Min blogg om allt och inget

Arkiv för december, 2016

Året som gick

Jag brukar inte sammanfatta mina år här. Vad jag kan minnas har jag inte gjort det någon gång men jag kan ha fel. Men någon gång ska vara den första så här kommer min tillbakablick på 2016.

Under det här året har mycket handlat om en av mina sjukdomar, pld (polycystic liver disease), och min väntan på samtalet från Sahlgrenska då jag ska bli kallad till en transplantation. Det har varit det genomgående temat även om jag har försökt att begränsa mig lite. Jag har inte velat göra den här bloggen till en sjukblogg, det syftet fyller min andra blogg. När jag ögnar igenom inläggen inser jag hur inaktiv jag har varit. Det finns egentligen inte mycket att berätta men så är mitt liv just nu och det är tur att jag kan hoppas på ändring. Många inlägg handlar bara om insikter och funderingar och det är inte lätt att sammanfatta här. Jag förstår att det här nog bara är roligt för mig så ingen behöver känna något tvång att läsa allt bara för att vara snäll 😉

I Januari blev det kallt…eller i alla fall så kallt så att människorna här nere tyckte att det var väldigt kallt. Termometern visade -13,5 grader 6:e januari och snön gjorde att världen utanför mina fönster blev vacker. Jag beställde pussel med egna fotomotiv och när de var färdigbyggda ramade jag in dem och satte upp dem i trappan upp till min del av huset. Jag fick nytt golv i köket…igen. Det blev inte så lyckat första gången så hantverkarna kom och gjorde om alltihop. På Motala lasarett gjordes den första ultraljudsundersökningen efter transplantationsutredningen (ska göras var tredje månad), det blev provtagning på vc i Mjölby (var fjärde vecka) och jag träffade min kontaktsköterska på universitetssjukhuset i Linköping (skulle bli en gång i månaden men vi kom överens om att ta det per telefon i stället). Av en slump fick jag veta att en konstnär hade ställt ut tavlor som symboliserade alla arbetsplatsolyckor med dödlig utgång under 2014 och där fanns även min mans olyckshändelse med. Efter kontakt med konstnären fick jag en bild på tavlan. I slutet av månaden åkte jag och min svägerska tåg upp till Åre för att utnyttja min andelsvecka där. Underbart, trivsel, hemma är ord som beskriver hur jag kände.

20160127_215306.jpg

I början av Februari var vi kvar i Åre och min son gjorde oss sällskap några dagar. En underbar vecka där höjdpunkten var den dag vi tog bussen in till Östersund och mitt tidigare hem i Optand. Vi hann med fika i stan, besök på kyrkogården och en promenad i mitt paradis (saknar så otroligt mycket). Vi gick ut på ”vår” brygga och njöt av att få vara där igen, om så bara för en kort stund. De nuvarande ägarna sa att vi naturligtvis fick gå över tomten och se oss omkring trots att de inte var där. Olika vänner besökte oss i Åre och det var värt mycket. I slutet av veckan började jag känna att jag hade tecken på medicinberoende och mitt mående blev inte bättre av de influensaliknande abstinensbesvären mellan pillerintagen. Förutom en dag då jag bakade flera sorters kakor höll jag mig lugn resten av februari. Mina inlägg handlade om diverse tankar och minnen men jag orkade inte företa mig särskilt mycket.

DSC_0610

Mars var det dags för de sista vaccinationerna inför transplantationen, stelkramp och hepatit a+b. Jag funderade på vilket ord som är det vackraste och för mig är det ordet ”hemma” som kan innebära så mycket. 10:e mars var det sommar på min balkong. Jag satt i solen en lång stund och kaffet och kakan gjorde mig sällskap. Jag läste och tänkte till lite om min juridikstuderande dotters uppsats. Man lär sig mycket genom det barnen delar med sig av. En dietist ville träffa mig och berätta om hur viktigt det är att äta bra när man ska transplanteras. Grönsaker och fisk är viktiga. I skogen började blåsippor och snödroppar titta fram och jag plockade in forsythiakvistar som påskris. De två äldsta barnen kom och firade påsk hos mig. Jag utbrast i superlativer över en batteridriven pennvässare, en helt fantastisk grej när man ska måla med färgpennor vilket jag började med då.

DSC_0648 2

April var en väldigt händelselös månad då jag var väldigt påverkad av mina besvär och var helt nöjd med att inte göra något. Morgonpromenaderna med hundarna gav jag inte upp. Det krävs mer än svårigheter med att få luften att räcka till i mina ihopträngda lungor. Jag försökte i stället utmana mig själv genom att öka på med några minuter. I övrigt handlade inläggen om minnen, något ganska djupt samtal, hundar, stolthet över en dokumentärserie om flyktingbemötande och medmänsklighet i mina forna hemtrakter och våren.

20160412_131319.jpg

Maj stötte jag på en man i skogen. Han berörde mig genom sitt sätt att njuta av livet. Med en termosmugg i handen ställde han sig under en stor gran, blundade, log och andades djupa andetag. På min vänliga fråga svarade han att han ”bara tog in allt”. Jag har sett honom fler gånger och blir lika glad varje gång. Det blev bikinipremiär i början av månaden och besökande dotter njöt av sommaren i en vilstol under ett äppelträd och med en god bok. Jag bakade rabarberpajer och rabarberkakor. En liten geting irrade sig in i mina trosor en natt och skrämde nästan livet ur mig när jag gick på toan på morgonen (ett mysterium). Beskedet kom om min livslånga ekonomiska trygghet (puh!) från försäkringsbolaget där trafikförsäkringen var tecknad (ersättning för förlorad försörjning). Min syster överraskade mig med årets första liljekonvaljbukett.

DSC_0730 1

Juni kommer alla svåra datum. Det började sista maj, med minnet av hur livet blev kaos, och sedan är det en rad av jobbiga minnen. Lupinerna blommade för fullt (mina favoriter) och vår grusade garageinfart behövde daglig omsorg för att ogräset inte helt skulle ta över. Ca en halvtimme om dagen orkade jag.  En dag ändrade jag min promenadrutt och njöt av min nya stad i sin sommarskrud.  Jag insåg hur påverkade mina båda systrar hade varit av min historia. Stress och oro, både för att jag blev ensam och för min medicinska situation, gav en del fysiska besvär. Tack och lov så släppte det när de förstod att jag inte var så ynklig som de trodde. Vi anlitade ”Rondellen”, ett socialt företag, till att fälla och forsla bort fyra äppelträd och två körsbärsträd. En av mina skapliga dagar tog jag bilen till Örebro, där mina döttrar bor, och min yngsta dotter följde med och körde tillbaka. På midsommarafton grillade jag, min syster, min dotter och min systerson. Värmen och fukten var överväldigande och jag höll mig mycket inomhus medan min syster åkte och badade med hundarna (jag som alltid varit soldyrkare). En igelkott besökte oss lite då och då till hundarnas glädje. Båda vovvarna var snälla och respektfulla mot den. Jag och min dotter tog med hundarna till centrum och smaskade på glass (de små utflykterna betydde mycket eftersom orken oftast inte fanns). Två gånger, med fem dagar emellan, blev min mage upprorisk och jag vågade inte gå långt ifrån toan. Det oroade min kontaktsköterska som kom och lämnade ett kit för avföringstest men som tur var blev det inga fler problem.

DSC_0773 20160605_081053.jpg DSC_0845 DSC_0853 DSC_0047 20160628_090317 20160629_153717.jpg

Juli beställde jag tid hos optiker och fick bekräftat att min syn hade försämrats. Det blev nya glasögon, ett par progressiva och ett par läsglasögon. Eftersom min syster åkte på semester tyckte jag lite synd om min hund som fick nöja sig med mina lite kortare promenader. Jag gjorde mitt bästa för att kompensera och några gånger tog jag ut mig lite för mycket. Tack för strategiskt utplacerade bänkar. Min son fyllde 30 år men jag kände mig inte äldre för det 😉 En systerdotter med sambo och liten dotter kom på besök en liten stund när de var på väg hem till hennes föräldrar (vår storasyster med man). Värmen och fukten, som låg som en våt yllefilt över tillvaron, gav med sig och det gick att andas igen. Samtidigt kom min yngsta dotter till mig ännu en gång. Visserligen var anledningen att träffa en finländsk vän på Närcon i Linköping men jag fick en släng av hennes tid också.

DSC_0895

Min dotter stannade kvar några dagar in i Augusti och då passade jag på att föreslå att vi tillsammans skulle hälsa på min svärmor (hennes farmor). Hon bor lite för långt bort för att jag ska klara av att köra dit själv så det var längesedan jag träffade henne. Vi åkte på morgonen och kom hem tidig kväll. En väldigt rolig, om än något ansträngande, dag. Någon dag senare kom min son och stannade några dagar. Jag fick uppleva den värsta smärtperioden någonsin och ökade på dosen smärtstillande. Efter läkarkontakt fick jag morfintabletter men efter att ha tagit två sådana konstaterade jag att jag står hellre ut mellan citodon-doserna än att må så dåligt som jag gjorde av dem. Mitt i detta kom min svägerska och tyvärr sov jag bort en stor del av hennes besök. Tur att hundarna och min syster underhöll henne lite. I slutet av månaden kom min äldsta dotter och då mådde jag lite bättre. En månad med många besök och lite ork men massor av glädje.

DSC_0933 20160810_032533.jpg

När September kom gav den intensiva smärtan med sig och allt återgick till normalnivåerna. Plötsligt tyckte jag att jag mådde väldigt bra i det läget. Allt är relativt. Jag kunde minska lite på pillerdoseringen. Min yngsta dotter kom även den här månaden och den här gången lärde jag mig mycket nytt genom att tillsammans med henne se olika nätföreläsningar i olika ämnen. Spännande! Hantverkare kom och bytte vår ytterdörr. En ny läkare blev ansvarig för mig på hemmaplan och jag blev inte imponerad av hennes kunskaper om min sjukdom. I ett test fick jag veta att mina tre starkaste styrkor är ärlighet, kärlek och uthållighet. Jag stöttade min syster i hennes pyntande av en uttagsautomat på stan. Syftet är inte min historia men kul hade vi. Pyntet togs bort efter fotografering. Jag flyttade min ”sjukblogg”, ett inlägg i taget, till wordpress för att slippa alla länkar till porrsidor i statistikdelen. Vi anlitade ännu en gång hantverkare och denna gång byttes taket ut. I samband med det blev tv-mottagningen ibland obefintlig och då kontaktade vi även tv-leverantör och blev med parabol. Jag blev barnsligt förtjust när jag hittade fina kastanjer på marken. Inget jag är van vid från Jämtland.

20160919_155937.jpg dsc_1010 20160930_211005.jpg dsc_1018

Oktober kom med höstfärger, lite kyla och fallande löv. Vackert och efterlängtat efter all värme i september. Min egen skugga skrämde mig så jag hoppade till. Frustration över att min växande lever ger mig en ”gravidmage” som inte får plats i mina kläder längre. Min äldsta dotter mådde så mycket bättre efter att ha börjat med en ny medicin och jag skrev om det som ett mirakel. I några sekunder trodde jag att jag hade vunnit en miljonvinst. Jag insåg att jag faktiskt är lycklig igen. Efter två och ett halvt år var det lite svårt att ta till mig det men ja, jag är faktiskt lycklig men på ett helt annat sätt och utan att för den skull ha slutat sakna. Jag la ut en annons på blocket om att sälja min andelsvecka i Åre. Några har varit intresserade men inte tillräckligt för att köpa den.

dsc_1027

dsc_1033I början av november kom min yngsta dotter igen. Först nu inser jag hur ofta hon har varit hos mig 🙂 Vi firade hennes födelsedag som hade varit några dagar tidigare och hon följde med mig till Colorama för att titta på badrumsväggar och golv. Jag hade äntligen bestämt mig för att totalrenovering är det som gäller. Offerter begärdes in och snart är det dags. Det snöade och det vita låg faktiskt kvar i ca en vecka. Helt underbart! Jag funderade över det faktum att många på transplantationslistan är rädda och oroliga medan jag är helt lugn och mest bara ser fram emot det. Kasper, min fina vovve, fyllde 14 år och det är svårt att tro när man ser hur pigg han är. När första advent närmade sig började jag stryka och sätta upp röda gardiner överallt. Alla tomtar plockades fram men placerades inte ut före första advent och likadant var det med alla elljusstakar och stjärnor. För första gången sedan jag fick barn bakade jag lussebullar helt på egen hand. Lite tråkigt men det gick det med.

dsc_1050 dsc_1082

Första December tog jag mig till vc för influensavaccinering. Av någon anledning lyckades jag hamna i gruppen som slapp betala och det gör ju inget. Jag frågade faktiskt och slapp i alla fall. Snön kom igen och försvann efter några dagar. Ettårsdagen på listan passerade och ungefär samtidigt fick jag veta att den man jag följt i en blogg och som väntat åtta månader längre, nu fick sin nya lever. Ett litet hopp tändes hos mig. Vi bestämde oss för att flytta julfirandet till den 21:a dec för att jag och alla tre barn skulle kunna fira tillsammans. Jag köpte stora koftor som min mage får plats i och beställde två par mammabyxor. Det var väldigt bra köp även om mammabyxor känns lite fel. Ännu en ny läkare och nu är det den läkare som ska ansvara för mig resten av tiden före och efter transplantationen. Överraskande och positiv upplevelse att han faktiskt kunde något om min sjukdom. Men han är överläkare och professor på mag/tarm så han borde ju göra det. Det känns väldigt bra. Jag tog mig till Örebro och min yngsta dotter körde tillbaka. De andra två ungarna kom några dagar senare och vi firade en supermysig jul tillsammans. Nu är året nästan slut och december avslutas med en väldigt lugn nyårsafton utan krav på någonting.

dsc_0129

Annonser

Över för den här gången

Jag älskar advent och att pynta inför julen men efter julhelgen längtar jag bara efter att få plocka bort alla tomtar, ljusstakar och alla röda gardiner och dukar. Jag skulle absolut inte få för mig att spela julmusik längre och känner ingen särskild glädje när jag tittar på den tända granen där två tomtar nu har fått överta julklapparnas plats. Det kliar i fingrarna av lust att börja städa undan julen men jag ska behärska mina impulser och vänta åtminstone till nyårsdagen. Då är det fritt fram och jag ser framför mig hur jag full av energi och städlust ska röja undan och plocka ner allt i de åtta tomma plastbackarna nere i källaren.

Hur kan det vända så snabbt? Det är likadant varje jul. Före julafton älskar jag allt som har med julen att göra och efter julafton vill jag bara bli av med det. I år var det extra konstigt eftersom vi firade några dagar innan den 24:e. Både jag och ungarna kände likadant. För oss var julen över när alla andra hade som mest mysigt. Vi åt julmat och tittade på Kalle Anka tillsammans med min syster och hennes son på julaftonen och på juldagen åt vi kalkon tillsammans med även min systers dotter och exman. Det var gott och trevligt men jag kan inte säga att någon julstämning infann sig. Lite kan det bero på att jag mådde lite extra dåligt de två dagarna och sov bort ganska mycket av tiden men jag tror att det mest beror på att vi var inställda på att julen i år var den 21:a och då blev det så.

Nu har mina två döttrar åkt hem till sig. Sonen, som var orsaken till att vi flyttade julen, åkte hem tidigare för att arbeta hela julhelgen. Det blir tomt och tyst när de åker. Men snart dyker nog någon av dem upp här igen och förhoppningsvis har jag ett fint, alldeles nyrenoverat badrum då. Det är nästa sak att se fram emot.

dsc_0151


Bästa julfirandet på länge

Som ni vet så valde vi att fira jul en dag då alla i familjen hade möjlighet att vara med i stället för att vänta till julafton och inte vara fulltaliga. I går hade vi vår julafton och den var så alltigenom rolig, mysig och härlig som jag hade hoppats och trott. Det här är inget fejkat facebook-titta-vad-vi-har-det-bra-inlägg. Det var verkligen precis så bra som man bara kan ha det när man är riktigt synkade.

Det är tredje julen sedan vår familj så grymt decimerades och jag tror att vi nu har lyckats gå vidare utan att för den skull glömma. Tidigare jular har vi sett honom i alla möjliga situationer för han spelade en väldigt viktig roll i vårt julfirande. Även om vi de senaste jularna har haft det trevligt så fanns skuggorna hela tiden där och det förtog en del av glädjen. Nu pratar vi fortfarande om honom och tänker oss in i hur det var men det gör inte riktigt lika ont längre. Jag vet inte hur jag ska beskriva skillnaden. Varken sorgen eller saknaden är borta men de tynger inte lika mycket. Vi glömmer inte, det kan vi inte, men minnena lockar numera fram fler leenden även om det är blandat med en del vemod.

Vi började kl 07.00 med att jag satte på julmusik och väckte de andra. Ungarna åt sin frukost (jag hade redan ätit min) och jag plockade fram varsin morgonjulklapp åt dem. Sådana julklappar ska innehålla något som man kan fördriva tiden med fram till julklappsutdelningen på eftermiddagen. I år blev det paket med tröjor och massor av pysselmaterial och alla fick designa sin egen jultröja (inköpt på Rusta och jag är faktiskt förvånad över att tröjorna var av så skaplig kvalitet). Lite tveksam var jag till hur det skulle bli mottaget men det blev bara positiva tongångar. Snart var vi allihop igång med att sy och många skratt klingade medan vi skapade.

20161222_130808.jpgVi gjorde avbrott för att duka fram vårt julbord som den här gången var helt veganskt förutom julskinkan. Eftersom ingen av oss tjejer är vegan så äter vi det traditionella julbordet den 24:e och rättar oss efter min sons kosthållning när vi firar tillsammans. Numera kan man hitta en hel del god färdig vegansk mat och både köttbullarna och prinskorvarna överraskade med hur gott de smakade. Utöver det åt vi hovmästarsill, med kokt aubergin i stället för sill, paranötstek, svampjansson, rödbetssallad, bröd och potatis. Gott alltihop och kanske var det t o m så att svampjansson är godare än den ordinarie Janssons frestelsen. Med en äkta julskinkssmörgås som tillbehör så blev julbordet väldigt lyckat och faktiskt alldeles lagom omfattande.

dsc_0140Efter maten vilade några av oss medan några andra fortsatte med sina tröjor. Alla tröjor blev olika och personligt utformade men vi hade en gemensam detalj. Vi har alla satt små bjällror ovanför muddarna på ärmarna så när vi rör på armarna så pinglar det så stämningsfullt (eller störande om man hellre vill det).

När det var mörkt delade vi ut julklapparna och det är en procedur som vi är mästare på att dra ut på. Varje paket ska vändas och klämmas på och man ska gissa vad rimmet betyder. Naturligtvis väntar vi med nästa paket tills det senast utdelade är öppnat och alla kommentarer är avklarade. Rimmen var mer avancerade än brukligt och stundtals var vi riktigt imponerade. Även under den här stunden skrattade vi mycket. Både åt rimmen och åt gissningarna men även åt tokiga texter från leverantörer och åt hur vi har tänkt när julklapparna valdes ut. I år var min systers hund med oss eftersom hans matte var iväg och gjorde några ärenden och han trodde att alla paket var till honom. Tyvärr  hade tomten inte tänkt på att han skulle vara med oss men han fick smaka en del av Kaspers julklappar.

dsc_0147

Enligt vår tradition ska det serveras risgrynsgröt och skinkmackor efter julklappsutdelningen. Gröten kokades i år på mandelmjölk och soyagrädde och resultatet blev väldigt bra. Med vanligt mjölk till gröten märktes det ingen skillnad.

Kvällen kom och alla var trötta. Vi uttryckte allihop att vi var nöjda med vår julafton och att det hade varit jätteroligt. I dag känns det lite konstigt. För oss är det juldagen men samtidigt ploppar det in annonser i mobilen där man uppmanas att skynda sig att fynda de sista julklapparna. Jag har fått hejda mig från att önska god fortsättning när jag har mött någon annan morgonpigg hundpromenerande person. När det kom ett blomsterbud i förmiddags med en fin blomma och en julhälsning från min svärmor blev det också en tankevurpa. Nu måste jag nog försöka ställa in mig på att det faktiskt är julafton om några dagar och om vi äter julmat och tittar på Kalle Anka så dyker nog julkänslan upp en gång till.

dsc_0129 dsc_0148


Favoritstund på dygnet

Vilken är den bästa stunden under ett dygn? Jag kan inte riktigt bestämma mig för om min bästa stund är när det är dags att sova på kvällen eller om det är tidigt på morgonen när bara jag och min hund är vakna.

Jag mår för det mesta bäst på morgnar och förmiddagar så det är nog en anledning till att jag uppskattar dem. Sedan jag började vakna så tidigt som jag gör nu, mellan halvfem och halvsex, har jag njutit av att i lugn och ro kunna äta min frukost och av att bara vara för mig själv en stund. Sedan barnen blev vuxna och flyttade och sedan jag blev änka är det lite annorlunda. Det där behovet av ensamtid är inte det viktiga längre eftersom jag har gott om den varan. Ändå gillar jag mina tidiga morgnar väldigt mycket. Kanske är det vetskapen om att de flesta fortfarande ligger och sover och att jag får ha upplevelsen för mig själv. Det blir liksom min stund. Om jag någon enstaka gång sover lite längre känns det som om jag har missat något och jag får en liten stresskänsla i magen. Helt ologiskt eftersom jag inte har några måsten eller tider som måste hållas.

På kvällen blir jag väldigt trött, både av medicin och av viss aktivitet, och ofta tänker jag med glädje på att jag snart ska få sova. Den stunden, precis när jag har gjort mig färdig för sängen och kan krypa ner under mitt sköna duntäcke, är nog den enda stund som kan konkurrera med morgontrivseln. Förmodligen gör mina piller en del för att förstärka njutningen. Jag blir lite lagom lullig av dem och då är det extra skönt att få luta ett lite snurrigt huvud mot en skön kudde och bara vänta på att sömnen kommer. Jag slumrar till dagtid också en stund efter medicinintag men det blir bara en kort stunds vila och det ger inte samma sköna känsla.

Egentligen är det ganska bra att jag gillar både att vakna och att somna. Det måste ju innebära att jag inte har några svåra stunder som ger mig obehagskänslor. Mina dagar är för tillfället inte särskilt händelserika men jag kan inte peka ut en enda stund som jag ogillar. Jag kan inte bestämma mig för om morgonen eller kvällen är bäst och det är väl inte särskilt viktigt. Jag får vara nöjd med att jag trivs så bra med två stunder och däremellan är ingenting dåligt, faktiskt så är dagarna ganska behagliga rakt igenom.


Fjärdeadventsutflykt

Min yngsta dotter frågade om jag trodde att jag kunde orka köra hem till henne och hennes sambo, ca 1 timme och 45 minuters bilresa, för att fira lite jul med dem innan de åker åt varsitt håll. Jag svarade att om jag har en av mina bättre dagar så kan jag nog köra dit på morgonen. Min dotter föreslog att hon skulle följa med mig tillbaka och köra så att jag kunde sitta och slöa och ändra ställning emellanåt.

I morse, efter hundpromenad och en kopp kaffe till fyra tända ljus i adventsljusstaken, gav jag mig iväg. Jag stannade halvvägs på den vanliga rastplatsen och sträckte på alla leder och muskler. Lite disigt var det men utsikten var ändå vacker.

dsc_0111

Väl framme i Örebro hämtade jag först min äldsta dotter och tillsammans åkte vi genom hela staden till minstingens bostad. Välkomstkommité var ”Lilla Fröet” och ”Kotte” som hade gjort sig extra julfina dagen till ära.

dsc_0112

Jag blev placerad i soffan med kuddar bakom huvudet och en saccosäck som fotstöd. Bildens skärpa stämmer väldigt väl överens med hur jag kände mig och efter lunch slumrade jag till en stund. Men det gick förvånansvärt bra och jag är glad att jag kom iväg. Vi hade väldigt trevligt och när det började skymma tändes julgranen och julklapparna delades ut. Mest till Christoffer eftersom han beger sig norrut för en jämtlandsjul med släkten (lite avundsjuk är jag).

dsc_0113

Äldsta dottern agerade jultomte och läste alla rim med bravur.

dsc_0114Efter att ha stoppat lite i magarna igen var det dags att åka hem. Vi släppte av äldsta dottern hemma hos henne (hon kommer hit lite senare) och gav oss ut på de mörka vägarna. Väl hemma igen tände vi ljus, satte på julmusik och stillade hungern lite. Senare kom glögg och lussebullar fram. Nu är jag väldigt trött och längtar efter sängen men jag är väldigt nöjd med dagen. Kul och mysig och snart är det jul 🙂


Positivt överraskad

Jag har haft några olika st-läkare (specialiseringstjänstgöring (ST) är i Sverige en av Socialstyrelsen reglerad utbildning som legitimerade läkare och legitimerade tandläkare kan genomgå för att bli specialistkompetent inom ett visst medicinskt område) som har varit ansvariga för min leversjukdom här i Östergötland. Som ni har läst tidigare hade ingen av dem några riktiga kunskaper om min diagnos, hur den uppkommer, vad den innebär eller vad som väntar. I dag hade jag en tid inbokad med den läkare som ska övervaka mig fr o m nu och under återhämtningen efter transplantationen. Han är överläkare och professor och jag hoppades att han skulle ha någon hum om det jag går igenom. Men jag hade inte förväntat mig det möte jag fick.

En supertrevlig läkare som märkte att jag var lite utpumpad efter att ha stressat genom sjukhusbyggnaden. Det var parkeringskaos och jag kom fram till väntrummet precis när jag blev uppropad och då var jag knappt kapabel att prata. Läkaren placerade mig i en stol och sa till mig att vila och vara tyst och sedan började han berätta om min sjukdom. Jag kände till allt han sa men han sa det inte på något mästrande sätt utan bara för att han ville gå igenom allt med mig. Kanske också för att undervisa den medicinstuderande unga kille som också befann sig i rummet. Jag kände att jag inte kunde hejda ett leende och när jag hade hämtat andan ett tag var jag tvungen att tala om för honom att det var väldigt roligt att träffa en läkare som hade ordentliga kunskaper om pld. Jag fick ett jätteleende tillbaka tillsammans med ett lite ödmjukt förnekande av att han kände till allt. Men jag är väldigt nöjd över att till slut ha fått en läkare som jag både gillar och har förtroende för. Det är viktigt.

Efter att vänligt ha frågat om de fick känna lite på min mage och efteråt ha tackat för möjligheten att undervisa den medicinstuderande killen skulle vi bestämma hur ofta vi behöver ses. Jag sa att jag inte har något behov av att träffas ofta och att jag hör av mig om det blir någon förändring. Då tyckte han att det räcker om vi ses om ett halvår och kanske, kanske har jag då fått det efterlängtade samtalet. Men jag tror att det dröjer lite längre än så.

Det är så härligt att bli glatt överraskad när man inte egentligen förväntar sig någonting.

Nu har ett par mammabyxor kommit. Jag beställde två par från två olika sajter. Jag trodde att det var vanliga jeans jag beställde men det kallas tydligen för jeggings. Kan det kanske vara något mitt emellan jeans och leggings. Jag är inte så hemma på det där men vad spelar det för roll vad det är. Jag älskar dem. De är supersköna och reglerbara med resår som kan dras åt bak och med resårinfällningar på sidorna. Bästa köpet! Det här blev en väldigt bra dag på flera sätt.

dsc_0100 dsc_0103

Jag tycker att det är jättekul att ha bilder där jag poserar som när jag en gång i tiden var gravid 😀 Det blir något för framtida generationer (om det blir några sådana) att fundera över.


Jag älskar koftor

Mitt favoritplagg framför alla andra är koftan. Den kan se ut lite hur som helst men den ska inte vara tight. Jag vill ha mjuka och bekväma koftor som sitter ledigt. Eftersom min lever växer är det bra om koftan är lite bylsig så att den döljer min ”gravidmage” men det blir allt svårare att uppfylla.

Jag har tidigare skrivit om hur frustrerad jag är för att mina kläder inte passar längre. Min mage går inte att dölja längre men jag vill inte ha något som framhäver den. I dag gav jag mig iväg för att försöka hitta några nya koftor i storlek L i hopp om att kunna maskera leverns utbuktning. Lyckan var stor när jag hittade fem fina och sköna koftor och jag bryr mig inte om att plånboken gråter. Jag blev löjligt lycklig över mina fynd och efter jul kan jag börja leva mer sparsamt.

Jag var även på jakt efter ett par mammabyxor. Ja, ni läste rätt. Jag börjar bli lite desperat. Hittills har det gått bra med mina vanliga jeans med låg skärning men nu börjar det bli jobbigt att ha dem knäppta, särskilt när jag sitter. Varför skulle jag inte kunna ha ett par bekväma mammabyxor även om det som växer inte är en efterlängtad liten människa. Jag ser gravid ut och jag känner mig gravid så jag tänkte att det skulle vara en bra lösning. Men i de två butiker jag orkade ta mig in i (Kappahl och Lindex) fick jag till svar att de inte hade mammakläder. Jag vågade fråga för jag tänkte att de nog skulle tro att jag var ute efter något till en dotter. När jag har ytterkläder på mig syns inte min utbuktande mage och då kan jag låtsas som om jag är normal.

Jag gav upp och konstaterade att jag får gå med uppknäppta byxor. Jag har i alla fall fem nya, fina koftor att glädja mig åt.