Min blogg om allt och inget

Arkiv för april, 2016

Rörd, glad och stolt

Alldeles i närheten av mitt älskade Optand, där jag bodde och var så lycklig, finns det en flyktingförläggning. Området heter Grytan och just nu visas en dokumentärserie på Svt om hur ideella krafter gör storverk för de människor som kommer dit. Jag spelade in programmet som visades i torsdags och nu har jag precis tittat på det. Inte trodde jag att jag skulle bli så rörd men det blev jag. Jag blev också väldigt glad och stolt över hur ett gäng jämtlänningar lägger ner så mycket tid och anordnar så mycket roligt för andra människor.  Om den verksamheten hade funnits för två år sedan skulle jag ha velat vara en del av den. Jag skulle inte ha orkat vara med på heltid men någon nytta skulle jag säkert ha orkat göra. Tänk så mycket man kan lära sig av varandra och så många nya vänner man skulle få.

Skogarna vid flyktinganläggningen är välkända för mig. Det har blivit många långa hundpromenader i de trakterna och någon gång har vi vandrat igenom det område som då var en nedlagd militäranläggning. Några år innan jag flyttade började den användas som transitboende för asylsökande och lite då och då mötte vi barn eller vuxna därifrån på våra promenader. Jag hejade alltid glatt och fick lite blyga leenden och något hej till svar. Flera gånger mötte vi små grupper med barn, mest pojkar, som väldigt gärna ville klappa hundarna. Det var med skräckblandad förtjusning som de försiktigt närmade sig hundarna. Vår golden, Rex, var den som blev mest populär men så var han också den som blev mest glad när någon brydde sig om honom.

Naturligtvis väcktes alla känslor och längtan tillbaka igen. Välbekanta vyer över trakterna runt Storsjön, Badhusparken, utsikt över stan och lite fjäll. Undrar om det alltid kommer att kännas så här. Som om jag är på fel plats men med rätt människor. Jag har börjat fundera på om jag kanske ändå inte ska ha kvar min andelsvecka i Åre. Känslan just nu är att för den årliga kostnaden på drygt 3000:- kan jag bo på hotell i Östersund ett antal nätter varje år och vandra omkring på gatorna och i centrum där. Äta en glass nere vid sjön, fika på något av alla kondis, sitta på en bänk på kyrkogården och gråta en skvätt. Jag kan dessutom välja vilken tid på året jag vill åka dit. Kanske blir det så. Jag måste fundera lite till men det känns ganska lockande. Det är ju faktiskt lättare att träffa de vänner jag har där om jag kan utgå från Östersund. Många fördelar alltså och jag tror inte att längtan till Åre blir lika stor som min längtan till Östersund är nu. Som grädde på moset får jag ju en liten slant från försäljningen också. Inte helt fel.

Bilderna är tagna från min sjuksäng när jag låg inlagd på Östersunds sjukhus. Bästa utsikten när man inte mår så bra.

017 034

Annonser

En glad dag

I dag vill jag bara tänka på sånt som gör mig glad. Man kan påverka sitt mående med tankens kraft och i dag ska det bli en sån dag då allt fint och bra ska plockas fram ur mina tankar.

Det är lite trögt i början när jag bestämmer mig för att göra så. Jag märker att jag gärna startar med att tänka omvänt negativt, d v s jag tänker på allt negativt som inte drabbar mig (den korrekta termen är säkert något helt annat men jag ska inte fastna i så små petitesser). Sedan kommer de självklara glädjeämnena, typ mina tre älskade ungar, som är bosatta på annat håll men som ändå alltid är nära. Jag har turen att inte behöva bo helt ensam trots att jag är änka eftersom min lillasyster övertygade mig om att vi ska vara ”sysbo” (systrar som bor i samma hus men som inte delar boyta). De underbara vännerna gör mig glad och min hund får mig att le många gånger varje dag. Jag har väldigt fin och tät kontakt med min rara svärmor och jag är fortfarande en del av min mans släkt. De får mig att känna mig välkommen i deras krets och det betyder väldigt mycket. Min storasyster finns också närmare nu sedan jag flyttade till de här trakterna och hennes familj sprider mycket värme.

Allt det är sånt som man kanske tar för givet men det avgörande för hur man ska orka med svårigheter är att man har en omgivning som ger glädje. Jag har så mycket att vara glad för och det måste uppmärksammas lite då och då för att det inte ska bli för självklart.

När jag har gått igenom min grundtrygghet börjar jag leta efter annat som gör mig glad. Jag älskar naturen och så länge jag kommer ut och får njuta av den en liten stund varje dag så kommer jag att ha många glada tankar inom mig. Jag lägger märke till läten och förändringar och förundras över hur allt kan vara så perfekt. Ser jag en fågel som jag känner igen blir jag nästan lycklig och om den sjunger för mig ler jag tacksamt mot den. Ofta går jag hem och letar i fågelböcker och tar reda på hur vissa fåglars sång låter. När jag sedan hör den sången i skogen och vet vem som låter så, blir jag barnsligt glad. Det är inte så ofta som jag lyckas hitta och lära mig nya fågelläten men när det händer är det roligt. Ibland tänker jag som ett barn och ser roliga lekplatser i skogen. Det är platser som jag själv skulle ha gillat och ibland känner jag lusten att klättra upp i ett bra klätterträd eller upp på en stor sten och sedan hoppa ner igen. Det finns många sådana platser i ”vår” skog och det finns många tecken på att det leks en hel del här. Jag brukar hamna i glada minnen när jag lägger märke till detta. Minnen av hur jag älskade att leka i skogarna med att klättra, bygga kojor och att jaga och smyga på varandra.

DSC_0720 DSC_0719Det spritter i mig av glädje när jag ser hur våren kommer stormande med massor av växtkraft. Både i skogen, staden och i vår trädgård händer det mycket just nu och snart är det tät grönska överallt igen. Nu höll det på att komma med en negativ tanke om diverse djur som också dyker upp nu men den tanken slänger jag genast mentalt i soporna. I stället plockar jag fram bilden av den lilla humlan som gjorde mig så glad i går. Jag gillar verkligen humlor. Dels för att de ser så mjuka och mysiga ut och dels för att det är en mystik kopplad till dem. De ska ju enligt fysikens lagar inte kunna flyga. Dessutom är de inte lika irriterande som getingar. De är snälla och fredliga varelser som surrar omkring och letar nektar. Mina mungipor åker alltid upp när jag ser en humla.

DSC_0723Det finns massor av små glädjeämnen överallt och i dag ska jag se dem och inget annat. En glad och bra dag med andra ord. Prova att ha en sån dag du också någon gång 🙂


Nöjd med att inte ge efter för allt jag borde

Ännu en vecka och ännu en helg har passerat och konstigt nog så går tiden ganska snabbt. Det borde inte kännas som om den gör det när jag är så passiv men dagarna försvinner förbi lika fort som de alltid har gjort. Det är en ganska underlig känsla att känna sig så nöjd med att inte göra någonting utöver det nödvändiga. Det där ordet ”borde” återkommer gång på gång och nog borde jag vara fruktansvärt uttråkad och längta efter att ha kul. Men när längtan efter aktivitet kommer till mig så konstaterar jag bara att nej, jag orkar inte och då är det inte roligt. Jag känner mig som Ferdinand under korkeken för jag är lika nöjd med att sitta i mitt soffhörn och bara resa på mig när jag får för mycket värk av att sitta stilla.

Min syster sa till mig häromdagen att jag kanske borde bjuda hit någon vän på fika. Mitt svar var självklart. Om jag blir så trött av att prata en halvtimme i telefon och måste sitta och blunda en stund efteråt hur ska jag då orka ha någon här i kanske flera timmar? Mitt sociala liv är just nu obefintligt och jag är nöjd med det också. Någon enstaka gång händer det att jag ringer en vän (ja, jag har några som finns där när jag orkar med dem) och även om jag varje gång måste avbryta för att jag inte orkar fokusera längre så känner jag mig jättenöjd för att jag har varit duktig och tagit kontakt. Jag blir glad när någon ringer mig men jag måste få säga ifrån när jag inte orkar längre. Det har inte varit några problem för vem vill prata med någon som inte lyssnar och till sist nästan bara snarkar.

Helt utan mänsklig kontakt är jag inte. Jag har ju min lillasyster, som nog har blivit min bästa vän, och mer socialt umgänge behöver jag inte just nu. Vi har alltid tyckt bra om varandra men när man bor 70 mil ifrån varandra och bara träffas någon gång om året så vet man inte allt. Ingen av oss är beroende av ständig telefonkontakt så det kunde gå ett halvår mellan samtalen. Nu har vi ett hus tillsammans och det är fantastiskt hur bra det blev. Vi är väldigt olika på många sätt men väldigt lika i mycket annat. Vi har aldrig diskuterat hur ofta vi ska umgås utan det har bara blivit naturligt. Många tror nog att vi är tillsammans mycket mer än vi är men vi trivs båda med att vara ensamma. Vi tittar oftast på rapport tillsammans (det kändes lite löjligt att sitta på varsin våning och titta på samma program) men sedan bestämmer våra olika intressen att vi delar på oss. Vi gör små besök hos varandra men sitter inte och umgås långa stunder bara för att vi kan. Men om vi vill ha råd, bekräftelse på något, berätta något som har hänt eller bara titta till den andra så är det väldigt trevligt att det bara är en trappa mellan våra respektive hem. Ibland orkar vi inte ens gå i trappan utan vi ropar till varandra eller står i varsin ände av trappan och pratar en stund. Vi har fallit in i ett sätt att leva som passar oss båda och det är ju tur att ingen av oss vill sitta och fika och prata hela dagarna. Då skulle nog den andra få panik ganska snart. När det blir sommar och sol kommer vi att träffas ganska mycket i trädgården men det är ju en helt annan sak.

Jag vill berätta för er att jag faktiskt är nöjd med att ha det så här. Det är inte ett dugg synd om mig för jag kommer att orka massor senare och de vänner som orkar med mig nu kommer att finnas kvar då. Jag planerar för en Islandsresa om några år när jag är så pass återhämtad att det går bra. Den resan ser jag väldigt mycket fram emot. Om jag får med mig någon eller några är det jättekul men annars åker jag ensam. Det är viktigt att ha något att längta till och för mig är målbilden denna resa. Det är naturupplevelserna som lockar mest. Kanske blir det en vecka med hyrbil och en färdig rutt med karta på alla sevärdheter och förbokade hotell eller kanske jag ska bo på ett hotell i Reykjavik och följa med på dagsutflykter runt ön under en vecka. Det finns flera alternativ men det ska bli en vecka och en given aktivitet är naturligtvis att bada i varma källor. Valsafari och kanske en tur med islandshästar låter spännande men jag ska gå på känsla och lust när jag väl bestämmer mig.

Att jag är så nöjd som jag är beror nog ganska mycket på att jag inte bryr mig så mycket om allt jag borde. Acceptans och framtidshopp räcker långt och jag drömmer mig både bakåt och framåt i tiden.

 

 


Fantasier som var verklighet

Jag har inte kunnat skriva på ett tag. Eller kanske snarare är det så att jag har känt att det blir tråkigt att skriva om samma sak om och om igen. Ni vet att jag saknar och att min längtan hela tiden finns hos mig och de som tycker att det blir uttjatat kan klicka bort det här inlägget. Jag måste i alla fall försöka få utlopp för det jag känner och upplever och även om jag har pratat om det med de som är närmast så fyller skrivandet en funktion som är bra för mig.

Det är snart två år sedan jag blev änka. Ett fruktansvärt ord som jag inte helt kan förlika mig med. Känslorna borde försvagas eller åtminstone lindas in i bomull efter så lång tid och periodvis har det varit så. Jag vet inte varför det känns så svårt nu igen. Kanske för att jag inte orkar göra så mycket annat än att tänka eller kanske för att årsdagen snart är här – igen, för andra gången.

Jag mötte några kvinnor när jag tillfälligt bodde i Bestorp. Båda var äldre och båda var änkor sedan ett antal år. De kände inte varandra men sa precis samma sak: det går aldrig över. De sa det med tårar i ögonen och jag förstod att de också hade upplevt riktig kärlek med sina män. Då var mitt sår relativt färskt så jag kunde inte instämma, bara tro på det de sa. Nu vet jag. Ibland känns det lättare och minnena ploppar inte upp hela tiden. Men så händer något och värken i bröstet bultar, tårarna tränger på och livet känns hemskt, tomt, meningslöst och fruktansvärt tråkigt. Samma fråga som alltid fanns hos mig då dyker upp: vad finns kvar? Svaret är mina barn. Det är för dem jag kämpar för att hitta glädje och mening.

Jag har levt ganska mycket i en fantasivärld ett tag. Fantasierna är verkliga men de finns inte längre. Jo förresten, alla platser finns men inte den viktigaste delen av min fantasi. I mitt huvud ser jag bilder från då medan jag lever i nuet. När jag går på stigarna i skogen här ser jag stigarna och vyerna från favoritplatserna ”hemifrån” inom mig. När jag sitter i soffan och tittar på tv kan jag se min man i fåtöljen och hur Kasper sitter bredvid sin favoritmänniska och blir klappad. Jag frammanar bilder av alla små projekt, utflykter och roliga äventyr som min man alltid drog med mig på. Våren var alltid full av dessa upptåg. Rätt som det var kunde han komma och säga att ”nu har jag fixat hundvakt och bokat hytt på en Finlandsbåt”. Eller så blev han sugen på att packa husvagnen och åka en liten tur, bara några dagar för att inviga den inför nya säsongen. Jag följde gärna med på allt och vi hade roligt. Vi hade så väldigt roligt tillsammans. Hur kan man låta bli att sakna någon som man både älskade och hade roligt med.

I fantasin återupplever jag många av dessa händelser. Vi går runt Andersön och min man har packat ryggsäcken med korv, grillgaller, den sotiga kaffepannan och något att tända en liten brasa med. Det var aldrig besvärligt för honom och jag behövde bara följa med och njuta. Vi älskade båda två att vara ute i naturen men han var den drivande och den som fick impulserna. Det var en av de bästa sakerna med honom och jag vet att han trivdes med att få vara den som hittade på. Han brukade skratta och säga att han kunde få med mig på vad som helst och det stämde nog. Jag ville samma saker men var inte lika impulsiv eller tyckte att det var lika lätt att bara göra.

De sista tre veckorna i maj, innan olyckan, hann vi med allt detta. Vi byggde ett matbord och en stenrabatt med fontän och en liten ränna för vattnet att rinna i, vi gjorde utflykter till olika platser och vi tog husvagnen ner till hans mamma och andra släktingar i Sörmland för att kombinera att träffa dem och att göra en tur med en Ålandsbåt. Jag hade inte helt återhämtat mig från en stor bukoperation men det blev några danser. Det var den gången en något överförfriskad man i 30-årsåldern kom fram till oss efter att vi buggat och sa: det är så kul att se ett äldre par dansa så modernt. Det skrattade vi åt länge. Jag är så glad för att vi gjorde den resan och att vi hälsade på hans mamma, syster och alla de andra. Det var lyckliga dagar och det fanns inte en tanke på att lyckan skulle ta slut bara några veckor senare.

Det fanns inga svårigheter som inte gick att fixa för min man. Han klurade och kom med lösningar. Det kanske blev några misslyckanden innan han nådde rätt resultat men till sist kom han dit. Ofta klurade vi tillsammans men om jag hade en idé så var det han som genomförde den. Det är även sådana bilder som jag ser. Hur han lägger pannan i veck, trummar med fingrar eller en penna, smackar lite på ett sätt som jag inte vet hur han gjorde och till sist sätter igång. Eller hur han, när jag efter operationen inte orkade gå en lite längre promenad, resolut sa att nu går vi bort till fårhagen och där sätter vi oss och fikar tills du orkar igen. Återigen packade han ryggsäcken och med stöd runt magen gick jag i lagom tempo med honom. Det är ett av de bästa minnena och jag återupplever det om och om igen. Jag tog några totalt misslyckade foton när vi satt där och jag minns att storspoven, en fågel som betydde mycket för oss, flög omkring oss och sjöng.

066 068 069

DSC_0056 DSC_0044 DSC_0049 088
DSC_0013

DSC_0022

27


Vovvar som gillar våren

Min syster har en extra vovve hos sig några dagar och eftersom den hunden och min Kasper inte gillar varandra har vi schemalagt vår respektive trädgårdstid. Det är inga problem. Jag orkar inte med att vara så länge i solen och Kasper är nöjd efter en liten stund. I normala fall är jag en soldyrkare men med feber i kroppen, även falsk sådan, är jag inte lika pigg på att sitta länge i värmen.
Kasper och jag njöt i trädgården i nästan en timme och sedan räckte det för oss båda. När jag reste mig från min stol stod Kasper på trappan utanför uterummet och tittade längtansfullt in. Jag blev full i skratt när jag såg två ivriga hundar som stod och tittade tillbaka genom glasdörrarna som är på andra sidan av uterummet.
Jag tog med min hund till framsidan där vi gick in genom min ingång. Där  mötte jag min syster som visade ett foto på hur hundarna hade iakttagit varandra. Man kan ju tro att de vill leka men jag vill inte riskera att de ryker ihop igen De får nöja sig med att titta på varandra genom glasdörrar och med att känna varandras lukter.

 

image

image


Perspektiv

Ibland, när jag tycker lite synd om mig själv, brukar jag tänka ”jag har i alla fall inte cancer”. Det hjälper väl inte så mycket egentligen men ändå känner jag mig lite tacksam för att jag hittills har sluppit en sån diagnos.

I går pratade jag med en av mina döttrar och eftersom vi båda har en del problem händer det då och då att vi vänder ut och in på oss och försöker förstå orsaker och följder. Det kan bli riktigt djupt ibland. Det är inte så konstigt eftersom min dotter har läst några år på psykologprogrammet och jag alltid har varit intresserad av psykologi. Efter att ha pratat en stund försökte jag peppa oss lite med just min tanke om att vi i alla fall inte har cancer.  Min dotter påpekade att det är väl inte det värsta man kan råka ut för och efter att ha tänkt lite höll jag med henne. Cancer är fruktansvärt och att få den diagnosen är hemskt. Oro, ångest och ett väldigt lidande under behandlingen. Kanske till slut insikten om att man ska dö. Men väldigt många överlever ändå och en cancerdiagnos skapar oftast inte ett självhat och en känsla av att vara värdelös.

Jag och min dotter kom ganska snabbt in på anorexi och bulimi. Långvarig tortyr av kropp och organ samtidigt som man mår så fruktansvärt dåligt så att det enda som kan lindra något är att göra sig själv illa. Tänk att må så i åratal. Efter det kom vi in på diagnoser som gör att man blir fånge i sin egen kropp. CP t ex där man har kvar sitt intellekt men inte kan hantera sina muskler och oftast blir dömd som efterbliven och obehaglig att titta på. Det finns fler sjukdomar som placerar människor i rullstolar utan förmåga att kommunicera. Människor vars hjärnkapacitet är lika hög som andras men som ändå blir sedda som mindre begåvade.

Efter det hamnade våra tankar i barns elände. Alla gatubarn som utnyttjas på många sätt och alla barn som flyr av olika anledningar. Barn som i krig får se sina familjemedlemmar både våldtas och torteras innan de dödas. För att göra det ännu värre försökte vi tänka oss in i hur ett barn med någon av ovanstående diagnoser mår i dessa situationer. Jag lyckades inte se mig själv där men i efterhand har jag kunnat föreställa mig mina barn med dessa hemskheter omkring sig. Det är nästan mer än man klarar av och jag har den stora lyckan att kunna vifta undan de bilderna och tänka på annat. Hur många miljoner människor är det som inte kan det? Som lever i den verkligheten?

När vi hade hamnat i de tankarna var vi tvungna att försöka avbryta. Det blev för hemskt. Vi har ett kodord som får oss att skratta. Ett obetydligt ord som av en slump hade den effekten en gång och som vi sedan har använt när vi vill avbryta alldeles för mörka tankar. Jag kommer inte ihåg vem av oss som sa det ordet men vi kom tillbaka till vår egen verklighet och vi var rörande eniga om att vi mår väldigt bra. I perspektivet av all världens lidande så blir våra problem plötsligt mycket mindre. Det tar inte bort våra problem eller får oss att bli friska men för stunden var vi tacksamma för våra trygga liv där vi har allt man behöver för att leva: mat, bostad, ekonomisk trygghet, fred och framför allt kärlek.

I det ögonblicket tog min feberkänsla nya krafter och jag var tvungen att avsluta samtalet. Vi sa att vi älskade varandra och sedan slumrade jag till i soffan en stund. Men tankarna kan inte riktigt lämna mig. Visst får jag beklaga mig och t o m tycka lite synd om mig själv ibland men relativt sett har jag ett väldigt bra liv.

För att få in något lite mer positivt bjuder jag på en bild från morgonens promenad. Tibast är en växt som jag förknippar med ”hemma” i Jämtland. Kanske för att jag inte har lagt märke till den någon annanstans förut. Men nu vet jag att den växer i skogarna häromkring också. En liten buske som ingen tänker på utom just den period då den blommar på bar kvist.
image

 


I dag har jag varit duktig

Egentligen är det inte mycket att skryta med. Men jag peppar i alla fall mig själv med lite uppmuntran och en klapp på axeln bara för att det känns bra. Vill jag ha beröm kan jag alltid gå ner till min syster och berätta vad jag har gjort. Och likadant är det för henne. Hon har varit jätteduktig under en period och målat väggar, tak och lister i sin gillestuga och jag har talat om för henne hur duktig hon är. Det är bara ett sätt som vi är bra att ha för varandra. Vi uppmuntrar och finns till hands när det behövs.

Det jag har gjort gick ganska fort men satte ändå sina spår. Det känns i mina armar, händer och axlar och det blev en väldig skillnad på utsikten från mitt kök. Jag har tvättat ett enkel- och ett dubbelfönster. Det var lite läskigt. I det här gamla huset med originalfönster öppnas alla fönster utåt. Enkelfönstret gick inte att tvätta på utsidan utan att klättra ut. Jag tog med en pall och stod på det lätt lutande taket på utbyggnaden och det gick ganska bra. När jag skulle ta mig in igen var jag glad att jag hade insett att pallen behövdes för att nå upp hela vägen. Utan den hade jag nog inte tagit mig in igen. Inte tänkte jag på det när jag smidigt (haha) hoppade ut. Min syster var inte hemma så jag hade fått sitta och vänta på taket tills hon kom tillbaka om inte pallen varit med. Dessutom utan att ha kunnat tvätta hela fönstret.

Dubbelfönstret var lite värre. Jag bor ganska högt upp och är inte riktigt bekväm med höjder. Men det var bara att sätta sig i den ena öppna fönsterhalvan för att tvätta utsidan på den andra. Det gick inte alls bra. Fönstret är alldeles för högt så jag var tvungen att stå med ena foten på blombrädan och luta mig ut medan jag tvättade högst upp på fönstret. Likadant när jag sedan använde fönsterskrapan. Lite rädd var jag men jag undvek att titta ner och jag ramlade inte ner och bröt nacken.

Mer än så blev det inte idag men jag ska försöka ta ett fönster varje dag tills det är klart. Lite fundersam blir jag när jag tittar på mina fönster i vardagsrum och sovrum. I båda de rummen finns det en fönsterruta som jag inte kommer åt genom att luta mig ut genom rutan bredvid. Jag tror inte att vi har en så lång stege så att den når upp till mina fönster så kanske blir de rutorna otvättade på utsidan. Eller så får jag hänga i ett snöre från skorstenen (OBS! skämt). Det är samma problem i matrummet men där kan jag stå på utbyggnadens tak igen.

Varför ska det vara så krångligt? Kunde de inte tänka lite smartare på 1930-talet när huset byggdes?

Nu ska jag inte fundera mer på det utan resten av dagen ska jag bara känna mig nöjd med att mina köksfönster är rena.