Min blogg om allt och inget

Det ploppade upp ett minne

Min syster är riktigt ordentligt förkyld med rinnsnuva, hosta och feber. Hon snyter sig så mycket och ofta så att det nästan blir sårigt runt näsan. När jag såg hur illa det är kom jag att tänka på när hon och jag var barn och hade influensa. Mina minnesbilder kan vara något grumliga p g a den höga feber jag hade men jag ska berätta hur jag minns det.

Vår mamma var sjuksköterska och arbetade på sjukhuset i Halmstad. Jag uppfattade det som att jag och min syster fick följa med till sjukhuset för att mamma skulle kunna jobba och att det var bekvämt att ha oss två där i varsin säng. Vi mådde verkligen dåligt båda två. Jag var i 8-9 årsåldern och min syster nästan 6 år yngre. Hon var alltså ganska liten och jag kände ett stort ansvar för henne. I mitt minne kom inte vår mamma och tittade till oss någon gång men jag var säker på att vi skulle åka hem med henne när hon slutade för dagen. Men så blev det inte. En annan sjuksköterska, eller undersköterska, berättade att vi skulle vara kvar över natten och hela nästa dag och hon kunde inte förklara varför. Det var det enda besked jag fick och jag kände mig både ynklig och ensam med ett stort ansvar och dessutom hög feber.

Inte nog med att jag själv var väldigt sjuk. Min lika sjuka syster var i feberdvala nästan hela tiden och hade ingen kontroll över varken snor eller dregel. Jag skämdes något otroligt. Kunde inte ungen låta bli att kladda ner sjukhusets kudde? Det var stört omöjligt att koppla av och ligga stilla i sängen. Med jämna mellanrum tvingade jag mig upp, yr och trött, och hämtade toapapper som jag la som skydd mellan kudden och min systers rinnande näsa och mun. Pappret blev snabbt både nerdreglat och nersnorat och då var jag där igen och la nytt papper på kudden medan jag förbannade min jobbiga lillasyster som inte kunde uppföra sig. Jag tyckte lite synd om henne också men jag var så trött och så less på att vara den som måste ta hand om henne så jag tyckte nog mest att hon var väldigt jobbig. Det var en mardrömsnatt och jag fattar inte hur jag lyckades uppbåda den kraft som krävdes för att se till att min systers kudde inte blev förstörd.

Jag kommer inte ihåg att någon kom in till oss under hela natten och jag var väldigt besviken över att vår mamma inte ens kom och sa hejdå till oss och förklarade varför hon lämnade oss där. Kan ni se den stackars ledsna, sjuka, övergivna och ansvarstyngda flickan framför er. Det kan jag och jag kan inte låta bli att skratta åt henne nu. Det är klart att mamma tittade till oss och självklart var vi inte helt utan uppsikt under natten men allt det skedde väl när jag sov av utmattning emellanåt och då ville de inte väcka mig. Jag undrar vad de tänkte när de såg allt kladdigt toapapper på min systers kudde. Jag minns inte om jag sa något om det men förmodligen vågade jag inte det. Jag var nog bara lättad när det äntligen var över.

Vår vistelse avslutades i skam över att behöva ta oss igenom sjukhuset i pyjamas och ut till bilen. Vi hade inga andra kläder med oss och jag minns min förödmjukelse över att ta mig genom korridorer och väntrum i min ljusblå frottépyjamas. Min feber hade nog gått ner lite eftersom jag orkade bry mig om sånt.

Jag har inget minne av att ha pratat med mamma om detta efteråt och jag tror inte att hon någonsin förstod hur hemsk den upplevelsen var för mig. Hur skulle hon kunna förstå det när jag inte sa något. Jag var bara glad över att slippa därifrån och kanske är det så för barn, att när det är över är det avslutat och behöver inte pratas om.

När jag berättade om detta barndomsminne för min syster skrattade vi gott åt det tillsammans. Hon hade ingen aning om att vi hade varit inlagda tillsammans och hade aldrig hört talas om mitt självpåtagna uppdrag att hålla hennes sjukhuskudde ren från snor och dregel. Jag frågade om hon ville att jag skulle komma och lägga papper på hennes kudde under natten men hon bad mig snällt att låta bli det. Det gör jag gärna. Sin egen kudde får hon gärna kladda ner, bara hon har vett att uppföra sig om hon hamnar på sjukhus igen 😉

4 svar

  1. En sådan händelse kan sätta djupa spår och finnas kvar i många år så därför är det positivt att kunna skratta åt det nu som vuxna. Förr tog man inte så väl hand om barn på sjukhus. När jag opererade bort mandlarna var det bara besökstid varannan dag så en bekant som var översköterska, som det hette då, kom upp och hälsade på mig för att jag inte skulle vara ensam. Tack och lov får föräldrar vara med på ett helt annat vis i dag. Hoppas syster din hämtar sig snabbt!

    Kram

    21 november, 2016 kl. 8:41 e m

    • Jag kanske inte minns så fel i alla fall men jag har väldigt svårt att tro att vår snälla mamma inte tittade in till oss innan hon åkte hem på kvällen. Det är lite konstigt att jag aldrig har tänkt på att fråga henne om detta, och nu är det för sent…
      Det var ju tur att du kände någon på sjukhuset så att du slapp vara helt ensam.
      Jag har ett annat svagt minne av att vår storasyster av någon anledning låg på sjukhus och kom hem med massor av pysselsaker. Jag var avundsjuk för att en snäll tant hade lekt och pysslat med henne och att jag inte fick vara med. Så lite extra omsorg fick en del barn på vissa sjukhus.
      Min syster mår lite bättre och förhoppningsvis klarar hon av sin föreläsning i morgon.
      Kram.

      21 november, 2016 kl. 9:03 e m

  2. Ina

    Haha det var roligt beskrivet men med en lite hemsk omvridning ändå. Du borde kanske skriva något längre, du som är så duktig på att berätta beskrivande. Kram

    25 november, 2016 kl. 7:27 e m

    • Åh, så snällt sagt. Tack 🙂 Jag tror inte att det funkar att skriva så mycket längre berättelser om någon ska orka läsa det och jag gillar att blogga. Det är kravlöst och man har ingen press att det måste bli bra. Det finns så många som skriver om sina egna liv i bokform och jag har ingen lust att göra dem sällskap. Men jag blir glad för det du säger 😀
      Kram ❤

      25 november, 2016 kl. 7:52 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s