Min blogg om allt och inget

Arkiv för mars, 2012

Morgonfunderingar

Vaknade för en stund sedan och kände att nu är min ”lite-mindre-ont-i-ländryggen-period” över. Det är så typiskt att jag ska få svårt att sitta igen eftersom vi ska se på musikal i kväll. Jag har så länge sett fram mot att se Sara och alla andra Vittras avgångsesteter i deras stora slutproduktion Little shop of horrors. Nu är jag rädd att jag mest ska sitta och vrida och vända på mig för att flytta smärtan och att jag inte ska kunna njuta av föreställningen lika mycket som jag förväntat mig. Jaja, det är ju inte så mycket att göra åt det, bara att acceptera och försöka blunda med känseln.

Som uppvägning av det negativa är Junie här och förgyller vår tillvaro några dagar. Visserligen alldeles för kort tid men man får vara tacksam för det lilla och vi försöker njuta så mycket som möjligt av att få ha henne nära. Vi var rädda att hon skulle tycka att det är fruktansvärt mycket vinter och kallt här men hon hade nog förväntat sig något mycket värre för hon överraskade oss med att tycka att det ju faktiskt är vår här. Vi pekade ut både blåsippor och tussilago för henne och det hade hon ännu inte sett i sitt älskade Örebro.

Nu hör jag hur min man börjar vakna så nu är det snart dags för morgonpromenad och kanske, kanske mår ryggen lite bättre efter den. Jag får väl ta mig igenom mitt träningsprogram sedan så kanske det blir ännu bättre.


Notering

Djursnack

Det pratas mycket om djur här i Optand. Alla har sett något annorlunda djur som de vill berätta om och många pratar om samma djur. Den senaste snackisen är en älg, en fjolårskalv som har gått omkring här tillsammans med sin mamma hela vintern. Nu har den tydligen förmodligen brutit ett ben och har det inte så roligt längre. Jägare är kontaktad men han har ännu inte hittat kalven. Det finns även ett trebent rådjur i krokarna som verkar klara sig bra med sitt handikapp. Förra sommaren såg vi en räv som vi trodde hade skabb för svansen var så otroligt smal och ful. Samma räv springer fortfarande omkring med sin konstiga svans och verkar hur pigg och frisk som helst för övrigt. Många har väl hört talas om den varg som flyttats tre gånger till sydligare trakter. Senaste gången var den bara en liten bit härifrån och nu börjar ryktena gå om att fler vargar har synts i de skogar där vi brukar vandra omkring. För ett litet tag sedan blev en björn påkörd och spårad till våra trakter.

Jag är inte rädd för vargar och björnar så länge vi har hundarna kopplade. Troligtvis har de iakttagit oss många gånger utan att vi vet om det. Så länge jag inte ser dem så känns de ofarliga – konstigt men sant. Älgar kan skrämma mig lite om de är för nära. Helst går jag en omväg om jag ser någon men jag har aldrig varit med om att de varit argsinta. Det är nog mest storleken som skrämmer.

Jag har en liten fundering: vart tar alla älgar och rådjur vägen på sommaren? Då är de helt plötsligt som borttrollade. Jag fattar att de har lättare att hitta mat någon annanstans än på vår tomt då men de borde ju ha vägarna förbi ibland.


Vårtecken

Mitt i all dyster tråkårstid här i Optand hittade vi plötsligt två tidiga vårtecken, båda flera veckor tidigare än normalt. Vi för lite statistik och det här är rekordtidigt för oss. Dessa efterlängtade små glädjeämnen fick oss att känna lite hopp. Det kanske inte är så hemskt här i alla fall även om det känns ganska jobbigt att alla pratar om hur varmt och soligt de har medan vi har mulet, blåsigt och bara ett fåtal plusgrader.

De flesta känner väl igen tofsvipan och jag borde inte behöva tala om att det är tussilago (eller hästhovsört om man ska vara riktigt noga) på högra bilden. Jag har fuskat lite och hämtat bilder från nätet men ni tror mig nog ändå när jag säger att vi faktiskt sett detta på riktigt idag. En liten flock på 10 tofsvipor flög omkring en liten bit från vårt hus och tussilagon växer vid en vägkant där snön alldeles nyss försvunnit.

Ett annat vårtecken är att vi har kunnat plocka bort diverse julprydnader från trädgården. Sladdarna gick äntligen att rycka upp ur is och snö och nu är både tomte och belysningar borta. Rudolf får stå kvar ett tag till för där är det fortfarande lite för mycket is. Dessutom är Kenneth ute och fäller årets första tall just nu. Av den ska det bli en flaggstång så småningom. Det är alla vårtecken så här långt och jag vill inte höra talas om allt som blommar och kvittrar hos alla er som bor längre söderut.


Älskade salami

Jag dreglar nästan bara av att höra ordet. När jag var yngre smakade jag en gång på salami och tyckte det var fruktansvärt. Sedan dess har jag vägrat provsmaka ens en liten bit tills för några år sedan då jag blev bjuden en fin, handgjord salami av en italiensk kompis. Han var så stolt över sin italienska salami att jag inte kunde säga nej. Vilken smakupplevelse det var och sedan dess är jag fast. Jag är ganska glad att jag inte behövde låtsas att den var god – jag njöt och smaskade och det måste ha synts hur gott jag tyckte det var för nu har han med sig salami till mig så fort han kommer till Sverige.

Min dotter, som går ut gymnasiet snart och behöver pengar till diverse studentkul, frågade om jag kunde tänka mig att köpa en eller kanske två salami för att bidra till ett lastbilsflak. Naturligtvis ville jag det, ingen tvekan här inte. Nu har korvarna kommit och jag vill bara äta hela tiden. Som tur är delar inte min man min vurm så jag får ha nästan allt för mig själv. Visserligen är det kryddsalami jag köpt men nog stinker det vitlök lång väg men det kan inte hjälpas. De närmaste veckorna kommer jag att gå omkring i ett moln av lycka och vitlök.

 


På kryssning

Jag och min man brukar ge oss iväg på kryssning några gånger varje år. Då menar jag inte några flotta medelhavskryssningar utan lite kortare båtfärder genom Stockholms skärgård och över Ålandshav mot Helsingfors, Tallin, Riga eller bara till Åland.

Nu har vi nyss kommit tillbaka från en Tallinkryssning där även sonen och hans flickvän gjorde oss sällskap. Det är så härligt att man kan ha så kul tillsammans med den yngre generationen och att känna att man trivs med att göra samma saker men att man inte behöver vara klistrade vid varandra hela tiden. Som vanligt har vi ätit alldeles för mycket men dansat och shoppat alldeles lagom mycket. I Tallin var det dimmigt och blåsigt men vi vandrade runt lite där ändå. Vi gamlingar lämnade dock ungdomarna efter en stund och tog oss tillbaka till båten för en välbehövlig tupplur. 

BildBildBildBildBild


Den vänstra handen vet inte vad den högra gör

Det är ett talesätt som mycket väl stämmer in på svensk sjukvård. Jag ska inte klaga på själva sjukvården för när man väl får kontakt så blir man väldigt väl omhändertagen. Att informationen till patienter är nästan obefintlig har jag skrivit om förut och det är nog ganska många som håller med. Att dessutom informationen vårdgivarna emellan är lika dålig trodde jag inte. Som jag tidigare sagt fick jag nyligen ett brev från en specialist i Malmö som har bokat telefontid med mig den 16/4. Nu har jag fått ett brev från min ordinarie läkare där han informerar om att han fortfarande väntar på besked från läkaren i Malmö och ska höra av sig så snart han vet mer. Jag funderade lite på om jag kanske skulle ringa upp honom och informera om att Malmöläkaren tänker kontakta mig.

Det känns som om jag är med i en fars och folk springer ut och in genom dörrar och ingen vet något. Några dagar efter att jag hade ringt upp sköterskan på kirurgen, för att få veta vad som händer, kom brevet från läkaren här och han var även vänlig nog att svara på de frågor som jag redan talat med sköterskan om. Han kom faktiskt med något nytt också; i ett annat brev som kom samma dag vill han att jag ska göra en dygnsurinmätning. Det är andra gången nu och ibland tror jag att han hittar på att jag ska göra fler och fler prover och undersökningar bara för att det ska verka som om de inte glömmer bort mig.

Nu har jag gett upp hoppet om att få bli av med min påse innan sommaren. Det blir nog inga stränder eller bad för mig men här hemma tänker jag sitta vid sjön i bikini med påsen på en sten bredvid och slangen hängande emellan. Om någon tycker det är jobbigt att se får de väl låta bli att titta då.


På en byväg om våren…

…är det lerigt och dant. Den gamla visan av Kai Gullmar säger precis som det är och den fortsätter: men ojojoj och ajajaj vad det är glatt (http://www.youtube.com/watch?v=D8xmFT5ecJs). Mycket förändras genom tiden men våren är fortfarande likadan även om den kanske börjar komma lite tidigare än förut. 

I dag har vi haft ca 9 plusgrader och sol på eftermiddagen och det är så skönt men samtidigt är det inte så kul att traska omkring i den lervälling som ska föreställa grusvägar. Det var inte många dagar sedan jag klagade på att allt omkring mig var is och nu verkar det som om jag aldrig blir nöjd. Jodå, det är skönt när värmen och våren är här och jag hoppas att jag snart ska kunna brista ut i hyllningsvisor till våra omgivningar. Vänta bara – det kommer!


Positiva besked

Jag förstår mig inte på folk som inte håller sina löften. Det spelar ingen roll om det är privatpersoner eller i yrkesroller, lovar man något ska man ha en väldigt bra ursäkt om man inte håller det man lovat.

Just nu är jag ganska sur på min läkare på kirurgen. I början av december fick jag ett brev från honom där han skrev att de behövde fler undersökningar och provtagningar och citat: ”jag kommer att höra av mig allteftersom utredningssvaren kommer in”. Sedan dess har jag gjort allt de bett om men inte hört ett ord från någon på sjukhuset.

I går kom det ett brev från en läkare på urologiska kliniken i Malmö. Han har bokat tid för ett telefonmöte med mig om ganska precis en månad och det är allt som framgår av brevet. Jag vet att min läkare har konsulterat honom gällande mig men varför ska han ringa mig och varför har jag inte fått veta något om vare sig det eller om vad alla undersökningar visat.

Jag gick och funderade och till slut blev jag riktigt arg och uppeldad. Jag ringde en sjuksköterska på kirurgen och var beredd på att strida för att få några besked men hon var så otroligt hjälpsam och gullig och plockade fram alla uppgifter hon hade. Vissa saker förstod hon sig inte heller på och inte kunde hon förklara varför jag ska få samtal från Malmö, det var ingen remiss skickad dit för att det ska utföras någon åtgärd. Hon kunde dock tala om att vissa värden förändrats till det bättre. Njurfunktionsvärdet ligger nu på 100 och har sjunkit från 120 (som kvinna ska man inte ha högre än 90). Min högra njure fungerar nu till 18% i stället för som tidigare 7%. Jag och sköterskan kunde bara spekulera lite men eftersom värdena blivit bättre kan det ju vara så att läkarna bedömer att de kanske ska försöka rädda njuren och bibehålla den funktion den faktiskt har. I så fall blir det inte ett lika omfattande ingrepp och det är ju positivt.

Det känns faktiskt ganska bra men jag tycker fortfarande illa om folk som inte håller sina löften. Nu avvaktar jag det kommande telefonsamtalet och sedan får vi se vad som händer.


Notering

Storm och choklad (chokladstorm)

Vaknade upp till ännu en stormig dag med ett ständigt susande och knakande ute och ibland ett dånande, mullrande ljud när snön ramlar ner från taket. Jag och min promenadkompis Liz kämpade oss fram i vindarna i morse. Ibland fick vi riktigt kämpa för att kunna röra oss framåt och ibland tvingade medvinden oss till att ta små snedsprång och nästan springa lite. Men vi konstaterade att vi är ju inga våp utan envisa, jämtländska kvinnor och därför stretade vi på i lite drygt en timme. På flera platser såg vi träd som klarat Dagmar men som nu inte kunnat stå emot längre.

Bild

I går kväll gick äntligen den efterlängtade chokladprovningen av stapeln. Tina, som har egen chokladtillverkning och butik i Alsen och som dessutom fyllde år i går, bjöd oss kurskompisar på en jättemysig kväll med massor av choklad och roliga och intressanta fakta om choklad. Efter att ha haft det kul ihop några timmar och alla var proppmätta och nöjda drog vi oss så småningom hemåt och det kändes väldigt bra när Tina sa att disken och städningen skulle hon lämna till sin personal. Då kunde vi åka med gott samvete.

BildBild


Isvärld

Vi lever i en värld av is. Alla småvägar i området är täckta av is och det känns i benen att man går och spänner sig när man ska gå någonstans. Jag brukar säga att världens 2 bästa uppfinningar är broddar och nässpray. Det tycker jag fortfarande men just nu är det sådan konsistens på isen att broddarna bara halkar omkring ovanpå utan att få fäste. Några dagars sol och många plusgrader skulle sitta fint så att i alla fall lite av vägarna tittar fram.

Letar man lite kan man hitta hårda och bra skoterspår att gå på och de blir våra stackars bens räddning. Kommer man sedan ut på en liten större väg där asfalten är framme så pustar man ut och känner hur kroppen slappnar av för en stund. Om vi vill ta oss hem måste vi i alla fall till slut ge upp och strida mot isen igen. 

Den här tiden på året kan vara alldeles underbar här uppe om vädret är som bäst men nu skulle jag faktiskt inte ha så mycket emot ett längre besök i södra Sverige. Det är bara att bita ihop och stå ut med bruna, fula snöhögar runt isiga vägar ett tag till. Grattis till alla er som har vår nu.


Styrelseledamot

Det ringde en man från vår vägförenings valberedning. Han presenterade sig och sedan sa han halvt ängsligt och halvt skämtsamt: du lägger väl inte på nu när du hör att jag ringer från valberedningen?! Nejdå sa jag och suckade invärtes för någon engagerad föreningsmänniska är jag inte. Jag blev övertalad till att bli sekreterare i föreningen och blev lovad att det inte alls är mycket jobb förenat med det uppdraget. Dessutom behöver jag inte bry mig så mycket innan nästa års årsmöte. Han bredde på med att flera andra personer hade tyckt att jag skulle passa så bra. Med smicker kommer man ju ofta långt men den här gången gissar jag att de personer som rekommenderade mig ville slippa själva. Hur som helst kan det ju vara min tur att ställa upp nu och det känns faktiskt inte så jättebetungande.

 


Sårvård

Går här och väntar på att det ska bli dags att återigen åka till hälsocentralen för en omläggning av nefrostomin. Minst en gång i veckan måste jag dit och bli ompysslad och samtidigt passar de på att se att allt är ok. Det är det nästan jämt men för några veckor sedan sa en sköterska att det luktade hemskt illa om mitt lilla hål i ryggen och en odling visade att något växte som tydligen inte skulle växa (jag antar att det var någon slags bakterier). Det var lätt avhjälpt med en antibiotikakur, den andra sedan jag fick den här utrustningen för 5 månader sedan.

Jag frågade en gång om jag inte kunde sköta viss del av omläggningarna själv men det tyckte de inte var en bra idé så nu får jag snällt ta mig till HC ca 3 ggr/2 veckor. Jag börjar bli väldigt välkänd där och många hejar glatt på mig när jag kommer. De flesta undrar över varför jag ska behöva gå så länge med det här och jag kan inte annat än svara att jag vet inte, förmodligen är jag inte så viktig. Eller man kanske ska tolka det positivt och tänka att eftersom de aldrig hör av sig från kirurgen så kan det ju inte vara något akut farligt. Jag antar att min doktor har sportlov tillsammans med sina barn den här veckan och hör jag ingenting nästa vecka får jag väl ta och ringa och fråga om de har glömt bort mig.

Bild


Var är min energi

Den här tiden på året brukar jag bubbla av energi och lust att ta itu med allt som en duktig kvinna ska göra när solen börjar lysa in genom fönstren och visa alla skavanker. Det står en stor säck blomjord och en lite mindre säck med lecakulor i köket och väntar på att någon ska öppna dem. Många av mina blommor står i lite möglig jord och skriker på hjälp och jag tänker varenda dag att i morgon blir det en bra dag för att pyssla om dem. Hela huset skulle behöva en rejäl storstädning men jag kan inte bestämma mig för var jag ska börja. Jag orkar ju inte så mycket varje dag så allt måste delas upp i små städportioner och det känns lite hopplöst när det är så mycket som behöver göras. Genom mitt smutsiga köksfönster ser jag just nu ett rådjur komma in på tomten för sin dagliga dos fågelfrön men jag försöker titta på sidan av fläckarna för att slippa känna pressen.

Jag fixar det som är nödvändigt och det som syns mest utåt och tänker att snart ska jag börja med resten. Det är bara det att den där energin som behövs aldrig riktigt vill infinna sig. I stället går jag här och tänker att usch och fy vilket fruktansvärt tråkigt liv jag måste ha om jag inte har annat att fundera på än detta. Jag har många gånger konstaterat att lathet föder ännu mer lathet och ju mindre man gör desto mindre orkar man. Jag vet ju att om jag bara sätter igång med omplanteringen av blommorna så är det ganska snabbt gjort och tänk vad bra det känns efteråt. Synd bara att mina skitiga fönster syns ännu mer bakom nyplanterade och nyduschade växter.

Som ni märker växlar jag mellan att försöka peppa mig själv och lite självömkan och det kan vara detta som behövs ibland. När man läser igenom sin text och inser hur löjligt det är att beklaga sig över detta så inser man att nu måste det till en ändring. Jag ska försöka ge mig själv en stor spark i baken så jag kommer igång.


Min italienskakurs

Jag vill gärna berätta lite om min italienskakurs för er. Vi är ett gäng människor i varierande ålder från olika miljöer och med ganska stora skillnader i våra italienskakunskaper. Trots det har vi på något sätt ganska snabbt funnit varandra och hittat ett bra koncept för hur vi vill att vår kurs ska vara. Alla bidrar med det de kan och alla hjälper alla. Mycket skratt och tokerier blir det men även en hel del allvar. Vi trivs så bra ihop att vi vid ett flertal tillfällen träffats privat och naturligtvis har vi då ätit tillsammans, ibland med ett gäng ”riktiga” italienare och en del andra människor men även med bara vår lilla grupp.

Vi har turen att ha en chokladmästare i gruppen och varje gång har hon med sig diverse godsaker. Det kan vara praliner, klubbor, bräck, kex med hallonchokladsås eller något annat mumsigt. Jag tror hon utnyttjar oss för att testa sina nya idéer och för att se vad som går hem. Orsaken spelar ingen roll för vi stoppar så gärna i oss allt som hon har med sig. Nästa vecka vill hon bjuda oss på en chokladprovning hemma hos sig och det får hon så gärna. Vi packar in oss i bilarna och åker utan att klaga en timme extra för att få frossa en kväll.

Vi andra vill inte ha dåligt samvete så det är alltid någon eller några av oss som har med sig något hembakat till kursen. Våra fikabord brukar leda till avund bland de andra som har kurs samtidigt och om det blir choklad över får de smaka resterna från de rikas bord. De är alltid lika tacksamma och stämningen är alltid god. Flera gånger har vi haft både bröd och kakor samtidigt som choklad.

Om någon tvivlar så kan jag intyga att vi faktiskt försöker lära oss mer italienska också.

Bild


Helg igen

Så har ännu en vecka kommit och gått och jag har fortfarande inte fått några besked från sjukvården. Det börjar bli som när jag var gravid och gick över tiden – förnekelse av min situation. Då var det som om jag inte trodde på att jag någonsin skulle få barn och nu känns det som om det är så här jag ska leva i fortsättningen. Jag orkar inte reta mig på all väntan längre. Nu lever jag mitt liv efter de förutsättningar jag har och försöker acceptera situationen som den är. Konstigt nog börjar det kännas rätt normalt med slang, påse, illamående och värk. Det är väl tur att man som människa är anpassningbar och att man inte ger upp sitt liv när de små motgångarna kommer.

Vi har inga särskilda planer för helgen. Vi avvaktar och ser hur vädret blir. Kanske blir det sol och svag vind och då sitter vi någonstans i en snödriva med näsorna uppåt och kanske en liten brasa för korvgrillning framför oss. Blir vädret sämre blir det nog mycket tv, det är ju vasaloppstider och skidskytte VM. Kanske blir det så att Sara och Kenneth ger sig iväg på en skotertur och då får jag och hundarna njuta för oss själva i det förhoppningsvis vackra vädret.