Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2016

Barnslig glädje

Jag är väldigt glad för att jag har min positiva livssyn. Det är inget jag kan berömma mig själv för. Den bara finns där och jag vet inte om jag har fått den från mina föräldrar eller om den kommer någon annanstans ifrån. Hur det än är så har den hjälpt mig att klara av många svåra upplevelser och att gå vidare med glädje. Jag är inte ensam i min släkt om att kunna hitta ljuspunkterna i livet. Min lillasyster, som jag numera delar hus med, har samma förmåga. Den finns säkert hos fler men kanske inte lika stark som hos oss. Det är nog en av anledningarna till att vi trivs med att bo så tätt inpå varandra. Det skulle ju vara jobbigt om en av oss bara såg mörker och blev mer och mer bitter.

Den här sidan hos mig märks lite då och då bl a genom att jag kan bli riktigt barnsligt förtjust över små detaljer som andra kanske inte ens lägger märke till. Jag kan gå och le för mig själv och glädjas länge över att just jag fick uppleva detta. I morse var det två små trivialiteter som gjorde att jag gick min promenad med väldigt lätta steg. Det var en sådan där promenad då jag plötsligt upptäckte att jag hade kommit en lång bit utan att märka hur det hade gått till. Detta trots att jag har problem att orka gå. Jag var så inne i mina tankar om hur märkvärdigt och fint livet kan vara.

Det första som gjorde mig så där löjligt glad var ett fynd på marken. För mig var det ett ovanligt fynd. Jag har bott i Jämtland i drygt 20 år och där finns inte det här. Visserligen flyttade jag till Östergötland för precis två år sedan och upplever höst här för tredje gången men det känns ändå väldigt exotiskt att hitta kastanjer på marken. Jag kunde inte låta bli att plocka upp två kastanjer. En med skal och en utan. Jag la dem i fickan och då och då kände jag efter med handen. Jag vet inte om det finns något annat som känns både mjukt och hårt på samma gång. Jag tycker att de är otroligt vackra så nu har mina kastanjer fått en hedersplats i min favoritljusstake. Jag vet inte hur länge de kan ligga där utan att ruttna men jag hoppas att de kan vara kvar och påminna mig om den barnsliga glädje jag kände.

20160930_211005.jpgDen andra händelsen, som gjorde min morgon så bra, var en återupplevelse av en annan persons glädje. Ni kommer kanske ihåg att jag skrev om en man som stod under en stor gran med sin kaffekopp i handen och ett ansiktsuttryck som sa att han njöt av sin naturupplevelse. Samma man passerade mig och hundarna i morse och jag trodde att han var ute på en snabb promenad. Men efter en stund kom vi ikapp honom och då stod han återigen under samma gran och tittade uppåt mot grenarna. Han stod i samma position med ryggen mot stammen men den här gången hade han ingen kaffemugg. Han såg lika nöjd ut som i somras trots att det blåste rejält och att temperaturen inte var den skönaste. Jag kom ihåg hans kommentar från den gången om att han bara tog in allt. Jag blev så glad av att se honom stå där och ta in allt igen. Han verkade inte ha någon tanke på att han väcker frågor (jag har hört någon som har undrat över hans beteende) utan han gjorde bara det som gav honom någon sorts glad upplevelse. Den här gången stannade jag inte och pratade utan jag sa bara hej och vek av på en annan stig. Kanske mediterade han och jag ville inte störa. Men jag blev riktigt glad av att se honom där igen.

När jag blir så där glad så sitter det ofta kvar länge. Om det inte händer något tråkigt vill säga, men det händer inte så ofta. Senare kan jag bli glad igen när jag tänker tillbaka och det är just den där förmågan, att kunna glädjas så lätt, som gör att jag inte riktigt är med på noterna när någon tycker att jag har det väldigt jobbigt. När jag får höra det blir jag konstig nog först lite förvånad. Sedan tänker jag efter och erkänner att ja, jag har det nog ganska jobbigt men jag brukar inte tänka så. Inte så ofta i alla fall. För det mesta slår jag bort de tankarna med hjälp av allt som faktiskt är bra och då blir det ju mycket roligare. Jag är väldigt tacksam för att jag har den mentala styrkan.

Det finns en annan stor källa till glädje också. Nu har vi ett nytt, fint och vädertåligt tak. Lite synd bara att efter att ha fixat så att min tv fungerar bra så har min syster ingen fungerande tv nere på sitt våningsplan. Det har varit en följetong under hela takbytet. Först försvann mottagningen och hantverkarna fixade det. Dagen därpå blev det svart i rutan igen och jag tog mod till mig och klättrade upp på taket, ruckade lite på kablarna och fick till bilden igen. I går försvann den igen men de snälla takläggarna hjälpte mig igen så att min bild blev väldigt bra. Jag trodde att allt var frid och fröjd men tyvärr så är det nu svart i rutan hos min syster. Om det slutar blåsa kanske jag vågar mig upp i morgon igen, för nu är hantverkarna klara. Om jag inte vågar, det var ganska läskigt, så får vi väl ta hit någon kunnig person som kanske byter ut alla gamla antennkablar mot lite nyare doningar. Som tur är har inte min syster utvecklat samma beroende av tv:n som jag. Hon är ju en arbetande person. Så hon klarar sig några dagar och kan titta på rapport hos mig om hon vill. Se där. Det blev en lite positiv slutkläm i alla fall 🙂

Jag vill upplysa om att taket på bilden inte är det jag fixade tv-bilden på. Det taket ligger en nivå högre upp och är mycket läskigare att gå på.

dsc_1018

Annonser

Vad gör man utan TV?

Det vet jag nu eftersom jag fick vara med om det i går. Jag har blivit en tv-idiot sedan jag har förlorat mycket av min ork. Jag följer serier på alla möjliga kanaler och min inspelningsbara dekoder går varm på kvällar och nätter för att jag ska kunna titta när det passar mig och spola förbi reklamen. Flera av serierna är inte tillgängliga på play-tjänsterna så jag är beroende av att tv:n fungerar. Men igår var min tv helt svart och jag kunde inte begripa vad det berodde på. Jag kollade att antennsladden satt som den skulle både i uttag och i tv, jag tog ur programkortet ur dekodern och satte i det igen och jag stängde av både tv och dekoder och startade upp igen. Inget hjälpte. Min tv var död.

Då kom jag på idén att öppna fönstret, där antennkabeln fortsätter på utsidan, för att se om allt såg bra ut. Det gjorde det inte. Där hängde kabeln, som skulle fortsätta upp till antennen på taket, och dinglade och jag förstod genast hur det hängde ihop. Den här veckan springer ett gäng duktiga hantverkare omkring på vårt tak för att riva upp det gamla taket och ersätta det med ett nytt. Av någon anledning hade de lossat på kabeln och glömt bort att sätta tillbaka den. Ett litet kort ögonblick kände jag impulsen att gå upp på taket och försöka lösa mitt problem men ögonblicket gick väldigt fort över och jag insåg att jag skulle få fördriva min kväll på något annat sätt. Jag försökte plocka fram glädjen och tacksamheten över att vi snart  har ett fint och hållbart tak medan jag funderade på vad jag skulle hitta på i stället för att glo på dumburken.

dsc_1011 dsc_1013 dsc_1014Jag kom på att jag hade ett litet projekt som väntade. Min andra blogg, som bara handlar om min sjukdom PLD och som vänder sig till en annan målgrupp än den här bloggen, har jag länge velat flytta från blogger till wordpress. Jag har inte gillat deras upplägg och droppen kom när jag började få besökare med många olika webbadresser som alla gick till porrsidor. Lite nyfiken är jag på vilka besökare jag har så jag klickade glatt på länkarna. Men ganska snart slutade jag med det för jag tycker att det är lite obehagligt att min blogg svämmade över av porrlänkar och jag har ingen lust att titta på nakna tjejer. Jag berättade om det för min äldsta dotter och hon skrattade gott åt mig och sa att jag behöver ju inte klicka på länkarna. Nej, det behöver jag inte och det gör jag inte heller men jag blir arg bara av vetskapen att de är där.

Den tv-fria kvällen igår ägnades alltså åt att kopiera ett inlägg i taget från min ”sjukblogg” till den nya adressen på wordpress. Alla inlägg fick ju samma datum så jag fick lägga till vilket datum varje inlägg var skrivet och de kommentarer jag har fått kopierade jag också och la in som en del av inläggen. Det blev mer pyssel och tog längre tid än jag hade trott så jag blev inte klar förrän på eftermiddagen i dag. Jag var ju även tvungen att fixa till min nya blogg och ge den ett utseende som jag gillar. Jag blev inte helt nöjd men det får duga så länge och nu har jag båda mina bloggar här.

På den gamla adressen raderade jag alla inlägg och skrev en rad om att bloggen har flyttats. Nu tänker inte jag titta in där något mer, i alla fall inte förrän jag bestämmer mig för att helt radera den bloggen. Jag vet inte varför jag reagerade så kraftigt på porrlänkarna. Jag är inte pryd men jag tyckte att min blogg blev besudlad och utnyttjad. Jag skrattar inombords åt den reaktionen men det är faktiskt så jag känner.


Galna tanter på stan

I kväll var jag och min syster ute på uppdrag. Utrustade med ballonger, girlanger, ljuslykta, en julgranskula och tejp gav vi oss ut på stan på jakt efter en bankomat som inte var alltför centralt placerad. Lite nervösa och fnittriga pyntade vi bankomaten för att sedan fotografera den från alla möjliga vinklar. Vi försökte att inte se alltför skumma ut väl medvetna om att bankomaten förmodligen hade en kamera som förevigade vårt flamsande. Visst dök det upp någon fundering på om någon skulle ringa polisen och vad vi då skulle säga om lagens långa arm dök upp. Vi konstaterade att då skulle vi be dem posera snällt bredvid den utsmyckade uttagsautomaten.

Mitt i vårt uppdrag dök det upp en penningbehövande man och jag började nervöst förklara vårt företag. Only english sa han och jag, som normalt inte har några problem med att uttrycka mig på engelska, fick bara ur mig ”it´s a photo…” sen tog det stopp för jag kom absolut inte på vad jag skulle säga. Medan jag bara stod och stirrade dumt fick min syster ur sig att ”it´s a joke” och det var ju lite bättre som förklaring. Vi rafsade snabbt åt oss våra dekorationer och hoppade in i bilen lättade över att vårt uppdrag var över. Skrattandes tog vi oss hem till tryggheten där ingen kan döma oss för vårt beteende.

Nu undrar ni kanske vad som fick oss att agera som två galna tanter som nervöst fnissande ger sig ut och pyntar en bankomat. Svaret får ni om ni går på en av min systers föreläsningar någonstans i landet. Jag kan inte förstöra storyn med att berätta den här. Det är hennes berättelse och en del i hennes föreläsning. Jag ville bara berätta vad hon utsätter mig för en lördagskväll i september och vad jag snällt ställer upp på.

dsc_1010


Mina styrkor

När jag blev anställd på Sparbanken i den lilla stad jag då bodde i fick jag gå en utbildning i KBT (inom den världen står det för KundBeTjäning). Jag och en arbetskamrat åkte vid ett flertal tillfällen iväg till en annan ort för att tillsammans med nyanställda från resten av regionen lära oss om alla ärenden man kan stöta på i kontakten med kunder. Förutom detta  ingick även en del grundläggande juridik, mest familjerätt, och jag lärde mig massor. Det var en väldigt bra utbildning men naturligtvis fanns det lite mer ”larviga inslag” för att vi skulle lära känna varandra också.

En sådan övning gick ut på att vi skulle turas om att sitta i mitten av en ring i ett mörkt rum och med en lampa riktad mot den som satt i mitten. De övriga skulle alla säga ett positivt ord om den stackare som satt där med lyset i ansiktet och inte såg något. Det är inte lätt att hitta det som är speciellt för varje person när man inte har träffats utanför kurstillfällena och det blev mest de vanliga orden, typ snäll, omtänksam, glad, trevlig. När det blev min tur väntade jag mig samma omdömen men efter en liten tystnad sa någon ”ärlig” och plötsligt kom samma ord från alla möjliga håll och flera gånger med ett bekräftande ”ja” före.

Jag kommer fortfarande ihåg min förvåning. Hur hade de kunnat bilda sig den uppfattningen om mig och varför gav jag ett sånt intryck. Jag blev väldigt påverkad av det och det var då jag insåg att ja, jag är faktiskt en väldigt ärlig person. Inte till överdrift. Jag kan komma med små vita lögner för att inte såra någon men när det gäller större saker som t ex pengar och lagar så är jag nog en av de ärligaste personer jag känner. Jag skulle kunna ge flera dråpliga exempel på när min ärlighet har försatt mig i lite pinsamma situationer men då blir inlägget alldeles för långt. Men jag tänker att jag hellre är ärlig och pinsam än oärlig och cool.

När min syster föreslog att jag skulle göra ett test som visar vilka ens största styrkor är gick jag glatt med på det. Det verkade helt ofarligt eftersom det bara listar de positiva sidorna hos de som gör testet. Alla kan vi behöva veta att vi har bra egenskaper så jag var lite förväntansfull inför resultatet och tänkte att jag kunde bli lite peppad. Det här testet listar 24 olika styrkor och det är de som hamnar överst som är de starkaste. Vad tror ni hamnade överst på min lista? Inte så svårt att gissa. Kanske blev det så för att jag är så medveten om det draget hos mig och att jag kanske har förstärkt det genom åren. Jag gillar ju att vara ärlig.

Här har ni mina fem starkaste styrkor. Det är kul med en lista som bara lyfter fram det positiva. Mina lite svagare sidor kan vi prata om någon annan gång 🙂 Om någon tvivlar så kan jag berätta att det finns sådana också.

1. Ärlighet Du är en ärlig person, inte bara genom att du talar sanning utan också att du lever ditt liv på ett genuint och autentiskt sätt. Du har båda fötterna på jorden och är opretentiös; du är genuin och äkta.

2. Kärlek Du värdesätter nära relationer med andra. Särskilt med dem som återgäldar omtanke och utbyte. De personer som du känner dig mest nära är samma personer som känner sig mest nära dig.

3. Uthållighet Du arbetar hårt för att avsluta det du påbörjat. Oavsett projekt, så får du det klart i tid. Du blir inte distraherad när du arbetar, och du får tillfredsställelse av att slutföra uppgifter.

4. Tacksamhet Du är medveten om de goda saker som händer dig och du tar dem aldrig för givet. Dina vänner och familjemedlemmar vet att du är en tacksam person eftersom du alltid tar dig tid att uttrycka din tacksamhet.

5. Omdöme, kritiskt tänkande och öppenhet Att tänka igenom saker och ting och granska dem ur alla vinklar är viktiga aspekter av den du är. Du drar inte förhastade slutsatser och förlitar dig enbart på grundliga fakta när du tar dina beslut. Du är kapabel att ändra uppfattning.


Ny läkare

I dag var det återigen dags för ett rutinläkarbesök och jag fick träffa min nya läkare på mag/tarmmottagningen. Det är där de håller koll på mig och min lever tills det blir dags för organbyte. Det var en väldigt trevlig och varm läkare och hon gick igenom allt som skulle gås igenom men när hon avslutade med ”har du några frågor” kunde jag inte låta bli att leende fråga om hon kunde något om min sjukdom så att hon kunde besvara mina frågor. Med ett lite generat ansiktsuttryck medgav hon att hon inte hade mycket kunskap om det och då sa jag att det brukar vara så och om jag behöver veta något så letar jag upp det på nätet eller kontaktar specialist på Sahlgrenska. Jag ville inte vara ohövlig och jag tror inte att hon tog illa upp. Vi hade ett trevligt samtal för övrigt och hon höll med mig om att det nästa gång räcker med en telefonkontakt om jag inte blir påtagligt sämre.

Det blev faktiskt en liten förändring till följd av besöket. Jag trodde att jag gjorde något bra när jag bytte ut två citodon per dag till två alvedon men enligt min nya läkare blir det för mycket paracetamol som kan skada levern. Hon tyckte att jag skulle ta fler citodon i stället och då får jag väl göra det. Jag var helt övertygad om att det var bättre att minska på de starka, beroendeframkallande pillren men så fel jag hade. Undrar om alla läkare har samma uppfattning. Jag har ju berättat om att jag kombinerar citodon med alvedon för andra läkare och ingen annan har sagt något om att det inte är bra. Jag har bara fått höra att jag inte får ta fler än totalt åtta piller om dagen.

Om jag var läkare och visste att jag skulle träffa en patient med en ovanlig sjukdom så skulle jag läsa på lite om den sjukdomen. Om inte annat så för att det måste vara intressant att lära sig något nytt när man får tillfälle att se och undersöka själv. Men även för att kunna svara patienten på de frågor som kan komma.


Vardagslunk

Min dotter har åkt hem efter en dryg veckas mysig samvaro och min son, som också kom hit några dagar och förgyllde min tillvaro, har återvänt till sitt. Vardagen knallar på och mitt liv ser likadant ut igen. I alla fall nästan. Några trevliga killar från en lokal byggfirma har bytt vår ytterdörr och jag avböjde målning och sa att det kan jag göra själv. Det var inte så mycket arbete. Jag tyckte att det var kul att göra något lite ansträngande igen och min syster sa att det märktes att jag blev gladare av det. Nu är det färdigmålat både på ut- och insidan och den nya tröskeln är inoljad. Det var roligt men nu räcker det för min del. Det som återstår är att plåtslagaren ska göra fint på utsidan och det erbjöd jag mig inte att fixa. Förhoppningsvis ska vi inte behöva ha lika kallt i hallen den kommande vintern som den förra. Dessutom är det väldigt skönt med ett normalt låsvred på insidan och att inte behöva krångla med en nyckel som ofta inte fungerade. Väldigt frustrerande när någon ringer på och det inte går att öppna.

20160919_155937.jpgÄnnu fler hantverkare väntas hit. Redan nästa vecka kommer takläggarna och byter vårt yttertak. Det var inte svårt att välja bland offerterna. Vi har bara fått in två stycken och den vi valde var 65000 kr billigare än den andra. Konstigt nog ingick det mer i det priset också så vi tackade genast ja. Min syster gjorde bara en liten koll på nätet innan och konstaterade att det verkar vara en helt ok firma. Lite jobbigt blir det att ha folk här som klättrar omkring på byggnadsställningar och tittar in genom fönsterna. Mitt hem är min borg och jag vill inte bli tittad på. Jag får väl fälla ner persiennerna och gömma mig innanför dem. Det ska i alla fall bli väldigt skönt att känna sig trygg med att taket klarar alla slags ruskväder sedan.


Känner inte igen mig själv

Från att ha varit en soldyrkare, som älskade att vara ute i solen och mådde som bäst när värme och svaga vindar omslöt mig varvat med svalkande dopp i något vatten, skyr jag nu sol och värme. Jag orkar inte med dem och jag saknar att älska solen. September har hittills varit en helt underbar månad sett ur min förra synvinkel men nu suckar jag tungt varje vacker dag med sommarkänsla och längtar efter kyla och hög, klar luft. Jag avskyr att vara sån och jag känner mig som en bitter gnällkärring. Men jag försöker att vara glad för alla andras skull medan jag gömmer mig inomhus så mycket jag kan. Jag har nästan slutat ha dåligt samvete för att jag inte är ute mer i solen. Man får faktiskt vara inne om man mår bättre då. En liten stund satt jag ute i skuggan under äppelträdet tillsammans med min dotter och det var i alla fall lite skönt.

dsc_0988Det dumma är att det är inte någon sjukdom som gör mig så här sol- och värmekänslig. Det är mina abstinensbesvär för att min hjärna kräver mer droger. Men jag är envis och tänker att måhända har jag blivit beroende men så länge jag inte tar piller för att motverka abstinensbesvären utan bara för att jag har ont så missbrukar jag inte. Efter min kraftiga smärtperiod med mycket smärtstillande reagerar nu kroppen på att jag har minskat intaget till hälften så mycket. Men om min hjärna jäklas med mig så jäklas jag tillbaka och jag ger mig inte. Här blir det inga piller utan smärta som kräver dem.

Om jag har svårt för de varma dagarna så är det tvärtom med de svalare morgnarna. Jag njuter verkligen av morgonpromenaderna med vovvarna. Jag kan varken gå fort eller prata samtidigt som jag går eftersom luften inte räcker till men jag har vant mig vid att gå i en lagom takt och jag försöker att uppleva så mycket som möjligt under min ca 30 minuters promenad. När det är under 10 grader och lite dagg förändras naturen. Plötsligt ser man massor av daggfyllda spindelnät som gnistrar vackert i gräs och låga buskar. På håll ser det nästan ut som små dimmklumpar som ligger utspridda men tittar man närmare så ser man att det är tunna trådar som spunnits av någon varelse. Om solen når ner till något av näten så skimrar det extra vackert. Ingen gillar att gå på en stig och hela tiden behöva vifta bort spindeltrådar från ansiktet men att se dem så här är både vackert och lite magiskt.

dsc_0982dsc_0975 dsc_0980-1 dsc_0983 dsc_0984