Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2013

Vanmakt

När en ung människa säger: jag är inte värd att… och räknar upp allt det som de flesta av oss tar för givet inklusive att vara värd att älskas, då känner man en stor sorg. När samma underbara person säger detta under en period då hon mår relativt bra och inte är inne i en av sina djupa depressioner, då vill man helst bara gråta. När man vet att ingenting man säger kan få denna fantastiska tjej att ändra uppfattning om sig själv, då känner man en vanmakt som inte är av denna värld.

När hon vid ett senare tillfälle berättar om sin skam över allt som är hon och över allt hon gör, då finns inte längre några ord för att beskriva hur det känns. När hennes skam omfattar allt från utseende till sjukdom och t o m skam över att ibland må bra och över att känna denna skam, då vill man ta henne i famn och krama hårt och försöka få henne att tro på att hon är en av de vackraste personer som finns – både på insidan och utsidan. När man som svar på detta får höra ett ”jaja” och misstron hörs tydligt i rösten, då kommer återigen denna vanmakt.

Jag försöker sätta mig in i  hur hennes tankar går och varför hon har dem men även om man tror att man förstår till viss del så är det ändå så svårt att acceptera, Hur  kan denna unga tjej ha sådana tankar om sig själv när alla i hennes omgivning uppfattar henne som väldigt empatisk, rar och hjälpsam. Hon stöttar vänner som är i liknande situationer, sprider värme och kärlek till sin familj och närmaste vänner och gör sitt bästa för att visa upp en glad och positiv sida i möten med andra människor. Att många beundrar hennes utseende har hon hört men tar inte till sig för hennes självuppfattning viker inte en tum. Naturligtvis förstår jag att hon många gånger sätter upp en fasad för att göra det lite lättare både för sig själv och andra men det är synd att hon inte kan tro på den respons och den värme hon får tillbaka från andra människor.

Som tur är så tror hon på att hon är älskad av sina närmaste och säger att detta är något som håller henne uppe. I övrigt tar känslan av att inte vara värd att tyckas om över och trycker ner henne.

Vanmakten över att inte, varken med ord eller handling, kunna påverka hennes uppfattning om sitt eget värde är så tung, så tung men vi fortsätter att försöka och vi börjar se en ljusning långt borta när den hjälp hon nu får ger resultat.

Detta inlägg kommer att läsas av berörd person först och om det publiceras så har det blivit godkänt av henne.

Annonser

Försiktigt positiv

Jag kom på mig själv med att resa mig upp ur soffan utan att stöna och ta hjälp med händerna. Hoppsan, vad hände?, undrade jag.  Efter lite funderande insåg jag att jag faktiskt rör mig lättare överlag och att  promenaderna har känts lättare de senaste dagarna. Det har kommit smygande utan att jag reflekterat över det och det är väl så det blir när man är så van vid ett visst beteende att man fortsätter med det utan att man behöver. Nu har jag kommit in i en ny fas där jag testar mig själv och min förmåga och det är ingen tvekan. Området runt höfter, rumpa och ländrygg känns inte bra men mycket bättre än förut. Det kan mycket väl vara så att min kropp av någon anledning har beslutat sig för att ge mig lite respit men jag kan inte låta bli att hoppas att det faktiskt är den nya medicinen som börjar hjälpa.

Jag vågar inte ropa hej ännu men det är kanske nu jag kan bli hjälpt av ett positivt tänkande så nu kör jag på det. I resten av kroppen märks ingen skillnad men att bara bli bättre i mittregionen gör mycket för att jag ska känna mig friare att leva som jag vill.

Nu hoppas jag bara att nästa inlägg här inte ska handla om att det var falskt alarm och att allt är tillbaka på scratch. Bara den här lilla förändringen får alla mina tveksamheter inför min medicins biverkningar att försvinna. Att få må bättre är absolut värt ett liv i försiktighet och uppmärksamhet på allt som kan ge infektioner.


Lite svammel

Så är det då dags igen för en vecka alldeles ensam här hemma. Nej, det är inte riktigt sant för jag har ju alltid hundarna men jag pratar inte så väldigt mycket med dem. Kenneth åkte i morse och kommer hem om en vecka och om någon som inte känner mig undrar varför så är det för att han har ett sånt arbete så att han är borta varannan vecka nu på hösten. Det är helt ok och eftersom jag har behov av lite egentid och ensamhet ibland så är det ett ganska bra arrangemang. Att få längta i slutet av de ensamma perioderna är inte heller helt fel för ett förhållande.

I dag har det faktiskt inte regnat på hela dagen men jag har ändå mest suttit inomhus och läst. Till stor del för att jag älskar att läsa och även för att min kropp just nu också är i behov av lite återhämtning. Hoppsan, när jag läser den meningen inser jag att den kan tolkas på flera sätt och här får väl lämnas fritt utrymme åt fantasin. Lugn ungar, naturligtvis är det trädgårdsarbete jag talar om 😉

Det händer inte mycket nu förutom att vi har bytt bil och att jag ränner omkring inom vården. Det har jag ingen lust att skriva om så därför blir det bara lite svammel om ingenting.

Det är lugnt och skönt här i området nu när alla ”sommargäster” har flyttat in till stan eller till andra orter. Varje sommar är det kul när de dyker upp men när det bara är vi bofasta kvar så är det som om man kopplar av lite mer och återgår till en lite lugnare lunk. När isen lagt sig brukar vi se skidåkare och skoterfolk men nu är det inte ofta vi ser något livstecken runt tomten. Ja, rådjuren har ju så klart dykt upp igen och det är en gåta i sig. Vart tar de vägen på sommaren? Då ser vi dem aldrig men när hösten kommer då ploppar de upp som svampar ur jorden. Kanske är det för att de inte är utsatta för någon jakt här hos oss eller så har de olika sommarboende och vinterboende. Det kanske är så att de också tycker att det är skönt när det blir lite lugnare och inte så mycket folk.

Till sist vill jag bara säga att man inser hur frisk man egentligen är när man hör om en ung kille som får leukemi. Allt får andra proportioner och man känner sig ganska glad över att bara ha de problem man har.


Jag ska bli hypokondriker

Jag har fått uttryckliga order om att hädanefter vara en hypokondriker. Minsta lilla snuva, halsont eller andra små tecken på infektion, små skrubbsår eller andra skador, varje tecken på ohälsa ska rapporteras till sköterskemottagningen på reumatologen. Varför då, undrar kanske någon.

Jo, i dag har jag till slut fått påbörja behandlingen med ”remicade”, det biologiska läkemedel som kanske ska kunna få bukt med en del av min värk. Det sätter ner immunförsvaret och tydligen kan alla dessa små tecken, var för sig, tyda på att det frodas bakterier i min kropp och det kan ge symptom som påminner om förkylningsinfektion eller förvärra sår så att det i värsta fall blir blodförgiftning.  Därför är det viktigt att tidigt kolla upp allt så att antibiotika kan sättas in om det behövs.

Handskar ska vara på vid trädgårdsarbete och liknande och helst ska inga hundar få komma åt mig med sina klor.  Tänder ska kollas och min tandvård subventioneras.  Jag har fått ett speciellt kort som alltid ska visas upp vid sjukvård och det ska alltid tas hänsyn till denna medicinering.

All denna information och mycket mer fick jag när jag under några timmar låg och fick denna medicin via dropp under noga uppsikt så att inga allergiska reaktioner skulle få fäste.

Mina första tankar var att oj, vad det verkar överdrivet och vad dumt det kommer att kännas att kontakta sjukvård vid minsta lilla besvär. Det går ju inte att hålla sig undan från allt detta om man ska kunna leva så det bästa är nog att inte tänka så mycket på det utan fortsätta som vanligt. Bekymmren tar jag itu med när de kommer annars kan det lätt bli så att man aktar sig för allt och blir som en fånge i sin egen rädsla för baciller, taggiga buskar, hundklor och eldning.

Själva droppbehandlingen var i alla fall en ganska skön upplevelse och jag somnade faktiskt till en halvtimme.


29-årig bröllopsdag

Det kan inte vara sant – vi är inte tillräckligt gamla för att ha varit gifta så länge! Men joho, det är faktiskt så och i dag firar vi på varsitt håll eftersom min käre make är borta och jobbar hela veckan. Det är inget ovanligt med det. När vi firade silverbröllop jobbade han också men han har lovat att nästa år, när det är pärlbröllopsdag (30 år), då ska vi hitta på något tillsammans.

29 år!!! Det är så många år att det är svårt att fatta. Det får bli en liten bildkavalkad för att se en liten del av vad vi hunnit med under alla dessa år.

Vi byggde vårt första hus året innan vi gifte oss och vi slet och jobbade för att kunna flytta ut ur husvagnen (vi hade sagt upp lägenheten flera månader för tidigt) och in i vårt hus. Det gjorde vi så snart innerväggarna var på plats men vi hade varken vatten eller avlopp av något slag.

2012-01-25_1Vi skaffade barn med tre och fyra års mellanrum och plötsligt var vi trebarnsföräldrar och hade dessutom hund. Vi har faktiskt aldrig haft en volvo så riktigt medelsvensson kanske vi inte har varit.

2012-01-24_412012-01-24_14

2012-01-25_30Under denna tid bodde vi utanför Strängnäs i vårt första hus men rastlösheten började märkas och vi flyttade upp till Jämtland och mina ursprungliga hemtrakter. Vi började med en lägenhet men snart flyttade vi ut till Vattjom i Oviken där vi trodde att vi hittat vårt drömhus.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vi trivdes bra där men när två av barnen flyttat förslog Kenneth att vi skulle renovera mina farföräldrars gamla sommarstuga som jag vid det laget hade ärvt. Vi tog tre år på oss för att få det klart och flyttade in sommaren 2009. För mig känns det verkligen som att jag nu är hemma och sedan ett år är det bara jag och Kenneth kvar som bor här.

568Vad som ska hända sedan vet jag inte men jag hoppas att vi kommer att bo kvar här länge. Förhoppningsvis blir vi gamla tillsammans och kanske får vi fira både 40- och 50-årig bröllopsdag så småningom


Hej, ni snälla människor som läser min blogg!

Jag vet en del om vilka Ni är men det dyker upp en hel del okända läsare också, ibland via andra personers bloggar och ibland via t ex google. Ni är inte så jättemånga men jag är glad för att det över huvud taget finns människor som tycker att det jag skriver är läsvärt. I några fall beror det ju så klart på att släktingar vill ha lite uppdateringar och det är väl det bästa med bloggar och facebook; att man faktiskt hänger med lite i vad som händer hos dem som man kanske inte vanligtvis har telefonkontakt med. Sedan finns det några som har hittat hit och som av någon anledning fortsätter att läsa. Kanske för att jag skriver om det jag känner för och inte bryr mig om att hålla mig till något särskilt område. Jag tycker själv om att läsa om andras vardag och det verkar som om jag inte är ensam om det.

Jag skriver det här mest för att jag känner att Ni behöver lite uppmärksamhet och uppmuntran när jag inte är så kreativ i mitt bloggande. Om jag är dålig på att publicera inlägg nu så beror det på att plötsligt blev mina dagar fulla av saker som jag måste hinna med ganska snart. Jag och min man har ju, som jag berättat om tidigare, börjat släktforska så smått och snåla som vi är så har vi bara betalat för att kunna se olika register och andra hjälpmedel under en månad. Den månaden är snart slut och jag vill hinna klart med min sida av släkten innan det är för sent. Det är nog inga problem med det för jag kommer nog snart inte längre och det är kul bara att gå igenom det vi hittat.

Nu är det dessutom dags att börja italienskakursen igen och efter att ha pratat med en person på ABF inser jag att jag, i alla fall till att börja med, är den som ska hålla i kursen. Jag har verkligen inget emot det! DET ÄR JÄTTEROLIGT! Men även roliga saker kräver en del förberedelse för att de ska bli bra. Det är ju också så att sommaren aldrig tar slut (njuter för fullt) och då måste man ju bara vara ute om dagarna och känna på den sista sköna värmen.

Därför, kära vänner, kanske jag försummar Er lite men jag tror att många av Er har förståelse för det. Alla har det ju likadant under perioder av sina liv. Hoppas Ni alla får en underbar avslutning på sommaren.

Massor av varma kramar

Ingrid

588


Jag blir aldrig förkyld…

Nu är det snart ett år sedan jag började med en medicin som jag ska vara försiktig med om jag blir väldigt förkyld. Innan dess kan jag inte minnas när jag hade en förkylning senast och jag har inte sett röken av någon efteråt heller – förrän nu. Jag har sagt till folk inom vården att jag blir aldrig förkyld och samtidigt har jag intalat mig själv att jag står emot alla attacker av virus. Nu får jag äta upp mina självgoda tankar om att jag skulle vara någon slags övermänniska och skamset krypa in bland skaran av snörvlande och hostande medmänniskor.

Det är ingen fara, den här förkylningen tillhör nog ändå en av de mildare men den är så långdragen och jag har inget tålamod med sådant. I går var jag orkeslös hela dagen och då planerade jag allt jag skulle göra i dag. Nu är jag inte lika stursk längre men det får väl ta den tid det tar.

Det är i alla fall skönt att vara hemma igen. Visserligen var det kallt inne, 12 grader, när vi kom hem men Kenneth sa till mig att ” lägg dig en stund i husvagnen och sov så går jag in och eldar”. Så skönt det var att lite senare få komma in och sätta sig vid elden och värmen och bara vara glad över att vara här igen.