Min blogg om allt och inget

Arkiv för oktober, 2010

Ny diagnos?

Visst är livet fantastiskt? Nu har jag haft min diagnos i nästan 20 år och den har bekräftats av ett flertal läkare. Så träffar jag en stafettläkare och han kommer på att han ska ta ett prov för att se om jag kan ha en annan diagnos. Provet visade att jag har de gener som krävs för den nya diagnosen men det behöver inte alls betyda att jag har utvecklat denna sjukdom. Jag ska i alla fall på röntgen någon gång före jul för att förhoppningsvis utesluta detta nya.

Det lustiga med detta är att jag efter att ha läst ganska mycket om sjukdomen på nätet börjar  känna att mer och mer av det jag läst stämmer på mig. Visst har jag haft de karaktäristiska symptomen och visst gör det mer ont på vissa ställen än vad jag tidigare känt. Sådana tankar försöker jag slå bort med motiveringen att den läkare som informerade mig om vad provet visat inte tror på den nya diagnosen men i alla fall vill skicka mig på röntgen för att försäkringskassan ska få besked.

Jag hoppas jag får behålla min tidigare diagnos. Den innebär nog lika mycket värk men den bryter inte ner kroppen eller kräver kortisonsprutor och en massa  starka tabletter med diverse biverkningar.

Annonser

Glömda minnen

Jag har precis haft ett väldigt intressant samtal med min äldsta dotter om barns tidiga minnen och om hur minnen från de första levnadsåren förmodligen finns kvar någonstans i hjärnan och påverkar människors vuxna liv utan att man vet om det. Eftersom min dotter är en blivande psykolog har hon många tankar och funderingar som inspirerar även mig att filosofera en hel del om alla livets djupare och lite mystiska sidor. Är det så att barn som inte än har ett färdigt språk och inte kan formulera känslor, tankar och upplevelser i stället ser allt i bilder och tolkar det de är med om efter sina väldigt minimala erfarenheter? I så fall måste det bli väldigt många feltolkningar av situationer de inte riktigt förstår och kanske det är därför människohjärnan, för att skydda oss,  är så konstruerad att vi inte kommer ihåg något från den tidiga barndomen.

Jag har vid flera olika tillfällen läst eller hört om människor som genom hypnos fått hjälp att gå tillbaka i tiden och minnas saker som har påverkat dem senare i livet. Det mest extrema exemplet (som jag inte riktigt kan tro på) handlar om en kvinna som mått väldigt dåligt så långt tillbaka hon kunde minnas. Enligt artikeln jag läste mindes hon hur hon medan hon ännu låg i sin mammas mage hade hört sina föräldrar prata om att de egentligen hade velat göra abort och det såg hon som förklaring till varför hon alltid hade känt sig oönskad och värd väldigt lite. Detta måste jag ifrågasätta eftersom hon inte hade något språk ännu och därför inte kan ha förstått innebörden av vad någon sa och jag har även svårt att förstå hur man kan framkalla minnen från fosterstadiet.

Däremot kan det säkert vara så att andra minnen från barndomen kan plockas fram med t ex hypnos och då kanske man kan få hjälp med att göra omtolkningar om sådant som ett barn kan uppfatta på ett felaktigt sätt eller man kanske kan få en förklaring till vissa problem man lider av och hjälp att bearbeta sina minnen när man har fått klart för sig varför man mår dåligt.

Det finns hur mycket som helst att fundera över i detta ämne men jag tror jag nöjer mig med det här för den här gången. Jag vill bara sluta med att skriva att jag tror att det i de flesta fall är väldigt bra att vi inte minns allt från våra första år eftersom det förmodligen finns massor med feltolkningar hos så små barn och ingen förälder är felfri och har gjort precis allt rätt.


Myspys

Nej, nu börjar det bli dags för ett ”myspys”inlägg igen. Jag är inte funtad så att jag kan gå omkring och deppa över en framtid som jag egentligen inte vet något om så nu tänker jag glömma det för ett tag och njuta av hösten och allt mysigt som kommer med den. Jag har så mycket att se fram emot och får så mycket värme från människor (och djur) i min närhet att jag känner mig lycklig och tacksam för allt jag har.

Bara en sådan sak som att min man kommer hem i dag efter att ha varit borta och arbetat sedan förra fredagen får mig på gott humör. Det kan vara skönt att få vara för sig själv ibland men efter några dagar börjar jag längta och när han till slut är här igen är allt som det ska. Andra som kan få mig att känna mig som om jag är en vinnare är mina älskade ungar. Ja, ja, de är ju vuxna nu och två av dem bor på annan ort men de är alltid nära ändå och hur vi har lyckats få så underbara avkommor är en gåta men en stor glädje.

Om en månad befinner jag, min man och vår yngsta dotter oss på varmare breddgrader och det är något jag ser fram mot otroligt mycket.  När vi kommer hem är det snart första advent och det kanske är den bästa tiden på året. Jag kan verkligen njuta av julstämningen och alla förberedelser inför julen och några dagar innan julafton samlas vi alla i familjen och då är lyckan total.

Nu faller snart de sista färgsprakande löven och den första snön kommer att lägga sig. Hela landskapet kommer att förändras och allt blir så fantastiskt vackert. Jag längtar verkligen efter att få gå långa promenader på frusen mark med knarrande snö under fötterna och hundar som frustar och rullar sig i snön.

Som ni märker finns det många små glädjeämnen i mitt liv och det är bara att plocka fram de positiva tankarna så känns allt mycket bättre.


Moderaternas hets mot folkgrupp

Ja, det är precis så jag känner det. Det låter så bra när de pratar om hur de vill hjälpa människor tillbaka till ett fullvärdigt liv och bort från utanförskap när allt bara handlar om att snygga till siffrorna i statistiken. Visst, nu har antalet sjuka minskat i statistiken och de vill ta åt sig äran för att de har en mer human politik men en stor del av de människor  de har utförsäkrat är inte friskare utan bara just utförsäkrade och dessutom mår många ännu sämre med psykiska besvär och försämrad ekonomi. Detta p g a att människor som aldrig behöver titta de sjuka i ögonen har beslutat att vissa sjukdomar, som visserligen gör människor oförmögna till arbete men som i vissa fall ” borde”  kunna bli bättre med rehabilitering, inte ska omfattas av sjukförsäkringen. Man tittar inte på enskilda fall och bedömer de olika människornas möjlighet till återgång efter rehabilitering utan alla med samma diagnos avfärdas med samma motivering.

Detta är absolut ingen kritik mot försäkringskassan. Jag har bara mött trevliga människor där som gör allt för att hjälpa och hitta utvägar men de har strikta regler som inte kan kringgås och många gånger har de nog svårt att försvara alla idiotiska beslut de tvingas ta. Allt ansvar vilar på den nuvarande regeringen och i första hand på moderaterna som helt utan empati bedriver denna hets- och hatkampanj mot landets sjuka som de tror fuskar till sig bidrag.

För egen del väntar jag nu på ett beslut om sjukersättning eller utförsäkring. Enligt min handläggare på försäkringskassan är det ingen som tvivlar på mina besvär och läkarintyg har bekräftat att jag inte bedöms kunna ta något på marknaden tillgängligt arbete inom överskådlig tid. Jag har dock blivit förvarnad om att det kanske inte räcker eftersom en av mina diagnoser tillhör de sjukdomar som kanske någon gång kan rehabiliteras och mina andra besvär har inte blivit riktigt diagnostiserade. Ett av villkoren för sjukersättning säger nämligen att det inte får finnas minsta tvivel om att alla möjligheter till rehabilitering är uttömda. Jag vill gärna bli rehabiliterad om det finns någon möjlighet men i stället verkar det som om jag kan bli utförsäkrad.

Vad som väntar sedan är inte riktigt klart. Förmodligen kan jag efter tre månader söka sjukpenning igen och börja om från början. Jag vet inte vilka regler som gäller då men tar nu ett steg i taget och försöker att inte deppa ihop. Jag har lyckats hålla humöret uppe under alla de år jag varit sjuk men den här regeringen vet verkligen hur man suger musten ur folk. Hur kan man känna annat än förakt för sådana människor. Jag tror inte att alla de nästan 30 % som röstade på moderaterna sympatiserar med deras inhumana inställning men i mina mörka stunder kan jag önska att alla de borde få uppleva vår situation. Men det är bara i mina djupaste dalgångar de tankarna kommer för jag vet att de allra flesta inte riktigt har förstått hur hårda reglerna är. Jag har själv alldeles nyligen fått större insikt och kan knappt tro på det fortfarande.


Mammografi

Så damp den då ner i brevlådan till slut, kallelsen till mammografiundersökning. Min första impuls var att ringa och säga att jag behöver inte den undersökningen för jag tror inte att den gör varken från eller till. Min mamma gick regelbundet och gjorde mammografi men när hon fick bröstcancer var det inte där de upptäckte det utan hon hittade knölen själv. När jag funderat lite kom jag fram till att det kanske ändå är bra att gå dit för det måste ju finnas en anledning till att alla kvinnor erbjuds detta och jag vill inte känna att jag ångrar mig om och när jag drabbas.

Jag har faktiskt gjort en mammografiundersökning tidigare. Jag blev inte kallad den vanliga vägen utan när jag var hos min läkare för ett sjukintyg tyckte han väl att eftersom han inte kunde göra så mycket annat för mig så skulle han i alla fall se till att jag fick ut någonting av besöket. Därför skickade han en remiss och några månader senare fick jag komma dit. Jag hade väntat mig en kvinnlig röntgensköterska för när allt kommer omkring tycker nog de flesta kvinnor att det känns bäst. I stället kom en ung, väldigt trevlig norrman och hämtade mig. Han var väldigt professionell men det var ändå inte helt ok att han var och petade överallt och la allt tillrätta. Jag kanske är lite gammaldags men är det inte en kvinna som genomför undersökningen denna gång kanske jag tackar nej till framtida undersökningar.


Höstmörker

Jag sitter och väntar på att det ska bli tillräckligt ljust för min och hundarnas morgonpromenad. Efter att ha vant mig vid att gå ut vid 6-tiden hela sommaren känns det lite fel att vänta ända till 7 med att gå. Det finns ju inte så många gatlyktor där vi bor, inte en enda faktiskt, så för att se var jag sätter fötterna är det bättre att vänta. Så småningom blir det ännu senare men när det är som mörkast har vi förhoppningsvis snö och då brukar det kännas lite ljusare.

Egentligen har jag inget emot höst, mörker och kyla. Jag är så lyckligt lottad att jag inte påverkas negativt av mörker till skillnad mot en del som mår dåligt den här och kommande årstid. Jag tänder smålampor och ljus i mörkret och tänder en brasa i kaminen mot kylan. Sedan sitter jag och myser – gärna med en kopp te och en filt om benen. Känner mig som en gammal tant men jag har ju faktiskt inte så långt kvar tills jag är det. Kanske är jag redan där till viss del och det är inget jag känner ångest för. Så småningom hoppas jag att jag blir en riktig mysmormor och mysfarmor där mina barnbarn kan känna trygghet och värme.

Nu börjar jag se grantopparnas silhuetter mot himlen så nu är det dags att gå ut.


Utförsäkrad eller varaktig sjukersättning

Hur ska det bli? Jag borde kanske vara orolig över vad beslutet ska bli men jag kan inte låta bli att tro att allt kommer att ordna sig. Man kan ha många synpunkter på det system som nu råder vad gäller allas vår sjukförsäkring och jag har också hört och förfasats över alla hemska historier där människor blir illa behandlade. Jag frågade min kontaktperson på försäkringskassan häromdagen om det verkligen är så det fungerar och med allvarlig min bekräftade hon att det faktiskt är så. Det svaret skulle väl egentligen ha fått mig deprimerad och misströstande för hur i hela världen ska jag få min sjukersättning (sjukpension heter numera varaktig sjukersättning) godkänd om så många mycket sjukare personer blir utförsäkrade?

Att jag fortfarande är optimistisk beror nog till stor del på att jag alltid har mötts med respekt och viljan att hjälpa när jag varit i kontakt med försäkringskassan. Mina senaste erfarenheter är inga undantag. För några månader sedan blev jag kallad till möte för att min arbetsförmåga skulle utredas och jag skulle skrivas in i ett program där jag skulle ut och arbetsprova. De männskor jag träffade trodde på mig och  med hjälp av tidigare gjorda utredningar förstod de att jag inte har förmåga att arbeta två timmar om dagen 5 dagar i veckan. Det är det som krävs för att de ska anse att det finns arbetsförmåga. I fredags hade jag ett möte med min kontaktperson och en arbetsförmedlare och jag blev inskriven i sk arbetslivsintroduktion.

Att jag hamnade i den situationen beror på att jag inte lyckats få tid på min hälsocentral för ett läkarintyg i tid innan min nuvarande sjukersättning gick ut. Det tog nästan 6 månader att få en tid. För att hjälpa mig så att jag inte ska bli helt utan inkomst medan min ansökan behandlas föreslog de att jag skulle delta i arbetslivsintroduktionen tills beslutet kommer. Eftersom jag gått ur A-kassan blir det inte mycket pengar men i alla fall mer än inget. Min motprestation blir att efter förmåga delta i deras program som väldigt mycket utgår från varje individ. För min del räcker det förmodligen med några samtal under de tre månader som jag som längst kan vara inskriven där. Skulle jag bli utförsäkrad kan jag efter dessa tre månader åter komma in i sjukförsäkringssystemet.  Hur och på vilka villkor vet jag inte men förutom tre månader med minimal inkomst verkar det inte vara så hemskt att jag borde sitta och vrida händerna av oro.

Jag kanske återkommer med mängder av svordomar och fördömanden när jag har fått mitt beslut men just nu vill jag tro på att det inte blir så allvarligt som för många andra skräckexempel.