Min blogg om allt och inget

Arkiv för februari, 2016

Längtar hem innan jag ens har åkt

Jag vill bara vara hemma. Om jag måste åka och handla gruvar jag mig i flera dagar innan och skjuter på det så länge jag kan. Det jobbigaste är tanken på att jag måste. När jag väl har satt mig i bilen tycker jag faktiskt att det är roligt att köra min relativt nya bil. Men jag gillar inte att trängas bland folk eller att manövrera en bångstyrig kundvagn genom gångarna. För det mesta handlar jag här i min lilla hemstad men ibland har jag ärenden som jag måste åka längre för att utföra. Så var det idag och när jag kom hem konstaterade jag att nu ska jag inte handla mer på minst en månad.

För det första var jag tvungen att tanka bilen. Att jag inte har tankat den en enda gång förut säger väl ganska mycket om hur lite jag använder min bil. Den levererades fulltankad till mig den 8:e dec och nu, snart tre månader senare behövde den påfyllning. Vi har tre mackar av rätt märke här i stan men ingen av dem är bemannad. Jag hade bonuscheckar på 950 kr som jag ville utnyttja så därför åkte jag mot Linköping och då var det ju lika bra att passa på att få lite annat gjort också.

Min vovve har känslig mage och hans foder finns bara hos vissa veterinärer så andra stoppet blev på det vanliga djursjukhuset. Sedan samlade jag mod och gick, krampaktigt hållande i kundvagnen, in på stormarknaden. Alla som har värk känner väl igen sig i hur det tar på krafterna att styra en stor vagn vars hjul helst vill gå åt fyra olika håll. Samtidigt är det väldigt skönt att kunna luta sig över vagnen och vila emellanåt. Jag tog mig igenom till slut och köerna vid kassorna var inte alltför långa. Jag brukar alltid bli glad när jag ser min fina bil men idag kände jag att jag verkligen älskar den. Jag gosade ner mig i sätet och blundade en stund innan jag hoppade in på Rusta, som var mitt sista mål. Rusta har bra och billigt hundgodis så jag bunkrade upp ordentligt och äntligen fick jag åka hem. Hem till mitt älskade soffhörn och mina piller. Undrar om jag kommer att vara lika tråkig och osocial när jag mår bättre. Tänk om det blir en vana som jag inte vill lämna.

Förutom allt det som jag behöver för att leva ca en månad blev det några impulsköp. En bukett fejktulpaner, en fruktansvärt ful påskkyckling (tror jag att det är) och några ljusstakar. Jag glömmer alltid bort att köpa riktiga tulpaner så därför tänkte jag att dessa får duga. De lyser i alla fall upp lite och de står garanterat längre än några dagar.

DSC_0636 DSC_0642

Annonser

Minnen

Jag och min syster satt och pratade om vår mamma och om vilka minnen vi har av henne och hennes personlighet. Gunnel kom på att hon har en bunt med brev från mamma som hon fick under en period då hon bodde och arbetade i London. Kanske kunde de breven väcka upp fler minnen av den mamma som vi båda tyckte så väldigt mycket om. De breven hittades inte just då men i stället fick hon fram en bunt med vykort, julkort och foton som jag har skickat till vår farmors systrar en gång i tiden. Varför Gunnel har haft dessa hos sig är det ingen av oss som förstår. Förmodligen har någon sorterat allt som de lämnade efter sig och på något sätt har den bunten hamnat hos Gunnel. Det blev ju i alla fall till rätt släkt.

Farmors systrar, eller som vi sa: våra farmostrar, hette Stina och Greta och såvitt jag vet har de alltid bott tillsammans. Det är inte så konstigt att jag och Gunnel nu får höra att vi har blivit de nya Stina och Greta även om vi inte delar hushåll utan bara fastighet. Eftersom Stina och Greta aldrig fick egna barn blev vi tre systrar lite som deras barnbarn och vi gillade verkligen våra farmostrar.

I bunten med olika sorters hälsningar och kort fanns bl a den här bilden. En bild som gör mig glad. Våra ungar och vår första hund tillsammans i snön på tomten i Vattjom utanför Oviken. Där bodde vi i 13 år innan vi hamnade på andra sidan av Storsjön. Så avlägset det känns. Jag vet inte om ungarna längtar tillbaka till den tiden men de ser i alla fall glada och nöjda ut på bilden. Och vår älskade Elton, som blev nästan 15 år, ser också ut att må ganska bra.

Det är härligt med minnen.

DSC_0634


I min älskades famn

Jag vaknade där, i hans famn. Omsluten av hans armar och med min hand i hans. Det var så verkligt och jag kunde t o m känna hans hjärta och hur han luktade. Så kände jag hur någon krafsade på min arm och jag öppnade ögonen. Där, i sängen bredvid, låg min Kasper och tyckte att Matte skulle gå upp och ge honom mat.

Jag brukar aldrig komma ihåg mina drömmar men den här drömmen ville jag inte släppa. Jag berättade tyst om den för Kasper och tänkte igenom den flera gånger för att jag ska få ha kvar den i minnet. Tårar, både av glädje och sorg, trillade ner på Kasper som säkert trodde att hans matte blivit sjuk. Han fick nog av mig och hoppade ner från sängen och jag följde snällt med.

Nu är jag tacksam mot min hund för att han väckte mig just då. Annars hade jag nog inte vetat om min dröm och inte fått känna den korta stund av lycka och trygghet som jag kände. Nu är det tomt igen. Så väldigt tomt och ensamt. Men det är det värt efter att ha fått känna närhet och kärlek igen. Även om det bara varade någon sekund.

En av mina döttrar frågade mig för ca ett år sedan om jag inte är sexuellt frustrerad. Jag minns att jag skrattade gott åt hennes fråga och att jag sedan försökte svara ärligt. Orden kommer jag inte ihåg men jag berättade att det jag saknar är att vara nära hennes pappa och att det kan göra mig frustrerad. Men det finns ingen längtan efter någon annan på det sättet. Den längtan dog med honom och jag vill inte att den ska vakna igen. Nu fick jag, genom drömmen, känna hans omfamning igen. Inte sexuellt, bara kärleksfullt, och det var underbart och sedan hemskt men ett minne att lägga till alla andra.


Allt eller inget

Att man aldrig lär sig. även om man känner sig lite piggare någon dag och får lust att göra något så behöver man inte överdriva och tro att man helt plötsligt klarar att hålla igång hela dagen. Men när man känner energin och rastlösheten så vill man så mycket och utan att tänka efter så står man där bland byttor och vispar och nöjer sig inte med att baka en sorts kaka. Nej, eftersom det fanns 11 ägg i kylen så måste det bli minst tre olika sorter.

Ja, nu har jag redan berättat var jag har gjort i dag. Jag började med att baka ananaskakor och medan de var inne i ugnen fortsatte jag med kärleksmumsen. Eftersom det fortfarande fanns ägg kvar efter det och ugnen ändå var varm så blev det en vanlig sockerkaka och en chokladsockerkaka också. Där rationaliserade jag lite och gjorde en stor mängd smet som jag sedan hällde upp hälften av i en form och sedan smaksatte resten med choklad och fyllde en annan form. Resultatet av allt detta bakande blev en plågad kropp och rätt så goda kakor.

DSC_0631Som vanligt, när jag bakar, ställde jag ner ett fat med smakprov i min systers kök. Lite för att vara snäll och lite för att driva med henne. I somras bakade jag så många olika sorters äppelkakor och hon blev alldeles förtvivlad över att de tog alldeles för mycket plats i hennes frys. Till slut möttes jag och mina kakor av ”nej, inte nu igen” när vi dök upp. Visserligen visade hon samtidigt upp ett stort leende men jag ger igen lite och fyller på med lite mer. Hon får väl äta upp dem om de inte får plats i frysen.

Det var roligt att baka. Vad gör det om jag tog ut mig lite för mycket när jag kan vila hur mycket som helst nu. Nu skulle det ju vara roligt om jag orkade bjuda hit någon för att smaka också. Kanske lite längre fram.


Beroende men inte missbruk

I går fick jag tag i min kontaktsköterska och berättade om mina funderingar kring citodon. Hon frågade av vilken anledning jag tar tabletterna – för att lindra smärtan eller för att få bort de nya symptomen med feberkänsla, frusenhet,trötthet och lite yrsel. När jag svarade att jag tar dem för att få mindre ont tyckte hon att jag ska fortsätta som vanligt tills jag träffar läkaren nästa gång. Hon sa att hon har uppfattningen om mig att jag inte är någon som ökar på doseringen p g a tecken på beroende och det kändes skönt att få den bekräftelsen. Det finns alltså ingen anledning till att jag ska plåga mig själv. Efteråt kom jag på något som fick mig att känna mig mer bekväm med situationen. Jag har kanske ett beroende men jag missbrukar inte.

Nu delar jag in dygnet i fyra delar. Före första pillerintaget och slummern i soffan, mellan de två dagliga doserna och sovstunderna, fram till kvällsdosen och till sist natten med skön sömn fram till ca fem på morgonen.

Ska jag göra något som innebär att jag ska köra bil så försöker jag planera in det på förmiddagen innan första dosen. Det har fungerat bra hittills men jag vet ärligt talat inte om det är bättre att köra bil när man är trött och känner sig febrig än när man är trött av medicin. Kanske är det bättre att börja planera in sådana resor till de stunder när tabletterna inte påverkar huvudet lika mycket men innan feberkänslan kommer. Jag behöver inte åka iväg så ofta. Planering behövs mest när jag ska till sjukhuset i Linköping så det är inget jätteproblem. Men jag vill helst inte ge mig ut på vägarna och vara en risk för andra.

Nej, nu ska jag inte göra problemen större än vad de är. Det ordnar sig alltid och nu har klockan blivit dags för lite lunch (jag har så tidiga frukostvanor så lunchen blir också tidig), några piller och en stunds slummer.


Nya rön

Dagens debattämne i Aktuellt: är vinets positiva inverkan på hälsan en myt? Nya uppgifter säger det men många håller inte med och debatten pågår med övertygande argument från båda sidor.

Jag bryr mig inte så mycket om vem som har rätt. Däremot tycker jag att det är ganska skönt att de inte har ett värre ämne att diskutera. Det är nästan lite skrattretande och jag tittar gärna på de allvarliga kombattanterna även om jag inte lyssnar särskilt fokuserat.

Det kanske är fel av mig att nedvärdera nyttan av denna debatt. För alla berörda är det förmodligen väldigt viktiga besked. Kan rödvin ses som medicin eller inte? Om jag hade hjärt/kärlsjukdom skulle jag nog tänka annorlunda men jag har hittills mest tänkt att det är ju behändigt för alla som gärna tar ett glas vin varje dag att kunna hänvisa till hur nyttigt det är.

Jag tycker att det är trevligt med ett glas gott vin till maten ibland men nu har jag ett strikt alkoholförbud en period och jag känner ingen saknad. Lite tråkigt var det i julas att inte ens få ta lite glögg (2,2%) men förutom det så har jag ingen längtan efter alkohol av någon sort. Men visst ser det ganska mysigt ut på en uteservering en skön kväll i något varmt land när man sitter med ett vinglas i handen? Bilden är drygt tre år gammal men jag figurerar inte särskilt ofta på bild med vin.

 


Lite mörker

Jag sa till min syster att jag skulle vilja skriva ett riktigt mörkt inlägg. Det har hänt några gånger att jag har varit i närheten av att få till det men när det händer känner jag alltid ett starkt tvång att avsluta med något ljust och positivt. Kanske för att jag vet att mina barn läser det jag skriver eller så är det helt enkelt så jag är. En person med ett mörker men med en livsglädje som brukar ta över och vinna.

Ja, jag har både livsglädje och livslust men samtidigt är jag inte det minsta rädd för att dö. Jag har skrivit om min medicinframkallade depression då jag tyckte att döden var väldigt lockande. Jag tror att det var då mina tankar förändrades. Nu längtar jag inte efter den men jag känner ett stort lugn när jag tänker på att den kan komma. Om jag inte hade mina barn skulle det inte spela så stor roll. Jag är så nöjd med det liv som var och glad för att jag har fått ha det så. Nu har jag egentligen inga förväntningar längre. Jag trivs och är både nöjd och glad men det kanske är just det som är kärnpunkten. Jag är nöjd nu. Inte slutgiltigt nöjd men nöjd med det som har varit.

Medan jag skriver det här vet jag inte om jag kommer att publicera det. Risken är att någon missförstår och tror att det är ett avskedsbrev. DET ÄR DET INTE!!! Jag försöker bara beskriva det lugn och kanske fatalism som jag känner. Kanske vill jag att mina barn ska veta hur jag känner ifall det värsta skulle hända. Fast det vet de nog redan för vi är väldigt öppna i våra samtal. De vet också att jag i mina mörka stunder ändå aldrig vill lämna dem. Det är ju i första hand de som är meningen med livet för mig nu.

För mig är det här inte det väldigt mörka inlägg jag någon gång skulle vilja skriva. Jag tror inte att jag kan få till ett sånt eftersom jag trots allt är en glad skit. Jag tycker inte alls att det är skrämmande att jag har dessa tankar. Det känns bara skönt och lite tryggt. Ingen rädsla. Bara lite oro för mina barns skull när jag tänker på att den dagen kan komma. En sak till kanske måste klargöras. Min kommande operation är inte det som har satt igång min tankeverksamhet. Den kommer att ge mig besvär och lång återhämtning men varken jag eller läkarna tror att något värre ska hända.