Min blogg om allt och inget

Arkiv för augusti, 2015

Vi har varit så duktiga

I dag skulle vi har firat 35 år tillsammans.

Nu är alla äppelträd beskurna och färdigbehandlade för i år. Gunnel och jag har verkligen mött våra rädslor för höga höjder och rangliga stegar och vi har berömt varandra mycket och ofta. Rena KBT-behandlingen. Det känns i hela kroppen. Händer, axlar och armar värker. Det gör mer ont än vanligt i magen, förmodligen en eller flera blödningar i några cystor eller kanske bara träningsvärk, jag vet inte och det spelar nog ingen roll. Ryggen protesterar. Benen och rumpan värker inte mer än vanligt så det får jag väl vara tacksam för. Huvudet känns helt bra så jag ljög när jag sa att det känns i hela kroppen.

Allt det här återgår snart till det normala och det har faktiskt varit väldigt kul att klättra upp i trädkronorna och bevisa att jag vågar och kan. Helt klart värt lite extra besvär. En snäll granne kom och lånade oss en slags grenkapare på en lång stång som hanterades med ett snöre. Han tyckte kanske att det såg lite väl vingligt ut emellanåt. Jag kunde inte säga att jag inte hade mycket användning av hans verktyg för han var så glad när han kom och lämnade det över staketet. Jag klippte några grenar medan han såg på men jag klarar inte att stå på marken och böja nacken i så skarp vinkel som krävs så de följande dagarna passade jag på att klippa lite från stegen när jag visste att han inte var hemma. Jag måste komma upp i samma höjd som grenarna för att det ska funka men det behövde ju inte den snälla grannen veta.

Nu återstår det bara att klippa av diverse grenar från syrener, äppelträd och körsbärsträd som hänger ut över samma grannes infart. Det tar vi någon dag när vi båda har återhämtat oss från diverse krämpor.

Alla undersökningar är avklarade nu och min läkare har skickat alla resultat till Sahlgrenska. Jag väntar med spänning på kallelsen. Jag vill göra utredningen så snart som möjligt och få ett besked om vad som väntar framöver. Det känns som om ganska mycket hänger på det beskedet och jag vet inte riktigt hur jag kommer att reagera om det blir ett vänta-och-se-besked.

Återigen vill jag hylla ingefära. Mitt ingefärste är rena rama trolldrycken 🙂

Annonser

Ringfundering

Finns det någon praxis för hur man ska göra med sina förlovnings- och vigselringar när den ena parten inte finns mer? Det spelar egentligen ingen roll om det gör det för jag skulle ändå inte kunna ta av mig mina ringar. Men ibland kan jag tänka att det måste vara förvirrande för nya människor jag  möter när det jag säger tyder på att jag är ensam men samtidigt har jag mina ringar som visar på motsatsen.

Det har hänt ett antal gånger sedan jag flyttade till Östergötland. Först i Bestorp, där jag tillfälligt bodde i en liten nödlösning. Tack vare mina hundar fick jag kontakt med många människor och det dröjde lite innan de förstod situationen. Även i samband med flytten till min systers och mitt hus har det dykt upp situationer som jag känner att jag måste förklara. Jag inbillar mig att folk måste undra varför jag är ”sysbo” om jag är gift. Kanske finns det någon som tror att jag och min syster är ett par och att vi är gifta men eftersom hon inte har några ringar blir det också lite konstigt.

Vad folk tror spelar ingen roll och de som behöver veta hur det förhåller sig har den vetskapen. Ändå kommer funderingarna ibland om hur jag borde göra och på hur andra gör. Jag har tänkt att jag kanske ska ha mina ringar i ett halsband men det tar emot alldeles för mycket att ta av dem från mitt finger. Varför ska jag göra det? Vi har inte skiljt oss, min man har inte frivilligt lämnat mig och jag vet att vi skulle ha fortsatt att vara gifta många år till. Vi hörde helt enkelt ihop.

Mina ringar får stanna på fingret och folk får tro och tycka vad de vill. Förmodligen inbillar jag mig bara att det finns åsikter och nyfikenhet kring detta. Jag brukar inte titta efter om andra personer har vigselringar och det gör troligtvis inte andra människor heller.

För att flytta fokus lite från det förflutna och leva i nuet vill jag visa några bilder som visar hur bra det faktiskt kan bli trots svåra kriser. Bakgrunden till bilderna är att min syster ska hålla en föreläsning för anhöriga till cancersjuka och hon vill visa på att det finns vägar ut ur krisen och att man kan få ett bra liv. Hon använder mig som ett litet exempel och även hur hon vårdade vår cancersjuka mor i slutskedet. Vi har, tillsammans med vår storasyster, tagit oss igenom kriser och hittat vägar till glädje. Mycket tack vare stöd från varandra och andra och även för att vi har haft något att se fram emot och försökt se glädjen i det vi faktiskt har. Till denna föreläsning vill hon ha några bilder av hur livet kan bli rätt så bra och hon har fått mig att posera i lite olika situationer. Jag ställer så klart snällt upp, även när det gäller att sitta i lite kallt vatten och se ut som om det är underbart skönt. Paraplydrinken innehåller bara citronsaft men även om bilden är arrangerad så är det faktiskt ganska överensstämmande med verkligheten. Vi har det precis så bra och det är väl ett bra bevis på att man kan gå vidare och få det bra.

20150814_100904 20150815_201055 20150818_140342 20150818_140745


Sköna dagar

Tänk att sommaren kom till sist. Och inte den där kvalmiga, alldeles för heta sommaren som vi fick en liten släng av i början av Juli. Den perfekta sommaren är  här med lagom temperatur och lite vind om dagarna och relativt kyliga nätter då man kan vädra ur värmen.

I helgen har både min son och min yngsta dotter varit här och jag blir extra glad åt att märka hur mycket de tycker om huset och trädgården. Saras favoriter är balkongen och skuggan under det största äppelträdet. Där sitter hon och läser en stor del av dagarna och njuter av att kunna vara ute. Magnus gillar också balkongen väldigt mycket men är mer lik sin mamma och vill gärna vara i solen. Han och jag uppskattar vår lilla minipool också. Det går inte att ta ett enda simtag i den men den är alldeles perfekt att svalka sina solheta kroppar i .

Min syster skulle också gärna bada och sola mycket men hon har legat däckad, eller borde åtminstone ha stannat i sängen, med hög feber och förkylning. Som tur är verkar sommaren ha bestämt sig för att stanna ett tag så hon får chansen igen.

Ibland tar jag fram stegen och klättrar upp bland grenarna i äppelträden för att klippa bort de skott som inte ska vara där. Sakta men säkert börjar frisyrerna krympa och med stolthet känner jag mig lite duktig som vågar klättra och kämpa på med det. Händerna tar stryk men det är faktiskt riktigt roligt i alla fall, i lagom stora doser. Man ska inte ha för mycket roligt på en gång 😉

Det låter kanske som en idyll och det är nog så det känns också. Lugnt och skönt med ett minimum av måsten men ändå tillgång till saker att ta itu med om man vill. Jag trivs!


Plötslig insikt

Att komma till insikt om något är detsamma som att inse eller förstå något. Det var precis det jag gjorde när jag satt ute i solen, skönt tillbakalutad i en solstol, och kände mig glad och nöjd med dagen. På en dyna en bit ifrån mig låg min ena dotter och i en annan solstol njöt även min syster av solen. Våra hundar växlade mellan att ligga i skuggan under ett stort äppelträd och att sträcka ut sina välmående kroppar i solen. Ibland rullade de runt och gav små nöjda läten ifrån sig. Det var precis lagom varmt och vinden skänkte precis lagom mycket svalka. En ganska perfekt dag.

Den insikt jag plötsligt fick var att jag har haft en otrolig tur och att det har lett till att jag har det oförskämt bra. Missförstå mig inte nu. Det som i grunden ledde hit var den största otur och det värsta som kunde ha hänt men efter det har mitt liv kantats av omtanke, värme och tur. Det tog bara lite tid att inse det.

Jag har känt mig ganska nöjd med mitt nuvarande liv men jag har inom mig hela tiden jämfört med vad jag hade och ett litet missnöje har hela tiden funnits. Självklart vet jag att jag får känna så. Sorg och saknad efter det livet kommer alltid att finnas kvar. Men när jag låg där i min solstol kände jag att nu får det vara slut på gnällandet. Det finns massor av människor som har blivit ensamma av olika anledningar men hur många av dem har fått det lika bra som jag?

I stället för att sitta ensam i en liten lägenhet utan trädgård (jag är ingen lägenhetsmänniska) sitter jag här i mitt hus som jag delar med min syster. Jag har generösa ytor att röra mig på, en trädgård att njuta av, ett uterum att ibland sitta och äta gemensamma middagar i. Jag behöver inte ha dåligt samvete för att min hund har ett tråkigt och inaktivt liv med en matte som inte riktigt orkar med honom. Min syster går långa promenader med honom och aktiverar honom och han har en större flock att tycka om nu. Men framför allt så har jag mina nära och kära i närheten och jag har en syster som har gjort det möjligt för mig att få allt detta. En syster som jag inte delar hushåll eller boende med men vi har varsin våning i samma hus och dörren mellan oss står nästan alltid öppen. Vi lever våra egna liv men samtidigt har vi mycket gemensamt utan att känna tvånget att umgås ofta och länge. Helt perfekt och jag tror att vi är lika nöjda och tacksamma båda två för detta arrangemang.

Insikten kom till mig och gjorde mig glad, väldigt glad, och lite skamsen för att jag inte har uppskattat det till fullo förut. Visst har jag känt glädje och tacksamhet men hela tiden har det lilla missnöjet och jämförelsen funnits där till viss del. Det gjorde stor skillnad att plötsligt inse att jag borde vara hur lycklig som helst. Ok, jag kan inte känna mig lycklig. För mig är det det ultimata glädjetillståndet som bara kan uppnås när allt är perfekt. Inte många skulle hålla med om att allt var perfekt förut men jag bortser från medicinska problem och tänker på att det var känslomässigt perfekt.  Så kan det aldrig mer bli men jag känner mig förbaskat glad 😀


Glömmer bort att skriva

Förlåt mig, kära blogg, för att jag totalt har glömt bort dig och ignorerat dig sista tiden. Men jag vet ju att du alltid finns här och väntar på mig när jag är redo igen ❤

Sedan senaste inlägget har vi bl a haft takläckage som nu är fixat. Det droppade in vid en taklist och ner i ett fönster. Vi blev rekommenderade en firma här i Mjölby som skulle vara duktiga. De kunde komma redan dagen därpå och de verkade kunna sina saker. Ändå vill jag aldrig anlita dem igen eftersom de arbetade utan några som helst säkerhetsanordningar och det är ganska högt upp till vårt tak. Det kändes olustigt att veta att de gick omkring utan ens en säkerhetslina och när chefen skämtade om att det bara var att ringa deras familjer om de ramlade ner blev det droppen. Han sa det till min syster och det var nog tur för jag vet inte vad jag hade sagt om jag hade hört det, inget trevligt i alla fall. Obehagligt när man har en arbetsplatsolycka med en älskad familjemedlem i minnet hela tiden.

Samma dag upptäckte vi att det droppade från ett rör i källaren. Det löste sig väldigt snabbt och bra. En reparatör från fjärrvärmeverket kom och bytte ut en trasig del helt utan kostnad. Gratis är bra så det gillar vi 🙂

Min syster har tagit sin hund, son och sin husbil och åkt till Norge för att hälsa på dottern. Jag hade inte trott att jag skulle känna mig så ensam men det var inte alls kul att vara ensam i huset. Som tur är har jag haft en del trevliga besök och även den här helgen får jag sällskap. Nedan ser ni en av de gulliga besökarna.

DSC_0047

Ensamhetskänslan försvann ganska snabbt och jag har haft det ganska bra. Kasper och jag har upptäckt fler fina delar av Mjölby och jag har fixat en del i trädgården. Det har blivit både rabattgrävning och äppelträdsbeskärning i lagom doser. Min syster har gett mig stränga order om att jag inte får klättra för högt på stegen när jag klipper av grenar. Hon sa ”tänk om du ramlar ner och bryter benet, hur ska det då gå för Kasper?”. Där ser ni vem hon bryr sig om och ömmar för 😉

DSC_0044 DSC_0045Jag har väldigt svårt för att låta något ätbart bara förstöras så jag har även plockat in en massa nerfallna äpplen och bakat diverse kakor och gjort äppeldricka. Det lär bli pajer och ännu fler bakverk så småningom och jag hoppas att jag får hjälp att ta hand om kommande äppelskördar, kanske av vänner och släktingar utan egna äppelträd. Annars får jag väl lägga ut dem i skogen till rådjuren.

Fick precis ett sms om ännu ett besök, ett lite längre sådant, av min ena dotter. Det blir jag alltid glad för 🙂