Min blogg om allt och inget

Arkiv för mars, 2012

Morgonfunderingar

Vaknade för en stund sedan och kände att nu är min ”lite-mindre-ont-i-ländryggen-period” över. Det är så typiskt att jag ska få svårt att sitta igen eftersom vi ska se på musikal i kväll. Jag har så länge sett fram mot att se Sara och alla andra Vittras avgångsesteter i deras stora slutproduktion Little shop of horrors. Nu är jag rädd att jag mest ska sitta och vrida och vända på mig för att flytta smärtan och att jag inte ska kunna njuta av föreställningen lika mycket som jag förväntat mig. Jaja, det är ju inte så mycket att göra åt det, bara att acceptera och försöka blunda med känseln.

Som uppvägning av det negativa är Junie här och förgyller vår tillvaro några dagar. Visserligen alldeles för kort tid men man får vara tacksam för det lilla och vi försöker njuta så mycket som möjligt av att få ha henne nära. Vi var rädda att hon skulle tycka att det är fruktansvärt mycket vinter och kallt här men hon hade nog förväntat sig något mycket värre för hon överraskade oss med att tycka att det ju faktiskt är vår här. Vi pekade ut både blåsippor och tussilago för henne och det hade hon ännu inte sett i sitt älskade Örebro.

Nu hör jag hur min man börjar vakna så nu är det snart dags för morgonpromenad och kanske, kanske mår ryggen lite bättre efter den. Jag får väl ta mig igenom mitt träningsprogram sedan så kanske det blir ännu bättre.

Annonser

Notering

Djursnack

Det pratas mycket om djur här i Optand. Alla har sett något annorlunda djur som de vill berätta om och många pratar om samma djur. Den senaste snackisen är en älg, en fjolårskalv som har gått omkring här tillsammans med sin mamma hela vintern. Nu har den tydligen förmodligen brutit ett ben och har det inte så roligt längre. Jägare är kontaktad men han har ännu inte hittat kalven. Det finns även ett trebent rådjur i krokarna som verkar klara sig bra med sitt handikapp. Förra sommaren såg vi en räv som vi trodde hade skabb för svansen var så otroligt smal och ful. Samma räv springer fortfarande omkring med sin konstiga svans och verkar hur pigg och frisk som helst för övrigt. Många har väl hört talas om den varg som flyttats tre gånger till sydligare trakter. Senaste gången var den bara en liten bit härifrån och nu börjar ryktena gå om att fler vargar har synts i de skogar där vi brukar vandra omkring. För ett litet tag sedan blev en björn påkörd och spårad till våra trakter.

Jag är inte rädd för vargar och björnar så länge vi har hundarna kopplade. Troligtvis har de iakttagit oss många gånger utan att vi vet om det. Så länge jag inte ser dem så känns de ofarliga – konstigt men sant. Älgar kan skrämma mig lite om de är för nära. Helst går jag en omväg om jag ser någon men jag har aldrig varit med om att de varit argsinta. Det är nog mest storleken som skrämmer.

Jag har en liten fundering: vart tar alla älgar och rådjur vägen på sommaren? Då är de helt plötsligt som borttrollade. Jag fattar att de har lättare att hitta mat någon annanstans än på vår tomt då men de borde ju ha vägarna förbi ibland.


Vårtecken

Mitt i all dyster tråkårstid här i Optand hittade vi plötsligt två tidiga vårtecken, båda flera veckor tidigare än normalt. Vi för lite statistik och det här är rekordtidigt för oss. Dessa efterlängtade små glädjeämnen fick oss att känna lite hopp. Det kanske inte är så hemskt här i alla fall även om det känns ganska jobbigt att alla pratar om hur varmt och soligt de har medan vi har mulet, blåsigt och bara ett fåtal plusgrader.

De flesta känner väl igen tofsvipan och jag borde inte behöva tala om att det är tussilago (eller hästhovsört om man ska vara riktigt noga) på högra bilden. Jag har fuskat lite och hämtat bilder från nätet men ni tror mig nog ändå när jag säger att vi faktiskt sett detta på riktigt idag. En liten flock på 10 tofsvipor flög omkring en liten bit från vårt hus och tussilagon växer vid en vägkant där snön alldeles nyss försvunnit.

Ett annat vårtecken är att vi har kunnat plocka bort diverse julprydnader från trädgården. Sladdarna gick äntligen att rycka upp ur is och snö och nu är både tomte och belysningar borta. Rudolf får stå kvar ett tag till för där är det fortfarande lite för mycket is. Dessutom är Kenneth ute och fäller årets första tall just nu. Av den ska det bli en flaggstång så småningom. Det är alla vårtecken så här långt och jag vill inte höra talas om allt som blommar och kvittrar hos alla er som bor längre söderut.


Älskade salami

Jag dreglar nästan bara av att höra ordet. När jag var yngre smakade jag en gång på salami och tyckte det var fruktansvärt. Sedan dess har jag vägrat provsmaka ens en liten bit tills för några år sedan då jag blev bjuden en fin, handgjord salami av en italiensk kompis. Han var så stolt över sin italienska salami att jag inte kunde säga nej. Vilken smakupplevelse det var och sedan dess är jag fast. Jag är ganska glad att jag inte behövde låtsas att den var god – jag njöt och smaskade och det måste ha synts hur gott jag tyckte det var för nu har han med sig salami till mig så fort han kommer till Sverige.

Min dotter, som går ut gymnasiet snart och behöver pengar till diverse studentkul, frågade om jag kunde tänka mig att köpa en eller kanske två salami för att bidra till ett lastbilsflak. Naturligtvis ville jag det, ingen tvekan här inte. Nu har korvarna kommit och jag vill bara äta hela tiden. Som tur är delar inte min man min vurm så jag får ha nästan allt för mig själv. Visserligen är det kryddsalami jag köpt men nog stinker det vitlök lång väg men det kan inte hjälpas. De närmaste veckorna kommer jag att gå omkring i ett moln av lycka och vitlök.

 


På kryssning

Jag och min man brukar ge oss iväg på kryssning några gånger varje år. Då menar jag inte några flotta medelhavskryssningar utan lite kortare båtfärder genom Stockholms skärgård och över Ålandshav mot Helsingfors, Tallin, Riga eller bara till Åland.

Nu har vi nyss kommit tillbaka från en Tallinkryssning där även sonen och hans flickvän gjorde oss sällskap. Det är så härligt att man kan ha så kul tillsammans med den yngre generationen och att känna att man trivs med att göra samma saker men att man inte behöver vara klistrade vid varandra hela tiden. Som vanligt har vi ätit alldeles för mycket men dansat och shoppat alldeles lagom mycket. I Tallin var det dimmigt och blåsigt men vi vandrade runt lite där ändå. Vi gamlingar lämnade dock ungdomarna efter en stund och tog oss tillbaka till båten för en välbehövlig tupplur. 

BildBildBildBildBild


Den vänstra handen vet inte vad den högra gör

Det är ett talesätt som mycket väl stämmer in på svensk sjukvård. Jag ska inte klaga på själva sjukvården för när man väl får kontakt så blir man väldigt väl omhändertagen. Att informationen till patienter är nästan obefintlig har jag skrivit om förut och det är nog ganska många som håller med. Att dessutom informationen vårdgivarna emellan är lika dålig trodde jag inte. Som jag tidigare sagt fick jag nyligen ett brev från en specialist i Malmö som har bokat telefontid med mig den 16/4. Nu har jag fått ett brev från min ordinarie läkare där han informerar om att han fortfarande väntar på besked från läkaren i Malmö och ska höra av sig så snart han vet mer. Jag funderade lite på om jag kanske skulle ringa upp honom och informera om att Malmöläkaren tänker kontakta mig.

Det känns som om jag är med i en fars och folk springer ut och in genom dörrar och ingen vet något. Några dagar efter att jag hade ringt upp sköterskan på kirurgen, för att få veta vad som händer, kom brevet från läkaren här och han var även vänlig nog att svara på de frågor som jag redan talat med sköterskan om. Han kom faktiskt med något nytt också; i ett annat brev som kom samma dag vill han att jag ska göra en dygnsurinmätning. Det är andra gången nu och ibland tror jag att han hittar på att jag ska göra fler och fler prover och undersökningar bara för att det ska verka som om de inte glömmer bort mig.

Nu har jag gett upp hoppet om att få bli av med min påse innan sommaren. Det blir nog inga stränder eller bad för mig men här hemma tänker jag sitta vid sjön i bikini med påsen på en sten bredvid och slangen hängande emellan. Om någon tycker det är jobbigt att se får de väl låta bli att titta då.


På en byväg om våren…

…är det lerigt och dant. Den gamla visan av Kai Gullmar säger precis som det är och den fortsätter: men ojojoj och ajajaj vad det är glatt (http://www.youtube.com/watch?v=D8xmFT5ecJs). Mycket förändras genom tiden men våren är fortfarande likadan även om den kanske börjar komma lite tidigare än förut. 

I dag har vi haft ca 9 plusgrader och sol på eftermiddagen och det är så skönt men samtidigt är det inte så kul att traska omkring i den lervälling som ska föreställa grusvägar. Det var inte många dagar sedan jag klagade på att allt omkring mig var is och nu verkar det som om jag aldrig blir nöjd. Jodå, det är skönt när värmen och våren är här och jag hoppas att jag snart ska kunna brista ut i hyllningsvisor till våra omgivningar. Vänta bara – det kommer!