Min blogg om allt och inget

Uncategorized

Hejdå bloggen, vi ses på en annan plats.

Det här blir det absolut sista inlägget på den här bloggen. Min berättelse fortsätter nu på http://ibod11.com

Jag hälsar alla varmt välkomna dit.

En avslutande bild får bli en väldigt oskarp men ändå hett efterlängtad bild. Jag tror att din tur smittade av sig Anneri men jag hade bara mobilen med mig så det blev som det blev 🙂

 


Teknikens mysterier

Det började med att jag inte kunde ladda upp fler bilder till mediabiblioteket till min blogg. Jag försökte gång på gång med en idiots envishet (varför skulle det funka den  tionde gången?). När det inte fungerade att ladda upp bilder via mobilen heller så slutade jag försöka och la ifrån mig dator och mobil. Men det gnagde inom mig och lite senare tänkte jag försöka igen. Då lyckades jag få fram ett meddelande om att jag nu har utnyttjat de 3 gb som ingår. Jag erbjöds betala för en premiumversion men det alternativet förkastade jag direkt. I stället registrerade jag en ny blogg. Går det att undvika utgifter så gör jag så (så länge det är lagligt).

Men det är konstigt hur hjärnan fungerar. När jag hade gett upp och höll på att välja en header till min nya blogg, kom jag på en idé. Kunde det vara så enkelt så att jag bara behövde radera gamla bilder från biblioteket för att sedan få plats med nya? Eller måste även bilderna i inläggen tas bort då? Jag testade med några bilder först. Efter att ha raderat dem  från biblioteket kollade jag om de fanns kvar i inlägget. De var kvar där och när jag testade kunde jag ladda upp nya bilder.  Jag trodde att allt var frid och fröjd men upptäckte att de bilder jag hade raderat inte längre syntes i mina inlägg när man läser bloggen i en mobiltelefon. De syntes fortfarande när jag tittade i datorn men om jag klickar på ”redigera inlägg” så syns bara små miniatyrrutor. Jättekonstigt! Hur kan bilderna synas i inläggen på datorn men inte i redigeringsläget och inte i mobilen?

Det övergår mina kunskaper om teknik så jag gav upp. Nu har jag börjat ladda upp de raderade bilderna igen och jag har redigerat några av de inlägg som berördes (tack och lov så hade jag inte hunnit radera väldigt många bilder). Jag märker att de redigerade inläggen syns som de ska även i mobilen så självklart är det så att de foton som finns i bloggen hänger ihop med de som finns i biblioteket. Tar man bort källan så försvinner länken. Ganska logiskt. Men ännu en gång…varför kunde jag fortfarande se bilderna på datorn?

Jag är inte färdig med all redigering ännu och några bilder har jag inte kvar. De flesta kan jag ersätta så det är inte ett stort problem. Det här blir förmodligen det sista inlägget med bilder på den här bloggen. Om jag inte plötsligt får en aha-upplevelse och ser en lösning. När jag är klar med allt och kanske har övergått till en ny blogg så återkommer jag med adress dit.

Mina avskedsbilder här är tagna i skogen där jag bor. Lite blandad kompott 🙂

Ser ni rödhaken mitt i bilden. Jag hade inte teleobjektivet med mig och bilden är tagen på ganska långt håll. Det går inte att zooma in mer för skärpan är inte den bästa.

Blivande blåbär.

Det svarta och vita är inte skogspinnar utan hundarnas ben och tassar 😉 Liljekonvaljerna kanske hinner bli klara till min födelsedag. Det har varit en tradition att min man firade mig med liljekonvaljer så jag tittar alltid efter dem när dagen närmar sig.


Djur i trädgården

Lyckas man inte fånga djur på bild i skogen så får man försöka hemma i sin trädgård. Hundarna är för det mesta tillgängliga men dem har ni sett så många gånger så lite variation är kanske kul. Jag tog med kameran en stund mitt på dagen och började spana. Inga fåglar, inga igelkottar, inte ens skator på taket. Men skam den som ger sig. Jag riktade mina blickar lite längre neråt och där kröp det något konstigt. Jag vet inte ens om det är en skalbagge eller något annat men fin är den och den var snäll och poserade för mig.

074

 

När jag tittade mig lite mer omkring såg jag två likadana till. Vad de sysslade med vet nog bara de. Kanske sov de eller så kanske det var en del av en parningsritual. Stilla var de i alla fall så jag riktade kameran mot dem.

072

 

Plötsligt så jag en lite humla alldeles vid min ena fot och den fick också vara med.

073

Sedan var det slut på djur. Om jag hade letat tillräckligt skulle jag nog ha hittat fler kryp men det fick räcka med dessa. Jag fortsatte med några växter i stället. Det är ju så tacksamt för det dyker upp nya hela tiden.

092076071

Råttan lever och frodas i källaren. Jag fortsätter att lägga mat i mitten av giftringen och den äter och gör nya spår i giftet. Jag hoppas på att den snart ska ha fått i sig tillräckligt mycket gift men kanske är den här råttan inte så noga med hygienen. Den kanske låter giftet sitta kvar och bryr sig inte om att den är kladdig och blå.


Hjärtat i halsgropen

Jag tyckte att det var underligt att skinkan var borta från fällan med giftskum när det inte fanns ett enda spår eller avtryck i skummet. Hur hade råttan lyckats med det konststycket? Det fick mig att vilja göra ett test för att se om det verkligen var över och råttan död. Jag gick ner med några korvbitar för att lägga i mitten av ringen. De skulle visa om råttan levde eller inte för inte kan en råtta motstå god korvlukt.

Just som jag skulle böja mig ner, för att lägga dit korvbitarna, kom råttan farande som en raket. Den sprang rakt över min ena fot!!  och ja, jag erkänner att jag skrek. Det är inte var dag en stor råtta, minst två dm utan svans, tar vägen över ens fot. Men jag är ganska stolt över att jag inte sprang därifrån. I stället placerade jag ut korven, gick ut och stängde dörren och tänkte att nu har vi dig. Nu var den instängd i ett av de tio rummen i källaren och där finns varken vatten eller annan mat än korven innanför skumringen. Med bultande hjärta och en väldig stresskänsla i magen gick jag upp till mitt våningsplan, sms:ade min syster om vad som hänt (hon är ute och far omkring som vanligt) och hoppades att det nu skulle vara sista försöket. Ett lyckat försök.

Några timmar senare hörde jag dunsande nerifrån källaren och gick till källardörren för att lyssna. Det lät som om någon ryckte i en dörr eller hoppade omkring mellan väggarna. Jag öppnade försiktigt dörren för att höra bättre men jag vågade absolut inte gå ner. Hemska skräckbilder for genom mitt huvud. Jag såg en jätteråtta som var alldeles galen av giftet den fått i sig och som attackerade allt den kom åt. Blodsprängda ögon och fradga runt munnen. I min fantasi hade den rabies och bara väntade på att få överfalla mig.

Dunsarna och skakningarna lät så högt så att jag hörde dem svagt upp till mig, två våningar ovanför. Jag låg länge i sängen och lyssnade efter de ljuden innan jag lyckades somna. Jag undrade om det var råttans smärtsamma död jag hörde och jag kände mig hemsk som kunde utsätta den för detta. Vid halvtvåtiden på natten vaknade jag och lyssnade noga men då var det tyst.

Efter hundpromenaden vågade jag försiktigt öppna källardörren och gå ner. Långsamt öppnade jag dörren till råttrummet och var beredd på att hoppa undan om den galna råttan kom farande. Den syntes inte till och jag smög in medan jag tittade överallt efter den. Jag såg genast vad som hade orsakat ljuden. Den hade gått lös rejält på dörren i sina försök att komma ut. Det är en ganska stor springa mellan dörren och tröskeln och att den inte kom ut där bevisar ju att det inte är en liten mus det handlar om. Den här gången var inte bara korven borta, det var dessutom tydliga spår i giftet så förhoppningsvis har den slickat sin päls ren och fått i sig tillräckligt mycket gift. Men vem vet? Den har ju ätit av råttgift förut och klarat livhanken. Förmodligen fick den ont i magen och undvek det giftet sedan men den måste ha en väldigt tålig matsmältning. Superråttan med supermagen.

Jag hade hoppats på att hitta den och på att kunna bekräfta att den nu är död. Jag vågar inte tro något och därför har jag lagt dit ny korv igen. När min syster har kommit hem kanske vi tillsammans vågar gå ner och lyfta på alla grejer för att försöka hitta råttan. Jag sparkade lite på några kartonger och tittade bakom lite bråte men mer klarade jag inte av. Håll nu tummarna för att att det är över. Jag vill inte ha någon mer närkontakt med den här råttan.

DSC_0001DSC_0002

 

 

 


I dag var skogen full av djur

Det är den naturligtvis alltid men i dag kom de fram och visade upp sig. Ryktet måste ha gått att det var fritt fram för i dag hade den där människan inte kameran hängande över axeln. Jag hann bara komma in i skogen så satt den första bofinken på en gren och sjöng retfullt för mig. Längre fram satt en ekorre på en trädstam och den höll sig också förvånansvärt stilla, bara för att retas naturligtvis. Harar och rådjur blängde föraktfullt på mig och koltrastar och björktrastar tävlade om att skutta närmast oss.  Till sist tog jag fram mobilen och tog en bild på en bofink men jag lägger bara ut den som bevis på att jag faktiskt såg djur i dag. Det går att se vad det är men inte mycket mer. Under resten av promenaden höll sig duvor, nötväckor och diverse andra fåglar i närheten men då hade jag övergått från att vara frustrerad till att bara njuta av att se dem.

DSC_0151

Min syster och jag känner oss duktiga när vi klarar av sådant som vi förr i tiden skulle ha bett våra respektive män att göra. Det behöver inte vara svåra saker och jag tycker faktiskt att vi är ganska händiga och kapabla båda två. Men när det gäller höjder överöser vi varandra med beröm när någon av oss övervinner obehaget. I går kväll hade vindsluckan till utbyggnaden bakom huset blåst ner. Den var bara ditskruvad och virket såg murket ut. Vi fick upp en stege mot väggen och först klättrade min syster upp med luckan och lyckades klämma in den där den ska vara. Men vi konstaterade att den behövde spikas fast för att inte falla ner igen. Jag såg hur rädd min syster var så nästa gång klättrade jag upp. Hammare och spik är inga problem att hantera för någon av oss. Det är bara höjden som ställer till det. Jag är nog inte riktigt lika rädd som min syster och efter en stund var spikarna islagna. Då kände vi oss väldigt duktiga båda två och det talade vi om för varandra samtidigt som vi skrattande undrade om grannarna hade haft kul åt våra klätterstilar, då vi krampaktigt höll oss hårt i stegen medan den andra stod nedanför och höll ett lika hårt tag där. Det här blev bara en provisorisk lösning. Vid tillfälle måste en ny lucka tillverkas och en bättre montering fixas.

Råttan har ätit upp skinkan innanför giftskummet. I morse tyckte jag att det luktade äckligt där nere och gick ner för att kolla. När jag såg att skinkan var borta fick jag en konstig och oväntad reaktion. En stor klump växte i bröstet och ögonen tårades. En välbekant känsla av sorg. Jag kan inte förklara det. Visst tycker jag synd om den stackars råttan, om den nu är död, men det kan inte vara hela sanningen. Jag har tydligen svårt med att hantera död nära mig oavsett om det är en råtta eller någon person. Jag blev ledsen för min mans skull och för att han också var ensam när han dog. Reaktionerna kommer inte så ofta längre men de kommer nog aldrig att helt upphöra. Om råttan är död nu så hoppas jag att det gick fort och smärtfritt. Ännu vågar jag inte gå ner och leta efter den. Tänk om den ligger någonstans och bara är nästan död. Eller så har den överlistat oss igen. Fortsättning följer…


Jag skulle fotografera djur…

…och vanligtvis ser jag både harar, rådjur och en mängd fåglar på min och hundarnas morgonpromenad. Efter att ha misslyckats med att fånga harar på bild med mobilen bestämde jag mig för att försöka hantera min ”riktiga” kamera, trots att jag alltid har två hundar i koppel och bara två händer.

Det var inte så svårt att fota med en hand och hålla hundarna med den andra. Nästan hela tiden gick mina kompisar snällt på den sida jag ville ha dem. Men några gånger trasslade vi in oss ganska rejält. De är ju vana att få gå lite som de vill i skogen och kopplenas räckvidd är fem meter. Ingen av oss tappade humöret för det utan vi trasslade oss tillbaka till utgångsläget och fortsatte promenaden. Alla djur höll sig undan och t o m fåglarna undvek oss. Det fick bli naturbilder i stället och det är helt ok. Men jag var inställd på att fånga harar och rådjur med kameran så lite besviken var jag.

057058059060061062063065067,01

 

Men jag hade bestämt mig för att fotografera djur och vad gör man då, när man inte hittar några. Jo, man tager vad man haver och två snälla vovvar blev tillsagda att sitta på stigen och voilà, där blev det en djurbild i skogen i alla fall. Det syns att de inte var så väldigt engagerade men de ställde upp och det får de pluspoäng för.

066

 

När jag hade ca femtio meter kvar hem ringde min telefon och min syster undrade oroligt var jag var. Promenaden blev ca 20 min längre tack vare allt fotande och hon var orolig för att jag satt och flämtade någonstans och inte kunde ta mig hem. Visst var jag trött och påverkad men vad gör man inte för konsten. Det var gulligt av henne att bry sig och jag måste erkänna att det känns ganska bra att ha någon som har lite koll.

Innan jag gick in tog jag sista bilden på en blommande buske vid garageinfarten. Jag vet inte vad det är för sort men den blommar fint.

067068

 

En sista bild ska ni få se och det är på den nya råttdödaren. Nu är det det tunga artilleriet som gäller och det skum, som ligger runt skinkskivorna, är det giftigaste de har. Lite otäckt är det men vad ska man annars göra. Det är meningen att råttan ska gå i skummet för att nå skinkan och sedan ska den tvätta pälsen. Då ska den dö och det går ganska snabbt. Om råttan är för smart för även detta så är nästa steg att de kommer  hit och går igenom varenda skrymsle i källaren tills de hittar den stackars krabaten. Det blir inte lätt och jag vill helst inte vara med och se vad de gör om de får tag i den.

070

 


Bjussar lite på mig själv

Jag tänkte göra det lätt för mig och spara på den lilla ork jag har. Därför letade jag efter en klänning, till yngsta dotterns bröllop, på nätet. Det finns hur många klänningar som helst att välja mellan men ni vet ju att jag har mitt lilla magproblem (för den som inte vet, jag har en genetisk leversjukdom som gör att min lever bildar hundratals cystor och både levern och cystorna växer). Jag trodde att en klänning med några veck framtill på kjolen skulle dölja min ”gravidmage” något så när men när jag provade min nya klänning och tittade mig i spegeln började jag skratta, både av desperation och av självironi. För att ge min syster ett glatt skratt gick jag ner och poserade framför henne. Eftersom jag var smått hysterisk kommer jag inte ihåg hennes reaktion mer än att hon var ganska tyst och sedan höll med om att det inte var särskilt lyckat. Jag tror att det bubblade fram ett skratt också.

Döm själva och jämför sedan med den klänning jag plockade fram ur min garderob. Den klänningen trollade nästan bort magen helt (jag lovar att jag varken spände ut eller höll in magen på något foto). Synd att den är så mörk. Jag vill inte ha en nästan helt svart klänning på ett sommarbröllop. Men nu vet jag i alla fall vad för slags klänning jag ska leta efter. Det fanns en riktigt blommig sak i min garderob också och min syster säger att den skulle vara perfekt. Den utför inte riktigt samma trolleri som den mörka klänningen men om jag inte hittar en fin volangklänning så får det bli den. Lite tråkigt bara att ha en gammal klänning vid ett sådant tillfälle.

I förmiddags gick jag ut i trädgården med kameran igen och jag har återgått till närbilder. Det är något speciellt med att komma så nära växterna.

Men först en bild på min lunch.

Daggdroppar i kärleksörten.

En liten syrenknopp.

045

Det här ska bli äpplen så småningom.

046

Alla känner igen en gullviva…

047

…men är det någon som vet vad det här är.? Den växer på ett äppelträd. Jag vet att det finns något som heter sprängticka och att det är en svamp som växer på vissa träd, främst björkar (används för att göra chaga bl a). Kan det här vara något liknande?

052

Pärlhyacint.

049

Ännu en syrenknopp.

055

 


Det är så skönt i solen

Några av er kanske minns hur jobbigt jag hade det förra sommaren när abstinensbesvären från min medicin gav mig falsk feber. Några timmar efter tablettintaget kändes det bra men sedan ville min hjärna ha mer kodein och influensasymptomen med hög feber gjorde mig värmekänslig och väldigt, väldigt trött. Jag vågar knappt säga det, av rädsla för att det ska återgå till hur det var, men jag har mått mycket bättre i flera månader. Feberkänslan kommer i bland men inte lika ofta och inte lika starkt. Vad det beror på vet jag inte. Jag är bara tacksam för att det är så. Kanske vann jag kampen mot min hjärna och nu nöjer den sig med den mängd kodein den får. Trött är jag alltid i alla fall så jag behöver inte den sortens trötthet också.

Det här medför att jag nu, tre dagar i rad, har orkat ligga i solen några timmar och kroppen har mått bra, värken lindras och en lite brunare hudton har blivit resultatet. På min balkong har jag legat i bikini för där ser ingen mig. Det blir bättre insynsskydd i trädgården när allt grönskar men ännu så länge är det balkongen som gäller. Ni förstår att det är min ”gravidmage” som gör mig ovillig att visa upp mig. Jag vill inte att folk ska skaka på sina huvuden och undra hur en så gammal tant har blivit gravid. Fåfänga, javisst – men så är det. Nästa sommar, när jag förhoppningsvis har ett stort och fult ärr i stället (och någon normal valk), gör det mig inget om någon råkar se mig.

I alla fall så har jag njutit väldigt de tre senaste dagarna. Temperaturen har hållit sig strax under 15 grader men i lä, där jag har varit, har det varit riktigt svettigt. Det enda problemet har varit att ligga på mage. Det funkar (kan inte säga att det går bra) i ca tio minuter i taget så jag får ändra läge ganska ofta. När jag vänder på steken är det en brassestol som gäller. Jag klarar liksom inte av att ligga normalt på rygg heller. Helst skulle jag ha en skön solsäng där ryggstödet kan höjas. en sådan skulle få plats på min balkong men tyvärr når inte solen en så stor yta samtidigt.

Jag har en liten känsla av att jag måste passa på att sola så mycket jag orkar den här sommaren. Efter operationen blir det strikta instruktioner om försiktighet med solen. Jag vet inte hur noga jag kommer att vara med det men lite mindre soldyrkare kommer jag nog att vara. Om jag nu måste vänta hela den här sommaren också så ska jag i alla fall njuta av solen så mycket jag kan. Jag hoppas bara att feberkänslan fortsätter att hålla sig något så när på mattan.


Fotoövningarna fortsätter

Djur är det finaste som finns att fotografera. Blommor kommer nästan på samma plats och där  har jag börjat upptäcka en helt okänd värld. En värld fylld av små detaljer som man aldrig ser med bara ögat. Men en levande varelse, som inte går att styra och som bara går iväg om den inte har lust att posera, det kan vara en riktig utmaning. Min hund, Kasper, är undantaget. Med ålderns rätt ligger han oftast kvar i samma ställning och bara tittar besvärat och uttråkat på mig när jag klickar med kameran framför honom. Min systers hund Nalle däremot, tror att han fortfarande är en unghund trots sin mogna ålder (snart 11 år). Jämfört med Kasper så är han ju kanske det men lite värdighet kunde man kanske vänta från en så pass vuxen hund.

I dag ville jag använda mitt teleobjektiv men ändå ta bilder relativt nära. Jag lyckades överraska Nalle och kunde ta en bild på honom innan han med glatt viftande svans kom fram och pussade både mig och kameran. Jag var väldigt snabb och hann inte fundera på några inställningar men tack vare det blev den första bilden ganska bra på sitt eget vis. Hans matte konstaterade att hennes hund är en isbjörn och det är väl inte en helt felaktig liknelse.

Sedan väntade jag tills Nalle somnade med sin snuttefilt. Väldigt ofta ligger han med den i munnen och kramar den lite med tassarna samtidigt. Jag tröttnar aldrig på att se honom så. Sötare vovve får man leta efter. Ja, min Kasper är naturligtvis minst lika söt men han har ingen snuttefilt för han är en vuxen och mogen hund 😉

Som sagt: min Kasper har alldeles för mycket värdighet för att hoppa upp och börja pussas när matte tar fram kameran. Han låter mig hållas och somnar sedan sött in igen.

Jag har hittat gratis fotokurser på nätet och jag har precis lärt mig vad en systemkamera är 🙂 Förhoppningsvis ska jag snart lära mig lite om handhavandet också. Jag såg att nästa delkurs handlar om minneskortet så det kanske dröjer lite innan jag kommer så långt som till själva fotograferandet. Men jag ska inte hoppa över något. Jag ska i alla fall försöka förkovra mig och bli en lite bättre fotograf. Det är kul det här 🙂


Från närbilder till….långbilder?

Direkt när jag hade skrivit rubriken insåg jag att avståndsbilder kanske är ett bättre ord. Bland ”riktiga” fotografer är det säkert självklart vilken terminologi man ska använda och jag kanske snart får lära mig vad man egentligen ska säga.

I alla fall…nu har jag tränat på närbilder och även om jag bara har börjat nosa på tekniken så ville jag prova att föreviga motiv som finns lite längre bort. Det gick inte särskilt bra. Jag har redan förstått att man behöver antingen väldigt stadiga händer eller ett stativ om det ska bli bra. Ändå väljer jag att visa upp min bristande förmåga. Allt behöver inte vara så perfekt jämt och jag tycker att det är lite kul att stå för mina tillkortakommanden. Håll till godo.

Kära dotter, om du ser detta förstår du nog att det är bäst att ni anlitar en riktig fotograf till bröllopet 😉

Den andra bilden blev den minst dåliga men skärpan är hemsk i de båda andra. Men ni ser ändå att det är en vacker kvällshimmel och att det är en ringduva som spatserar omkring på grannens tomt. Det här med att stå i ett fönster och fota är lite skämsigt. Jag vill inte att någon ska tro att jag försöker fota in i andras  hem eller att jag smygfotar folk som går förbi. Men när jag känner mig trygg med att ingen ser mig kan jag rikta kameran så att det tydligt syns att det är djur och natur jag vill åt.

När jag ändå är inne på ämnet tillkortakommanden kan jag berätta att jag misslyckades med att koppla upp mig på nätet med hjälp av en range extender. Vår fiberanslutning har nu börjat fungera och för att få en riktigt bra uppkoppling beställde jag en apparat som förstärker signalen. Routern finns på min systers våningsplan och det kan vara ganska segt här uppe. Jag var så stolt när jag hade lyckats få denna range extender att få kontakt med routern och när alla små ledlampor lyste som de skulle. Just den här modellen skapar ett eget nätverk, samma beteckning som det andra men med EXT som avslutning. Både datorer och mobil hittade det nätet men hur mycket jag än försökte, och jag försökte många gånger, sa mina apparater att ”det går inte att koppla upp mot det nätverket” eller ”autentiseringsproblem”. I dag försökte jag ringa leverantören men efter en lång stund i telefonkö gav jag upp och någon av de närmaste dagarna åker jag iväg till butiken och lämnar igen fanskapet. Så kan det gå när man inte vet vad man ska ha men nu har jag lärt mig att jag ska ha en mojäng som inte skapar ett eget nätverk utan som bara förstärker det befintliga. Om jag ska vara lite positiv så får jag väl försöka vara glad för att jag nu har lärt mig något nytt.

Jag har äntligen blivit av med toan i sovrummet också. Min storasyster (den syster som inte bor här) hade vägarna förbi och med sig hade hon en av sina döttrar och dotterns sambo. Vi träffas inte så ofta, trots att vi bor bara en dryg timme ifrån varandra, så det var jättekul att få fika bort en liten stund tillsammans med dem. När de åkte tog de med sig toan och jag hoppas att den blir till glädje där den nu hamnar.


Ännu mer glädje

Jag är egentligen inte ett dugg förvånad. Kanske hade jag trott att det skulle dröja lite till men att det skulle hända har jag varit ganska övertygad om sedan länge. Min yngsta dotter, vars glädje över en anställning jag berättade om i går, berättade i påskhelgen att nu ska det bli bröllop. Ett sommarbröllop mellan henne och hennes fina, kloka och väldigt trevliga sambo och fästman. Åh, så glad jag blev och så mycket jag ser fram emot det.

Jag måste erkänna att jag för ett kort ögonblick tänkte att de är väldigt unga. Min dotter fyller 24 år i höst och hennes blivande make (tänk att få skriva så) hinner precis fylla 25 år. Men så kom jag på att jag själv bara var 22 år när jag gifte mig med min man och det gick ju bra. Vi fick nästan 30 år som gifta. Det blivande brudparet har, trots sin ungdom, hunnit vara ett par i snart sju och ett halvt år och de har varit sambo i nästan fem år. Efter att ha sett dem tillsammans så länge har jag inga tvivel. Jag vet att de har alla förutsättningar till ett långt och lyckligt äktenskap.

Det blir ett väldigt litet bröllop med bara den allra närmaste familjen och ett fåtal vänner. Som ni förstår är jag ganska nöjd med det. Det finns en liten oro för hur jag ska orka men erfarenheten säger att när det verkligen behövs så finns det reserver och jag får helt enkelt se till att ha en bra dag den dagen. Jag tänker boka ett hotellrum så att jag kan dra mig undan dit om det skulle bli aktuellt att göra så.

Min största uppgift den dagen blir att hålla ett tal till min dotter och hennes man. Jag ser faktiskt fram emot det. Jag har ingen erfarenhet av att hålla tal men det avskräcker inte. Det ska bli en rolig erfarenhet. Jag skänkte Znogge en liten tanke och konstaterade att här blir det i alla fall inte aktuellt med någon bröllopsdiet för min del. Om jag går ner i vikt framhävs min ”gravidmage” bara ännu mer så i stället har jag beställt en klänning som jag tror ska dölja bulan i alla fall lite. I min garderob hänger redan en nödlösning i fall den nya klänningen inte blir bra så det löser sig. Det vore väl något om brudens ensamstående, 55-åriga mor ger intryck av att vara gravid. Det intrycket kan förstärkas av att ingen alkohol förtärs 😉

Åh, så roligt detta ska bli men åh, så sorgligt att jag inte får uppleva detta tillsammans med min man och tillika brudens far.

Jag kan inte låta bli att bifoga några bilder på det fina paret.


Jag gick ut i trädgården och fotade…

…och det här är resultatet. Jag gillar närbilder. Troligtvis för att jag aldrig har haft en kamera som klarar så närgångna foton tidigare. Skärpan är inte helt perfekt och det finns säkert annat att anmärka på också. Men jag tycker att det är roligt och kanske blir jag duktigare med tiden.

Den här får hänga med trots att den är tagen inne. Det är st pauliaknoppen som nu har slagit ut.

Min syster har sått nytt gräs på ett litet område i trädgården. Här syns de första små grässtråna när de precis har grott.

Tänk att det finns så mycket spännande att titta på i en maskros. Undrar om det är pistiller och ståndare överallt eller om det är något annat.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag gillar verkligen humlor. Det är den insekt som jag blir gladast av att se.


Följetong

Det känns som om berättelsen om vår inneboende i källaren aldrig tar slut. Varenda gång jag går ner i källaren hoppas jag på att hitta en död råtta där nere och varenda gång konstaterar jag besviket att den är alldeles för smart. Jag har hört någonstans att råttor är smarta djur och oss har den lyckats lura länge nu.

Senast såg vi den i ett av min systers förråd, sittandes på och till hälften bakom en madrass. I dag ville min syster gå ner och rensa ut allt som råttan antingen hade förstört eller kunde förstöra. Jag agerade modig storasyster och följde med dit ner. På vägen ner föreslog min syster att jag skulle ta med mig en yxa och att hon skulle locka fram råttan och sedan skulle jag hugga den med yxan. Mitt motförslag var att använda en håv men då tyckte min syster att jag kunde slå den med en stekpanna i stället. Vi hade ganska kul åt detta ett tag och skrattade gott medan vi gick ner i källaren, utan yxa, håv eller stekpanna.

Jag gick in i hennes förråd och slog lite i hyllorna och skakade lite på madrassen och på den intilliggande bäddmadrassen. Inget hördes eller syntes så jag baxade först ner madrassen till min syster som gick iväg med den. Sedan skakade jag lite till på bäddmadrassen men vi konstaterade att det inte fanns någon råtta där så jag lyfte ner även den och min syster halvt bar och halvt släpade iväg den. När hon kommit några meter rasslade det till och ut från bäddmadrassen kom råttan i en väldig fart, sladdade runt en dörröppning och ilade in i ett av de andra förråden.

Min syster varken såg eller hörde något, så fort gick det, men jag hann följa den med blicken hela vägen från madrass till nya gömstället. Den råttan var definitivt inte död. Jag uppfattade att den var ca två decimeter lång, utan att räkna med svansen, och ganska smal. Jag kan inte låta bli att känna medlidande med den stackars varelsen som är livrädd och gömmer sig där nere. Men den kunde väl ha stannat i bäddmadrassen tills den hade burits ut ur huset och sprungit iväg där ute i stället. Jag har nu laddat alla råttfällor igen och hoppas på att den antingen ska äta mer råttgift eller fastna i en fälla.

Efteråt insåg vi att råttan mycket väl hade kunnat ramla ur bäddmadrassen när vi bökade med den och någon av oss hade kunnat få famnen full av råtta.


Glada barn = glad mamma

Det är inte så att mitt humör och min mentala hälsa är helt sammankopplade med mina barns mående. Men självklart påverkas jag av deras glädje, bekymmer, framgångar och bakslag. Just nu är jag uppe i molnen och svävar tillsammans med min yngsta dotter. Det känns som om hon glider fram på en räkmacka just nu och hon förtjänar det verkligen. Hela hennes liv är på god väg att bli precis så som hon önskar men i dag ska jag bara berätta om en del av det som gör oss glada.

Min dotter har kämpat i drygt nio terminer på juristprogrammet och i mars blev hon klar och kan nu kalla sig jurist. Eftersom hon, p g a några månaders sjukskrivning, blev klar lite senare än sina klasskamrater vill hon vänta med att bli firad tills hon har fått sitt examensbevis och i början av Juni ska vi ha ett lugnt familjefirande. .

Det var medan hon gick en kurs i IT-rätt som det roliga hände. Som de flesta studenter oroade hon sig en del för hur det skulle bli efter studierna. Skulle hon hitta ett arbete eller skulle hon bli en av alla de som travar omkring med sitt CV och besöker en mängd potentiella arbetsgivare? Kanske bli arbetslös. Men hon slapp det för hon blev upptäckt. En av de andra kursdeltagarna lyssnade på en av min dotters redovisningar och frågade efteråt om intresse fanns för att hjälpa henne på hennes arbete kanske en dag i veckan. Hon sa att hon arbetar på ett företag som sysslar med just det ämne min dotters redovisning handlade om och att hon hade blivit imponerad av redovisningen. Under det samtalet berättade hon även att hon redan tidigare hade lagt märke till intelligenta kommentarer från min dotter mellan föreläsningarna. Saker hon sagt till vänner i privata samtal.

Min dotter tackade glatt ja men tänkte att det skulle bli så få timmars arbete så att hon skulle kunna fortsätta studera eller försöka hitta ett heltidsjobb. Men efter några fler möten och samtal har hon plötsligt blivit erbjuden ett heltidsjobb och ska arbeta tillsammans med sin forna kurskamrat. Det visade sig att denna kvinna är delägare i den koncern där det aktuella företaget finns och dessutom har hon en hög chefsposition. Hon har många bollar i luften samtidigt och har bl a kommit tvåa i en tv-sänd intelligenstävling.

Min dotter är otroligt glad över att ha blivit upptäckt och utvald av denna begåvade kvinna. Jag är lika glad jag och samtidigt väldigt stolt. Jag vet att mina barn har hög intelligens alla tre, även om jag inte riktigt kan förstå hur de har hamnat så högt, och det är jätteroligt att den intelligensen uppmärksammas av någon som känner igen den och vill dra nytta av den. Men även engagemanget, passionen och viljan att hela tiden lära sig nya saker spelade in. Snart kommer även kompetensen att finnas där. Efter en inlärningsperiod kommer det att sitta och utvecklingsmöjligheterna är stora.

Nästa vecka börjar min dotter sitt arbete och sitt nya liv. Hon sprudlar när hon berättar om detta och det känns som om även hon är i hamn nu. Jag har aldrig tvivlat men jag har heller inte trott att det skulle gå så lätt. Jag tror inte på ödet men kanske på tur. Och i det här fallet var det verkligen tur att rätt person råkade gå samma kurs och dessutom behövde arbetskraft.

Det här blev ett riktigt skrytinlägg men om det är något man får skryta om så är det väl sina barn 😉 Tilläggas ska att det jag är mest stolt över när det gäller dem, är inte deras intelligens och framgångar, utan hur de är som människor.


Superråttan och ett något förvirrat sjukdomsresonemang

Jag gick ner i källaren för att städa lite i ännu ett av förråden där. Vår källare är 90 kvm, fördelat på 10 olika rum och en gång mellan alla dessa utrymmen. Det finns alltså många ställen för en liten varelse att gömma sig i, under eller mellan. Eftersom det är tydliga spår i råttgiftsklumpen, som visar att någon har gnagt i sig en hel del, så trodde jag att vår objudna gäst nu skulle ligga död någonstans. Det har inte luktat död råtta så lite tveksam var jag ändå. För några dagar sedan sa min syster att hon hörde krafsande där nere men jag försökte ignorera det och hoppades fortfarande att problemet var över. Därför blev jag besviken när jag, tidigare i morse, först hörde ett tydligt krafsande från ett av rummen och sedan såg en rörelse. Högst upp mot taket, på en hoprullad madrass, såg jag den. Den var till hälften dold bakom madrassen men jag såg att den rörde lite på sig. Jag hade ingen lust att röra madrassen för att få råttan att visa sig och det fanns det heller ingen anledning till. I stället suckade jag tungt och gick upp till min syster för att berätta om att vår superråtta fortfarande lever. Med råttgift i magen och utan matförråd. Möjligheten finns ju förstås, att den har samlat på sig ett förråd av hundmat någonstans där vi inte har tittat ännu. Kanske i något av de utrymmen den kan nå genom ett av alla de hål som går till något som kan vara ventilationstrummor eller liknande. Saneringsfirman sa att de skulle göra återbesök efter några veckor så de får väl hitta på något nytt.

Brun Råtta, Djur, Gnagare, Rat, Nager

 

 

Jag hade en tid hos min allmänläkare på vårdcentralen i går. Till henne går jag för att få sjukintyg eftersom mina leverläkare inte har koll på hela min sjukdomsbild. Den här gången skakade hon leende på huvudet och sa att ”visst är det trevligt att träffas men det är ingen mening med korta sjukskrivningar så nu sjukskriver jag dig ett år”. De ”korta” sjukskrivningsperioder hon pratade om har varit ett halvår i taget men allt beror ju på vad man jämför med. Vi hade inte så lång tid på oss men vi hann ändå beröra min optimism om framtiden och jag berättade att jag har vissa funderingar på om jag kanske behöver plockas ner på jorden och vara realistisk.

Alla mina planer och allt jag ser fram emot utgår från att jag ska må väldigt mycket bättre en tid efter transplantationen. Den senaste tiden har jag haft mer värk i övriga delar av kroppen än vanligt och det har fått mig att inse att det aldrig kommer att bli så bra som jag har föreställt mig. Värken i högerbenet kommer fortfarande att förhindra långa bilresor, min rumpa klarar inte av att sitta länge när jag inte längre får äta citodon, mina höfter och ländryggen kommer att sätta gränser för hur långt jag kan vandra, alla övriga kroppsdelar kommer att turas om att värka. Det som var mitt värsta problem, den odiagnostiserade värken i bröstryggen, som gjorde att jag inte orkade hålla mig upprätt utan stöd mer än ca en halvtimme, ger mig en del att tänka på.

Det var det enda jag hittade en lösning på. Jag upptäckte att jag kunde sätta en TNS-apparats fästplattor på varsin sida om den värkande delen och tack vare de elektriska impulserna vara nästan smärtfri. Den lösningen fungerade så att jag kunde gå långa promenader men var inget jag kunde använda hela tiden. Ändå gav den mig en otrolig frihet. Nu undrar jag om det kan vara så att min växande lever har påverkat den smärtan på ett positivt sätt. Jag vet att kroppens tyngdpunkt flyttas lite och att ryggrad och höfter kan påverkas. Jag har fortfarande ont i bröstryggen men jag får inte samma panikskapande supersmärta med illamående och fokuseringssvårigheter när jag går en halvtimmes promenad. Jag har inte använt TNS-apparaten på drygt två år eftersom jag inte går långa promenader nu men förut satt jag en lång stund och flämtade av smärta efter en halvtimme utan stöd och nu känner jag bara att det är besvärligt.

I mina tankar kan det gå åt två olika håll. Antingen går det tillbaka till som det var innan levern blev så stor och då kommer jag att ha väldiga smärtor i bröstryggen, eller så var det kanske levern som påverkade ryggen från början, när det började göra ont, och när den påverkan är borta kanske smärtan försvinner helt. Ingen har ju kunnat säga vad den beror på så det kanske inte är helt omöjligt. Det finns en tredje möjlig förklaring till att jag mår lite bättre i bröstryggen nu. Jag knaprar ju faktiskt starka smärttabletter och det är ju inte helt ologiskt att det är därför jag mår bättre. Men eftersom jag sällan tar smärtstillande på morgonen stämmer inte det riktigt. Det är ju då jag går min halvtimmes promenad.

Som ni märker är det ingen riktig ordning på mina tankar när det gäller min smärtproblematik och jag förväntar mig inte att ni ska orka hänga med i mina funderingar. Det jag ville förmedla var min insikt om att livet inte kommer att bli så perfekt som jag försökte intala mig. Jag kommer att orka mycket mer men jag kommer fortfarande att vara ganska begränsad p g a smärta och det måste jag erkänna för mig själv. Det ska inte hindra mig från att göra det jag har planerat men det kanske gör att jag planerar in lite tid för återhämtning och tar lite längre tid på mig under de kommande aktiviteterna. Jag måste även vara beredd på att skjuta upp vissa saker om kroppen säger ifrån. Men trots detta ser jag ändå framåt med glädje och längtan. Det är nog bra att vara realistisk men det ska inte hindra mig. Jag ska resa, både inom och utom landet, och jag ska vandra och se massor av vacker natur. Och tänk om det är så att all värk, som inte beror på fibromyalgin, plötsligt är borta efter operationen. Man kan ju i alla fall drömma.


Undrar hur många inlägg om aprilväder som skrivits

Här kommer ett till.

I vanliga fall går jag morgonpromenaden och min syster övriga promenader med hundarna. Vi har delat upp det så för att jag är morgonpigg och mår bäst tidigt på dagen medan hon gärna väntar lite för att sedan gå de längre och snabbare promenaderna lite senare. I bland är min syster inte hemma och kan ta ut hundarna eftersom hon tillhör de arbetandes skara. Då får hundarna nöja sig med mig och det är mycket tråkigare. Jag orkar inte med dem mer än två promenader och eftermiddagsturen blir ganska kort, bara ca 20 min. Mitt på dagen släpper jag ut dem i trädgården för att uträtta behoven och vid fint väder tillbringar vi lite mer tid där ute.

Jag försöker intala mig själv att de klarar sig bra med detta eftersom Kasper är drygt 14 år och Nalle blir snart 11 år. Men jag tror inte riktigt på mina egna argument för friskare och piggare gamlingar får man leta efter. Visst märks det på Kasper att han är gammal men när han har skakat av sig stelheten, efter att ha rest på sig, så travar han med på promenaderna utan problem. Min syster, som har högre tempo, säger att han inte brukar sinka dem förutom i de brantaste uppförsbackarna. Han skuttar inte uppför dem längre utan där sackar han efter lite. Jag vet att båda hundarna blir glada när de får ge sig ut på längre äventyr med min syster men nu är det som det är och de slipper i alla fall vara ensamma om dagarna.

Min syster har blivit en riktig globetrotter som ser sig om i världen. Nyss var hon i Amsterdam och nu är hon i Vasa i Finland. Därför var jag och hundarna ute tillsammans på eftermiddagen. När vi började gå var det riktigt skönt ute och solen visade sig en väldigt kort stund. Jag hittade en liten tibast och grämde mig lite över att inte ha nya kameran med mig. Men Nalle gjorde sitt bästa för att optimera förhållandena och agerade bakgrund till den lilla busken. Skärpan är inte den bästa men den syns i alla fall betydligt bättre mot hans vita päls än mot det spräckliga gräset. När vi vände hemåt började det småregna och strax efter det kom en hagelskur. Det tog ca 10 minuter att gå hem och när vi såg huset började stora snöflingor falla. På vår 20-minuterspromenad fick vi alltså uppleva fyra olika vädertyper. Riktigt aprilväder.


Regn är bra

En lite desperat rubrik kanske och ett försök till att övertyga mig själv om att det faktiskt är så. Jag hade noga koll på min väderapp och samma dag som jag köpte min nya kamera passade jag även på att köpa gräsmattegödsel som bekämpar mossa. Vår gräsmatta består mest av mossa, olika slags ogräs och en hel del fina små blommor, typ tusenskönor och någon sort som brukar växa i stenpartier. Varken jag eller min syster orkar försöka gräva bort allt detta eller använda en mossrivare (tror jag att det heter). I stället har vi googlat efter andra möjligheter och det minst arbetsamma sättet att få en fin gräsmatta verkar vara att strö ut denna gräsgödning tre gånger med ca sex veckors mellanrum.

Vi har båda för oss att vi någon gång har hört att gödsling ska ske när det regnar eller väntas regn. Detta för att inte brännskada gräsmattan. Jag vet inte om det stämmer men det är i alla fall därför jag har haft sådan koll på min väderapp. Efter hundpromenad och en stunds vila hade jag planerat att gå ut och gödsla. Jag tar gärna på mig den sysslan eftersom jag ofta får se min syster sköta alla lite tyngre trädgårdssysslor. När det finns något som jag, i min skröplighet, orkar göra så blir jag glad för att jag också kan bidra lite.

När jag kände mig redo ringde min telefon och min andra syster tjoade glatt i luren. Självklart ville jag hellre prata med henne än gödsla så jag stoppade om mig själv med min mysfilt och gjorde mig redo för en stunds trevligt utbyte av information. Det resulterade i skrattkramp och jag trodde nästan att jag hade skrattat sönder en cysta, så ont fick jag. Det kanske inte låter så roligt men hennes beskrivning, av hur hon i går kväll fick ett sms med information om att larmet hade gått på en viss adress och att hon inte hade en aning om vad som fanns på den adressen, gav mig associationer och bilder i huvudet som var kul. Hon ringde mig för att fråga vilken adress vi har (hon har faktiskt varit här flera gånger) och om det förhåller sig så att vi har ett larm och om det gick på i går kväll vid halvelvatiden.

Jag kunde bekräfta att både adress och larm var vårt och att vår lillasyster, efter att ha larmat i går kväll, såg att hennes hund ville gå ut i trädgården. I sitt trötta tillstånd glömde hon larma av igen och en liten stund tjöt det i hela huset. Jag hade precis lagt mig och när jag hörde tjutandet förstod jag ungefär vad som hade hänt. Dessutom öppnade min syster dörren mellan våra lägenheter och skrek att det var hon som hade glömt larma av. Ingen panik hos mig alltså. Lite mer oro blev det hos vår storasyster som varken visste att vi har ett larm eller att hon tydligen står på listan över vilka som ska kontaktas om något händer (i ärlighetens namn ska jag erkänna att jag inte heller visste, eller kom ihåg, att hon står uppsatt där). Hon visste inte heller vilka kodord som vi och larmoperatören ska ge varandra vid kontakt. Så om hon hade ringt det nummer som angavs i sms:et så hade hon inte fått någon information från dem.

Nu vet vår storasyster hur det förhåller sig med detta och hon har fått veta vilka kodord som gäller. Jag fick, som sagt, väldigt ont av skrattandet och ni vet ju att jag dessutom blir väldigt trött av att prata (har med hoptryckta lungor att göra och att jag har svårt att få tillräckligt med syre när jag gör något mer än bara andas) så jag blundade en liten stund men jag hade ju bestämt mig för att gödsla och regnet hängde i luften. Envis och bestämd gick jag ut och slängde ut de väldigt små kulorna. Halva gräsmattan gödslade jag för ca två veckor sedan men gödslet tog slut så därför var jag tvungen att vänta till nästa rejäla regnväder. Nu är hela gräsmattan behandlad och kanske blir det bra eller så resulterar det bara i att min syster får klippa gräset lite oftare ett tag framöver. Det är hennes jobb eftersom hon vill ha en muskeldriven, motorlös gräsklippare. Jag brukar trimma lite i kanterna med grästrimmern och det är alldeles tillräckligt tungt jobb för mig.

Nu blev det väldig mycket som avvek från ämnet, att regn är bra. Men så blir det när fingrarna skriver det som ploppar upp. Egentligen ska man aldrig skriva rubriken innan inlägget är klart. Jag får väl avsluta med att konstatera att regn är bra för gödslade gräsmattor, potatisodlingar, grundvattennivå och för att motverka brandrisk i skog och mark. Dessutom behöver alla blommor och buskar i trädgårdarna vatten och alla vi villaägare slipper gå och kånka på vattenkannor när vi ska vattna i krukor och blomlådor. Det finns säkert massor av insekter som uppskattar att dricksvatten samlas i lövverken och tänkt så gott det luktar, efter en lång och dammig sommarperiod, när det äntligen regnar och världen ser ren ut igen.

 


Vart tog råttan vägen?

Vi har varken hört eller sett den på ett tag nu och den har inte heller lämnat några nya spår efter sig. Att det är en råtta fick vi bekräftat när skadedjursmannen var här sist. Det var ingen tvekan om det, sa han. Vi har kollat råttgiftsåtgången och det har gnagts en del på det stora block av gift som ligger i en låda. I förmiddags städade jag ur ett av mina förråd i källaren, det som hade flest och tydligast spår av råttan. Det jag tidigare trodde var råttbajs visade sig, vid en närmare koll, vara söndertuggad svart plast och längst in, under en del bråte, hittade jag ett stort förråd av hundmat. Självklart ville råttan inte använda matförrådet som toa och det var jag tacksam för när jag städade bort allt.

Jag gissar att det var mycket mer hundmat där tidigare. Lite beundran känner jag inför allt jobb den har lagt ner på att flytta maten från säcken, flera meter därifrån, och till sitt hörn. När jag tog bort hundmaten från källaren trodde jag att råttan snart skulle bli desperat och hungrig och kanske leta sig ut igen. Nu förstår jag att den har haft det ganska bra där nere i källaren. I alla fall tills den åt av råttgiftet. Undrar om den ligger någonstans och om det snart ska börja lukta rutten råtta. Jag skulle gärna vilja hitta den och slänga den i soporna innan det händer. Jag är innerligt tacksam för att det verkar ha varit bara denna enda råtta och inte en hel familj som snabbt började föröka sig.

Jag hade bara mobilen med mig ner i källaren så det här blev en återgång till den sortens fotografering.

Jag fortsätter att utforska min kamera och ni får försöka stå ut med mina mer eller mindre bra experiment ett tag. I går kväll satt jag i soffan och fotade samma motiv med olika effektlägen. Jag vet inte vad man ska ha alla dessa inställningar till men det är ju kul att testa.

DSC_0052-1DSC_0055DSC_0058DSC_0049DSC_0051DSC_0053

 

 


I dag är min blogg en fotoblogg

Jag försöker förstå mig på min nya kamera men jag inser att det krävs massor av misslyckanden innan jag kan säga att jag kan fotografera. Här bjuder jag på några av de bilder som blev relativt bra. Jag förstår mig absolut inte på makroläget på teleobjektivet. Det går inte att fota nära utan man måste hålla kameran flera meter ifrån och sedan zooma in. De närbilder som är här nedan har jag tagit med standardobjektivet, närbildsinställning och sedan har jag beskurit dem så att det ser ut som om jag har kommit väldigt nära. Är det så man ska göra eller har jag ett stort mysterium att lösa? Ge mig gärna tips och undervisning.


En sann saga

Det var en gång en kvinna som levde lycklig tillsammans med sin man och sina barn på den jämtländska landsbygden. Livet var inte alltid en dans på rosor men ändå växte sig kärleken starkare ju längre tiden gick och vissa perioder hittade kvinnan och hennes man nyförälskelsen igen. När barnen blev vuxna och flyttade till andra orter fladdrade ett uns av oro förbi. Skulle livet bli tomt och tråkigt nu när det bara var kvinnan och mannen kvar. Paret bestämde sig för att inte bli sittandes och längta efter barnen. De fortsatte med allt det som de förut hade tyckt om att göra tillsammans men oftare och utan att fundera på logistiska familjeärenden.

En dag föreslog mannen att de skulle köpa en lite bättre kamera än de som deras mobiler tillhandahöll. Paret gjorde många utflykter till natursköna platser och mannen hade också en längtan efter lite seriösare fågelskådning. Ja, sa kvinnan direkt. Enligt mannen var kvinnan oftast väldigt lättövertalad och gick med på det mesta och en systemkamera vore trevligt att ha. Varken kvinnan eller mannen hade någon kunskap eller erfarenhet av fotografering, förutom med enkla kameror och videokameror. Därför köpte de en nybörjarkamera och tänkte att bättre utrustning kan vänta tills de visste hur intresset skulle utvecklas.

Eftersom mannen var den tekniskt intresserade lät kvinnan honom ”leka” med den nya kameran i lugn och ro och tänkte att han sedan skulle visa henne vad han hade lärt sig.  De planerade att ta många fina kort med sin kamera när de skulle åka på husvagnssemester två månader senare och förmodligen skulle de också investera i ett teleobjektiv. Kvinnan hann lära sig de mest elementära funktionerna på kameran innan det var dags för mannen att åka iväg för att arbeta en vecka på annan plats.

Mannen kom aldrig hem igen och kameran blev liggandes i en låda. Den följde med när kvinnan flyttade från alla minnen och den blev liggandes i sin låda i nästan tre år. Den hade nog fått fortsätta att ligga där om inte kvinnan hade blivit inspirerad av framför allt en blogg. Plötsligt tyckte kvinnan inte att hennes halvdåliga mobilbilder dög längre. Hon ville också kunna ta fantastiska närbilder på mossor och blåsippor och hon tänkte även framåt till när hon ska ta sig ut i världen eller upp i fjällen och fotografera underbara vyer.

Kvinnan letade fram kameran och tog upp den ur lådan. Hon letade på nätet efter teleobjektiv som skulle kunna passa och en dag åkte hon in till stan för att köpa ett objektiv. Nu blev det inte riktigt som kvinnan planerade. Hon hade inga kunskaper om terminologin inom fotokonsten och hade förstått fel när hon läste informationen om det utvalda objektivet. Det passade inte alls ihop med kameran. Den vänliga säljaren försökte inte pracka på kvinnan en helt ny utrustning utan han gjorde allt för att hjälpa henne att hitta ett passande objektiv. Tydligen var kvinnans kamera för modern i den del där man kopplar ihop kamerahus och objektiv (har glömt vad det heter) och inga sådana objektiv fanns att köpa i den stora butik hon besökte. Försäljaren letade på nätet för att hjälpa kvinnan och han hittade en sajt från en helt annan kedja där det fanns passande objektiv.

När kvinnan såg priserna konstaterade hon snabbt att det skulle inte skilja mycket i pris om hon köpte det tänkta objektivet och investerade i en ny, lite bättre kamera. När hon sa det till försäljaren höll han med om att hon skulle få en ”riktig” systemkamera till inte alltför stor prisskillnad i stället för att använda den ”hybrid” hon tidigare hade. Kvinnan visste inte att hon hade haft en hybrid men försäljaren var nog smart som sa så. Det känns ju roligare att ha en riktig än en hybrid och kvinnan föll för det. Han la till att hybriden faktiskt var en bra kamera den också.

Kvinnan kom hem, glad och nöjd och väldigt trött (varför kan inte sittplatser placeras ut lite strategiskt) med en ny utrustning som hon nu ska lära sig att använda. Hon slängde ur sig en fråga till systersonen om ifall han kunde vara intresserad av den nästan oanvända ”hybriden”. Han fick den väldigt billigt och även han blev glad och nöjd. Kanske kan kvinnan och systersonen ha nytta av varandra och lära sig en del tillsammans. Troligtvis halkar kvinnan efter rejält men å andra sidan har hon nu en lite mer avancerad utrustning. Inte på något sätt en proffsutrustning men, enligt försäljaren, en väldigt bra nybörjarutrustning.

Tack till de som inspirerat mig med fina foton och speciellt till Anneri, vars naturbilder fick mig att längta efter ett gäng egna blåsippsbilder där varje detalj syns och där solen skiner genom kronbladen 🙂

 


Vem förstår sig på humör

Hur kan jag känna mig så glad när jag egentligen borde ge efter för vemod, nostalgi och besvikelse? Vad är det som påverkar mitt humör så att jag, trots lite uppgivna tankar, ändå mår så bra mentalt och faktiskt inte låter mig sänkas. Jag vet inte vad för slags hormoner eller andra ämnen som bestämmer över mitt mående men jag är tacksam för att just jag tydligen har ett överflöd av den sortens kroppsegna ämnen.

Varför funderar jag på detta i dag? Det har flera orsaker. Min mamma skulle ha fyllt 81 år i dag. Men hon blev bara 60 år och jag kan inte fatta vart de 21 åren har tagit vägen. Jag har så mycket jag skulle vilja prata med min mamma om och längtan och impulsen att vilja ringa henne försvinner aldrig helt. Min mamma dog alldeles för tidigt efter flera olika cancerdiagnoser. När jag tänker på henne är det ofrånkomligt att tankarna även hamnar hos min pappa, som bara blev 56 år (nästan 57), och naturligtvis hos min man, som togs ifrån mig när han bara var snart 55 år. Lika gammal som jag blir i år. En del av mig undrar varför alla måste försvinna från mig alldeles för tidigt och självklart känns det jobbigt och vemodigt. Jag tittar på vänster hands ringfinger där förlovnings- och vigselring fortfarande sitter kvar. De kommer alltid att vara där. Jag försökte ta av dem när jag fick ett litet fukteksem under dem men jag klarade det inte. Kanske borde jag ta av dem för att verkligen få ett avslut men jag vill inte det. I bland blir jag lite ledsen av att se dem men oftast ger de mig glädje.

En annan orsak till att mitt humör borde vara dämpat är att jag pratade med patientkoordinatorn på Sahlgrenska och fick veta att jag nu är den som har väntat näst längst på listan men att jag ännu inte har hamnat i den prioriterade gruppen. Förmodligen händer inget under sommaren. Jag hade verkligen hoppats på att slippa ha det så här en sommar till. Men konstigt nog gick jag ner till min syster och sa glatt att nu behöver vi inte oroa oss för hundpassning förrän till hösten. Sedan kom de lite jobbigare känslorna men jag börjar bli ganska duktig på att skjuta dem åt sidan och acceptera situationen. Men när alla ni andra längtar efter varma dagar kommer jag inte att sälla mig till er. I stället vill jag helst gå i ide och vakna när de lite kyliga dagarna återkommer. Jag tänker inte köpa fler mammakläder så jag ska gå igenom min sommargarderob och se vad jag har som går att använda. Toppar är inget problem. Där har jag redan sett till att rätt storlek finns. Värre är det med kjolar och byxor i olika längder. Men det finns ju resårband att förlänga midjemåttet i byxor med 😉

Nu, medan jag skriver detta, känner jag att humöret inte är lika uppåt som innan. Men det blir snart så igen. Kanske är jag innerst inne lite lättad för att ingreppet skjuts upp. Kanske finns där en liten oro i alla fall och nu är läget status quo ett tag till. Saknaden efter mina bortgångna familjemedlemmar kommer och går men stannar numera inte kvar och kväver mitt goda humör länge i taget. Jag har sagt det förut och det stämmer: jag är en glad skit och det finns alltid saker att se fram emot. Vad som styr att jag oftast ser de sakerna vet jag inte men huvudsaken är ju att det är så.

Min absoluta favoritbild på min mamma och pappa.


Åter till vardagen

Efter några dagar tillsammans med mina ungar är nu allt som vanligt igen. Min syster har dessutom kommit tillbaka från sin vistelse i Amsterdam, där hon både har fått mycket inspiration på en konferens och vandrat i timmar på stadens gator och återupplevt minnen från det halvår hon spenderade där för 25 år sedan.

Påskhelgen har varit precis så mysig som jag visste att den skulle bli. Som vanligt har vi fördjupat oss i många samtalsämnen men när mina två äldsta barn förlorade sig in i programeringens värld och språket plötsligt bestod av if-satser, algoritmer, formler som gör att något ”kallar” på något annat och många andra specialtermer, då slutade jag försöka hänga med. Jag passade på att kolla lite på nätet i stället medan jag, med tillfredsställelse, hörde hur mina barn skrattade och med stort engagemang och intresse tillsammans försökte komma fram till olika slutsatser. I min värld finns det inget bättre än när ungarna bevisar att de trivs så bra tillsammans och har stort utbyte av varandras kunskaper och åsikter. Det fantastiska är att jag får uppleva det om och om igen när vi träffas allihop.

När de är här blir jag glad för så löjligt små saker som att det plötsligt hänger fyra handdukar på krokarna i badrummet. Det ger helt enkelt en bra känsla.

Mitt påskris, som egentligen är forsythiakvistar, behagar äntligen blomma nu när påsken är över. Jag har plockat bort allt annat påskpynt men riset får nog stå kvar några dagar till.

Snön har nästan smält bort för den här gången. Kanske är det verkligen dags för våren att helt ta över nu. Morgnarna är visserligen fortfarande frostiga men det är bara skönt att promenera på frusen mark. När snön precis hade fallit hittade jag en liten frusen stackare på vår skogsstig. Den lilla kopparödlan hade hittat ett fotspår där den kanske sökte lite värme från marken. Dagen efter låg den kvar på samma ställe men i en annan ställning och i morse var den borta. Jag vill gärna tänka att den överlevde och att den nu har fått tillräckligt med kraft för att fortsätta leva ett bra kopparödleliv.

Jag var väldigt osäker på vad det var för slags varelse. Runt Storsjön i Jämtland är det så kalkhaltigt att ormar och liknande djur inte trivs. Jag har alltså ingen vana vid kräldjur men efter en fråga på fb fick jag besked om att det är en kopparödla. Innan dess googlade jag och fick, för ett kort ögonblick, för mig att det var en majsorm. De kan se ut på många olika sätt och en av bilderna visade en orm som var väldigt lik den här. Men majsormar finns inte vilda i Sverige 😉 så jag insåg ganska snabbt att det var en av tre arter: snok, huggorm eller kopparödla. Liten och söt är den i alla fall men jag höll ändå hundarna på betryggande avstånd ifrån den.


Aprilväder

I morse var världen vit…igen. Jag borde nog ha suckat och tyckt att det var helt fel men jag blev glad. Varför vet jag inte. Det bara kändes kul och fint. Hundarna blev också glada och nosade runt ordentligt i snön för att sedan fnysa och nysa. Några som inte trivdes lika mycket var de blommor som kämpat sig fram och längtade efter sol och värme. De stackars blåsipporna tyngdes ner av snön och de små vitsippsknopparna såg nästan ut som om de huttrande försökte krypa ner i den skyddande jorden igen.

Att jag är så glad, trots vädret, beror troligtvis på att alla min underbara ungar är här. Alla tre. De kom med tåget i går och jag bara älskar att ha dem här. Jag är inte direkt objektiv men mina ungar är världens finaste. Roliga, spirituella, intressanta och ibland väldigt barnsliga. De har allt!

Efter middag och en stunds slummer överraskade jag min son med att komma med en kombinerad påsk- och grattis-till-examen-tårta. Det är två år sedan han blev lokförare men av någon anledning blev det inget firande då. Kanske för att det var strax efter min flytt och mitt i sorgearbetet. Jag vet inte. Men nu, när jag har börjat planera för min yngsta dotters juristexamensfirande, så slog det mig att jag borde ha firat min son på ett bättre sätt. Jag fixade en vegansk loktårta och present men glömde ta fram skumpan. Den får de dela på i kväll i stället. Jag får ju. som bekant inte smaka alkoholhaltiga drycker just nu så jag får väl skåla med dem i cola.

Muma, var ett namn han fick av sin yngsta syster när hon började prata. Hon var inte som andra ungar som sa Mamusch till honom (han heter Magnus). Som den unika varelse hon redan då var, bytte hon plats på vokalerna och hittade på ett eget namn åt sin storebror. Det lät så bra så sedan dess har han ofta fått heta Muma inom familjen.

Nu ska jag fortsätta att vara glad i mina ungars sällskap och vi ska ha en riktigt glad påsk. Detsamma önskar jag er alla.


Olika slags pynt

Jag påskpyntar i min del av huset och vår källargäst pyntar på sitt sätt nere hos sig. Enligt mig blir det inte särskilt inbjudande med den pyntning som sker där nere men, å andra sidan, vem det än är som har flyttat in där så kanske inte mitt pyntande faller den i smaken.

Jag gillar verkligen inte att den gnager sönder dörrposter, vattenslang och diverse föremål av plast eller skumgummi. De svarta bajshögarna är inte heller särskilt trevliga men den verkar i alla fall hålla sig till ett utrymme för sina toabestyr. Om det nu är en råtta så har den bevisat att råttor är intelligenta. Två gånger har jag hittat igenslagna fällor men utan fångad råtta. Den har inte ätit av betet i fällorna så den inser väl att det är farligt. Nu har jag gett upp hoppet om att lösa problemet på det sättet. I morgon återkommer skadedjursbekämparen och nu är jag och min syster beredda på att använda råttgift. Vi har blivit försäkrade att om våra hundar, mot förmodan, skulle äta en råtta med råttgift i sig så har giftet förlorat sin verkan i och med att det redan har hamnat i en annan kropp. Det kan alltså inte förgifta i två led.

Konstigt nog har jag inte sett den lilla (eller egentligen ganska stora) rackaren något mer. Hade den inte lämnat spår efter sig så skulle jag ha trott att den hade hittat ut igen. Jag märker att jag har blivit lite nojjig över detta. Jag är t ex väldigt noga med att alltid titta ner i toan innan jag sätter mig där. Vem vet vad som kan komma upp genom rören och jag tar inga risker.

Jag föredrar mitt eget påskpynt men det är fritt fram för var och en att bedöma. Att jag över huvud taget pyntar beror på att alla mina tre älskade ungar kommer hit över påsk och då känns det roligt att ta fram det jag har.