur orden ”var” och ”vart” används helt obegripligt. Det handlar om riktning och befintlighet och när mina barn frågade mig t ex vart nyckeln var svarade jag härt eller därt bara för att klargöra hur tokigt det lät. I det exemplet, och även när det gäller hur vart ersätter ordet blev (vad vart det?), har jag fått tänka om efter att ha kollat med språkrådet. Språket förändras och gamla regler gäller inte längre. Jag accepterar det men jag har ändå svårt att hålla masken när jag hör det som jag har lärt mig är fel.

Det finns många exempel. De jag tog upp i början är sånt som jag kommer på mig själv att använda lite slarvigt. Jag får väl tänka att jag hänger med i språkutvecklingen men håll med om att vissa saker kan misstolkas.

Om jag säger att jag åt middag själv, tror ni då att jag åt middag ensam eller att jag åt utan hjälp (att ingen behövde mata mig)? Jag tycker att det är ett kul exempel och det ordvalet dyker upp ofta. Själv används i betydelsen ensam och jag säger också så. Men jag reagerar varje gång och skrattar lite inombords åt hur det kan tolkas.

Egentligen borde jag ha blivit språkforskare för det här är verkligen något som intresserar mig. Hur kan något som var fel plötsligt användas av i stort sett alla och därmed bli rätt? Jättespännande! Men jag förstår att inte många håller med mig.

I den här texten har jag gjort flera felaktigheter enligt vad jag lärde mig i skolan. Jag fick lära mig att punkt och komma aldrig fick följas av men eller och. Så är det inte längre. Jag frågade ena dotterns svenskalärare och hon blev alldeles ställd så nu bryr jag mig inte om den regeln längre. Jag förkortar också vissa ord. Jag skriver sånt i stället för sådant t ex. Inte alltid men det har gått så långt att t o m jag tycker att det ser gammaldags och lite högtravande ut att skriva sådan, sådana eller sådant. Jag vet inte om det betyder att jag hänger med eller om jag har gett upp 😉

Mina barn är också språknördar och två av dem har läst språkvetenskap på universitetsnivå. Men de är inte alls lika fast i språkregler som jag. En av dem fick höra på en föreläsning att det språk, som pratas av en större grupp och som förstås av alla dem är rätt. Säkert är det lite kontroversiellt men ganska tänkvärt.

Jag dömer ingen och folk får prata som de vill men jag fortsätter att fundera och reagera eftersom jag tycker att det är så intressant.


Väderelände

Många här omkring tycker att vädret är perfekt. Jag kan inte fatta hur någon kan tycka att 10 plusgrader är bra en vecka innan jul. Men jag vill inte gnälla mer utan jag resignerar och accepterar att det är så här det ska se ut.

Om jag skulle försöka hitta några positiva tankar om detta så är det väl kanske att uppvärmning av huset blir billigare…något mer kommer jag inte på men då får jag väl köra det som ett mantra i huvudet. Jo, förresten! Alla här som inte är vana vid vinterväglag kanske klarar av att hålla sig kvar på vägarna och det är ju positivt.

Något som är roligt är att Musikhjälpen håller till i närheten. Drygt 20 minuter härifrån finns ett stort torg i Linköping och där visar östgötarna upp sig från sin bästa sida. Förutom allt som samlas in till ett gott ändamål (för att hjälpa klimatflyktingar) så bjussar publiken utanför glasburen väldigt mycket på sig själva. Bl a har de visat upp sig i en dance flash mob då hela stortorget dansade till slut. Linköpingsstudenterna har, enligt vad jag har hört, en vana att avsluta sina tillställningar med att sjunga ”stad i ljus” och tillsammans med Rickard Söderberg sjöng hundratals studenter och annan publik den sången i direktsändning. Rickard och andra, som var inne i glasburen, var påtagligt rörda under och efter den upplevelsen och jag kan tänka mig att det var en härlig känsla att stå i det folkhavet och sjunga tillsammans. Klicka på länken och njut 🙂

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article21959762.ab

 


Ingen bio för mig

Jag är inte ett stort starwars-fan men jag har gillat de tidigare filmerna och har man följt historien så här långt så vill man se hur det fortsätter. Därför frågade jag syrran om hon vill gå på bio med mig och svaret var att självklart skulle hon se den. I går berättade hon att även hennes exman och son ska följa med. Kul, tänkte jag och försökte att inte tänka på hur jobbigt det är att sitta länge i en biofåtölj. Då frågade min syster lite försiktigt om jag har tänkt på hur jag ska lösa det med att jag måste vara tillgänglig per telefon. Tänk om samtalet från transplantationsmottagningen kommer precis när vi sitter i biokällaren utan mottagning.

Först tänkte jag att det finns inte en chans att de ringer redan och absolut inte att det ska ske under de timmar som filmen spelas. Sedan gick luften ur mig lite och jag slogs av insikten om att det är lika troligt att det händer just då som att det dröjer flera månader.

Det skulle säkert gå att lösa på något sätt men jag orkar inte utan i stället försöker jag tänka att det är nog lika bra att det inte blir något. Jag slipper sitta och plågas och vrida mig eller att ha svårt att följa med i filmen p g a starka piller. Filmen kommer att visas på TV så småningom, kanske till nästa jul, och jag kan lika gärna se den då. Visst hade jag kunnat meddela vården att de ska ringa bion om det behövs, eller kanske kunde jag lämna min telefon till någon anställd och be dem svara om ett visst nummer ringer. Men som de flesta av oss så vill jag inte dra uppmärksamheten till mig och det vore inte kul om någon kom och störde i filmtittandet för att hämta mig.

Jag är inte speciellt besviken. En del av mig blev faktiskt lite lättad. Nu får jag stanna hemma i mitt soffhörn, knapra piller om det behövs och inte gör det något om jag då blir dåsig och slumrar en liten stund. Vad är en film på bio när man kan vara sig själv i sin egen TV-soffa?


Finns det någon som mår bra?

Nej, det gör det inte. Inte helt. Alla dras vi med små eller stora hälsoproblem. Jag tror inte att jag känner någon som är helt frisk. Jag känner några personer med svåra psykiska och fysiska sjukdomar och så en hel drös med människor som inte räknar sig som sjuka men som ändå har mer eller mindre jobbiga besvär.

Det gemensamma med alla dessa människor är att de är hjältar allihop. Vi människor är hjältar och ja, jag räknar faktiskt mig själv dit också. Det är svårt att placera sig själv i en grupp men även om jag själv tvekar inför att säga att jag är svårt sjuk så vet jag att andra tycker det. Jag har alltid, så länge jag minns, fått höra att jag är så stark och kämpar på i alla situationer och att jag därför är beundransvärd. Det stämmer. Jag har en förmåga att hitta den där gnistan och glädjen som alltid finns någonstans men jag är inte ensam om det.

Vi är många, ja nästa alla är inräknade, som tar oss vidare ur svårigheter och letar efter möjligheter i stället för att gräva ner oss. Ibland kraschar vi men vi kommer igen, och igen.

Detta gäller kanske mest för oss med fysiska besvär. Med en frisk hjärna orkar vi tänka i de banorna och har lättare att känna glädje när vi ser den. Personer med psykiska sjukdomar är hjältar av en lite annan anledning. De kämpar för att orka med dagarna, ofta timme för timme, och ofta kämpar de mer för sina anhörigas skull än för sin egen. Om man själv bara vill ge upp men vet att man inte kan göra sina nära och kära så illa då är man kanske den största av hjältar som orkar ge den gåvan till de man älskar.

Många av oss kämpar mot fördomar, inskränkthet och myndigheter. Vilken styrka vi besitter som tar oss igenom detta. Vi blir helt utpumpade av det och ibland alldeles gråtfärdiga och för en del sätter ångesten igång. Men vi klarar även det, igen och igen.

Alla de som har lite mindre bekymmer men som ändå har besvär av det är också hjältar. Ni orkar med livet på ett suveränt sätt. Jobb, studier, fritid, vänner och familjer. Utan er skulle inget fungera och vi borde vara tacksamma för att ni kämpar på med värkande kroppsdelar eller lite mindre allvarliga psykiska besvär. Det finns hur många diagnoser som helst som vi inte ser på människor att de har men som är väldigt påtagliga för dem.  Egentligen är det sorgligt att vi är så sjuka allihop. Att samhället är så sjukt. Men jag kände att jag blev så deppig av att tänka så och då bestämde jag mig för att försöka se det ur ett annat perspektiv. Jag kom fram till att vi är ett samhälle fyllt av hjältar.

VI ÄR HJÄLTAR ALLIHOP OCH DET SKA VI VARA STOLTA ÖVER 🙂


Fånga dagen

Nu har jag tittat på först 4:ans Luciatåg medan jag spelade in SVT:s variant. Efter hundpromenaden gjorde jag en kopp kaffe, värmde en lussebulle och tittade även på SVT:s Lucia. Jag kan inte hjälpa det – jag blir så rörd. SVT var klart bäst med många välkända sånger och dessutom framfördes några av en lite yngre generation.

Det väcker så många minnen från mina barns alla Luciatåg. Både de väldigt fina men kanske inte sångmässigt bästa när de var små och de mycket proffsigare då min yngsta dotter gick en musikinriktning på gymnasiet.

Dagen började med en vacker morgon. Några minusgrader, frost och en liten runda då jag njöt av alla tända stjärnor och ljusstakar. I skogen prasslade det av frusna löv när jag gick på de hårda stigarna. Det är sånt som kan få mig att känna mig nästan lycklig. Jag och hundarna var nästan helt ensamma. Bara en annan matte och en stor svart pudel som Nalle glatt skällde ut. Han gillar att skälla men vill aldrig ens gå fram till okända hundar utan står en bit ifrån och viftar på svansen medan Kasper tyst och nyfiket vädrar i luften efter den andra hundens dofter. Vi mattar log och hejade och fortsatte åt varsitt håll.

Det verkar som om resten av dagen också blir fin. Solen lyser och för första gången på länge blåser det inte. Min syster ska åka iväg på dop lite senare. Vår gemensamma storasysters dotterson ska döpas och min sysbo ska sjunga. Hon brukar få de uppdragen. Är man sångerska i ett band får man ställa upp på det. Jag stannar hemma. Det finns inte ork för att först köra en dryg timme dit, sitta i en kyrkbänk, sitta på en hård stol i församlingshemmet efteråt och sedan köra samma väg tillbaka. Det blir inte bättre om jag samåker med min syster heller eftersom hon måste vara där tidigare för sångrep med kantorn.

Det är tråkigt att det måste bli så för jag gillar att träffa släkten (den systern har sju barn så de är ganska många med partners och barn) men jag får ta igen det när orken kommer tillbaka. I stället är jag hemma med vovvarna och det är säkert de glada för.


Rabatter och erbjudanden

KappAhl har ett finurligt system för att se till att kunderna återkommer gång efter gång. De skickar ut massor av olika rabatterbjudanden via sms samtidigt som kuponger med fina erbjudanden dyker upp i brevlådan med jämna mellanrum. Nu delas det även ut bonus på tidigare inköp och allt det här blir tillsammans ett träsk av olika sätt att få varorna billigare. Till råga på allt har de just nu en kampanj med ”köp tre, betala för två”. Fortfarande finns det även några snurror med REA-kläder.

Efter att ha mått riktigt dåligt ett tag kände jag att orken var lite bättre och fick för mig att jag skulle utnyttja några av alla rabatter. Med en bonuskupong på 100:- och två andra kuponger med olika rabatter gick jag in på KappAhl här i Mjölby. Jag behövde några byxor och började med att leta reda på några sådana. Eftersom det var ”tre för priset av två-dagar” såg jag till att jag hade sex varor när jag kom till kassan. Väl där langade jag upp både kläder och kuponger och tänkte att nu blir det en bra slutsumma. Kassörskan började räkna och sortera och konstaterade att för en hög med tre varor fick jag en gratis. Den andra högen fungerade det inte så med eftersom en av varorna var ett reaplagg och inte rabattberättigat. Jag sa att jag då ville utnyttja antingen min 30 procentare eller 100:- rabatten (man får bara utnyttja ett erbjudande i taget) men den snälla (eller säljtörstiga) kassörskan lyckades övertyga mig om att det var bättre att hitta ett plagg till som jag skulle få gratis. Då var jag så trött och hade så ont att det snurrade men med lätt panik gjorde jag som hon sa och vimsade runt lite på jakt efter vad som helst som jag kunde tänka mig att ha på mig. Återvände sedan till kassan, fick tillsammans med bonusen avdrag på summan med nästan 700:- och med stor lättnad tog jag mig därifrån.

Jag har fortfarande kvar en kupong med 100:- rabatt och en kupong med 30% rabatt som måste utnyttjas före den 17:e. Jag behöver faktiskt lite nya underkläder så kanske ska jag försöka orka ta mig dit en gång till men då ska jag planera och se till att få till det med rabatterna.

Oftast struntar jag bara i alla dessa kuponger och sms men jag tänkte för en gångs skull utnyttja dem men kanske är det bättre att låta bli. Man köper mer än man behöver eller hade tänkt och man blir alldeles snurrig i skallen och slut i kroppen. Det är inte värt det. Det är kul med kläder men det slutar bara med att man känner sig pålurad en massa saker.

Trots allt är jag ganska nöjd. Nu när jag har vilat upp mig lite kan jag känna mig lite glad över mina inköp och helt onödiga kläder 🙂


Moraliskt dilemma

jag hörde precis på nyheterna att 350 IS-extremister dödats i en bombattack i Irak. Min första reaktion var, som förmodligen hos många andra, väldigt positiv. Yes, tänkte jag. Hälften av alla IS:are just där, borta på ett litet ögonblick. Jag kände att jag hoppades på att det ska fortsätta så och att dessa odjur ska förintas.

Sedan skämdes jag. 350 människor dödade och jag blir glad. I stället borde jag sörja över att dessa, troligtvis unga personer, har blivit så lurade och hjärntvättade att det har gått så här långt.

Jag har ingen som helst förståelse för hur IS utnyttjar religion och svaga människor för att terrorisera, skrämma, förstöra och framför allt döda. Jag kan känna hat, riktigt starkt hat och önska all världens olyckor över dem. Men vad är jag för människa när jag blir glad över att 350 personer blir dödade? Jättesvårt moraliskt dilemma.

Jag kommer även fortsättningsvis bli glad när jag hör om bakslag och reträtter för IS men jag ska försöka att ändå känna lite sorg över de människor som lurats in i detta.


Mitt första bilköp

Jag har aldrig varit den drivande när det gäller bilköp. För det mesta har jag varit nöjd med det som min man valde. Han frågade alltid vad jag ville men jag har aldrig haft något favoritmärke eller några stora krav. När vi bosatte oss i Optand i Jämtland blev jag lite mer klar över att jag ville ha 4-hjulsdrift men i övrigt fick han bestämma. Den bil min man gillade mest var nog den vi köpte senast, en BMW med stark motor och finesser som dieselvärmare och massor av datorfunktioner. Den uppfyllde även mitt krav på 4-hjulsdrift och den har varit riktigt kul att köra.

Jag behöll bilen när jag blev ensam men hela tiden har det gnagt lite i mig för vad ska jag med en så pass stor och kostsam bil till när jag oftast är ensam i bilen, har flyttat till trakter där vinter är sällsynt och dessutom kan behöva pengarna till annat.

I dag har jag sålt den. För sista gången använde jag dieselvärmaren (den kommer jag att sakna) och körde iväg till den firma som skulle köpa den av mig. På väg dit blev jag lite nostalgisk och kände mig lite ledsen över att göra mig av med vår sista gemensamma investering. Men sedan kom jag att tänka på att jag alltid kommer att ha kvar det finaste vi har gjort tillsammans – våra tre barn. Då kändes det inte alls svårt längre och jag lämnade glatt ifrån mig bilnycklarna och tog emot pengarna. Sedan vandrade jag den korta vägen till bilfirman där jag skulle hämta min nya bil.

Där stod den. Min helt nya och alldeles egna bil som jag själv har valt. För första gången har jag själv bestämt vilken bil jag ska köra och jag är väldigt nöjd. Det blev inte en blå bil, som jag helst ville, men den grå bilen med svart tak är också fin och jag känner att vi kommer att bli vänner. Privatleasing i tre år och sedan är det dags att välja igen.

DSC_0390Reg.numret börjar med LGK och för att komma ihåg det tänkte jag genast lilla gulleklossen. Min syster skrattade och sa att det var lite väl larvigt så hon föreslog lilla guldklimpen i stället. Kanske låter det bättre men jag är inte helt nöjd. Har ni några förslag?


Försöker skapa lite julstämning

Det är inte så lätt med värmebölja och stormvindar där regnskurar slår mot mina fönster emellanåt. Nu är det mörkt och jag kan i alla fall göra ett försök.

Tonerna av de gamla välkända julsångerna inramar min glädje över brinnande ljus, kaffe och hembakt äppel/kanelmuffins. Det borde ha varit en lussebulle men den tog jag tidigare och nu blev jag sugen på just det här.

DSC_0383Den finns där, i alla fall lite, julstämningen.

Men nu börjar min hund stirra ut mig och säger att det är morots- och lekdags. Hela dagarna är min gamla hund nöjd med att ta det lugnt men på kvällen blir han plötsligt ung igen. Först ska han ha en morot. Sedan ska godisbollen fyllas och lekas med och sedan ska matte jaga honom runt, runt medan han håller bollen i munnen. Samma rutin varje kväll och han ger sig inte. Till sist ska vi gosa i oändlighet. Myskvällar med vovven men så tröttsamt för en inte så pigg tant.

DSC_0387


Trött och sliten men glad

Beskedet blev det jag ville ha. Nu står jag uppsatt på transplantationslistan och kan börja hoppas på ett roligare liv med mer ork och livsglädje. Det är lång väg dit. Först är det förmodligen en lång väntan och sedan blir återhämtningen ganska tuff. Livslång medicinering med immunnedsättande preparat och extra försiktighet med sol och vid infektioner blir min vardag men vad gör det. Jag är soldyrkare och mår toppen i värme men chansen att få må mycket bättre är värd alla sådana uppoffringar. Jag ska bli frisk från den här sjukdomen. Helt frisk 😀

Samtidigt som de här dagarna har varit väldigt påfrestande och kroppen är både sliten och värkande så har det varit jätteroligt att få umgås med sonen och få tid att prata ordentligt. Andra kvällen på hotellet kände vi att vi inte bara kunde sitta där och dega så vi tog en promenad till Liseberg som fanns alldeles i närheten.

Promenaden dit gick bra eftersom det var nerförsbacke hela vägen. Inne på Liseberg blev jag så tagen av allt och det var så roligt att komma ur min vardagliga tristess så jag glömde bort problemen lite grann. Vi vandrade omkring, satt och vilade ibland och åt middag på en vegetarisk restaurang. Vegansk buffé! Det ni, det är inte likt mig men man blir aldrig för gammal för att lära sig nya saker och nu har min son fått mig att inse att det faktiskt är gott med veganmat. Inte lika gott men ändå väldigt gott. Vi hade en härlig kväll, njöt av julmusik och massor av julstämning, träffade tomten och såg en liten del av skridskoshowen. Men det allra bästa var när vi träffade en ren som gick lös och den kom fram till mig och la sin mule mot mig i en liten puss. En varm och mjuk mule som trycktes mot mig en liten stund gjorde min kväll till den bästa på väldigt länge.

DSC_0324 DSC_0326 DSC_0327 DSC_0330 DSC_0332 DSC_0339 DSC_0341 DSC_0345 DSC_0347 DSC_0349 DSC_0353 DSC_0367 DSC_0369 DSC_0372 DSC_0378

Promenaden hem var allt annat än skön. Uppförsbacke. Då går det väldigt långsamt och luften räcker absolut inte till något prat under tiden. Jag koncentrerade mig på att sätta en fot framför den andra om och om igen utan att räkna och till sist stod vi utanför hotellet igen. Det är sånt jag ska slippa så småningom. Jag ska vara som jag var förut, gå i långa uppförsbackar utan att slå av på takten och samtidigt kunna både prata och skratta. Gå långt och länge. Åh, vad jag längtar…


På plats i Göteborg

Så lyxigt det kändes att bli hämtad av taxi vid dörren och få skjuts ända till hotellet i Göteborg. Det tog bara två och en halv timmar så förmodligen gick det snabbare än tillåtet. Första halvan av resan satt jag och halvsov så jag hade ingen koll och vi kom ju fram dit vi skulle. Två små bensträckare blev det. Skönt när man blir stel av för långt stillasittande.

Jag och min son, Magnus, fick varsitt väldigt litet rum men det finns allt som behövs och sängen är skön. Jag la dynan som hör till fåtöljen under bäddmadrassen så att jag kan halvsitta och sova. Det funkar nästan lika bra som med min elevationssäng där hemma och somnade gjorde jag. Kan inte låta bli att tänka att möjligheten finns att jag kanske ska kunna ligga som normala människor och sova så småningom. Jag har fått några försiktiga indikationer i dag på att det kan peka åt att det blir transplantation. Ingen vågar säga det rent ut ännu. Besked kommer efter konferensen på torsdag.

Första dagen på Sahlgrenska är avklarad och när vi kom tillbaka till hotellet strax före kl tre tog vi en kopp kaffe och sedan somnade jag gott medan Magnus gick ut en sväng. Han kom tillbaka med goda sallader som vi åt i mitt rum.
image

Vi fördrev kvällen med att titta på alla bilder från Magnus USA-resa tidigare i höst. Jag tycker jättemycket om att titta på foton och samtidigt få höra historierna som hör till. Vi är båda väldigt trötta så det blir en tidig kväll och i morgon blir det frukost redan halvsju. Jag måste fasta efter sju eftersom en CT-röntgen med kontrast väntar kl 13.00.

Jag skriver inte så mycket om själva sjukhusupplevelserna här. Det får räcka med att berätta om det på min s k ”sjukblogg”.