Min blogg om allt och inget

På med masken

Utåt sett är jag den där starka och positiva människan som alltid hittar glädje i allt och aldrig faller igenom. Det är så jag har varit och hoppas att få vara igen. Men även jag kan ha mina stunder och perioder som är lite mörkare. Det är bara det att jag inte kan tillåta mig att erkänna det – inte ens för mig själv. Jag inbillar mig att jag måste vara den som orkar och stöttar för annars kan det braka totalt. Jag har tagit på mig en roll som jag alltid har trivts med och varit stolt över att ha men som någon kanske skulle behöva se igenom någon gång.

Redan som barn fick jag höra att jag var familjens klippa där både vuxna och ett syskon vände sig till mig av olika orsaker. Jag var otroligt stolt över att alla litade på mig och jag var så duktig på att bevara förtroenden och att vara lugn och lyssna. Det var absolut inte synd om mig eller på något sätt betungande. Jag kände mig väldigt betydelsefull och viktig och det var nog bra för min självkänsla. Vanan att ta emot förtroenden fortsatte genom skoltiden och jag lyssnade och var deltagande. Det hände att jag också pratade av mig men med stor hänsyn till i första hand min familj.

Som vuxen har jag också fått höra att jag är bra på att lyssna och någon har sagt att ”du förstår så mycket”. Min roll har ofta varit densamma och jag har tyckt så mycket om att ha den rollen för den bekräftar på något sätt min önskan om att vara ”en bra människa” och jag älskar dessutom att kunna känna att någon kanske har blivit hjälpt av mig även om jag sällan ger råd utan mest bara lyssnar.

Jag har ganska länge nu känt att en del av mitt glada och positiva bemötande av andra människor ibland har varit en fasad, eller kanske en mask som jag tar på mig för att ingen ska bli orolig. Jag vill ju inte att andra ska oroa sig för mig, de ska ju komma till mig med sina bekymmer. Om jag berättar om mina mörkaste tankar så blir alla så rädda och ledsna och tror att de måste vara försiktiga och inte så öppna med sina problem för mig. Det är inte så jag vill att det ska bli. Det är väldigt viktigt för mig att få fortsätta att vara den som man vänder sig till men samtidigt kanske jag måste låta andra veta att jag inte heller alltid mår så bra och är så lycklig som jag alltid har varit förut. Jag försöker intala mig att nu ska jag ruska av mig allt och börja om igen. Det är inte så lätt. Jag tror nog att jag kommer över den här perioden men kanske det ändå är bra att låta andra få titta in och se att allt inte alltid är solsken hos mig heller.

8 svar

  1. Lilla fina mamma, vill du ha en till teckning? ❤ Eller en kram kanske, om en och en halv vecka?

    15 mars, 2013 kl. 11:26 f m

    • Jag är så jätteglad för den fina teckning du redan ritat 😀 Kram vill jag ha!

      15 mars, 2013 kl. 12:23 e m

  2. Junie

    Du vet redan att du inte oroar mig genom att visa din ”svaga” (eller kanske är just den egentligen din starkaste) sida. Och anledningen till att andra blir oroade lär ju vara att de inte är vana vid att du visar sådant. Jag anser ärligt talat att det där med att sätta upp en mask bara är dumt och i längden destruktivt. Om det får dig att må bra att vara positiv, så för all del, var positiv! Men lura inte dig själv och andra, det gynnas ingen av i slutändan.

    Du är den starkaste och mest godhjärtade människan jag vet mamma, jag vet inte hur jag någonsin ska kunna överleva livets jobbiga stunder utan dig inom tryggt telefonavstånd. Jag vill bara att du ska sätta dig själv i om inte första hand så åtminstone inte långt efter. Jag förstår det där med att vilja sätta familjen först, men du är ju en del av familjen. Nu blev det här lite utsvävat kanske, men jag blir ganska upprörd av att du sätter upp en fasad (och därmed trycker tillbaka dina egna behov) bara för att andra inte ska bli oroade. Herregud, allvarligt talat, låt dem bli oroade! Ingen dör av oro. Snart märker de att det inte är någon fara, att du inte är någon supermänniska utan faktiskt en helt vanlig person som har jobbiga perioder precis som alla andra.

    Jag känner igen mig i dig, jag har också gått omkring med en fasad omkring mig, men vet du vad? Jag lyckades knäcka min fasad, inifrån, sakta men säkert, och jag har aldrig känt mig så ärlig mot mig själv och andra som jag gör nu när jag vågar visa mig sårbar. Folk blir oroliga för mig, jag vet det, men so what? Du önskar knappast att jag skulle hålla allt inom mig och aldrig öppna mig för er. Så varför ska du hålla allt inom dig?

    Du är den som lyssnar på och hjälper alla andra omkring dig, inklusive mig, och det är absolut inget fel i det. Det är tvärtom något väldigt vackert. Men tänk lite på dig själv också, försök öppna dig för andra utan att låta oron för deras oro hålla dig tillbaka (inser du hur konstigt det egentligen är att oroa sig för att andra ska oroa sig? Varför skulle deras oro vara värre än din oro?). Puh, andas Junie andas, nu ska jag avsluta mitt lilla föredrag och hoppas att det inte blev för mycket eller att jag tolkade ditt inlägg helt fel. Puss på dig mamma, du är bäst! ❤

    16 mars, 2013 kl. 4:36 e m

    • Vill bara säga att jag håller med Junie, men kunde inte riktigt uttrycka mig lika bra!

      16 mars, 2013 kl. 6:24 e m

      • 18 mars, 2013 kl. 11:32 f m

    • 18 mars, 2013 kl. 11:32 f m

  3. Bästaste du, kunde varit mina rader precis… men solen går i moln och förr eller senare kommer den fram igen. Styrkekramar!

    18 mars, 2013 kl. 10:05 e m

    • Ja, alla som har levt ett tag har nog liknande erfarenheter. Tack för kramar – de värmer alltid.

      19 mars, 2013 kl. 5:41 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s