Min blogg om allt och inget

Lite generad

En väldigt god vän, som jag har känt i ganska precis 40 år, talade om för mig att hon beundrar mig. Jag blev generad och slog genast ifrån mig för inte är jag särskilt märkvärdig på något sätt alls. Men hon envisades med att tycka att jag är beundransvärd för att jag är så positiv och glad trots allt som jag har gått igenom och fortfarande hanterar. Jag kontrade med att fråga vad jag har för val. Ska jag sitta här och förgifta tillvaron både för mig själv och min omgivning med bitterhet och missunnsamhet eller ska jag göra det bästa av situationen och försöka hitta guldkornen i livet? Min vän höll med om att valet kanske inte är så svårt men tyckte ändå att jag gör det bra som nästan alltid klarar av att vara glad.

Varför är det så svårt att ta emot beröm? Det är kanske speciellt för oss svenskar att vi inte får tycka att vi är särskilt märkvärdiga. Det är genant att bli utsatt för sådana berömmande omdömen och samtidigt kanske det är kombinerat med en känsla av att inte vara värd det. Jag hade kunnat tacka och säga att det var snällt sagt men i stället protesterade jag instinktivt för jag tycker inte att jag är unik på något sätt. Det är ju för min egen skull som jag försöker hålla humöret uppe så egentligen är det bara självbevarelsedrift.

Jag har tänkt tillbaka i tiden och försökt komma ihåg någon person med värk eller andra sjukdomar som har varit riktigt sur och bitter. Jag kan bara komma på en enda och det var för ca 20 år sedan. Jag skulle börja i en sk smärtgrupp och vid första sammankomsten släppte alla spärrar för en kvinna och hon spydde galla och bitterhet över allt och alla i sin omgivning. När hon hade vräkt ur sig massor av skit om sin man och sina barn märkte jag att andra deltagare började haka på och jag tyckte att det blev fruktansvärt obehagligt. Vi hade aldrig träffats förut och även om denna kvinna hade ett behov av att prata av sig så blev det för mycket för mig. Hon behövde hjälp och jag brukar kunna lyssna men vid det tillfället fick jag nog. Jag kontaktade den ansvariga för gruppen och sa att jag klarar inte av att komma fler gånger och hon sa att det hade hon sett på mig och hon förstod. Ett halvår senare kom jag med i en annan smärtgrupp som var helt fantastisk och som hjälpte mig mycket. Vilken skillnad det kan vara. Vi var öppna om våra problem men alla hade samma inställning till hur man bäst klarar av svårigheter och ingen pratade illa om sin familj.

Jag har mött många människor med olika diagnoser, en del väldigt allvarliga och en del bara väldigt besvärliga. Men förutom kvinnan jag berättade om har ingen av alla dessa personer varit bitter. Alla har sina svåra perioder och alla är ledsna och lite nere ibland men däremellan kommer det goda humöret fram igen. Eftersom jag har så mycket erfarenhet av personer som mår dåligt så kan jag med säkerhet säga att jag är absolut inte unik. Om jag är beundransvärd så är världen full av beundransvärda personer. Jag tror att det är något man lär sig efter en period med sjukdom. Efter att man har accepterat sin situation inser man att man måste hitta glädjen för att orka leva. Och när man har bestämt sig för det är det oftast ganska lätt. Små händelser eller upplevelser i vardagen kan göra stor skillnad om man bara ser dem på rätt sätt.

Men det är konstigt att man ska bli så väldigt generad för att någon säger något snällt och uppskattande.

8 svar

  1. Ja, varför är det så? Självklart borde vi sträcka på oss och ta åt oss av berömmet men i stället blir det lätt att man viftar bort det med ett ”äsch”. Kanske handlar det om att vi själv inte ser våra kompetenser eller helt enkelt inte vill ha fokus på vår person. Inget märkvärdigt liksom. Min chef berömmer mig ofta (det lät lite skrytigt) och visst blir jag glad men samtidigt så blir jag också generad. Vi behöver nog bli bättre på att ta till oss beröm och uppskattande ord lite till mans och kvinns 😉

    Efter att ha följt din blogg ett tag så förstår jag att din vän tänker precis så!

    29 augusti, 2016 kl. 9:52 e m

    • Det är väl Jante-lagen som spökar 🙂 Du gör precis som jag och lägger till en liten ursäkt när du berättar om beröm och det är så typiskt för oss som inte riktigt kan ta till oss att vi nog är ganska bra (i alla fall ibland 😉 ) Jag ska försöka tro på positiva omdömen om mig hädanefter och säga tack, utan ursäkter eller undanflykter. Därför säger jag stort tack till dig för det du skriver i slutet 🙂
      Kram ❤

      29 augusti, 2016 kl. 9:58 e m

      • Så lite så och bra att du tog det till dig! I dag berömde en kollega mig och jag svamlade faktiskt inte bort det för en gång egen skull!

        Kram

        30 augusti, 2016 kl. 7:42 e m

      • Bra! 🙂 Vi kanske kan lära oss att bara tacka och ta emot.

        30 augusti, 2016 kl. 9:01 e m

  2. Jo, vi har ju en tendens att vifta bort både beröm och även när folk frågar hur man mår. Oftast säger man jodå, det knallar. Det gör det ju men man kanske inte alltid säger att man egentligen mår dåligt.
    Nu när folk har frågat mej har jag varit ganska ärlig och sagt att jag är med, på plats på jobbet och hemma men just nu är det inte så mycket mer. Det är ganska befriande att inte alltid hålla skenet uppe.
    PS, du är stark, positiv och otroligt peppande trots din livssituation ❤

    1 september, 2016 kl. 8:54 e m

    • Det är oftast lättast att ge det enkla och korta svaret. Det är bara några få i vårt område som vet att jag väntar på en ny lever och det vet de bara för att det har krävts förklaringar.
      Tack för dina snälla ord ❤ Jag tror att alla vi, som har en del i bagaget, kan vara starka och kanske peppa andra just för att vi vet hur det är 🙂
      Märkte du hur duktig jag var på att ta emot ditt beröm 😉

      1 september, 2016 kl. 9:59 e m

  3. ina

    Jag tänker att man har ju alltid hört om ”den arga gubben eller gumman” i området som bor i huset där man barnen inte vill knacka på som påskkärringar osv. Sedan jag själv fått ont har jag ofta tänkt att de säkert har ont och inte orkar låtsas om som något annat helt enkelt. Beröm är svårt att ta in och för mig är det extra känsligt när man får beröm för att man kämpar osv. Det är lättare att ta till sig om det är en person som själv har liknande problem har jag märkt. Jag kan känna att jag nästan blir lite irriterad ibland när någon påpekar att jag är duktig just när det gäller detta. Fast jag brukar ju inte visa det.

    Men jag tycker att du är jätteduktig Ingrid och jag menar det verkligen, heja dig du fina ❤

    4 september, 2016 kl. 3:15 e m

    • Jag vet att det finns ord som triggar igång många känslor hos oss med olika diagnoser. För mig är det sånt som är meningen att peppa, t ex att jag ser frisk, pigg eller välmående ut. Då känner jag mig misstrodd och jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Det är vänliga ord och det vet jag men ändå påverkar de mig negativt. Men ord som berömmer min personlighet blir jag bara glad av, och lite generad. Det skulle vara intressant att höra mer om varför vi reagerar olika där. Kanske har du varit i en situation som förklarar varför du reagerar som du gör. Du kanske i stället inte alls blir nere av att höra att du ser pigg ut. Det kan inte vara lätt för välmenande personer att veta vad som sårar och det är inte lätt för oss att förklara varför vi känner oss nedvärderade av vissa ord. Jag visar inte heller när jag känner så men kanske borde vi på ett vänligt sätt upplysa om hur vi känner. De flesta vill ju verkligen inte såra någon.
      Jag menar också vad jag säger när jag säger att du är otroligt duktig som kämpar på som du gör och lyckas se det fina i tillvaron samtidigt. Heja dig också ❤ Heja oss båda 🙂 Vi är bra!

      4 september, 2016 kl. 4:14 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s