Har fåglar dialekter?

Det funderade jag på under morgonpromenaden. Jag har hört sägas att talgoxen låter ”titify titify” men under alla mina jämtländska år har jag inte hört det lätet. Jag förknippar den mer med ett tvåtonigt läte. Den kan låta på många olika sätt och jag har hört den drilla oväntat vackert vid något tillfälle. Jag vet att det var en talgoxe eftersom jag såg den när den sjöng. Men hade jag inte sett den hade jag inte kunnat gissa att det var en talgoxe.

De senaste dagarna har jag hört hur bl a talgoxar har börjat sitt vårsjungande. Tvåtoniga läten från olika håll och så plötsligt i morse, alldeles nära mig, hörde jag titify titify. Äntligen fick jag höra det som jag nästan inte trodde på. Kan det bero på variation i var dessa fåglar bor eller är det som för människan, att språket utvecklas och att talgoxarnas språk har utvecklats till ett enklare läte. Kanske denna enstaka lilla pippi var väldigt gammal och försökte hålla fast vid sitt barndoms språk. För ett ögonblick fick jag en väldigt varm känsla för denna fågel som kanske är så lik mig. Två varelser som båda har svårt att hänga med i och acceptera att gamla språkregler inte gäller längre.

http://www.fågelsång.se/talgoxe

Några andra fåglar jag kände igen var talltita, blåmes (ganska säker), domherre och korp. Korpen är enkel att känna igen eftersom den presenterar sig. Den flyger omkring och skriker korp korp korp med hes röst. Domherren är också en filur som är lätt att identifiera med sitt sorgsna entoniga läte. Talltitan var jag tvungen att kolla upp när jag kom hem eftersom jag vet att den är så lik entitan och i Jämtland finns inga entitor. Men jag konstaterade ganska snabbt att de är enkla att skilja åt. Sedan sträckte sig inte mina fågelkunskaper längre. Det hördes en del för mig okända kvitterljud och förmodligen är det inte bara entitan som aldrig kommer upp till Jämtland.

Den enda fågel jag känner till som flyttar till Jämtland på sommaren men som inte förekommer här i Östergötland, är storspoven. Den fågel som betyder allra mest för mig. Det är så många känslor och minnen förknippade med storspoven men det tror jag att jag har berättat om tidigare så jag ska inte upprepa mig.

Nu kanske någon tror att jag är en riktig hejare på fåglar men mina kunskaper sträcker sig till de fåglar vi hade runt omkring oss där vi bodde i Jämtland. Egentligen var det min man som var den fågelintresserade och i många år försökte han få mig att också bli intresserad. Jag gav inte efter utan tyckte att det räckte med att jag blev glad av att höra dem om våren. Varför skulle jag behöva veta deras namn också?

Men det ändrade sig när vi som var deltagare i samma smärtgrupp tröttnade på att prata sjukdomar. Vi ville fortsätta att träffas men sökte nya ämnen att prata om. Vi lärde oss bl a ekonomisk bilkörning, studerade jämtska och anlitade en ornitolog som i två terminer försökte lära oss en del om småfåglar. Han var väldigt inspirerande och jag upptäckte att det var roligt att känna igen vem som sjöng i skogen och inte bara konstatera att någon sjunger. Tyvärr så märker jag att mina kunskaper försvinner nu när ingen i min närhet har det intresset och jag inte har någon som kan svara på mina frågor när jag är osäker. Kanske är det ett intresse som jag kan återuppta och utveckla den dag jag återigen har tillräckligt med energi. Kvällskurser är bra och nu vet jag minst tre olika ämnen jag vill återuppta. Fåglar, Italienska och bugg 🙂