Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2016

Längtar hem innan jag ens har åkt

Jag vill bara vara hemma. Om jag måste åka och handla gruvar jag mig i flera dagar innan och skjuter på det så länge jag kan. Det jobbigaste är tanken på att jag måste. När jag väl har satt mig i bilen tycker jag faktiskt att det är roligt att köra min relativt nya bil. Men jag gillar inte att trängas bland folk eller att manövrera en bångstyrig kundvagn genom gångarna. För det mesta handlar jag här i min lilla hemstad men ibland har jag ärenden som jag måste åka längre för att utföra. Så var det idag och när jag kom hem konstaterade jag att nu ska jag inte handla mer på minst en månad.

För det första var jag tvungen att tanka bilen. Att jag inte har tankat den en enda gång förut säger väl ganska mycket om hur lite jag använder min bil. Den levererades fulltankad till mig den 8:e dec och nu, snart tre månader senare behövde den påfyllning. Vi har tre mackar av rätt märke här i stan men ingen av dem är bemannad. Jag hade bonuscheckar på 950 kr som jag ville utnyttja så därför åkte jag mot Linköping och då var det ju lika bra att passa på att få lite annat gjort också.

Min vovve har känslig mage och hans foder finns bara hos vissa veterinärer så andra stoppet blev på det vanliga djursjukhuset. Sedan samlade jag mod och gick, krampaktigt hållande i kundvagnen, in på stormarknaden. Alla som har värk känner väl igen sig i hur det tar på krafterna att styra en stor vagn vars hjul helst vill gå åt fyra olika håll. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna luta sig över vagnen och vila emellanåt. Jag tog mig igenom till slut och köerna vid kassorna var inte alltför långa. Jag brukar alltid bli glad när jag ser min fina bil men idag kände jag att jag verkligen älskar den. Jag gosade ner mig i sätet och blundade en stund innan jag hoppade in på Rusta, som var mitt sista mål. Rusta har bra och billigt hundgodis så jag bunkrade upp ordentligt och äntligen fick jag åka hem. Hem till mitt älskade soffhörn och mina piller. Undrar om jag kommer att vara lika tråkig och osocial när jag mår bättre. Tänk om det blir en vana som jag inte vill lämna.

Förutom allt det som jag behöver för att leva ca en månad blev det några impulsköp. En bukett fejktulpaner, en fruktansvärt ful påskkyckling (tror jag att det är) och några ljusstakar. Jag glömmer alltid bort att köpa riktiga tulpaner så därför tänkte jag att dessa får duga. De lyser i alla fall upp lite och de står garanterat längre än några dagar.

DSC_0636 DSC_0642


Minnen

Jag och min syster satt och pratade om vår mamma och om vilka minnen vi har av henne och hennes personlighet. Gunnel kom på att hon har en bunt med brev från mamma som hon fick under en period då hon bodde och arbetade i London. Kanske kunde de breven väcka upp fler minnen av den mamma som vi båda tyckte så väldigt mycket om. De breven hittades inte just då men i stället fick hon fram en bunt med vykort, julkort och foton som jag har skickat till vår farmors systrar en gång i tiden. Varför Gunnel har haft dessa hos sig är det ingen av oss som förstår. Förmodligen har någon sorterat allt som de lämnade efter sig och på något sätt har den bunten hamnat hos Gunnel. Det blev ju i alla fall till rätt släkt.

Farmors systrar, eller som vi sa: våra farmostrar, hette Stina och Greta och såvitt jag vet har de alltid bott tillsammans. Det är inte så konstigt att jag och Gunnel nu får höra att vi har blivit de nya Stina och Greta även om vi inte delar hushåll utan bara fastighet. Eftersom Stina och Greta aldrig fick egna barn blev vi tre systrar lite som deras barnbarn och vi gillade verkligen våra farmostrar.

I bunten med olika sorters hälsningar och kort fanns bl a den här bilden. En bild som gör mig glad. Våra ungar och vår första hund tillsammans i snön på tomten i Vattjom utanför Oviken. Där bodde vi i 13 år innan vi hamnade på andra sidan av Storsjön. Så avlägset det känns. Jag vet inte om ungarna längtar tillbaka till den tiden men de ser i alla fall glada och nöjda ut på bilden. Och vår älskade Elton, som blev nästan 15 år, ser också ut att må ganska bra.

Det är härligt med minnen.

DSC_0634


I min älskades famn

Jag vaknade där, i hans famn. Omsluten av hans armar och med min hand i hans. Det var så verkligt och jag kunde t o m känna hans hjärta och hur han luktade. Så kände jag hur någon krafsade på min arm och jag öppnade ögonen. Där, i sängen bredvid, låg min Kasper och tyckte att Matte skulle gå upp och ge honom mat.

Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här drömmen ville jag inte släppa. Jag berättade tyst om den för Kasper och tänkte igenom den flera gånger för att jag ska få ha kvar den i minnet. Tårar, både av glädje och sorg, trillade ner på Kasper som säkert trodde att hans matte blivit sjuk. Han fick nog av mig och hoppade ner från sängen och jag följde snällt med.

Nu är jag tacksam mot min hund för att han väckte mig just då. Annars hade jag nog inte vetat om min dröm och inte fått känna den korta stund av lycka och trygghet som jag kände. Nu är det tomt igen. Så väldigt tomt och ensamt. Men det är det värt efter att ha fått känna närhet och kärlek igen. Även om det bara varade någon sekund.

En av mina döttrar frågade mig för ca ett år sedan om jag inte är sexuellt frustrerad. Jag minns att jag skrattade gott åt hennes fråga och att jag sedan försökte svara ärligt. Orden kommer jag inte ihåg men jag berättade att det jag saknar är att vara nära hennes pappa och att det kan göra mig frustrerad. Men det finns ingen längtan efter någon annan på det sättet. Den längtan dog med honom och jag vill inte att den ska vakna igen. Nu fick jag, genom drömmen, känna hans omfamning igen. Inte sexuellt, bara kärleksfullt, och det var underbart och sedan hemskt men ett minne att lägga till alla andra.


Allt eller inget

Att man aldrig lär sig. även om man känner sig lite piggare någon dag och får lust att göra något så behöver man inte överdriva och tro att man helt plötsligt klarar att hålla igång hela dagen. Men när man känner energin och rastlösheten så vill man så mycket och utan att tänka efter så står man där bland byttor och vispar och nöjer sig inte med att baka en sorts kaka. Nej, eftersom det fanns 11 ägg i kylen så måste det bli minst tre olika sorter.

Ja, nu har jag redan berättat var jag har gjort i dag. Jag började med att baka ananaskakor och medan de var inne i ugnen fortsatte jag med kärleksmumsen. Eftersom det fortfarande fanns ägg kvar efter det och ugnen ändå var varm så blev det en vanlig sockerkaka och en chokladsockerkaka också. Där rationaliserade jag lite och gjorde en stor mängd smet som jag sedan hällde upp hälften av i en form och sedan smaksatte resten med choklad och fyllde en annan form. Resultatet av allt detta bakande blev en plågad kropp och rätt så goda kakor.

DSC_0631Som vanligt, när jag bakar, ställde jag ner ett fat med smakprov i min systers kök. Lite för att vara snäll och lite för att driva med henne. I somras bakade jag så många olika sorters äppelkakor och hon blev alldeles förtvivlad över att de tog alldeles för mycket plats i hennes frys. Till slut möttes jag och mina kakor av ”nej, inte nu igen” när vi dök upp. Visserligen visade hon samtidigt upp ett stort leende men jag ger igen lite och fyller på med lite mer. Hon får väl äta upp dem om de inte får plats i frysen.

Det var roligt att baka. Vad gör det om jag tog ut mig lite för mycket när jag kan vila hur mycket som helst nu. Nu skulle det ju vara roligt om jag orkade bjuda hit någon för att smaka också. Kanske lite längre fram.


Beroende men inte missbruk

I går fick jag tag i min kontaktsköterska och berättade om mina funderingar kring citodon. Hon frågade av vilken anledning jag tar tabletterna – för att lindra smärtan eller för att få bort de nya symptomen med feberkänsla, frusenhet,trötthet och lite yrsel. När jag svarade att jag tar dem för att få mindre ont tyckte hon att jag ska fortsätta som vanligt tills jag träffar läkaren nästa gång. Hon sa att hon har uppfattningen om mig att jag inte är någon som ökar på doseringen p g a tecken på beroende och det kändes skönt att få den bekräftelsen. Det finns alltså ingen anledning till att jag ska plåga mig själv. Efteråt kom jag på något som fick mig att känna mig mer bekväm med situationen. Jag har kanske ett beroende men jag missbrukar inte.

Nu delar jag in dygnet i fyra delar. Före första pillerintaget och slummern i soffan, mellan de två dagliga doserna och sovstunderna, fram till kvällsdosen och till sist natten med skön sömn fram till ca fem på morgonen.

Ska jag göra något som innebär att jag ska köra bil så försöker jag planera in det på förmiddagen innan första dosen. Det har fungerat bra hittills men jag vet ärligt talat inte om det är bättre att köra bil när man är trött och känner sig febrig än när man är trött av medicin. Kanske är det bättre att börja planera in sådana resor till de stunder när tabletterna inte påverkar huvudet lika mycket men innan feberkänslan kommer. Jag behöver inte åka iväg så ofta. Planering behövs mest när jag ska till sjukhuset i Linköping så det är inget jätteproblem. Men jag vill helst inte ge mig ut på vägarna och vara en risk för andra.

Nej, nu ska jag inte göra problemen större än vad de är. Det ordnar sig alltid och nu har klockan blivit dags för lite lunch (jag har så tidiga frukostvanor så lunchen blir också tidig), några piller och en stunds slummer.


Nya rön

Dagens debattämne i Aktuellt: är vinets positiva inverkan på hälsan en myt? Nya uppgifter säger det men många håller inte med och debatten pågår med övertygande argument från båda sidor.

Jag bryr mig inte så mycket om vem som har rätt. Däremot tycker jag att det är ganska skönt att de inte har ett värre ämne att diskutera. Det är nästan lite skrattretande och jag tittar gärna på de allvarliga kombattanterna även om jag inte lyssnar särskilt fokuserat.

Det kanske är fel av mig att nedvärdera nyttan av denna debatt. För alla berörda är det förmodligen väldigt viktiga besked. Kan rödvin ses som medicin eller inte? Om jag hade hjärt/kärlsjukdom skulle jag nog tänka annorlunda men jag har hittills mest tänkt att det är ju behändigt för alla som gärna tar ett glas vin varje dag att kunna hänvisa till hur nyttigt det är.

Jag tycker att det är trevligt med ett glas gott vin till maten ibland men nu har jag ett strikt alkoholförbud en period och jag känner ingen saknad. Lite tråkigt var det i julas att inte ens få ta lite glögg (2,2%) men förutom det så har jag ingen längtan efter alkohol av någon sort. Men visst ser det ganska mysigt ut på en uteservering en skön kväll i något varmt land när man sitter med ett vinglas i handen? Bilden är drygt tre år gammal men jag figurerar inte särskilt ofta på bild med vin.

 


Lite mörker

Jag sa till min syster att jag skulle vilja skriva ett riktigt mörkt inlägg. Det har hänt några gånger att jag har varit i närheten av att få till det men när det händer känner jag alltid ett starkt tvång att avsluta med något ljust och positivt. Kanske för att jag vet att mina barn läser det jag skriver eller så är det helt enkelt så jag är. En person med ett mörker men med en livsglädje som brukar ta över och vinna.

Ja, jag har både livsglädje och livslust men samtidigt är jag inte det minsta rädd för att dö. Jag har skrivit om min medicinframkallade depression då jag tyckte att döden var väldigt lockande. Jag tror att det var då mina tankar förändrades. Nu längtar jag inte efter den men jag känner ett stort lugn när jag tänker på att den kan komma. Om jag inte hade mina barn skulle det inte spela så stor roll. Jag är så nöjd med det liv som var och glad för att jag har fått ha det så. Nu har jag egentligen inga förväntningar längre. Jag trivs och är både nöjd och glad men det kanske är just det som är kärnpunkten. Jag är nöjd nu. Inte slutgiltigt nöjd men nöjd med det som har varit.

Medan jag skriver det här vet jag inte om jag kommer att publicera det. Risken är att någon missförstår och tror att det är ett avskedsbrev. DET ÄR DET INTE!!! Jag försöker bara beskriva det lugn och kanske fatalism som jag känner. Kanske vill jag att mina barn ska veta hur jag känner ifall det värsta skulle hända. Fast det vet de nog redan för vi är väldigt öppna i våra samtal. De vet också att jag i mina mörka stunder ändå aldrig vill lämna dem. Det är ju i första hand de som är meningen med livet för mig nu.

För mig är det här inte det väldigt mörka inlägg jag någon gång skulle vilja skriva. Jag tror inte att jag kan få till ett sånt eftersom jag trots allt är en glad skit. Jag tycker inte alls att det är skrämmande att jag har dessa tankar. Det känns bara skönt och lite tryggt. Ingen rädsla. Bara lite oro för mina barns skull när jag tänker på att den dagen kan komma. En sak till kanske måste klargöras. Min kommande operation är inte det som har satt igång min tankeverksamhet. Den kommer att ge mig besvär och lång återhämtning men varken jag eller läkarna tror att något värre ska hända.


Beroende

Jag har en konflikt med min hjärna. I alla fall misstänker jag att min hjärna vill få mig att göra något som jag inte är så bekväm med. Då blir jag tjurig och obstinat. Jag vill ta tillbaka kontrollen och tänker inte låta hjärnan styra mig i fel riktning.

Det jag tror att min hjärna försöker göra är att övertyga mig om att jag måste ta fler piller varje dag. Jag vet att citodon är beroendeframkallande och nu har jag tagit dem i precis två år (ja, det är två år i dag sedan min förra leveroperation). Efter några månader minskade jag dosen till två tabletter varje kväll och jag tog dem för att kunna sova. I höstas blev smärtorna värre och jag ökade på till sex tabletter/dygn. Mina läkare tycker inte att det är bra men har godkänt det fram till transplantationen. De har pratat om beroende och problem med abstinensbesvär den dag jag slutar med att ta mina piller. Besvär som t ex influensaliknande tillstånd eller diarré.

Nu har jag börjat känna mig febrig och frusen under de delar av dygnet som jag är pillerfri. När jag tänker efter började det redan uppe i Åre för två veckor sedan men nu är det tydligare. Jag har ingen feber men det känns så och jag blir trött och yr samtidigt som jag fryser. Jag börjar misstänka att min kropp inte vill att jag ska vara utan min medicin en enda liten stund och att hjärnan försöker tvinga mig att ta fler tabletter. Men då vaknar min tjurighet till liv och jag vill ge igen. I stället för att ta fler piller försöker jag minska på antalet. Inte varje dag men så ofta jag klarar det. Jag misstänker att det inte är jag som står som vinnare när den här kampen är slut. Så länge jag tar den här medicinen får jag nog räkna med att det blir lite kämpigt. Men jag ger mig inte utan kamp och min motståndare ska inte få mig att öka på drogberoendet ännu mer.

Naturligtvis ska jag prata med läkarna om detta. Först ska jag invänta svar på de prover jag lämnade i måndags. Det kan ju hända att de visar att jag har en liten infektion av något slag och det vore väl det bästa. Men jag tror inte riktigt på det. Jag tror att jag nu är inne i ett beroende och att jag måste kämpa för att ta mig ur det. Inga problem. Det fixar jag. Men först måste jag få en alternativ medicin som jag åtminstone kan få ta för att sova utan alltför mycket smärta.


Telefonen ringde…

…och en man presenterade sig. Jag brukar aldrig svara när jag inte känner igen vems nummer som visas i displayen. I stället brukar jag ta reda på vem det är genom hitta.se eller eniro och om det är någon jag vill prata med så ringer jag upp. Jag tror att vi är många som gör så för att slippa alla telefonförsäljare. Den här gången svarade jag. Jag vet inte varför men kanske var det mitt undermedvetna som fick mig att göra det.

När den uppringande mannen presenterat sig sa jag ”jaha, hej” och så plötsligt kom jag på vem det var. En kusin som jag inte har något minne av att jag någonsin träffat men vars mamma, min moster, jag tyckte väldigt mycket om. Jag träffade honom på hans mammas begravning men där var det så många nya ansikten så jag har inget minne av just honom. Han sa att vi hade träffats en gång när jag bara var tre år och han i början av tonåren men efter det tror jag inte att vi har setts mer än på hans mors begravning.

Nu har han precis börjat släktforska och hittade det släktträd som jag har lagt ut på nätet. Eftersom våra träd har förgreningar in i varandras ville han ta kontakt och det var ett ganska långt och kul samtal.

Vi pratade om hur kul det skulle vara att samla släkten men jag sa att jag har inte energin för att ta på mig ett sånt projekt de närmaste åren. Förmodligen blir det inte av. Många skulle kanske vilja komma om någon annan står för fixandet men det brukar vara svårt att hitta någon som vill ta det ansvaret. Det känns inte jätteviktigt just nu. Det var kul att prata bort en stund men jag känner inte honom eller hans systrar och orkar inte riktigt med att vara entusiastisk för tillfället. Det var i alla fall kul att han ringde.

För övrigt vill jag citera Magnus Uggla och skrika högt att ”jag mår illa”. All den empati för lidande människor som fanns för bara några månader sedan har nu omvandlats till att tycka synd om oss för att vi har hamnat i en så stor kris och hur ska vi klara av den. Den psykologiska förändringen i hur nyheter om krisen framförs, hur orden har bytts ut från deras kris till vår kris. Vi har kanske problem men krisen finns hos andra.


Har pusslat färdigt

Det blev fyra pussel till slut. Alla med egna motiv som gör mig glad. Det var en alldeles perfekt sysselsättning under en period men nu räcker det. Jag har inte plats för att sätta upp fler inramade pussel och för mig känns det meningslöst att bygga något för att sedan förstöra det så fort jag är klar. Nu är de uppsatta på väggen i min trappa och där kan jag stanna till och leende minnas både platser och känslor.

wp-1453928285624.jpgDSC_0565Jag har lite speciella känslor för den bild där jag sitter med hundarna uppe på ett fjäll. Det är ett foto från ett fjäll på väg från Vilhelmina mot Stekenjokk. Jag och min man gjorde en spontan husvagnstripp under fyra dagar och jag var inte alls sugen på det innan vi åkte. P g a en kortisonkur var jag nere i mörkret av en depression. Det var skrämmande och hemskt och jag kände inte igen mig själv i någon av alla dödslängtande tankar. Min lösning på alla människors lidande, inklusive mitt eget, var att döden skulle vara räddningen. I efterhand har jag fått veta att min depression inte alls var särskilt djup men för mig var det fruktansvärda veckor. Tack och lov varade det inte längre än en månad eftersom jag och min läkare förstod att det berodde på kortisonet och jag fick omgående börja trappa ner på det.

Samma dag som vi gav oss iväg på vår korta höstsemester kände jag att jag var glad igen. Livet var härligt och jag älskade både det och min man. Samtidigt var vädret nästan sommarlikt trots att det var den 1:a september och jag kände den fullkomliga lyckan. Att i solsken få vandra upp på ett fjäll, njuta av natur och vacker utsikt tillsammans med den man älskar och att få hitta kantareller på vägen ner. Det är den känslan jag minns när jag tittar på just det pusslet och jag vet att så lycklig kan jag aldrig mer bli. Det eftersträvar jag inte heller. Jag har varit världens lyckligaste människa och nu är jag en vanlig glad människa. Det är också väldigt bra.


Har fåglar dialekter?

Det funderade jag på under morgonpromenaden. Jag har hört sägas att talgoxen låter ”titify titify” men under alla mina jämtländska år har jag inte hört det lätet. Jag förknippar den mer med ett tvåtonigt läte. Den kan låta på många olika sätt och jag har hört den drilla oväntat vackert vid något tillfälle. Jag vet att det var en talgoxe eftersom jag såg den när den sjöng. Men hade jag inte sett den hade jag inte kunnat gissa att det var en talgoxe.

De senaste dagarna har jag hört hur bl a talgoxar har börjat sitt vårsjungande. Tvåtoniga läten från olika håll och så plötsligt i morse, alldeles nära mig, hörde jag titify titify. Äntligen fick jag höra det som jag nästan inte trodde på. Kan det bero på variation i var dessa fåglar bor eller är det som för människan, att språket utvecklas och att talgoxarnas språk har utvecklats till ett enklare läte. Kanske denna enstaka lilla pippi var väldigt gammal och försökte hålla fast vid sitt barndoms språk. För ett ögonblick fick jag en väldigt varm känsla för denna fågel som kanske är så lik mig. Två varelser som båda har svårt att hänga med i och acceptera att gamla språkregler inte gäller längre.

http://www.fågelsång.se/talgoxe

Några andra fåglar jag kände igen var talltita, blåmes (ganska säker), domherre och korp. Korpen är enkel att känna igen eftersom den presenterar sig. Den flyger omkring och skriker korp korp korp med hes röst. Domherren är också en filur som är lätt att identifiera med sitt sorgsna entoniga läte. Talltitan var jag tvungen att kolla upp när jag kom hem eftersom jag vet att den är så lik entitan och i Jämtland finns inga entitor. Men jag konstaterade ganska snabbt att de är enkla att skilja åt. Sedan sträckte sig inte mina fågelkunskaper längre. Det hördes en del för mig okända kvitterljud och förmodligen är det inte bara entitan som aldrig kommer upp till Jämtland.

Den enda fågel jag känner till som flyttar till Jämtland på sommaren men som inte förekommer här i Östergötland, är storspoven. Den fågel som betyder allra mest för mig. Det är så många känslor och minnen förknippade med storspoven men det tror jag att jag har berättat om tidigare så jag ska inte upprepa mig.

Nu kanske någon tror att jag är en riktig hejare på fåglar men mina kunskaper sträcker sig till de fåglar vi hade runt omkring oss där vi bodde i Jämtland. Egentligen var det min man som var den fågelintresserade och i många år försökte han få mig att också bli intresserad. Jag gav inte efter utan tyckte att det räckte med att jag blev glad av att höra dem om våren. Varför skulle jag behöva veta deras namn också?

Men det ändrade sig när vi som var deltagare i samma smärtgrupp tröttnade på att prata sjukdomar. Vi ville fortsätta att träffas men sökte nya ämnen att prata om. Vi lärde oss bl a ekonomisk bilkörning, studerade jämtska och anlitade en ornitolog som i två terminer försökte lära oss en del om småfåglar. Han var väldigt inspirerande och jag upptäckte att det var roligt att känna igen vem som sjöng i skogen och inte bara konstatera att någon sjunger. Tyvärr så märker jag att mina kunskaper försvinner nu när ingen i min närhet har det intresset och jag inte har någon som kan svara på mina frågor när jag är osäker. Kanske är det ett intresse som jag kan återuppta och utveckla den dag jag återigen har tillräckligt med energi. Kvällskurser är bra och nu vet jag minst tre olika ämnen jag vill återuppta. Fåglar, Italienska och bugg 🙂


Jag tog en paus

Det blev som jag trodde. Efter en intensiv vecka och en lång tågresa hem kom reaktionen när jag väl var hemma igen. Orkeslöshet, likgiltighet och helt utan lust att göra något vettigt. Inte deprimerad. Inte på något sätt. Men kanske lite låg eftersom jag saknar så mycket och allt väcktes upp igen. Den känslan började när jag, efter en slummer på tåget, öppnade ögonen någonstans mellan Gävle och Uppsala och världen hade blivit skitig och tråkig. Allt det vita var slut och det gråa hade tagit över. Jag hade så mycket glädje med mig men jag kände hur besvikelsen kom och helst av allt hade jag velat vända och åka tillbaka till det som gjorde mig så glad.

Det gick fort över när jag kom hem och möttes av två svansviftare och en glad syster. Min fina vovve hade inte bytt matte, det märktes på hur han bevakade mig sedan. Eftersom han hör lite dåligt måste han följa efter och se mig för att veta var jag är och han hade bra koll på mig ett tag. Nu har han återgått till det normala och tillbringar ganska mycket tid även i min systers del av huset. Han är trygg igen och jag är glad att han gillar sin moster så mycket.

Under dagarna sedan jag kom hem har jag, som jag inledde med, inte gjort många knop. Det känns på alla möjliga sätt att veckan i Åre tog på krafterna. Jag har inte ens öppnat datorn förrän i går kväll och då var jag bara inne en kort stund på facebook. Det räckte. Lusten till social interaktion fanns bara inte. Jag har gömt mig i min soffhörna, bara träffat min syster korta stunder men mer ville jag inte. Jo förresten, jag har pratat i telefon några gånger. Min gulliga svärmor pratade jag gärna med en stund och det finns en annan person som jag har dagliga samtal med. Viktiga samtal som jag inte vill vara utan just nu. För övrigt har jag gått mina morgonpromenader med hundarna och tittat mycket på tv-serier. Personer som mår psykiskt dåligt brukar prata om verklighetsflykt och kanske har det varit lite så. Men i så fall beror det mer på uttömda krafter än på något annat. Jag är glad men jag har inte riktigt orkat visa det lika mycket som vanligt. Kanske har levern och cystorna förändrats också eftersom jag känner ett lite större motstånd när jag andas. Inte så att jag har andningssvårigheter men det känns lite tyngre.

I dag känns det som om jag börjar vakna till liv igen och när jag har skrivit av mig för den här gången ska jag läsa ikapp de bloggar jag har försummat. Det är underligt hur man kan känna att man saknar en del personer som man aldrig mött. Man följer deras liv och när man har missat några dagar känns det lite tomt. Jag ska hämta en kopp kaffe och sedan ska jag med hjälp av mina bloggvänner snart vara som vanligt igen 🙂

 

 


Sista dagen här

Vilken vecka det har varit. Bitvis lite för intensiv och händelserik men ändå en riktig drömvecka. Tänk att det kunde bli så bra.

I går fick vi uppleva ett lite sämre väder än det vi vant oss vid. Det blåste och snöade. Inte ett mjukt och stilla snöfall utan ett hårt, bitande och ettrigt snöfall som yrde omkring och ville in i alla springor mellan våra klädlager. Det blev bara två promenader för mig men Maritha är ingen mes och hon gick sin vanliga långpromenad i snabbt tempo efter lunchen. Jag och sonen höll oss hemma och väntade på ett efterlängtat besök av väldigt goda vänner från Svenstavik. Det är ca 12 mils resa hit därifrån men här uppe är det inget stort avstånd så de kom hit på en eftermiddagsfika. Lite snöstorm är inte heller ett hinder. Man tar det helt enkelt bara lite lugnare på vägen.

En annan vän, som just nu arbetar i Åre, kom förbi för att höra om han och sambon kan få komma hit i dag när hon också slutar tidigt. Med sig hade han min älskade Raya. Den fina schäfertik som jag var dagmatte åt ända tills jag flyttade. Raya hade inte tid att hälsa på mig förrän hon hade sprungit omkring och undersökt alla lukter men sedan fick jag en del pussar. Jag vet inte om det var för att hon blev glad för att se just mig eller om det var för att jag var den som kelade med henne men jag blev i alla fall glad av att få träffa henne igen. Hennes husse kom in och fikade med oss andra och, som vanligt här i Jämtland, så kom mina besökare snart på att de hade gemensamma bekanta och mycket att prata om.

Trött men glad slocknade jag en stund när alla hade åkt och sedan vaknade jag till liv igen när Magnus sa att maten var klar. En väldigt god vegansk gryta med tofu, svarta bönor, broccoli, chilifrukt, lök, vitlök, curry och till det nudlar. Underbara smaker och jag skulle inte ha något emot att äta veganskt mycket oftare.

I dag får jag ett nytt besök av min vän från Järpen. Hon kommer en stund på förmiddagen med sin vovve och sedan blir det en del vila innan Raya med familj kommer på eftermiddagen. I morgon sitter vi på tåget kvart över åtta och när jag kommer hem framåt halvsjutiden på kvällen möts jag förhoppningsvis av en riktigt glad Kasper. Kanske har han bytt matte medan jag har varit borta men jag får väl försöka locka tillbaka honom till mig.

Nästa vecka ska jag inte göra någonting. Det blir min soffhörna som gäller och en del tv-serier som kan underhålla mig. Någon bok kanske jag öppnar också men jag vet att det blir många återblickar i tankarna till min härliga vecka i Åre och Östersund.

002


En dag att minnas

Före åtta i går morse var vi på bussen som tog oss in till Östersund. Resan varade i drygt två timmar eftersom vi åkte in i många små byar längs vägen. En del av tiden slumrade jag bort med hjälp av mina piller så det gick ändå ganska bra.

Det var med ett pirr i magen jag såg hur vi närmade oss min födelsestad och de trakter jag älskar så mycket. Vi kom överens om att vi skulle börja med att fika  på Wedermarks och även uppsöka bekvämlighetsinrättningen där. Många minnen dök upp och de blandades med glada känslor.

DSC_0591Vi hade sån tur att en god vän hörde av sig och ville träffas. Hon kom och hämtade oss och var vår chaufför under en stor del av dagen. Det hade vi inte räknat med men i efterhand förstår jag att det hade varit alldeles för ansträngande utan henne. Finaste Beata mötte upp med ett stort leende och varma kramar.

Första etappen var kyrkogården. Det var en vacker dag med strålande sol och snö på träden. I minneslunden tände vi våra ljus och jag sa ett ”hejdå” till min man. En känslosam stund då jag var glad att få krama några av dem som delar mina känslor.

Efter en lunch fortsatte vi ut till Optand, där jag har minnen sedan jag föddes och där både mina farföräldrar och föräldrar har funnits. Jag har även bott där permanent med min man våra sista fem år tillsammans. Vilken glädje det var att gå nerför backen mot tomten. Eftersom ägarna bara bor där på somrarna var vägen oplogad men i de här trakterna finns det alltid skoterspår att gå i. Det kändes inte ett dugg jobbigt att komma dit. Lite vemodigt var det så klart men mest var det en känsla av lycka över att få komma hem om så bara för en kort stund. Vi sneddade över tomten (jag har berättat det för de som äger huset nu) och gick ut på bryggan. Den brygga som Kenneth varje sommar var tvungen att reparera efter höst- och vinterstormar. Nu såg bryggan likadan ut som när jag flyttade så sista reparationen var tydligen väldigt bra gjord.

DSC_0593 DSC_0595 DSC_0605 DSC_0606 DSC_0608 DSC_0610

IMG_1853 IMG_1855

Vi hade valt rätt dag att göra den här trippen för vädret var så underbart och vi njöt av en sol som faktiskt värmde trots att det är så tidigt på året.  Vi gick inte samma väg tillbaka till bilen utan vi följde stigen längs stranden för att gå upp en väg som vi visste var plogad. Det är branta backar i Optand och när vi hade kämpat oss upp till bilen var jag väldigt tacksam för att vi fick skjuts och slapp ta oss till busshållplatsen. Jag försökte få tag i mina fina grannar från Optand men fick inget svar när jag ringde. Tyvärr Maud, om du läser det här, så lyckades jag inte få kontakt med er. Vi fick lite tid över och jag skulle så gärna ha träffat er en stund.

Bussarna går inte så ofta mellan Åre och Östersund så vi hade några timmar att fördriva när vi kom tillbaka till Östersund. Magnus hoppade ur bilen en dryg mil utanför centrum för att ta en skön promenad in till stan. Jag och Maritha gick in på Törners konditori en stund och sedan skildes vi åt för att göra olika ärenden. Det var så roligt att gå på gågatan och känna att ”här hittar jag överallt”. Östersunds centrum är precis lagom stort och väldigt trevligt. I bland ser man ut över Storsjön och Frösön och hela stan sluttar ner åt det hållet. Jag gick nog mest på vilja och glädje så när Magnus ringde och sa att han var i närheten och skulle ta en fika blev jag ganska lättad. Jag hade velat orka mer men det var så skönt att bara sitta med min kopp och ta det lugnt tills det var dags att gå till bussen. Även inför tillbakaresan tog jag två citodon så jag slumrade gott bitvis och hade inte särskilt mycket värkproblem.

Det var en helt underbar dag. Slitsam men underbar. Så många minnen och intryck på samma dag men nu har jag gjort det som jag kom hit för att göra och jag är så glad för att det blev så positivt.


Besök

Det är så roligt. Jag kanske får träffa flera av mina fina vänner här uppe. Jag trodde inte att det skulle bli så eftersom de flesta arbetar och vi åker hem tidigt på lördag morgon. Men nu har redan en god vän besökt oss här i Åre och tre till har sagt att de vill och ska försöka hinna ta sig hit. Det är så länge sedan jag träffade dem och vi har inte haft jättemycket kontakt men de finns här och hör av sig när de märker att jag är här uppe. Jag blir alldeles varm och glad.

Den vän, som tittade in till oss i går, är den fina person som släppte allt och körde hela vägen från Järpen för att stötta mig när hon hörde om olyckan. Hon stannade tills jag sa att jag skulle sova och vi visste att mina ungar var på väg. Det blev ingen sömn men det var ju inte så konstigt och mina barn blev hämtade av en annan underbar person härifrån (ena dotterns blivande svärmor) och hennes man.

Så underligt det kändes att öppna dörren i går och där stod en person som jag känner så väl men som jag inte har sett på så länge. Ännu en gång kände jag hur glad jag är för att jag har kvar den här andelen av lägenheten.

Naturligtvis blev det små promenader även i går. När vi gick förbi Åres gamla kyrka konstaterade jag att jag aldrig har tagit något kort på den. Det var lätt avhjälpt och den är ju fin så det är klart att den måste förevigas.

DSC_0587

DSC_0589

Vädret är fortfarande skönt och alldeles perfekt för promenader och det går faktiskt att promenera utan hund. Det känns tomt och konstigt men det går.

Jag lovade en fortsättning på berättelsen om målningen. Konstnären svarade på mitt mail. Hon skrev så rart tillbaka och berättade att hon inte hade många uppgifter när hon gjorde sina målningar. Hon kände inte till några namn eller andra personliga uppgifter. Jag fick en bättre bild på tavlan och eftersom den inte egentligen föreställer något från olycksplatsen, bara en tunn liten text i tavlan som visar vad den ska associeras med, så får den vara med här i min blogg.

IMG_7624


En stor insikt

Jag har kvar samma känsla som igår. Känslan av att vara hemma och av en inre frid. Men jag har ändå insett att det inte är här jag vill bo. Inte i Åre och kanske inte heller i Östersund eller någon annanstans i Jämtland. Det här ska vara den plats jag kan återkomma till och längta till. Det ställe jag kan må väldigt bra på en vecka om året. Men jag är östgöte nu och dessutom en stolt Mjölbybo och jag förstår plötsligt att jag har rotat mig starkare där än jag trodde. Det känns som om jag har två hem men ett av dem ska vara ett semesterhem. Jag är fortfarande lika säker på att jag en dag ska begravas i minneslunden i Östersund men fram till dess vill jag bo någonstans i de trakter där jag har mitt hem nu.

Det blev flera korta promenader i går. Vi provade ett annat kondis än det vi brukar gå till och där fanns det två semlor kvar. En normalstor och en minisemla. Jag var inte särskilt hungrig så jag valde minivarianten och lät Maritha ta den större. Det var en annorlunda sorts semla. Det fanns det ingen information om så vi blev ganska överraskade när fyllningen smakade choklad. Det var även en annan sorts deg än den vanliga men en väldigt god sådan. Helhetsintrycket var positivt. Det var t o m väldigt gott men jag kan ärligt talat inte säga om det fanns någon mandelmassa i chokladfyllningen. Det måste nog i alla fall bli en normal semla en annan dag. Grädden på min semla var inte i proportion till bakelsens storlek. Mer grädde än semla och i vanlig ordning skrapade jag bort större delen och den här gången blev den kvar på fatet.

DSC_0579 DSC_0580Under vår promenad tillbaka, genom Åre centrum och alla välkända hus och omgivningar, föll det ett stillsamt snöfall. Ett sånt där snöfall som man blir glad av och som gör världen lite vackrare. Det varade inte så länge. Lite senare kom solen fram en stund och jag satt i soffan och njöt av att se ut över de vyer jag har sett så många gånger förut.

DSC_0578DSC_0581För att det ska vara riktigt bekvämt har vi fällt ut bäddsoffan i storstugan. Där kan vi sitta bekvämt, eller halvligga om vi vill det, och antingen bara titta ut eller på tv eller kanske läsa, lösa korsord eller blogga.

Det blev en liten kvällspromenad också. Bara runt Holiday club längs stranden först och sedan tillbaka på andra sidan. Det finns många fina hus i Åre och två av mina favoriter ville jag föreviga där i mörkret och all belysning.

DSC_0582

Det var en väldigt skön dag med alldeles lagom mycket aktivitet. Jag hann med att småslumra flera gånger också och plötsligt stod maten på bordet utan att jag behövde göra någonting. Lyxigt. I dag blir det min tur och eftersom sonen kommer ska jag försöka få till något veganskt.