Min blogg om allt och inget

Utmanar mig själv

Jag tycker lite synd om min Kasper som inte får gå lika långa promenader nu när hans moster är ute och semestrar. Det märks inte att han är en väldigt gammal herre för han har inga problem med kondition eller stelhet. Jag försöker intala mig att han inte behöver mer än två rundor på mellan tjugo minuter och en halvtimme varje dag och däremellan trädgårdsvistelse men han håller inte riktigt med om det. Även om hans ålder i hundår motsvara ca 95 människoår nu så tycker han att han fortfarande behöver minst en längre promenad varje dag.

Två gånger har jag nu offrat mig för honom och verkligen utmanat mig själv och min förmåga. Första gången gick vi bara på måfå och det blev alldeles för långt. Men efter att ha börjat känna lite panik och när jag var beredd att bara sätta mig ner på marken där jag befann mig kom vi fram till en bänk. Åh, vad jag älskade den bänken och så jag njöt av att sitta där och känna att min kropp återhämtade sig. Jag var så trött och om jag inte hade vetat att mitt hjärta är kärnfriskt så skulle jag ha varit lite orolig. Kroppen var verkligen tömd på ork.

DSC_0875 1 DSC_0877

Jag satt där på den alldeles underbara bänken och Kasper låg bredvid och efter ca en kvart kände jag mig redo att ta mig hem. Det var inte så långt kvar men mest uppför. I långsamt mak pressade jag mig att ta steg efter steg och samtidigt försöka se ut som vem som helst som var ute på promenad med sin hund. Man vill ju inte visa att man är svag och har problem (dumt men så är det). Min framtidstro fick sig också en liten törn för jag har gått och intalat mig att när levern är utbytt ska jag kunna gå promenader i rask takt i flera timmar. Nu blev jag påmind om att det inte bara är de här problemen som hindrar mig. Jag hade nästan glömt hur ont jag får i höfter, rumpa och ländrygg av att gå långt. Den smärtan har varit lindrigare när jag har ansträngt mig mindre. Men den smärtan kan jag stå ut med. Det gör bara ont och påverkar inte andning och syresättning av blodet som är mitt största problem nu. Jag blev bara förvånad över att jag hade glömt hur det var.

Dagen efter blev det bara de vanliga promenadrundorna. Men mitt dåliga samvete fick mig att göra ett nytt försök även om det inte blev riktigt lika långt den här gången. Bara en kvart längre än vanligt. Med hjälp av mobilens kartfunktion hittade jag en riktigt trevlig runda med fina gångvägar genom både lite skog och villaområden. Jag var väldigt trött även efter denna promenad men det kändes inte som om jag skulle ramla ihop i en hög om jag inte fick sätta mig ner. Det var tur för jag hittade ingen bänk så det var bara att gå på.

 

När vi var nästan hemma mötte vi en liten igelkott på en gräsyta och Kasper blev väldigt nyfiken. Jag höll honom i kort koppel men det hade jag inte behövt. Han stannade en halvmeter ifrån igelkotten och vädrade. Sedan ville han gå därifrån. När jag satte mig ner för att titta lite närmare blev han nervös och började frenetiskt slicka mig i ansiktet. Ett väldigt nervöst och osäkert beteende. Jag undrar om igelkottar sänder ut någon varningslukt eftersom varken Nalle eller Kasper vågar gå riktigt nära.

Nu blir det nog inga fler långa promenader. Jag vet inte om det gör så stor skillnad för honom eftersom jag ändå inte går särskilt fort och hans kondition blir förmodligen inte påverkad. Men jag har i alla fall ansträngt mig för hans skull och jag tror att det kanske även är bra för mig att utmana mig själv lite. Det skadar i alla fall inte.

Annonser

4 svar

  1. Klokt av dem! Vi har fota igelkottar i trädgården och vår hundar är på tok för nyfikna för sitt eget bästa! Senast det begav sig fick Herr Hund flera sår i nosen så numera släpper vi inte ut dem på kvällen när igelkottarna oftast är i farten! Herr Hund nöjer sig med korta rundor men Miss E tar gärna ut stegen!

    Kram

    12 juli, 2016 kl. 5:59 e m

    • Då är det kanske så att våra hundar är lite mer försiktiga och att igelkottar inte gör som skunkar och använder en lukt som avskräckande hjälpmedel. Taggar i nosen verkar inte vara en höjdare så jag är glad för att vi har två fegisar 🙂
      Kram.

      12 juli, 2016 kl. 6:20 e m

  2. Ina

    Min vovva är alldeles för nyfiken. Läser vad Znogge skriver och blir mer beslutsam att hålla henne borta från kottarna. Hon blir nästan manisk när hon känner doften av dom.

    Förstår din känsla av att helt slut sjunka ned på en bänk. Det har hänt alltför många gånger. Jag är dock piggare nu. Hoppas att även du får bli piggare snart. Kramar!!!

    15 juli, 2016 kl. 7:28 e m

    • Jag är glad att Kasper inte är så nyfiken. Kanske är han lite rädd för okända varelser.
      Pigg blir jag när levern är utbytt men då ska jag börja leva lite mer 🙂

      15 juli, 2016 kl. 9:41 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s