Min blogg om allt och inget

I dag var skogen full av djur

Det är den naturligtvis alltid men i dag kom de fram och visade upp sig. Ryktet måste ha gått att det var fritt fram för i dag hade den där människan inte kameran hängande över axeln. Jag hann bara komma in i skogen så satt den första bofinken på en gren och sjöng retfullt för mig. Längre fram satt en ekorre på en trädstam och den höll sig också förvånansvärt stilla, bara för att retas naturligtvis. Harar och rådjur blängde föraktfullt på mig och koltrastar och björktrastar tävlade om att skutta närmast oss.  Till sist tog jag fram mobilen och tog en bild på en bofink men jag lägger bara ut den som bevis på att jag faktiskt såg djur i dag. Det går att se vad det är men inte mycket mer. Under resten av promenaden höll sig duvor, nötväckor och diverse andra fåglar i närheten men då hade jag övergått från att vara frustrerad till att bara njuta av att se dem.

DSC_0151

Min syster och jag känner oss duktiga när vi klarar av sådant som vi förr i tiden skulle ha bett våra respektive män att göra. Det behöver inte vara svåra saker och jag tycker faktiskt att vi är ganska händiga och kapabla båda två. Men när det gäller höjder överöser vi varandra med beröm när någon av oss övervinner obehaget. I går kväll hade vindsluckan till utbyggnaden bakom huset blåst ner. Den var bara ditskruvad och virket såg murket ut. Vi fick upp en stege mot väggen och först klättrade min syster upp med luckan och lyckades klämma in den där den ska vara. Men vi konstaterade att den behövde spikas fast för att inte falla ner igen. Jag såg hur rädd min syster var så nästa gång klättrade jag upp. Hammare och spik är inga problem att hantera för någon av oss. Det är bara höjden som ställer till det. Jag är nog inte riktigt lika rädd som min syster och efter en stund var spikarna islagna. Då kände vi oss väldigt duktiga båda två och det talade vi om för varandra samtidigt som vi skrattande undrade om grannarna hade haft kul åt våra klätterstilar, då vi krampaktigt höll oss hårt i stegen medan den andra stod nedanför och höll ett lika hårt tag där. Det här blev bara en provisorisk lösning. Vid tillfälle måste en ny lucka tillverkas och en bättre montering fixas.

Råttan har ätit upp skinkan innanför giftskummet. I morse tyckte jag att det luktade äckligt där nere och gick ner för att kolla. När jag såg att skinkan var borta fick jag en konstig och oväntad reaktion. En stor klump växte i bröstet och ögonen tårades. En välbekant känsla av sorg. Jag kan inte förklara det. Visst tycker jag synd om den stackars råttan, om den nu är död, men det kan inte vara hela sanningen. Jag har tydligen svårt med att hantera död nära mig oavsett om det är en råtta eller någon person. Jag blev ledsen för min mans skull och för att han också var ensam när han dog. Reaktionerna kommer inte så ofta längre men de kommer nog aldrig att helt upphöra. Om råttan är död nu så hoppas jag att det gick fort och smärtfritt. Ännu vågar jag inte gå ner och leta efter den. Tänk om den ligger någonstans och bara är nästan död. Eller så har den överlistat oss igen. Fortsättning följer…

15 svar

  1. Oftast så kan och klarar vi mer än vad vi tror och det känns härligt när man inser det. Just stegar är dock inte min starkaste sidan så jag överlåter det med varm hand på Husse.

    Jag förstår hur du tänker och känner kring råttan och döden men ni kan ju inte ha den kvar så jag hoppas också att det gick snabbt och smärtfritt.

    Kram

    9 maj, 2017 kl. 2:03 e m

    • Jag blir lätt påverkad av höjder men om jag fokuserar brukar det ändå gå ganska bra. Jag har ju t o m varit uppe på taket och klättrat här 🙂 Men då njöt jag inte av utsikten utan tittade bara ner där jag skulle gå.
      Det var en så helt oväntad reaktion men förklaringen är ganska enkel. Jag hoppas också att den verkligen är död nu och att den inte led.
      Kram.

      9 maj, 2017 kl. 2:53 e m

  2. Visst är det typiskt, det är som den där hjortflocken som gäckar mig och min kamera. Ser jag den är kameran hemma…
    Höjder är inget för mig heller, och så där modig är jag definitivt inte. Får ju svindel om jag kliver upp på en köksstol 😉

    9 maj, 2017 kl. 8:56 e m

    • Men visst lyckades du fånga flocken på bild en gång, eller minns jag fel?
      Det är inget vidare att vara höjdrädd men jag har lärt mig att koncentrera mig på uppgiften och försöka glömma obehaget. Det funkar inte helt men lite bättre går det 🙂

      9 maj, 2017 kl. 9:00 e m

      • Nej nu är det nog rådjuren jag fotat du tänker på. Hjortflocken missar jag alltid. Men någon gång… någon gång…
        Vet inte om det skulle fungera för min del, jag kommer liksom aldrig upp tillräckligt högt för att testa 😉

        9 maj, 2017 kl. 9:09 e m

      • Man får leva på hoppet och försöka vara glad för att man ändå får se dem ibland 🙂
        Om du var tvungen skulle du nog klara att ta dig upp på en stege. Jag tror att du har tillräckligt mycket jäklar anamma i dig 🙂

        9 maj, 2017 kl. 9:17 e m

      • Jo du har nog rätt i det. Hängde någons liv på att jag klättrade upp så skulle jag nog det, men det sitter långt inne.

        9 maj, 2017 kl. 9:19 e m

  3. Anki

    Typiskt det här med hur man känner sig lurad varje gång man missar något i skogen … och hur djuren liksom skrattar bakom ryggen på en, men det gäller att aldrig ge upp 🙂
    Så modiga och duktiga ni är du och din syster – det där med höjder är liksom inte min grej heller!
    Förstår dina känslor kring råttan … hoppas liksom du att den fick en snabb död – och att den inte ligger någonstans och börjar lukta – det är inte kul!

    10 maj, 2017 kl. 5:26 f m

    • Jag får hoppas på fler chanser med djur 🙂
      Jag och min syster tycker att vi är duktiga men jag vet inte om det verkligen är så duktigt att klättra upp på en stege 😉 Men det finns många fler än vi som känner likadant och då är det bra gjort att utmana sina rädslor 🙂
      Råttan ja…Det visade sig att den inte var död och snart kommer nästa kapitel i berättelsen om superråttan 😉

      10 maj, 2017 kl. 6:36 f m

      • Anki

        Hoppsan … det kanske finns fler än en superråtta 🙂 Blir spännande att läsa fortsättningen!

        10 maj, 2017 kl. 7:15 f m

      • 😉

        10 maj, 2017 kl. 7:18 f m

  4. Tänk att vi människor oftast kan och har styrkan att göra mer, än vad man själv tror att man kan! Bra jobbat!💪

    Förstår känslan du kände kring råttan, din egen sorg blev så påtaglig ❤️

    Styrkekram ❤️❤️❤️

    10 maj, 2017 kl. 9:12 f m

    • Det har vi fått många bevis för sedan vi köpte hus tillsammans 🙂
      Ja, det är kanske inte så konstigt att jag reagerade men tyvärr var det inte riktigt över så jag kanske måste sörja råttan en gång till 😉
      Tack och kram tillbaka ❤

      10 maj, 2017 kl. 9:38 f m

      • Attans att du inte fick honom denna gång! Tror dock att du hanterar sorgen över råttan bättre nästa gång ❤️

        Kram

        10 maj, 2017 kl. 10:37 f m

      • Det tror jag också 🙂 Nu har den reaktionen kommit och försvunnit så jag tror att jag är klar med den upplevelsen.
        Kram.

        10 maj, 2017 kl. 10:55 f m

Lämna ett svar till Znogge Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s