Min blogg om allt och inget

Arkiv för april, 2010

Ungdomar och alkohol

Jag fick ett mail från rektorn på Saras gymnasieskola med en uppmaning till alla föräldrar att prata med sina ungdomar om att det inte är OK att dricka alkohol innan man är vuxen. När Sara kom hem igår sa jag till henne att jag ville prata med henne om att hon inte ska dricka. Vi tittade på varandra ett tag och sedan började vi skratta. Det var just rätt person att säga det till. Jag tror inte det finns många som är så mycket emot droger över huvud taget som hon och i vår familj är det hon som kommer med förmaningarna i vanliga fall.

Kenneth och jag konstaterade senare på kvällen att vi är nog väldigt lyckligt lottade som föräldrar. Våra två äldre barn har också varit drogmotståndare tills de fyllde 18. Vi har aldrig behövt vara oroliga för vad de skulle hitta på och har alltid litat fullkomligt på dem. En del kanske tycker att det låter naivt men de har varit så tydliga i sitt alkoholmotstånd så vi har aldrig tvekat.

Efter deras 18-årsdagar har båda berättat att de ändrat inställning och ibland kan jag tycka att det blir lite för mycket men som vuxna personer är det deras egna beslut och oavsett vad jag tycker gör de som de vill.

Jag kan fundera ibland på hur jag skulle ha varit som förälder om det hade varit annorlunda. Hade jag gett dem samma frihet, skulle jag ha tjatat mycket mer och skulle jag ha gått omkring och alltid varit orolig? Jag vet i alla fall att jag aldrig skulle ha langat något till dem. Jag tror inte heller att jag skulle ha bjudit dem på alkohol hemma mer än att de kanske kunde ha fått smaka en liten klunk vin av mig. Nu har jag sluppit dessa val och till alla mina tre barn vill jag säga: tack för att ni har gjort vårt föräldraskap så lätt.


Sol i ugn och i det blå

Vilken underbar morgon med sol, fågelkvitter och allt som hör till. Nu har även termometern börjat visa några blygsamma plusgrader och gårdagens blåst har avtagit. En perfekt morgon för att gå ut och njuta – men vad gör jag? Jo, jag sätter igång och bakar. I dag ska det bli solbullar. Väldigt passande just nu och kanske kan det blidka solen till att stanna kvar hela dagen så att jag hinner sitta ute och värma mig ett tag lite senare.

Jag har också hunnit med att hämta ett paket med vinst från ett lotteri. En musikanläggning som jag hoppas ska ha bra ljud och mycket finesser. Nu står den uppackad och väntar på att någon ska hitta en bra placering för den och dessutom koppla samman alla sladdar på rätt ställe. Jag får se om jag orkar ge mig i kast med det eller om jag ska låta min man visa hur teknisk han är när han kommer hem. Det kan ju vara bra för hans självförtroende.


Att skriva eller inte skriva

Jag har lite svårt att hitta inspiration att skriva i min blogg. Vet inte varför men kanske beror det på att inget nytt händer som jag tror att någon är intresserad av att läsa om. Egentligen spelar det väl inte så stor roll om det blir ointressant eftersom det är mycket för min egen skull jag skriver. Lite bloggberoende har jag nog blivit sedan den där dagen då Sara övertalade mig att börja skriva. Jag har alltid hävdat att allt jag skriver blir så tråkigt korrekt och utan humor men när jag väl hade börjat blogga insåg jag att det är väl helt egalt vad andra tycker, det är roligt att skriva och kanske är det ett behov som funnits länge men som jag undertryckt. Någon bok lär det aldrig bli, så pass mycket självkritik har jag. En gång i min ungdom skrev jag faktiskt några dikter och min farmor sa att jag var duktig. I dag inser jag  ju att hon bara var snäll men då kändes det bra att hon skröt över mig för sina vänner.

Med detta vill jag egentligen inte säga någonting utom kanske att alla borde skriva av sig ibland. Oavsett om man tycker att man har något viktigt eller intressant att säga så är det i alla fall ens egna tankar som kommer på pränt och genom det kan andra personer kanske lära känna en lite mer.


Beslutsångest

Är man en dålig mor om man för en gångs skull väljer sina systrar i stället för sin dotter. Min storasyster,  som bor 70 mil från mig och som jag inte träffat på 2 år, fyller 50 år och jag fick i går klartecken från min man att logistiken här hemma fungerar om jag åker dit. Jag har gått och väntat på det beskedet länge och blev jätteglad över att kunna åka ner och fira syrran lite. Senare säger dottern att de ska ha en stor föreställning på skolavslutningen morgonen efter födelsedagen. Hon ska sjunga solo och vill verkligen att jag ska komma och lyssna. Jag vill inte missa någon av dessa händelser och nu lider jag av svår beslutsångest. Jag har redan lovat min lillasyster att jag ska komma dit men jag tror att hon förstår om jag ändrar mig. Samtidigt säger en del av mig att eftersom jag har varit och lyssnat på dottern så många gånger så kan det inte vara hela världen om jag missar det den här gången. Hennes pappa är ju hemma och säger att han kommer och tittar och lyssnar.

Hur ska jag göra?  Jag vill inte göra någon besviken men samtidigt kommer jag själv att känna mig som en en svikare hur jag än gör. Hoppas bara att båda parter verkligen förstår att jag inte vill avstå från något av dessa alternativ.


Att få bo så här

Den här vyn möter mig nästan varje morgon när jag går morgonpromenaden med mina hundar. Jag önskar att jag hade en bättre kamera och lite kunskap om hur man får bra foton för min lilla mobilkamera gör verkligen inte denna utsikt rättvisa. Om man tittar väldigt noga kan man skymta Åreskutan långt där borta och lite till höger ligger Frösöbacken. Jag tröttnar aldrig på att gå den här promenaden och ibland är det så vackert så jag blir alldeles rörd och får en klump i bröstet av ren lycka över att få bo här. I dag hörde jag dessutom både storspoven och koltrasten och det gjorde inte upplevelsen mindre storslagen.

Jag funderar ibland över vad som gör människor lyckliga och jag tror att de flesta av oss har förmågan att känna lycka över väldigt små saker. Om någon frågade mig om vad som gör mig lycklig skulle jag nog inte svara ”min morgonpromenad” utan dra till med något större men om man funderar lite kommer man nog fram till att det mest är småsaker som sammantaget bidrar till lyckokänslan. Det gäller naturligtvis att plocka fram de rätta småsakerna i sitt liv och inte fastna i allt det andra som inte är lika roligt. Svårt men nyttigt.

För att återgå till min glädje över att bo där jag gör kan jag konstatera att oftast har vi inte lika många soltimmar eller lika varmt som övrig släkt i södra halvan av landet men det kompenseras väldigt väl av frånvaron av fästingar, huggormar och mördarsniglar. Luften här är inte heller lika fuktig och tung. Jag är säker på att alla andra kan hitta lika bra fördelar med att bo där de gör men för mig är det här det enda alternativet. Jag är äntligen hemma.


Måndagsflummiga tankar

Sista veckan har humöret verkligen åkt jojo upp och ner men nu börjar det stabilisera sig på en relativt hög och bra nivå. Jag är i grunden en glad person och brukar inte kunna ”deppa” så länge. Vad som påverkar mig just nu vet jag inte. Ute är det kallt och blåsigt och värken vill inte ge med sig men kanske vet mitt undermedvetna något som inte känns och syns ännu. Eller kanske det är min förmåga att acklimatisera mig (som jag skrivit om tidigare) och acceptera situationen som den är som gör att jag faktiskt känner mig riktigt glad.

Något som är lika roligt varje tidig vår är att man kommer igång med komposteringen igen. I går gjorde jag i ordning en ny kompostbehållare efter konstens alla regler med grov bottenfyllning, lite mindre grovt material ovanpå och en bytta med sågspån vid sidan om. Jag vet ju att om några veckor är det inte lika roligt längre och hushållsavfallet blandas alltmer sällan med sågspån, vattning och omrörning glöms bort men på något konstigt sätt blir det i alla fall jord av innehållet så småningom. På samma sätt är det med mycket annat i mitt liv. Jag är inte expert på någonting men lyckas ofta ganska bra ändå. I alla fall tillräckligt bra för att jag ska känna mig nöjd.


Gnäll

Känner mig lite gnällig och missnöjd med min situation idag. Det har nu gått några dagar sedan jag försökte göra något åt vår stengång och jag tyckte inte att jag tog i mer än att jag skulle kunna återhämta mig på en dag. Min kropp höll inte med mig om det och nu sitter jag här och är frustrerad. Inte så mycket över värken som hindrar mig från att göra något men över just det faktum att jag har en massa energi att göra av med och så är jag hänvisad till soffan. Jag brukar försöka att inte gnälla alltför mycket i sådana här situationer men det är så lätt att bara sätta sig och skriva hur man känner när man har tillgång till sin blogg så ni får ha lite överseende med mig. Jag kommer snart att hitta tillbaka till min positiva livssyn.


Denna dag

Jag sitter och tittar ut och försöker upptäcka det väldiga askmoln som tydligen ska finnas över en stor del av Skandinavien och Europa. Det måste vara väldigt transparenta partiklar som flyger omkring för jag kan då varken se dem eller känna någon svavellukt, som en av Kenneths arbetskompisar påstod sig göra. Här finns bara blå himmel och en och annan molntuss. Hoppas bara att det som finns där uppe hinner försvinna till mitten av Maj när vi ska ut och flyga.

I dag är en sån där dag när jag helst håller mig inne, eldar en brasa och tittar ut på hur det blåser i träden. Jag slet nog lite för mycket med stenarbete i går och då blir det som det blir dagen efter. Det kan ju vara skönt att ta det lugnt också men det är svårt när man känner hur det kliar i fingrarna av allt man vill göra. I eftermiddag är det i alla fall föräldrafika i Saras skola och hon ska sjunga tillsammans med en kompis och bli ackompanjerad av Christoffer. Stolt kommer jag att sitta där och flina fånigt.


Vårlust på lite olika sätt

Jag fick ett litet energiryck i dag på förmiddagen och gick ut på tomten för att äntligen ta itu med min omtalade gång. Det var så där alldeles lagom skönt ute, ingen vind och knappt 10 grader och jag jobbade på i min egen takt och emellanåt satte jag mig ner och lyssnade på fågelkvittret och tittade på mina sextokiga hundar som turades om att para sig med vår extravovve Raya. Hon är mitt i löpet och bjuder ut sig hela tiden och om Kasper och Rex skulle vara lite trötta ett tag så visar hon genast hur hon vill att de ska göra. De ställer upp så mycket de orkar och det skulle säkert bli helt otroligt fina valpar om de inte hade varit kastrerade. Vem skulle inte vilja ha en schäfer-goldenblandning eller en schäfer-bordercollie-labrador-new foundlandblandning. Nu blir det ju inget av med det men det är i alla fall bevisat att lusten finns även om reproduktionsförmågan är borta.

Nu kom jag visst bort från ämnet. Gången var det ju – den blev klar till ca en fjärdedel men jag ska väl ha något att göra resten av våren också.


Blåsippor

Blåsippor är nog bland de vackraste blommor som finns och i dag hittade vi dessa små blygsamma exemplar i backen ovanför vår tomt. Just att det är sådan väldig kontrast mellan blommor och marken runtom gör att man blir så väldigt glad när man ser dem. Att de dessutom har min favoritfärg får mig att njuta ännu mer av dem. Jag vill inte ha dem inomhus för då skräpar de bara och kommer inte alls till sin rätt. De ska växa i sin tråkiga omgivning och lysa upp i allt det brungrå.


Glad i dag

Jag vaknade på ett helt fantastiskt gott humör i morse. Jag hade bestämt mig redan i går för att den här dagen ska bli en bra dag utan grubblerier och deppiga tankar. Jag har sagt många gånger att positivt tänkande kan påverka ens humör och känslor nästan hur mycket som helst. Det kanske inte stämmer på alla men jag är ett levande bevis på att det funkar på en del.

I dag är dessutom första dagen som jag verkligen har vårkänslor. Första tussilagon tittade fram i går och snön försvinner i allt snabbare takt. T o m våra leriga grusvägar börjar så smått torka upp så nu är det inga problem att gå promenader med hundarna.

Det bästa av allt: just nu kom min yngsta dotter upp med ett jätteglatt HEJ MAMMA! Hela hon sken som en sol, glad för att hon för första natten på ett tag sovit utan mardrömmar. Förmodligen är hon så sprudlande för att hon ska få träffa pojkvännen i kväll men jag kan passa på att suga i mig lite av hennes glädje så länge. Det var ju väldigt passande just  i dag. Tänk om våran glädje kunde sprida sig lite till alla andra också.


Varför mår så många dåligt?

Varför mår ungdomar så dåligt i dag och är det verkligen så att vi mådde bättre när vi var unga? Jag har inte svaret på någon av de frågorna men kan inte låta bli att fundera lite över det. Vi var nog inte mindre stressade när vi gick i skolan och kraven på hur man skulle se ut och hur man skulle klä sig och uppföra sig var nog lika hårda då. Ändå kan jag inte komma ihåg att människor omkring mig hade det så jobbigt som unga människor jag känner har det i dag. Kanske var det bara så att ingen pratade om det förr i tiden. Visserligen hade nog en hel del kompisar och även jag ont i magen av oro ibland men det var inget konstigt och inget man sa så mycket om.

Fortfarande är det väl så att man drar sig för att berätta att man mår dåligt så det finns säkert ett väldigt stort mörkertal. Samtidigt borde det bli lättare att prata om hur man mår när man märker att det är så många som har samma problem och att man inte är ensam. Att söka professionell hjälp är inget skamligt och det tror jag fler och fler inser.

Kanske borde det informeras mer om hur man som anhörig eller vän ska bete sig mot någon som har problem av psykiska orsaker. Många fel begås säkert av människor som vill väl men som pga okunskap inte vet hur man ska stötta. Jag har själv erfarenhet av det och det blev en väldig lättnad och aha-upplevelse när jag fick korrekt information av en psykolog. Den informationen gäller bara en diagnos och det är inte säkert att samma sak gäller för andra problem men en del gick ut på att man ska stötta genom att låta den som mår dåligt prata när och om han/hon vill och inte komma med pekpinnar. Jag tror att det kan vara ett bra råd till de flesta.


Gångproblem

Så är påsken över för den här gången och allt återgår till normala vanor. Det känns som vanligt lite ödsligt när några åker härifrån och bara vi tre som bor här är kvar. Tur är det då att med våren kommer också allt som ska göras och upptäckas. Jag såg precis en liten gråsiska vid fågelbordet. Den är väl inte direkt en flyttfågel men den har nog hållit sig lite längre söderut för jag har inte sett den här förut i vinter. Trädgårdsgången börjar tina fram också och det är inte en så rolig syn.

Jag fick lite panik i höstas för att det blev så lerigt längs hela vår stig fram till huset så jag var tvungen att hitta på en lösning snabbt. Utan att tänka tog jag några hinkar och hämtade ett antal lass grus på stranden som jag strödde ut hela vägen. Det förde med sig att hallen blev som ett grustag och jag insåg att något mer måste göras. Markduk inköptes och lades ovanpå gruset, fler lass med grus hämtades och även alla platta stenar jag kunde hitta. Det blev ett mycket större projekt än vad jag hade tänkt mig och mer än vad jag egentligen orkade med men till slut var gången färdig med stenar från stranden nedtryckta i gruset. Allt kantades av röda kantstenar. Det hade kunnat bli bra men det blev det inte. För lite grus och en del för små stenar gör att man får gå försiktigt för att inte stenarna ska halka iväg när man går på dem. Mitt stora vårprojekt blir därför att höja kanterna, lägga i mer grus och hitta större stadigare stenar. Som vanligt blir alla projekt onödigt stora när man inte tänker igenom hur man ska göra innan man gör något. Aldrig lär man sig heller. Nu ska jag inte reta mig mer på det utan bara njuta av väder, sol och frisk luft.


Fågelkärlek

De absolut lyckligaste varelserna i min närhet verkar just nu vara ett par blåmesar som är nyförälskade. De virvlar omkring dansande i komlicerade turer runt varandra samtidigt som de högljutt drillar sin vårsång. I bland sätter de sig på en gren, tätt tillsammans, för att bara njuta av varandras närhet. Hela tiden är de nära varandra och jag kommer på mig själv med att le när jag ser eller hör dem. Det händer att de blir lite väl kärleksyra och tappar orienteringen lite och då kan det bli farligt. De har varit nära att flyga in i våra fönster ett antal gånger och då blir jag lite orolig. Tänk om en av dem bryter nacken mot vårt fönster och lämnar kvar den andra sörjande efter sig. Vilken hemsk tanke – den lämnar vi nu! Snart kommer de nog att flytta in i någon av holkarna, bilda familj och leva lyckliga hela sommaren.


Stackars Rex

Min lilla Rex är skadad och kan inte förstå varför han måste gå omkring med en massa tyg lindat runt tassen. Efter middagspromenaden i går såg vi att han lämnade blodspår efter sig och när vi undersökte tassen fick vi bekräftat att han hade skurit upp en trampdyna rejält på något. Jag letade fram kompress, kirurgtejp, bandage och strumpa för att snabbt få stopp på blodflödet och även för att förhindra honom att slicka i såret. Naturligtvis såg jag till att det var rent i såret och att ingenting satt fast innan jag förband honom.

Han såg lite olycklig ut hela kvällen och när han skulle gå ut för att kissa på kvällen var det inte så roligt för då fick han även en plastpåse över alltihop. Han var så duktig och gjorde det han skulle i alla fall.

I dag kämpade han verkligen på med hela paketet plus plastpåse men efter halva morgonpromenaden var det inte mycket kvar av inslagningen. Som tur är verkar han inte ha ont när han går. Det blev ny såromläggning när vi kom hem och nu verkar han redan ha vant sig. Vi får väl ta det lite lugnt med promenader i dag och hoppas att det läkt ihop lite till i morgon.


Mötet

I går var det så dags för mötet med försäkringskassa och arbetsförmedling angående det s k samverkansprojektet. Jag kom dit med en del taggar utåt, van som jag är vid att bli missförstådd och feltolkad. Konstigt nog har det alltid förut slutat på bra sätt när jag gått igenom utredningar även om jag inte tycker att allt skötts proffesionellt. Nu kände jag mig alltså ganska trött på allt och var beredd på att beslut redan tagits över mitt huvud. Jag möttes av tre väldigt trevliga, lyssnande människor varav en var en gammal bekanting sedan tidigare – en av de bättre jag träffat. Det visade sig att inga beslut tagits och nu ville de bara veta om de på något sätt kunde hjälpa mig ut på arbetsmarknaden 25%. Jag förklarade att det inte finns något jag kan göra i två timmar om dagen utan lika mycket vila men de ville så gärna hitta något åt mig som jag verkligen är intresserad av. Hundar är min stora passion sa jag och genast föreslog de att två av dem skulle åka till stadens hunddagis för att ta reda på möjligheterna att få arbetsprova där. På något konstigt sätt blev det beslutat så och jag tror inte att det var för min skull jag samtyckte. Snarare var det nog för att jag tyckte lite synd om dem som så gärna ville hjälpa mig (kanske naivt tänkt – de har väl sina order). Nu väntar jag på besked och under tiden ska jag ordna läkarintyg för stadigvarande sjukersättning. Lite spännande är det faktiskt att det händer något men jag tror inte längre på under.