Min blogg om allt och inget

Mirakel finns

Vi, i min familj, vet det nu. Vi har fått uppleva det och jag kan inte sluta förundras. När man har kommit till en punkt då hoppet håller på att ta slut och det plötsligt vänder, då är det ett mirakel. Inte något religiöst eller på annat sätt andligt mirakel. Det här är tack vare en medicin som ingen av oss trodde så mycket på. Men det tog bara några dagar innan förändringen började och nu har vi hopp, massor av hopp och det känns helt fantastiskt.

Det här gäller inte mig och mina problem. De är en bagatell i jämförelse med vad min äldsta dotter har fått genomlida. Det känns viktigt för mig att ni vet att min dotter har läst och godkänt det här inlägget. Jag skulle aldrig lämna ut henne och hennes historia utan hennes medgivande. Mitt syfte är att tala om hur en olidlig livssituation kan förändras till något som t o m kan kallas lycka. Ha det i tankarna när ni läser texten för den kanske är lite tung bitvis. Tänk på att det slutar i lycka så känns det lättare.

Jag vet inte exakt när det började men min dotter började själv misstänka att hon var bulimiker när hon hade flyttat till Uppsala för universitetsstudier. Innan dess hade hon blivit serverad måltider på regelbundna tider och det hade fungerat ganska bra. Men tankarna på att vilja bli smalare hade funnits ett tag och när hon nu själv ansvarade för sina måltider eskalerade sjukdomen. Om man inte har upplevt bulimi på nära håll så kan man inte veta vilken fruktansvärd sjukdom det är. Som vid anorexia går allt ut på att man vill bli smalare. Hjärnan sänder ut felaktiga signaler som gör att man inte ser sin egen spegelbild på ett korrekt sätt. För att bli av med den inbillade övervikten svälter man sig själv och så länge man kan låta bli att äta så mår man ganska bra. Kontrollen gör att man känner sig duktig. Efter ett tag, kanske en vecka med nästan ingen föda, brister självkontrollen och instinkten att äta tar över. Men då är det inte ett normalt ätande utan ett hetsätande som inte går att föreställa sig.

Min dotter kunde lätt stoppa i sig en hel limpa med nutella som pålägg och det var inte för att njuta hon åt. Hon åt för att det blev ett tvång och tills hon fick väldigt ont. Efter hetsätningen gick hon in på toa för att kräkas. Hon utvecklade olika metoder för att kräkas så mycket och effektivt som möjligt. Tack och lov använde hon inte laxermedel som många andra bulimiker gör.

När en bulimiker tappar kontrollen och hetsäter kommer känslan av misslyckande och av att inte vara värd någonting. Jag reagerade speciellt på att min dotter sa att hon inte ens var värd sin diagnos. Detta leder till depression, ångest, självhat och självskadebeteende. Inte bara rakblad som trycks in i armar och lår utan även ett destruktivt beteende överlag. Att inte bry sig om ifall man lever gör att man utsätter sig för risker och situationer som man normalt aktar sig för. När någon har hamnat i det läget, att man känner sig värdelös på alla plan, finns det inget som hjälper. Hur mycket vi än försökte peka på allt som var fint och bra så trodde hon inte på oss. Förnuftsmässigt gjorde hon det men hennes hjärna gick inte med på det.

Min dotter kom ganska snabbt in i vårdkarusellen och de försökte hjälpa henne. I början gjorde hon sitt bästa men när den första KBT-behandlingen avbröts för ett sommaruppehåll föll hon tillbaka och sedan orkade hon aldrig bry sig tillräckligt för att göra ett seriöst försök igen. Jag kände tidigt att jag ville veta hur vi bäst kunde hjälpa vår dotter så jag ringde och pratade med en psykolog där hon var inskriven. De råd jag fick gjorde mig väldigt lättad. Vi i familjen skulle inte tjata eller försöka kontrollera henne. Vår roll var att finnas till för henne när hon behövde oss. En trygghet och en fristad där ingen dömde henne eller kom med pekpinnar. När jag berättade det för henne kände hon samma lättnad som jag. Hon sa att hon absolut inte ville ljuga för oss och det skulle hon göra om vi försökte kontrollera henne eller fråga ut henne om hennes liv. Tack och lov har vi alltid haft en väldigt nära relation så hon berättade självmant om allt som hände (i alla fall nästan allt) och hon vet hur tacksam jag är för att jag har fått vara delaktig. Det är bättre att veta än att gissa men vid många tillfällen har det varit oändligt svårt att bo så långt ifrån henne och höra henne gråta av vanmakt och hopplöshet när vi pratade i telefon.

Under de år hon var bulimiker har jag aldrig ställt krav eller skällt på henne och tack vare det har jag haft hennes förtroende och jag blev den hon vänder sig till när hon mår dåligt. Jag har bara gjort ett undantag och det har hon inga invändningar emot. Jag har låtit henne få veta hur illa hon skulle göra oss om hon skulle ta sitt liv. Inte för att jag tror att det skulle ha hjälpt om hon verkligen hamnade där men hon har i alla fall alltid haft det i tankarna varje gång hon har önskat att hon skulle få dö.

Nu vet hon dessutom hur det känns att förlora någon man älskar. När hennes pappa dog var hon inne i en riktigt jobbig period av sin bulimi. Men då hände något. Kanske ska vi kalla det för det första miraklet men förklaringen finns nog någonstans inne bland hjärnans alla mysterier. När hon fick känna på vad verklig sorg är så bara försvann hennes bulimi. Hon var själv förundrad över hur det kunde bli så. Från att ha hetsätit och kräkts flera gånger dagligen till att helt sluta med det beteendet tog det bara några dagar. Vi har aldrig fått någon förklaring men det har inte varit viktigt. Om vårt livs mest tragiska ögonblick kunde avsluta hennes sjukdom så kan vi inte vara annat än tacksamma för det. Alla förstår nog hur delade känslorna är men min man och mina barns pappa var borta och inget kunde ändra på det. Om det medförde att ett annat lidande försvann så var det bara så och ingen skulle ha varit gladare för det än min man.

Nu var det inte över för min dotters del i och med att hon blev av med sin diagnos bulimi. Efter många turer inom vården fick hon en annan diagnos. Bipolär sjukdom. Det finns olika typer av den sjukdomen och min dotter har en variant där depressionerna är vanligast och de hypomaniska episoderna är sällsynta. Hon blir aldrig manisk, som är ett mer extremt tillstånd än att vara hypomanisk. Att det tog så lång tid att få den diagnosen beror delvis på att de inom vården är försiktiga med att sätta den stämpeln på någon och delvis på att de var tveksamma eftersom ingen annan i släkten har samma diagnos.

Att uppleva hur ens barn mår så dåligt att all livsvilja är borta, att hon stannar kvar bara för att hon inte vill att vi ska lida lika mycket som när hennes pappa dog, att hon inte har något hopp och att hon inte orkar tänka på framtiden för där finns inget för henne, är en upplevelse som jag inte önskar någon förälder. Och då är det ändå ingenting mot att vara den som känner så och måste genomlida ett liv som bara upplevs som hopplöst. Ingenting lockar. Vänner hör av sig men orken finns inte för att ens svara med ett sms. Några gånger överdoseras med mediciner för att bara få sova bort några dygn och slippa ifrån allt. Inga självmordsförsök men det kunde ha gått illa och henne spelade det ingen roll. Vid sista överdoseringen insåg hon själv att hon hade tagit alldeles för många tabletter och ringde genast 112. Efter ett dygn på akutvårdsavdelning följdes hon till akutpsyk och därifrån ringde hon mig. Trots våra dagliga samtal hände detta utan att jag visste något. Återigen var det för vår skull det inte gick längre. Den här perioden var hon inne i sin längsta och värsta depression någonsin.  Det var så illa så att mina tankar ibland hamnade i funderingar om vad för rätt vi hade att kräva att någon, som mår så dåligt och där nästan allt hopp är borta, måste leva. Bara för vår skull. Är det inte väldigt själviskt att begära något sådant? Nu har jag fått svaret och man ska aldrig ge upp.

För plötsligt kom miraklet och jag är glad för att hon kände det ansvaret gentemot oss. En medicin som tidigare provats utan någon effekt. Då togs den tillsammans med mediciner som inte används nu och för en annan diagnos. Nu har några läkare kommit på att den medicinen ska provas igen och denna gång tillsammans med litium som hon redan har tagit ett tag. Först kom biverkningarna. Skakningar, försämrad matlust och yrsel. Men min dotter var ändå gladare än på länge eftersom hon märkte en liten effekt. För varje dag märkte hon mer och mer skillnad och förmodligen hamnade hon ganska snart i ett hypomaniskt tillstånd. När hon är i ett sådant skov mår hon otroligt bra. Men det är inte bra för varken hjärna eller kropp. Det kan leda till utbrändhet för allt är så speedat, hjärnan tänker flera tankar samtidigt, energin flödar och det är helt omöjligt att sova utan sömnmedel. Tack och lov hamnade hon i ett mer normalt tillstånd efter några dagar, förmodligen tack vare litiumet som kapar toppar och dalar. Annars hade hon inte fått fortsätta med den här medicinen. Nu har hon mått bra i flera månader. Hon är glad och har anmält sig till nya studier till vårterminen. En helt ny inriktning men det ser jag som ett bra tecken. Hon mår så bra så att hon inser att hennes dröm, att bli psykolog, inte är hennes dröm längre. Så, efter att ha läst ett år på språkvetarprogrammet i Uppsala och totalt två år på psykologprogrammet i Örebro har hon nu sökt till systemvetenskapliga programmet och hon tillbringar en stor del av dagarna med att lära sig programmering med hjälp av nerladdade program och appar.

Min dotters egna ord om sin förändrade sinnesstämning var bl a att det kändes som om hon hade varit kidnappad väldigt länge, att kidnapparna hade försökt få henne att döda sig själv men att hon nu var fri. När hon gick ut kände hon dofter, hörde fågelkvitter och såg allt i ett helt nytt ljus. Hon konstaterade att världen är vacker och fantastisk och att hon är otroligt glad för att hon kan uppleva det. Jag blev så glad så jag grät inombords. Att min dotter får må så bra och känna sådan lycka är något jag nästan hade gett upp hoppet om. Det ÄR ett mirakel och jag känner att jag vill skrika ut min lycka så att alla hör.

Allt är inte frid och fröjd. Min dotter har fortfarande kvar sin sjukdom. Men den är under kontroll och även om ingen kan ge några garantier så har läkare sagt att det är troligt att effekten kommer att vara bestående. Jag känner att jag inte hänger med riktigt. Vi har levt med depressioner och destruktivt beteende så länge och nu är det plötsligt över. Det är fantastiskt, mirakulöst och underbart. Nu kan vi tro på ett bra liv igen. Kanske innebär det att de dagliga telefonsamtalen med min dotter upphör, och jag kommer i så fall att sakna dem, men om det är ett tecken på att hon mår så bra att hon inte behöver mig lika mycket längre så släpper jag gärna taget. Det enda jag är ledsen för nu är att vi inte kan berätta det här för hennes pappa.

Jag vill också berätta att under alla dessa svåra år har min dotter aldrig varit utåtagerande eller elak. All frustration och alla negativa känslor har hon vänt mot sig själv. En vanlig kommentar från utomstående är: varför hämtar ni inte hem henne? Svaret är att hon inte har velat det. Vi har föreslagit det otaliga gånger men man kan inte tvinga en myndig kvinna som säger att hon skulle må ännu sämre då. Återigen – familjen ska vara ett stöd och en trygghet, inte ett tvång.

Slutligen några citat från min dotter, skrivna under de första dagarna med nya medicinen:

” Lite lustigt är det, att jag får alla de här biverkningarna, illamående och huvudvärk och yrsel och ändå vill jag nästan ställa mig och vråla ‘JAG KAN SE!’ För det är verkligen som att en mörk slöja lyfts från mig. Allt ser bokstavligen ljusare ut och jag kan känna att livet inte måste vara förjävligt, och när jag går så gör jag det med lättare steg och hela jag känner mig lättare. Fri, jag känner mig fri.”

”Det är samtidigt läskigt att ett piller helt kan omvända en människas tankar, till och med gamla invanda tankespår kan förändras. Ett litet piller. Jag låg just och tänkte lyckliga tankar. Jag tänkte att en massa problem kommer att lösa sig nu. Och jag kommer att kunna plugga igen. Och så tänkte jag på att jag måste krama min läkare nästa gång jag träffar honom, och säga att han räddade mitt liv.”

”Jag kan känna att varenda liten cell i min kropp lever. Som att allt har börjat röra på sig, vibrera nästan. Förmodligen bara inbillning, men ändå. Inte undra på att friska människor tycker att det låter hemskt att ligga i sängen hela dagarna i ett mörkt rum. Friska kroppar är ju inte avstängda och strömlösa.”

”Det är också väldigt underligt att tänka på att medan jag var deprimerad så var de flesta jag mötte inte det. De såg något jag inte såg, även om vi var i samma rum. Jag såg också något de inte såg. Som två olika dimensioner som möts.”

19 svar

  1. Sara

    Fint inlägg! Fast jag vill verkligen inte kalla det mirakel. Det finns ju en förklaring någonstans, det är bara det att vi inte vet vad det är. Mirakel antyder att någon övernaturlig kraft läkte henne.

    9 oktober, 2016 kl. 5:52 e m

    • Hahaha 🙂 Ursäkta att jag skrattar men det är roligt och lite typiskt att du är noga med ordvalet ❤ Jag håller med om att det kanske inte är helt korrekt uttryckt men vår känsla var att det är så fantastiskt så att det känns som ett mirakel 🙂 Så lite slarvigt uttryckt kan man nog säga att det var ett mirakel för oss.
      Puss på dig ❤

      9 oktober, 2016 kl. 6:05 e m

  2. Elin

    Vad underbart att läsa! Kram till er ❤

    9 oktober, 2016 kl. 6:39 e m

    • Tack 🙂
      Det är verkligen underbart och helt fantastiskt 😀
      Kram tillbaka ❤

      9 oktober, 2016 kl. 6:41 e m

  3. Malin

    Åh vad glad jag blir att läsa det här! Jag är säker på att hennes pappa ser det här på sitt sätt vart han än är! Kram.

    9 oktober, 2016 kl. 7:56 e m

    • Jag önskar att jag kunde tro på det och jag försöker se den möjligheten 🙂
      Kram 💗

      9 oktober, 2016 kl. 7:58 e m

  4. Peter

    💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💖💕💖💖💖

    9 oktober, 2016 kl. 8:03 e m

  5. Så starkt av dig och dottern att berätta och vilken glädjande läsning. Att det faktiskt kan gå bra, att man kan må bättre. En nära släkting har en bipolär diagnos så jag vet delvis hur det är och kan vara. Men helt vet bara personen själv.

    Hoppas att allt ska fortsätta planenligt.

    Kram

    9 oktober, 2016 kl. 9:46 e m

    • Det är alltid lättare att berätta när det finns ett glädjande besked. Det mörka och tunga blir inte lika svårt att hantera då. Jag höll det ändå på en ganska neutral nivå utan att gå in alltför mycket på det allra tyngsta.
      Nu börjar vi våga tro på att det ska hålla i sig. Och tänk vilka erfarenheter det här har gett och vilken förståelse vi har fått för personer som mår dåligt. Men just nu tänker vi bara på hur glada vi är och på allt som ligger framför oss 🙂
      Kram.

      9 oktober, 2016 kl. 9:52 e m

  6. Sanna Thörnholm

    Så underbar läsning ❤ Ens barn är ju det allra käraste vi har så förstår att det varit en otroligt jobbig tid – mitt i allt avlider din make! Vilken fantastisk människa du själv måste vara som klarar av denna berg- och dalbana i känslor ❤ Styrkekramar till både mor & dotter

    9 oktober, 2016 kl. 10:46 e m

    • Oj! Tack så mycket för alla snälla ord. Ärligt talat blev jag ganska ställd för jag har nog aldrig tänkt på mig själv som fantastisk. Det har varit väldigt tungt många gånger men det har inte funnits något val. Man klarar det man måste. Det finns flera skäl till att jag har orkat. Min största styrka är min förmåga att hitta ljuspunkter och att tänka klart när det är som värst, jag har haft ett otroligt stöd från olika håll, mina tre barn och jag har pratat väldigt öppet om hur vi mår och om allt som hänt, min ena syster övertalade mig att vi skulle hitta ett gemensamt hus (med varsitt boende) och vi har nu alltid tillgång till någon att prata med. Något som inte framgår av texten är hur mycket jag har fått tillbaka av min äldsta dotter. Hon skulle ha blivit en underbar psykolog om hon hade valt att fortsätta på den vägen. Även de saker jag tänkte att jag skulle skydda henne från lyckades hon få fram ur mig så mitt i sitt eget elände blev hon min samtalspartner. Vi, alla i familjen, har hjälpt varandra så jag skulle nog säga att vi faktiskt är en fantastisk familj 🙂
      Styrkekramarna tar vi till oss och värmer oss med 🙂 ❤

      10 oktober, 2016 kl. 6:04 f m

  7. Linda

    Men åh, vad underbart!!! Ge J en stor stor kram från oss 💗

    10 oktober, 2016 kl. 7:28 f m

    • Det ska jag göra när jag träffar henne nästa gång 🙂 Kanske läser hon själv kommentarerna och blir glad för kramen. Hon har nu full tillgång till min blogg så hon kan göra vad hon vill här 😉 Jag var ju tvungen att ge henne lösenordet för att hon skulle kunna göra de ändringar hon ville och skriva dit citaten på slutet.
      Kram till er alla ❤

      10 oktober, 2016 kl. 8:10 f m

  8. Ulrika Persson

    Hej Ingrid och J !

    Tack för att ni delar med er av ett otroligt viktigt ämne. Jag läser med både tårar i mina ögon och ett leende på mina läppar. Tårarna för allt ni genomlevt/genomlever. Leendet för er förmåga till framtidshopp och framför allt den kärlek som genomsyrar texten.

    Även om sjukdomen tar kontroll igen så vet ni att det vänder igen. Liksom ett mörkt rum med en dörrglipa där ljuset strömmar in. Dörren kommer att öppnas och ljuset återkommer.

    All kärlek till er alla fyra ! Återigen tack för att ni delar med er så ärligt. // Ulli

    10 oktober, 2016 kl. 3:00 e m

    • Tack Ulli 🙂 Jag vet att du förstår och det viktigaste budskapet här är att det kan alltid ordna sig. Man får aldrig sluta hoppas.
      Massor av kramar till er allihop ❤

      10 oktober, 2016 kl. 3:23 e m

  9. Ina

    Okej, nu rinner det tårar här och av flera slag. Både igenkänning, smärta och så glädje över att din dotter får känna lycka och hopp. Så vackert. Kramar till er båda.

    10 oktober, 2016 kl. 8:26 e m

    • Åh, finaste Ina ❤
      Du har hängt med så länge och hjälpt mig genom så mycket sedan innan min man dog. Jag vet att du blir glad för vår skull och jag vet också att du kämpar på för egen del. Kanske kan lite av det här spilla över på dig eller åtminstone ge lite hopp. Det kan vända även om man inte tror på det. Tack för kramar. Jag skickar ett fång till dig också 🙂 ❤

      10 oktober, 2016 kl. 8:40 e m

  10. Ping: Hur gick det sedan? | Ibod11´s blogg 2

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s