Barnslig glädje

Jag är väldigt glad för att jag har min positiva livssyn. Det är inget jag kan berömma mig själv för. Den bara finns där och jag vet inte om jag har fått den från mina föräldrar eller om den kommer någon annanstans ifrån. Hur det än är så har den hjälpt mig att klara av många svåra upplevelser och att gå vidare med glädje. Jag är inte ensam i min släkt om att kunna hitta ljuspunkterna i livet. Min lillasyster, som jag numera delar hus med, har samma förmåga. Den finns säkert hos fler men kanske inte lika stark som hos oss. Det är nog en av anledningarna till att vi trivs med att bo så tätt inpå varandra. Det skulle ju vara jobbigt om en av oss bara såg mörker och blev mer och mer bitter.

Den här sidan hos mig märks lite då och då bl a genom att jag kan bli riktigt barnsligt förtjust över små detaljer som andra kanske inte ens lägger märke till. Jag kan gå och le för mig själv och glädjas länge över att just jag fick uppleva detta. I morse var det två små trivialiteter som gjorde att jag gick min promenad med väldigt lätta steg. Det var en sådan där promenad då jag plötsligt upptäckte att jag hade kommit en lång bit utan att märka hur det hade gått till. Detta trots att jag har problem att orka gå. Jag var så inne i mina tankar om hur märkvärdigt och fint livet kan vara.

Det första som gjorde mig så där löjligt glad var ett fynd på marken. För mig var det ett ovanligt fynd. Jag har bott i Jämtland i drygt 20 år och där finns inte det här. Visserligen flyttade jag till Östergötland för precis två år sedan och upplever höst här för tredje gången men det känns ändå väldigt exotiskt att hitta kastanjer på marken. Jag kunde inte låta bli att plocka upp två kastanjer. En med skal och en utan. Jag la dem i fickan och då och då kände jag efter med handen. Jag vet inte om det finns något annat som känns både mjukt och hårt på samma gång. Jag tycker att de är otroligt vackra så nu har mina kastanjer fått en hedersplats i min favoritljusstake. Jag vet inte hur länge de kan ligga där utan att ruttna men jag hoppas att de kan vara kvar och påminna mig om den barnsliga glädje jag kände.

Den andra händelsen, som gjorde min morgon så bra, var en återupplevelse av en annan persons glädje. Ni kommer kanske ihåg att jag skrev om en man som stod under en stor gran med sin kaffekopp i handen och ett ansiktsuttryck som sa att han njöt av sin naturupplevelse. Samma man passerade mig och hundarna i morse och jag trodde att han var ute på en snabb promenad. Men efter en stund kom vi ikapp honom och då stod han återigen under samma gran och tittade uppåt mot grenarna. Han stod i samma position med ryggen mot stammen men den här gången hade han ingen kaffemugg. Han såg lika nöjd ut som i somras trots att det blåste rejält och att temperaturen inte var den skönaste. Jag kom ihåg hans kommentar från den gången om att han bara tog in allt. Jag blev så glad av att se honom stå där och ta in allt igen. Han verkade inte ha någon tanke på att han väcker frågor (jag har hört någon som har undrat över hans beteende) utan han gjorde bara det som gav honom någon sorts glad upplevelse. Den här gången stannade jag inte och pratade utan jag sa bara hej och vek av på en annan stig. Kanske mediterade han och jag ville inte störa. Men jag blev riktigt glad av att se honom där igen.

När jag blir så där glad så sitter det ofta kvar länge. Om det inte händer något tråkigt vill säga, men det händer inte så ofta. Senare kan jag bli glad igen när jag tänker tillbaka och det är just den där förmågan, att kunna glädjas så lätt, som gör att jag inte riktigt är med på noterna när någon tycker att jag har det väldigt jobbigt. När jag får höra det blir jag konstig nog först lite förvånad. Sedan tänker jag efter och erkänner att ja, jag har det nog ganska jobbigt men jag brukar inte tänka så. Inte så ofta i alla fall. För det mesta slår jag bort de tankarna med hjälp av allt som faktiskt är bra och då blir det ju mycket roligare. Jag är väldigt tacksam för att jag har den mentala styrkan.

Det finns en annan stor källa till glädje också. Nu har vi ett nytt, fint och vädertåligt tak. Lite synd bara att efter att ha fixat så att min tv fungerar bra så har min syster ingen fungerande tv nere på sitt våningsplan. Det har varit en följetong under hela takbytet. Först försvann mottagningen och hantverkarna fixade det. Dagen därpå blev det svart i rutan igen och jag tog mod till mig och klättrade upp på taket, ruckade lite på kablarna och fick till bilden igen. I går försvann den igen men de snälla takläggarna hjälpte mig igen så att min bild blev väldigt bra. Jag trodde att allt var frid och fröjd men tyvärr så är det nu svart i rutan hos min syster. Om det slutar blåsa kanske jag vågar mig upp i morgon igen, för nu är hantverkarna klara. Om jag inte vågar, det var ganska läskigt, så får vi väl ta hit någon kunnig person som kanske byter ut alla gamla antennkablar mot lite nyare doningar. Som tur är har inte min syster utvecklat samma beroende av tv:n som jag. Hon är ju en arbetande person. Så hon klarar sig några dagar och kan titta på rapport hos mig om hon vill. Se där. Det blev en lite positiv slutkläm i alla fall 🙂

Jag vill upplysa om att taket på bilden inte är det jag fixade tv-bilden på. Det taket ligger en nivå högre upp och är mycket läskigare att gå på.