Min blogg om allt och inget

Året som gick

Jag brukar inte sammanfatta mina år här. Vad jag kan minnas har jag inte gjort det någon gång men jag kan ha fel. Men någon gång ska vara den första så här kommer min tillbakablick på 2016.

Under det här året har mycket handlat om en av mina sjukdomar, pld (polycystic liver disease), och min väntan på samtalet från Sahlgrenska då jag ska bli kallad till en transplantation. Det har varit det genomgående temat även om jag har försökt att begränsa mig lite. Jag har inte velat göra den här bloggen till en sjukblogg, det syftet fyller min andra blogg. När jag ögnar igenom inläggen inser jag hur inaktiv jag har varit. Det finns egentligen inte mycket att berätta men så är mitt liv just nu och det är tur att jag kan hoppas på ändring. Många inlägg handlar bara om insikter och funderingar och det är inte lätt att sammanfatta här. Jag förstår att det här nog bara är roligt för mig så ingen behöver känna något tvång att läsa allt bara för att vara snäll 😉

I Januari blev det kallt…eller i alla fall så kallt så att människorna här nere tyckte att det var väldigt kallt. Termometern visade -13,5 grader 6:e januari och snön gjorde att världen utanför mina fönster blev vacker. Jag beställde pussel med egna fotomotiv och när de var färdigbyggda ramade jag in dem och satte upp dem i trappan upp till min del av huset. Jag fick nytt golv i köket…igen. Det blev inte så lyckat första gången så hantverkarna kom och gjorde om alltihop. På Motala lasarett gjordes den första ultraljudsundersökningen efter transplantationsutredningen (ska göras var tredje månad), det blev provtagning på vc i Mjölby (var fjärde vecka) och jag träffade min kontaktsköterska på universitetssjukhuset i Linköping (skulle bli en gång i månaden men vi kom överens om att ta det per telefon i stället). Av en slump fick jag veta att en konstnär hade ställt ut tavlor som symboliserade alla arbetsplatsolyckor med dödlig utgång under 2014 och där fanns även min mans olyckshändelse med. Efter kontakt med konstnären fick jag en bild på tavlan. I slutet av månaden åkte jag och min svägerska tåg upp till Åre för att utnyttja min andelsvecka där. Underbart, trivsel, hemma är ord som beskriver hur jag kände.

20160127_215306.jpg

I början av Februari var vi kvar i Åre och min son gjorde oss sällskap några dagar. En underbar vecka där höjdpunkten var den dag vi tog bussen in till Östersund och mitt tidigare hem i Optand. Vi hann med fika i stan, besök på kyrkogården och en promenad i mitt paradis (saknar så otroligt mycket). Vi gick ut på ”vår” brygga och njöt av att få vara där igen, om så bara för en kort stund. De nuvarande ägarna sa att vi naturligtvis fick gå över tomten och se oss omkring trots att de inte var där. Olika vänner besökte oss i Åre och det var värt mycket. I slutet av veckan började jag känna att jag hade tecken på medicinberoende och mitt mående blev inte bättre av de influensaliknande abstinensbesvären mellan pillerintagen. Förutom en dag då jag bakade flera sorters kakor höll jag mig lugn resten av februari. Mina inlägg handlade om diverse tankar och minnen men jag orkade inte företa mig särskilt mycket.

DSC_0610

Mars var det dags för de sista vaccinationerna inför transplantationen, stelkramp och hepatit a+b. Jag funderade på vilket ord som är det vackraste och för mig är det ordet ”hemma” som kan innebära så mycket. 10:e mars var det sommar på min balkong. Jag satt i solen en lång stund och kaffet och kakan gjorde mig sällskap. Jag läste och tänkte till lite om min juridikstuderande dotters uppsats. Man lär sig mycket genom det barnen delar med sig av. En dietist ville träffa mig och berätta om hur viktigt det är att äta bra när man ska transplanteras. Grönsaker och fisk är viktiga. I skogen började blåsippor och snödroppar titta fram och jag plockade in forsythiakvistar som påskris. De två äldsta barnen kom och firade påsk hos mig. Jag utbrast i superlativer över en batteridriven pennvässare, en helt fantastisk grej när man ska måla med färgpennor vilket jag började med då.

DSC_0648 2

April var en väldigt händelselös månad då jag var väldigt påverkad av mina besvär och var helt nöjd med att inte göra något. Morgonpromenaderna med hundarna gav jag inte upp. Det krävs mer än svårigheter med att få luften att räcka till i mina ihopträngda lungor. Jag försökte i stället utmana mig själv genom att öka på med några minuter. I övrigt handlade inläggen om minnen, något ganska djupt samtal, hundar, stolthet över en dokumentärserie om flyktingbemötande och medmänsklighet i mina forna hemtrakter och våren.

20160412_131319.jpg

Maj stötte jag på en man i skogen. Han berörde mig genom sitt sätt att njuta av livet. Med en termosmugg i handen ställde han sig under en stor gran, blundade, log och andades djupa andetag. På min vänliga fråga svarade han att han ”bara tog in allt”. Jag har sett honom fler gånger och blir lika glad varje gång. Det blev bikinipremiär i början av månaden och besökande dotter njöt av sommaren i en vilstol under ett äppelträd och med en god bok. Jag bakade rabarberpajer och rabarberkakor. En liten geting irrade sig in i mina trosor en natt och skrämde nästan livet ur mig när jag gick på toan på morgonen (ett mysterium). Beskedet kom om min livslånga ekonomiska trygghet (puh!) från försäkringsbolaget där trafikförsäkringen var tecknad (ersättning för förlorad försörjning). Min syster överraskade mig med årets första liljekonvaljbukett.

DSC_0730 1

Juni kommer alla svåra datum. Det började sista maj, med minnet av hur livet blev kaos, och sedan är det en rad av jobbiga minnen. Lupinerna blommade för fullt (mina favoriter) och vår grusade garageinfart behövde daglig omsorg för att ogräset inte helt skulle ta över. Ca en halvtimme om dagen orkade jag.  En dag ändrade jag min promenadrutt och njöt av min nya stad i sin sommarskrud.  Jag insåg hur påverkade mina båda systrar hade varit av min historia. Stress och oro, både för att jag blev ensam och för min medicinska situation, gav en del fysiska besvär. Tack och lov så släppte det när de förstod att jag inte var så ynklig som de trodde. Vi anlitade ”Rondellen”, ett socialt företag, till att fälla och forsla bort fyra äppelträd och två körsbärsträd. En av mina skapliga dagar tog jag bilen till Örebro, där mina döttrar bor, och min yngsta dotter följde med och körde tillbaka. På midsommarafton grillade jag, min syster, min dotter och min systerson. Värmen och fukten var överväldigande och jag höll mig mycket inomhus medan min syster åkte och badade med hundarna (jag som alltid varit soldyrkare). En igelkott besökte oss lite då och då till hundarnas glädje. Båda vovvarna var snälla och respektfulla mot den. Jag och min dotter tog med hundarna till centrum och smaskade på glass (de små utflykterna betydde mycket eftersom orken oftast inte fanns). Två gånger, med fem dagar emellan, blev min mage upprorisk och jag vågade inte gå långt ifrån toan. Det oroade min kontaktsköterska som kom och lämnade ett kit för avföringstest men som tur var blev det inga fler problem.

DSC_0773 20160605_081053.jpg DSC_0845 DSC_0853 DSC_0047 20160628_090317 20160629_153717.jpg

Juli beställde jag tid hos optiker och fick bekräftat att min syn hade försämrats. Det blev nya glasögon, ett par progressiva och ett par läsglasögon. Eftersom min syster åkte på semester tyckte jag lite synd om min hund som fick nöja sig med mina lite kortare promenader. Jag gjorde mitt bästa för att kompensera och några gånger tog jag ut mig lite för mycket. Tack för strategiskt utplacerade bänkar. Min son fyllde 30 år men jag kände mig inte äldre för det 😉 En systerdotter med sambo och liten dotter kom på besök en liten stund när de var på väg hem till hennes föräldrar (vår storasyster med man). Värmen och fukten, som låg som en våt yllefilt över tillvaron, gav med sig och det gick att andas igen. Samtidigt kom min yngsta dotter till mig ännu en gång. Visserligen var anledningen att träffa en finländsk vän på Närcon i Linköping men jag fick en släng av hennes tid också.

DSC_0895

Min dotter stannade kvar några dagar in i Augusti och då passade jag på att föreslå att vi tillsammans skulle hälsa på min svärmor (hennes farmor). Hon bor lite för långt bort för att jag ska klara av att köra dit själv så det var längesedan jag träffade henne. Vi åkte på morgonen och kom hem tidig kväll. En väldigt rolig, om än något ansträngande, dag. Någon dag senare kom min son och stannade några dagar. Jag fick uppleva den värsta smärtperioden någonsin och ökade på dosen smärtstillande. Efter läkarkontakt fick jag morfintabletter men efter att ha tagit två sådana konstaterade jag att jag står hellre ut mellan citodon-doserna än att må så dåligt som jag gjorde av dem. Mitt i detta kom min svägerska och tyvärr sov jag bort en stor del av hennes besök. Tur att hundarna och min syster underhöll henne lite. I slutet av månaden kom min äldsta dotter och då mådde jag lite bättre. En månad med många besök och lite ork men massor av glädje.

DSC_0933 20160810_032533.jpg

När September kom gav den intensiva smärtan med sig och allt återgick till normalnivåerna. Plötsligt tyckte jag att jag mådde väldigt bra i det läget. Allt är relativt. Jag kunde minska lite på pillerdoseringen. Min yngsta dotter kom även den här månaden och den här gången lärde jag mig mycket nytt genom att tillsammans med henne se olika nätföreläsningar i olika ämnen. Spännande! Hantverkare kom och bytte vår ytterdörr. En ny läkare blev ansvarig för mig på hemmaplan och jag blev inte imponerad av hennes kunskaper om min sjukdom. I ett test fick jag veta att mina tre starkaste styrkor är ärlighet, kärlek och uthållighet. Jag stöttade min syster i hennes pyntande av en uttagsautomat på stan. Syftet är inte min historia men kul hade vi. Pyntet togs bort efter fotografering. Jag flyttade min ”sjukblogg”, ett inlägg i taget, till wordpress för att slippa alla länkar till porrsidor i statistikdelen. Vi anlitade ännu en gång hantverkare och denna gång byttes taket ut. I samband med det blev tv-mottagningen ibland obefintlig och då kontaktade vi även tv-leverantör och blev med parabol. Jag blev barnsligt förtjust när jag hittade fina kastanjer på marken. Inget jag är van vid från Jämtland.

20160919_155937.jpg dsc_1010 20160930_211005.jpg dsc_1018

Oktober kom med höstfärger, lite kyla och fallande löv. Vackert och efterlängtat efter all värme i september. Min egen skugga skrämde mig så jag hoppade till. Frustration över att min växande lever ger mig en ”gravidmage” som inte får plats i mina kläder längre. Min äldsta dotter mådde så mycket bättre efter att ha börjat med en ny medicin och jag skrev om det som ett mirakel. I några sekunder trodde jag att jag hade vunnit en miljonvinst. Jag insåg att jag faktiskt är lycklig igen. Efter två och ett halvt år var det lite svårt att ta till mig det men ja, jag är faktiskt lycklig men på ett helt annat sätt och utan att för den skull ha slutat sakna. Jag la ut en annons på blocket om att sälja min andelsvecka i Åre. Några har varit intresserade men inte tillräckligt för att köpa den.

dsc_1027

dsc_1033I början av november kom min yngsta dotter igen. Först nu inser jag hur ofta hon har varit hos mig 🙂 Vi firade hennes födelsedag som hade varit några dagar tidigare och hon följde med mig till Colorama för att titta på badrumsväggar och golv. Jag hade äntligen bestämt mig för att totalrenovering är det som gäller. Offerter begärdes in och snart är det dags. Det snöade och det vita låg faktiskt kvar i ca en vecka. Helt underbart! Jag funderade över det faktum att många på transplantationslistan är rädda och oroliga medan jag är helt lugn och mest bara ser fram emot det. Kasper, min fina vovve, fyllde 14 år och det är svårt att tro när man ser hur pigg han är. När första advent närmade sig började jag stryka och sätta upp röda gardiner överallt. Alla tomtar plockades fram men placerades inte ut före första advent och likadant var det med alla elljusstakar och stjärnor. För första gången sedan jag fick barn bakade jag lussebullar helt på egen hand. Lite tråkigt men det gick det med.

dsc_1050 dsc_1082

Första December tog jag mig till vc för influensavaccinering. Av någon anledning lyckades jag hamna i gruppen som slapp betala och det gör ju inget. Jag frågade faktiskt och slapp i alla fall. Snön kom igen och försvann efter några dagar. Ettårsdagen på listan passerade och ungefär samtidigt fick jag veta att den man jag följt i en blogg och som väntat åtta månader längre, nu fick sin nya lever. Ett litet hopp tändes hos mig. Vi bestämde oss för att flytta julfirandet till den 21:a dec för att jag och alla tre barn skulle kunna fira tillsammans. Jag köpte stora koftor som min mage får plats i och beställde två par mammabyxor. Det var väldigt bra köp även om mammabyxor känns lite fel. Ännu en ny läkare och nu är det den läkare som ska ansvara för mig resten av tiden före och efter transplantationen. Överraskande och positiv upplevelse att han faktiskt kunde något om min sjukdom. Men han är överläkare och professor på mag/tarm så han borde ju göra det. Det känns väldigt bra. Jag tog mig till Örebro och min yngsta dotter körde tillbaka. De andra två ungarna kom några dagar senare och vi firade en supermysig jul tillsammans. Nu är året nästan slut och december avslutas med en väldigt lugn nyårsafton utan krav på någonting.

dsc_0129

Annonser

15 svar

  1. Vilken bra idé och spännande att läsa för mig som är ny i ”bloggbekantskapen”. Jag hoppas din väntan på en ny lever blir kort (även om den redan varit lång) och att allt går din väg. Kul med din dotter som utbildar sig till jurist, hon kommer att ha många jobb att välja på 🙂 Hoppas hon kommer att hitta något hon trivs bättre med än vad jag gör (jag är också jurist i ”botten” men på ”fel” sida som det känns nu – det är en lång historia med mycket etiska och moraliska funderingar som ligger bakom mitt ”jobbgnäll”). Hoppas innerligt att du får ett riktigt härligt år 2017.

    29 december, 2016 kl. 9:15 e m

    • Haha, jag var tveksam till om någon skulle orka läsa igenom hela inlägget 🙂 Tack för det och för dina synpunkter.
      Min dotter läser sista terminen nu men p g a en sjukskrivning måste hon läsa lite till och är klar i mars. Hon fortsätter sedan plugga lite till resten av terminen bara för att hon vill. Självklart finns en del oro för att sluta plugga och hitta ett jobb men det löser sig förhoppningsvis.
      Mitt 2017 ska bli ett bra år. Kanske hinner jag inte både bli transplanterad och återhämtad men troligtvis är jag i alla fall på god väg och livet blir mycket roligare 🙂
      Jag blir lite nyfiken på vad som är ”fel sida” inom juridiken men jag kanske får veta det i din blogg så småningom 🙂

      29 december, 2016 kl. 9:24 e m

      • Jag har en ledande position (oj det lät märkvärdigt – ha ha) i en kommun. Men saknar det jag faktiskt pluggade för – att stötta och hjälpa den ”lilla” människan som kanske inte får det den är berättigad till (olika former av hjälp och bistånd från samhället till exempel). Känner nu att det är dags att använda mina kunskaper på ett annat sätt än vad jag hittills gjort (även om just ”min” kommun har en väldigt bra inställning till den enskilde individen jämfört med många andra – lite har jag påverkat trots allt 🙂 ). Hjärtat ligger liksom mer åt det humana hållet än att bidra till de stora drakarnas makt – kanske det kommer med åldern???

        29 december, 2016 kl. 9:30 e m

      • Låter inte alls märkvärdigt utan som något du med all säkerhet har förtjänat genom mycket slit (glöm Jante-lagen 🙂 ).
        Kanske har du ändå påverkat mer än du tror på individnivå i den position du har. Det kan nog behövas personer med ditt perspektiv en bit upp i hierarkin för att vi ”här nere” inte ska bli bortglömda. Men jag förstår att du vill göra mer och kanske hitta en bättre utgångspunkt för det. Det blir spännande att följa 🙂 Stort lycka till!

        29 december, 2016 kl. 9:38 e m

      • Tack snälla du 🙂

        29 december, 2016 kl. 9:44 e m

      • Jag har upptäckt att inom bloggvärlden får man väldigt mycket stöd och uppmuntran 🙂 Jag gillar idén om ett nätverk av visserligen anonyma men ändå medkännande bloggvänner 🙂

        29 december, 2016 kl. 9:48 e m

      • Det ser ut som om du har rätt – du är ju själv ett levande exempel på det 🙂 Och ja, tanken är onekligen tilltalande!

        29 december, 2016 kl. 9:49 e m

      • Haha, tack till dig också 🙂

        29 december, 2016 kl. 9:50 e m

  2. En väldigt positiv och bra sammanfattning av året även om allt inte varit enkelt. Jag vet inte om jag orkar göra en denna gång… Visst ska man fokusera på det positiva men när en del ä oklart så än det bättre att avstå.

    Kram

    29 december, 2016 kl. 10:02 e m

    • Vad bra att du uppfattar den som positiv. Det tänkte jag inte ens på men du vet väl vid det här laget att jag ju är ganska positiv i min livssyn 🙂
      Jag kommer inte att göra sådana tillbakablickar varje år. Det var bara en impuls nu och mest för min egen skull. Jag är imponerad av att du orkade ta dig igenom allt 😀 Du har rätt i att vissa saker är bäst att hålla för sig själv tills man är redo att dela dem.
      Kram.

      29 december, 2016 kl. 10:14 e m

  3. ”På midsommarafton grillade vi två systrar tillsammans med vardera ett barn.” Förlåt, nu är jag här och gnäller igen, men visste inte att du gått och blivit kannibal??? 😀 Vilka systrar var det ni grillade? Och vems barn?

    30 december, 2016 kl. 9:39 f m

    • Jag såg syftningsfelet precis efter att jag publicerade inlägget och jag redigerade genast. Konstigt om du har den felaktiga versionen.

      30 december, 2016 kl. 10:22 f m

      • Ah, ursäkta, jag läste ju ur mailet som skickas ut precis efter publicering.

        30 december, 2016 kl. 10:23 f m

      • Kan du se bilderna då?

        30 december, 2016 kl. 10:26 f m

      • Ja, jag kan se hela inlägget på det sättet.

        30 december, 2016 kl. 10:37 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s