Min blogg om allt och inget

Bilder som stannar kvar

Jag har fått se kort från olycksplatsen. Kort som aldrig kommer att visas för personer utanför familjen och som aldrig får spridas. Personen som visade mig dessa kort var den som kom till platsen först och började fotografera innan han såg att Kenneth låg där livlös. När han efter ett tag upptäckte hur illa det var och insåg att allt var slut tog han i sitt chockade tillstånd några fler bilder. Jag vet inte hur han tänkte eller om han alls tänkte men efteråt blev det som en slags bearbetning för honom i hans egen sorg efter en person som betytt väldigt mycket under lång tid.

När han första gången frågade om jag och barnen ville se bilderna kände jag att det skulle vara lite för starkt. Sedan pratade jag och ungarna om det och kom fram till att vi vill se dem. Vi vill veta alla detaljer och kunna ha en riktig uppfattning om hur det såg ut. Vi blev garanterade att det inte var några hemska bilder och att Kenneth var fin på dem.

Trots att denna person kom med frågan så hade han en stark känsla av motstånd mot att visa oss dessa bilder. Tydligen har en annan person, en ambulanspersonal, lagt ut liknande kort någonstans på nätet och det resulterade i att han fick sparken. Det känns rätt. Vad finns det för anledning att lägga ut min döda man och gotta sig i allt det hemska. Jag brukar vara ganska överseende med folks fel och brister men i det här fallet har jag ingen förståelse och känner inget medlidande. Efter att jag försäkrat att ingen utom familjen ska få se bilderna och att det är viktigt för oss att titta på dem fick jag dem till slut. Jag skickar dem inte vidare till ungarna. De får titta på dem här tillsammans med mig och sedan vet jag inte om jag gör mig av med dem eller om någon av oss tycker att vi behöver ha dem kvar.

När jag hade fått se hur det såg ut och även hur Kenneth såg ut blev jag ganska lugn samtidigt som allt kom tillbaka. Blandade känslor alltså men det var bra att jag tittade för det gav en del svar. Bilderna kommer att finnas kvar i mitt minne länge. Jag tror inte att jag kommer att titta på dem igen, förutom tillsammans med barnen, för nu vill jag hellre titta på kort som får mig att minnas allt roligt vi gjort. Varje kväll tittar jag på en förstoring av Kenneth där han ser busigt glad och nöjd ut. Det är så jag vill minnas honom och det är den bilden jag vill ha kvar inom mig.

Annonser

8 svar

  1. Peter

    Vi fick ju se dom när vi var uppe. Personen dom visade dom var jättebra att prata med. Efteråt kändes det nästan som en lättnad. Jag var rädd för att bilderna dkulle visa något annat, men visade som tur var inte det, utan en Kenneth som troligen aldrig ens märkte vad som skedde. Det hade känts värre om han varit medveten en längre tid. Bpde Maritha och jag kände oss mycket bättre efter samtalet med personen. Tackar nästa gång ni ses. Verkar vara en kanonmänniska.

    12 juli, 2014 kl. 4:38 e m

    • Ja både han och hans fru är toppen.

      12 juli, 2014 kl. 5:24 e m

  2. Kramar ❤

    13 juli, 2014 kl. 11:16 f m

  3. Ina

    Det kan inte ha varit ett lätt beslut. Stor kram!

    13 juli, 2014 kl. 6:37 e m

    • Nej, det var det inte men det blev rätt beslut till slut. Kram!

      13 juli, 2014 kl. 7:54 e m

  4. Gunilla

    13 juli, 2014 kl. 9:11 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s