Min blogg om allt och inget

Arkiv för mars, 2017

Skogen gör mig glad

När jag kommer in i skogen blir jag lugn och oftast glad. Jag vet att jag har beklagat mig över bristen på vackra vyer här men vår skog, som finns alldeles i närheten av vårt hus, är helt underbar. Den växlar väldigt i utseende och växtlighet och jag har, av uppenbara skäl, bara sett en liten del av den ännu. Min syster visar mig i bland foton från stigar som inte finns inom min räckvidd och jag erkänner att jag aldrig tidigare har haft tillgång till en så fin skog.

Ingen annanstans försvinner jag så in i mina egna tankar som när jag går med hundarna i skogen. Visst kan jag sakna sällskap i bland men eftersom jag inte orkar prata och gå samtidigt så har jag vant mig vid att alltid bara ha hundarna som promenadkompisar. Det är meditativt och väldigt tillfredsställande att försjunka djupt ner i egna tankar eller att lägga märke till små detaljer i den föränderliga naturen. Jag lyssnar på fåglar, försöker identifiera en del av dem och tittar på trastarna som hoppar omkring bland de vissna löven. Jag brukar oftast se harar och rådjur och det verkar som om de förstår att vi inte vill störa dem när vi går förbi. Hararna skuttar alltid i väg men rådjuren står ofta kvar och följer oss med blickarna. Jag får lust att prata lite med dem, ungefär som jag pratar med vovvarna, men jag tror att de skulle bli skrämda av min röst så jag bara ler och fortsätter att gå. Naturligtvis letar jag även efter nya blommande vårtecken också. Blåsipporna finns nästan överallt nu men jag har ännu inte sett någon tussilago. De finns säkert i något dike någonstans men jag älskar att gå i skogen och där verkar de inte finnas.

Min syster blev lite ledsen för min skull när jag skrev om avsaknaden av vackra vyer här. Hon har kommit med några förslag på vart vi ska åka för att se vacker natur och jag måste väl erkänna att det är vackert även i Östergötland. Jag nämnde att utsikten från Omberg är vacker och jag vet att det finns många fina områden utefter Göta Kanal. Borensberg är en pärla som har en alldeles egen och speciell plats i mitt hjärta. Det var där jag träffade min man. Det var dans i Borensbergsparken i slutet av augusti 1980 och vi råkade vara där båda två. Sedan dess var det vi två. Jag var bara 18 år och nu är jag väldigt tacksam för alla de 34 år (nästan) som vi fick tillsammans. Vi återkom dit och dansade några gånger många år senare och vi vandrade även utefter Göta Kanal och jag minns sommarsolen och lyckan över att vandra där på grusgången med honom. Jag måste nog ta mig dit och promenera igen framöver. Där är det faktiskt väldigt vackert. Men jag hävdar ändå envist att ingenting slår utsikten från t ex toppen av Västfjället i Oviksfjällen eller naturligtvis vyn från Åreskutan. Det är frihet och en storslagenhet som är svår att tävla med.

Annonser

Till helgen blir det klart

Som ni förstår så snurrar nästan hela min tillvaro kring renoveringen av mitt badrum och därför är det naturligt att även mina inlägg till stor del handlar om detta. I dag är jag glad för jag har blivit lovad att jag kommer att ha ett färdigt och användbart badrum på fredag eftermiddag. Den här veckan kommer målaren, en trevlig bekant sedan tidigare, att göra små besök och spackla, slipa och måla taket i badrummet och utsidan av väggen där dörren tagits bort. Nyss dök två snickare upp och de håller på att sätta min duschdörr på plats. Senare i veckan ska de även fixa en golvlist och så småningom kommer även elektriker och rörmokare och gör det avslutande jobbet. Åh så lyxigt det ska bli att kunna duscha i min egen nya dusch och att kunna använda min egen toa.

I dag sken solen och trots att det blåste ganska rejält så var det väldigt skönt att sitta en stund och vända upp ansiktet mot det värmande klotet. Det är nu det är som skönast. Senare i sommar, när den fuktiga värmen kommer, kanske jag håller mig lite mer i skuggan. Men en del av mig tänker att jag borde passa på att sola så mycket jag hinner innan operationen för efteråt gör medicinerna, som jag ska ta resten av livet, att jag rekommenderas att vara väldigt försiktig med solandet. Det blir svårt men det är helt klart värt den uppoffringen.

Vår ovälkomna gäst i källaren får vara där tills på fredag. Först då har saneringsfirman tid att komma och hjälpa oss. Kanske har den stackars varelsen redan hittat ut då eller hunnit svälta ihjäl. Jag vill inte att den ska lida, även om jag inte vill ha den där. Helst vill jag att den ska fångas i en bur för att sedan släppas ut i det fria. Hur det än blir med det så håller vi källardörren stängd nu. Vi vill inte riskera att den hälsar på på våra boplan.


Helgkänsla

För ovanlighetens skull får jag också känna den speciella känsla som kallas helgkänsla. Jag njuter av att kunna vara helt ensam. Inga hantverkare som väsnas och i bland behöver lite uppmärksamhet. Jag är ledig från andras arbete. Det har varit kul att utbyta tankar och erfarenheter med golvläggaren den här veckan. När han har varit tvungen att vänta på att något ska torka eller värmas upp så har vi fikat och pratat. Jag gillar att klura ut hur mina medmänniskor tänker och fungerar och man kan få en hel del intressant information under några fikaraster. Men även om det var roligt så blir jag så väldigt trött. Det allra roligaste var att han själv tyckte att det har gått över förväntan bra med mitt badrum. Han är nöjd och då är jag också nöjd.

Helt ensam är jag ju förstås inte så länge min syster bor i våningen under mig. Men vi är familj och det finns inget ansträngande eller tvunget i vår relation. I dag tog hon med mig på ett litet äventyr, en alldeles lagom lång och inte så ansträngande utflykt till en second handaffär. Det var min syster som var ute efter några specifika föremål men när vi åkte hem var det jag som hade en stor papperspåse full med pryttlar och hon var tomhänt. Jag är ganska nöjd med mina fynd. Sedan tidigare har jag en liten samling med föremål designade av Rosa Ljung. Den samlingen har nu blivit ungefär dubbelt så stor och jag  har fått ännu fler dammsamlande prydnadssaker. En stor del av eftermiddagen har jag ägnat åt att placera ut mina nya inköp. Jag vill ha dem i samma rum och lite samlade men inte alltför hopträngda så att det bara blir rörigt. Jag tycker att det blev ganska bra men i morgon kanske jag placerar om allt igen.

Min första lilla samling som nu har blivit omplacerad.

Mina nytillskott som jag fick för totalt 350:-

Lite senare på eftermiddagen blev det lite dramatik här hemma. Min syster gick ner i vår gemensamma källare och efter ett tag hörde jag hur hon ropade på mig med aningen panik i rösten. ”Jag tror att vi har en råtta i källaren” ropade hon och jag suckade tungt och konstaterade att jaha, då får jag väl leta fram mina råttfällor då. Jag är van sedan tidigare vid små skogsmöss och söta små sorkar och jag hittade en råttfälla av modell mini. Den laddade jag med ost och gick ner i källaren. Då hade min syster redan förflyttat sig till en säkrare nivå. Jag skulle precis sätta ner fällan på golvet där krafsandet hade hörts då jag hörde något och vände mig om lagom för att se något som snabbt sprang in i ett annat rum. Jag kunde inte annat än skratta åt min lilla råttfälla som på sin höjd skulle kunna fastna i ett öra på den varelse jag såg. Den var brun, stor som en igelkott och väldigt snabb. Allt gick väldigt snabbt men jag uppfattade inte att den hade någon svans så den kan i alla fall inte ha varit särskilt lång.

Jag har ingen aning om vad det är som gömmer sig i vår källare. En tanke slog mig om att det kanske är en mullvad men jag såg inte om den hade så stora fötter. Det kan inte vara en igelkott för den var alldeles för snabb. Min syster googlade och hittade något om brunråttor som inte har svansar och är ungefär så stora som vår besökare. Då kände jag att jag också helst håller mig borta från källaren. En liten söt mullvad kan jag tycka är lite gulligt men om det är en äcklig brunråtta så vill jag inte ha något med den att göra. Tyvärr får jag inte tag på någon på försäkringsbolaget förrän på måndag så till dess kommer vi att vara väldigt noga med att ha källardörren stängd. Jag tog med mig hundmaten upp därifrån för jag har absolut ingen lust att bjuda på middag.

Nu ska vi försöka hålla oss borta från källaren och tänka på andra trevligare saker tills någon kan komma och hjälpa oss med detta problem. Samtidigt som jag tycker att det är lite obehagligt kan jag inte låta bli att tycka synd om den stackars varelsen som panikslagen försökte gömma sig från mig. Det finns säkert något vi skulle kunna göra själva för att lösa detta men vi överlämnar ansvaret till någon annan kunnig person. Råttgift är absolut inget alternativ så länge det finns hundar här och andra husdjur i omgivningarna. Man vet aldrig om vår ovälkomna gäst tar sig ut med råttgift i magen och sedan blir uppäten av någon grannes katt. Kanske är det ändå det som blir lösningen till slut men jag vill inte ta det beslutet.


Utdrag ur min journal

”Vi fortsätter att följa leverproverna och vid stigande tendens får vi ta kontakt med Göteborg för att om möjligt påskynda levertransplantationen”.

Jag läste dessa rader i min journal och jag gillar de två sista orden 🙂

Elaine Drummonds foto.

Elaine Drummonds foto.

 


Full av beundran

Jag har fått en fantastisk respekt för yrkeskunnandet hos min nya vän, mattläggaren Paul från Isle of Man. Han har med stort tålamod försökt få mig att förstå de olika momenten och svårigheterna med att göra fint i mitt badrum. I vanliga fall håller jag mig undan när hantverkare är här och jobbar. Jag vill inte vara i vägen eller genera dem genom att stå och titta på när de arbetar. Men Paul verkar vara stolt över det han gör och han vill gärna berätta. Han säger att jag gärna får titta på och någon gång har han ropat på mig för att jag ska se det han tidigare beskrivit i ord.

Jag är imponerad både av hans skicklighet och av hans smidighet. Det är en relativt storvuxen man som ålar, kryper, hoppar och springer omkring i mitt badrum. Han är överallt och limmar, torkar, borstar, klipper, skär och rullar ut våtrumstapeten bit för bit. Han har bra hjälpmedel, som t ex en stor mojäng där tapetrullen står och snurrar, men det hindrar inte att svetten bokstavligen rinner av värme och ansträngning. Snabbt ska det gå också, så att inte limmet hinner torka innan allt är som det ska. Jag frågade om jag fick fota honom, bara för att det är kul att ha som minne, men jag lägger inte ut några bilder här. Den respekten kan jag visa honom nu när han sliter så för att göra fint i det värsta badrum han någonsin har sett.

Jag har ägnat en stund åt ett eget litet projekt. Undanstoppad i en låda hittade jag vår digitala fotoram. Den har inte suttit uppsatt sedan jag flyttade men nu har jag letat fram ett minneskort, fyllt på med bilder och satt upp ramen på en vägg. Bilderna är från våren 2014 och framåt. Både från Jämtland och Östergötland med andra ord och blandningen blev ganska bra. Jag fastnar lite då och då framför min fotoram och blir glad av bilderna.

 


Årets deklaration inskickad

I år var jag riktigt snabb och ååååh, vilken skön känsla det alltid är när det är avklarat. Nu för tiden är det ingen match jämfört med hur det var första gången jag skulle deklarera. Då var det fyra sidor med massor av uppgifter som skulle fyllas i och jag kommer ihåg att jag var väldigt nervös för att något skulle bli fel. Som tur var hade jag stor hjälp av min pappa, som var bankkamrer och väldigt kunnig när det handlade om siffror. Jag kommer inte ihåg vad det var som kändes så svårt men jag minns att jag och min man fick hjälp när vi hade byggt vårt första hus (jag var bara 21 år då, det är ju inte riktigt klokt) och jag tänkte då att utan min pappas hjälp hade vi inte fått till det. Nu, när jag är lite äldre och mer erfaren, inser jag att vi nog skulle ha kunnat läsa oss till det mesta men då var det nytt och skrämmande. Jag tror att mitt duktiga-flicka-syndrom spelade in lite. Det fick helt enkelt inte bli fel för då skulle jag ha skämts otroligt mycket.

I dag är det så enkelt. Inga extra bilagor för fondandelar som sålts och det var t o m väldigt lätt avklarat när jag hade sålt huset för några år sedan. Årets deklaration krävde bara en liten ändring. Jag och min syster står båda för alla lån gemensamt men det är bara ett förhållandevis litet lån som faktiskt är mitt. Vi har reglerat vad som gäller i ett eget avtal men skatteverket får uppgifter om att var och en av oss betalar 50% av alla räntor. Jag kollade upp vad jag egentligen har betalat och ändrade uppgiften. Sedan klickade jag iväg min deklaration och nu är det bara att så småningom betala restskatten. Som sjukskriven betalar jag betydligt mycket mer skatt än arbetande personer och det har jag inte brytt mig om att meddela de instanser som betalar ut pension och ersättningar efter min man. I stället sätter jag undan en summa för det ändamålet varje månad och betalar in skatten efter att deklarationen är gjord. Det blir ett antal tusenlappar varje år och då märks det tydligt vilken skillnad det gör för oss som inte har fått jobbskatteavdrag. Inte har jag blivit friskare för att jag får behålla mindre pengar i plånboken heller men det är ett annat ämne som jag avstår från att diskutera här.

En liten uppdatering om badrumsrenoveringen: det går framåt och mycket händer varje dag. Men oj, så mycket det är som måste göras innan väggar och golv kan sättas på plats. Jag har förstått att det är mycket detaljarbete efteråt också så den här veckan blir det inte färdigt. Troligtvis blir mattläggaren klar på fredag i alla fall.


Längtan

 

I morse tog jag, som vanligt, med hundarna på en promenad och jag kände glädjen i att kunna gå ut och njuta av en frostig, solig och vindstilla stund. När solen tränger igenom grenverket och förutsättningarna är helt perfekta så kommer lusten att föreviga och bevara känslan. Min glädje höll i sig en liten stund men sedan kom resignationen och vemodet över mig. Det finns inga vackra platser att fota här. Jag erkänner att min räckvidd för tillfället inte är så lång och jag vet att det finns både vattendrag och annorlunda natur inom räckhåll för en normal vandrare. Men även om jag skulle ta bilen för att komma till de platserna så vet jag att ingen av dem kan mäta sig med det som jag har lämnat.

Längtan får det att värka inom mig och hela mitt inre skriker att jag måste flytta tillbaka för att själen ska må bra. Det är konstigt eftersom jag inte tror på själar men jag kallar det så och jag tror att ni förstår vad jag menar. Jag längtar efter karg norrländsk natur med sjöar, vars vatten är klart som fjällbäckar, och fjäll, där fläckar av snö finns kvar på topparna långt in på sommaren. Vilka vyer och vilken ro de vyerna ger. Jag längtar också efter floran med mängder av orkidéer och andra blommor i dikena. Växtsäsongen kommer igång senare där uppe men alla som besökte oss i slutet av sommaren blev förundrade över hur länge det blommade överallt.

Vi bodde på två olika platser i Jämtland (egentligen tre men den första lägenheten var bara i väntan på att hitta rätt). Vi hade turen att få underbar sjöutsikt på båda de ställena och dessutom bjöd de båda på vacker fjällutsikt om vi förflyttade oss via en kort promenad. De storslagna vyerna fanns överallt. I Östersund, vår enda stad, kunde man se ut över Storsjön och vid klart väder ända bort till Åreskutan.

Jag trivs otroligt bra med att bo tillsammans, eller i alla fall nästan tillsammans, med min lillasyster och jag är så tacksam och glad för att den här lösningen fanns. Jag ångrar inget och jag vill fortsätta att bo så här så länge som möjligt. Jag har många gånger sagt till min syster att hon är min räddning och det stämmer fortfarande. Jag vet inte hur jag hade mått utan henne. Det bästa är att hon inte föreslog detta för att vara snäll utan det var en lösning som hon verkligen själv ville ha och vi hjälper varandra på olika sätt. Men jag kan inte rå för att jag inte känner mig hemma här i Östergötland. Det här är inte jag. Jag har lätt för att acklimatisera mig och hitta fördelar och egentligen trivs jag väldigt bra. Men…det finns alltid ett men och i mitt fall är det min kärlek till Jämtland och allt som finns där som gnager inom mig.

Vi får väl se hur det blir. Jag kommer att vilja fortsätta att bo här med min syster så länge hon vill. Jag vet att hon också har en längtan efter något annat. Hon vill också ha vatten, skog och vackra vyer. I hennes fall är det nog Öland som lockar mest men dit vill inte jag. Om vi någon gång delar på oss så är det för att våra respektive önskningar och längtan drar oss åt olika håll. Ingen av oss kommer att hindra den andra när det blir dags. Men jag tror inte att det blir jag som tar det steget trots min skrikande längtan.

För att återgå till min morgonpromenad och min resignation för att det inte finns något vackert här så insåg jag att jag, för att stilla min hunger efter vyer, måste leta i arkiven från förr. Här är ett litet urval av det jag saknar. De två nedersta bilderna är foton av de två canvastavlor jag lät göra när jag flyttade. Jag tittar på dem och minns med deras hjälp. De finns alltid på väggen när längtan blir stor.

Kenneth Bodéns foto.

Ingrid Bodéns foto.

Ingrid Bodéns foto.