Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2017

Det är så skönt i solen

Några av er kanske minns hur jobbigt jag hade det förra sommaren när abstinensbesvären från min medicin gav mig falsk feber. Några timmar efter tablettintaget kändes det bra men sedan ville min hjärna ha mer kodein och influensasymptomen med hög feber gjorde mig värmekänslig och väldigt, väldigt trött. Jag vågar knappt säga det, av rädsla för att det ska återgå till hur det var, men jag har mått mycket bättre i flera månader. Feberkänslan kommer i bland men inte lika ofta och inte lika starkt. Vad det beror på vet jag inte. Jag är bara tacksam för att det är så. Kanske vann jag kampen mot min hjärna och nu nöjer den sig med den mängd kodein den får. Trött är jag alltid i alla fall så jag behöver inte den sortens trötthet också.

Det här medför att jag nu, tre dagar i rad, har orkat ligga i solen några timmar och kroppen har mått bra, värken lindras och en lite brunare hudton har blivit resultatet. På min balkong har jag legat i bikini för där ser ingen mig. Det blir bättre insynsskydd i trädgården när allt grönskar men ännu så länge är det balkongen som gäller. Ni förstår att det är min ”gravidmage” som gör mig ovillig att visa upp mig. Jag vill inte att folk ska skaka på sina huvuden och undra hur en så gammal tant har blivit gravid. Fåfänga, javisst – men så är det. Nästa sommar, när jag förhoppningsvis har ett stort och fult ärr i stället (och någon normal valk), gör det mig inget om någon råkar se mig.

I alla fall så har jag njutit väldigt de tre senaste dagarna. Temperaturen har hållit sig strax under 15 grader men i lä, där jag har varit, har det varit riktigt svettigt. Det enda problemet har varit att ligga på mage. Det funkar (kan inte säga att det går bra) i ca tio minuter i taget så jag får ändra läge ganska ofta. När jag vänder på steken är det en brassestol som gäller. Jag klarar liksom inte av att ligga normalt på rygg heller. Helst skulle jag ha en skön solsäng där ryggstödet kan höjas. en sådan skulle få plats på min balkong men tyvärr når inte solen en så stor yta samtidigt.

Jag har en liten känsla av att jag måste passa på att sola så mycket jag orkar den här sommaren. Efter operationen blir det strikta instruktioner om försiktighet med solen. Jag vet inte hur noga jag kommer att vara med det men lite mindre soldyrkare kommer jag nog att vara. Om jag nu måste vänta hela den här sommaren också så ska jag i alla fall njuta av solen så mycket jag kan. Jag hoppas bara att feberkänslan fortsätter att hålla sig något så när på mattan.


Fotoövningarna fortsätter

Djur är det finaste som finns att fotografera. Blommor kommer nästan på samma plats och där  har jag börjat upptäcka en helt okänd värld. En värld fylld av små detaljer som man aldrig ser med bara ögat. Men en levande varelse, som inte går att styra och som bara går iväg om den inte har lust att posera, det kan vara en riktig utmaning. Min hund, Kasper, är undantaget. Med ålderns rätt ligger han oftast kvar i samma ställning och bara tittar besvärat och uttråkat på mig när jag klickar med kameran framför honom. Min systers hund Nalle däremot, tror att han fortfarande är en unghund trots sin mogna ålder (snart 11 år). Jämfört med Kasper så är han ju kanske det men lite värdighet kunde man kanske vänta från en så pass vuxen hund.

I dag ville jag använda mitt teleobjektiv men ändå ta bilder relativt nära. Jag lyckades överraska Nalle och kunde ta en bild på honom innan han med glatt viftande svans kom fram och pussade både mig och kameran. Jag var väldigt snabb och hann inte fundera på några inställningar men tack vare det blev den första bilden ganska bra på sitt eget vis. Hans matte konstaterade att hennes hund är en isbjörn och det är väl inte en helt felaktig liknelse.

Sedan väntade jag tills Nalle somnade med sin snuttefilt. Väldigt ofta ligger han med den i munnen och kramar den lite med tassarna samtidigt. Jag tröttnar aldrig på att se honom så. Sötare vovve får man leta efter. Ja, min Kasper är naturligtvis minst lika söt men han har ingen snuttefilt för han är en vuxen och mogen hund 😉

Som sagt: min Kasper har alldeles för mycket värdighet för att hoppa upp och börja pussas när matte tar fram kameran. Han låter mig hållas och somnar sedan sött in igen.

Jag har hittat gratis fotokurser på nätet och jag har precis lärt mig vad en systemkamera är 🙂 Förhoppningsvis ska jag snart lära mig lite om handhavandet också. Jag såg att nästa delkurs handlar om minneskortet så det kanske dröjer lite innan jag kommer så långt som till själva fotograferandet. Men jag ska inte hoppa över något. Jag ska i alla fall försöka förkovra mig och bli en lite bättre fotograf. Det är kul det här 🙂


Från närbilder till….långbilder?

Direkt när jag hade skrivit rubriken insåg jag att avståndsbilder kanske är ett bättre ord. Bland ”riktiga” fotografer är det säkert självklart vilken terminologi man ska använda och jag kanske snart får lära mig vad man egentligen ska säga.

I alla fall…nu har jag tränat på närbilder och även om jag bara har börjat nosa på tekniken så ville jag prova att föreviga motiv som finns lite längre bort. Det gick inte särskilt bra. Jag har redan förstått att man behöver antingen väldigt stadiga händer eller ett stativ om det ska bli bra. Ändå väljer jag att visa upp min bristande förmåga. Allt behöver inte vara så perfekt jämt och jag tycker att det är lite kul att stå för mina tillkortakommanden. Håll till godo.

Kära dotter, om du ser detta förstår du nog att det är bäst att ni anlitar en riktig fotograf till bröllopet 😉

Den andra bilden blev den minst dåliga men skärpan är hemsk i de båda andra. Men ni ser ändå att det är en vacker kvällshimmel och att det är en ringduva som spatserar omkring på grannens tomt. Det här med att stå i ett fönster och fota är lite skämsigt. Jag vill inte att någon ska tro att jag försöker fota in i andras  hem eller att jag smygfotar folk som går förbi. Men när jag känner mig trygg med att ingen ser mig kan jag rikta kameran så att det tydligt syns att det är djur och natur jag vill åt.

När jag ändå är inne på ämnet tillkortakommanden kan jag berätta att jag misslyckades med att koppla upp mig på nätet med hjälp av en range extender. Vår fiberanslutning har nu börjat fungera och för att få en riktigt bra uppkoppling beställde jag en apparat som förstärker signalen. Routern finns på min systers våningsplan och det kan vara ganska segt här uppe. Jag var så stolt när jag hade lyckats få denna range extender att få kontakt med routern och när alla små ledlampor lyste som de skulle. Just den här modellen skapar ett eget nätverk, samma beteckning som det andra men med EXT som avslutning. Både datorer och mobil hittade det nätet men hur mycket jag än försökte, och jag försökte många gånger, sa mina apparater att ”det går inte att koppla upp mot det nätverket” eller ”autentiseringsproblem”. I dag försökte jag ringa leverantören men efter en lång stund i telefonkö gav jag upp och någon av de närmaste dagarna åker jag iväg till butiken och lämnar igen fanskapet. Så kan det gå när man inte vet vad man ska ha men nu har jag lärt mig att jag ska ha en mojäng som inte skapar ett eget nätverk utan som bara förstärker det befintliga. Om jag ska vara lite positiv så får jag väl försöka vara glad för att jag nu har lärt mig något nytt.

Jag har äntligen blivit av med toan i sovrummet också. Min storasyster (den syster som inte bor här) hade vägarna förbi och med sig hade hon en av sina döttrar och dotterns sambo. Vi träffas inte så ofta, trots att vi bor bara en dryg timme ifrån varandra, så det var jättekul att få fika bort en liten stund tillsammans med dem. När de åkte tog de med sig toan och jag hoppas att den blir till glädje där den nu hamnar.