Min blogg om allt och inget

Behöver skriva av mig och sedan gå vidare

Förmiddagen i dag har varit intensiv, både vad gäller aktivitet och känslor. Den började med provtagning, fortsatte med läkarbesök och avslutades med samrådsmöte med läkare och min kontaktperson på försäkringskassan.

Läkaren var lika trevlig och kunnig som vanligt. Vi konstaterade att min nuvarande medicinering med cellgifter (väldigt låg dosering) inte har gett så stort resultat så nu tycker han att jag ska kombinera dessa med något biologiskt preparat. Jag fick en lång förklaring på vad det innebär men det blev lite för mycket så jag kan inte återge hur det verkar. Kontentan var i alla fall att i samverkan med varandra kan de här preparaten vara bra för mig. Problemet är bara att det kan ta flera år att hitta rätt sorts biologiskt preparat och vi kan inte ens börja med det innan jag varit på lungmottagningen och gjort diverse tester där. Det är tydligen viktigt att jag inte har någon bakteriell sjukdom, typ tbc.  Allt det här innebär att ingen vet om jag kommer att kunna bli bättre med hjälp av medicin eller om jag är ett hopplöst fall.

Mötet med försäkringskassan gick som väntat. Jag har ju varit med om detta förut så jag hade förutsättningarna klara för mig. Läkaren berättade att i nuläget finns det ingen möjlighet för mig att varken arbeta eller arbetsträna och att han inte kunde säga hur stor chans det finns att jag kan återfå en liten del av min arbetsförmåga efter medicinering. Den stackars tjejen från försäkringskassan förklarar för mig att eftersom det finns osäkerhet om ifall jag kommer att vara oförmögen till arbete för all framtid så återstår bara utförsäkring. Sedan börjar hon försöka övertyga mig om fördelarna och då kunde jag faktiskt inte hålla mig längre. Jag gjorde klart att jag inte orkade lyssna till mer och att jag vet vad som gäller. Jag sa att jag vet att jag inte har något val och att jag är så gott som livegen under utförsäkringsperioden. Även om det inte blir fråga om något annat än ett eller två möten på arbetsförmedlingen så måste jag vara hemma och tillgänlig för att inte gå miste om den generösa ersättningen på knappt 4000 kr i månaden. Jag avslutade med att säga att min avoghet absolut inte var riktad mot henne, för hon har hela tiden behandlat mig väl, men att jag har väldigt svårt att respektera de personer som utformat  det nuvarande sjukförsäkringssystemet. Hon förstod mig och jag förstår hur svårt det måste vara att vara den som måste stå för dessa regler utåt. Det är synd att hon och henner kollegor ska få höra allt missnöje men vi som är drabbade måste ju få ventilera vår frustration inför någon.

Vi avslutade mötet och jag åkte hem med massor av information och adrenalin i kroppen. Jag klarar mig tack vare att jag inte är ensam men mina tankar går till alla som inte har samma förutsättningar. Om jag, som har ett relativt starkt psyke,  mår dåligt och känner mig både förnedrad och gråtfärdig hur ska då de med sämre själslig hälsa känna sig? Om jag får funderingar om hur länge jag ska orka hur ska då de som inte har samma stöttning orka med att fortsätta?

4 svar

  1. Junie

    Älskade du ❤

    14 mars, 2013 kl. 3:50 e m

    • Det fixar sig vet du ❤

      14 mars, 2013 kl. 4:03 e m

  2. Jag kan rita en teckning åt dig ❤

    14 mars, 2013 kl. 4:59 e m

    • Ja, vad glad jag blir! En där alla är snälla mot varandra och solen skiner ❤

      14 mars, 2013 kl. 5:12 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s