Min blogg om allt och inget

Arkiv för juni, 2016

Mina stackars systrar

Jag har inte insett tidigare hur min historia har påverkat mina systrar. De är fantastiska och underbara vänner som har funnits vid min sida hela tiden sedan olyckan. Det jag inte riktigt har förstått förrän nu är hur påverkade de  har varit och hur stort ansvar de har känt. Det är nästan tragikomiskt och jag blir väldigt rörd. Mest känner jag hur skrattet bubblar inom mig samtidigt som jag beklagar att de har känt stress och oro för min skull. Jag har skrattat och ifrågasatt om de har sett mig som totalt inkompetent och någon som de måste ta hand om eller som så trasig och förstörd av sorg och sjukdom att jag inte vet vad jag gör.

Mina systrar har pratat med varandra om hur de har känt för mig och min situation och båda två har känt större oro än jag har anat. Min lillasyster har alldeles nyligen insett att hon inte behöver känna sig stressad över att jag måste vänta på min transplantation. Jag har påpekat att jag själv inte känner någon stress alls över detta. Jag känner en lugn acceptans och är inställd på lång väntan. Under tiden lever jag så bra jag kan och ser framåt. Min storasyster sa till min lillasyster att hennes oro för mig gick över när jag och min lillasyster flyttade till vårt gemensamma hus. Då var jag i hamn tyckte hon.

Denna stress och oro började naturligtvis när min man dog. De var rädda för att jag skulle vara ett vrak och förväntade sig en skakande, gråtande och helt funktionsoduglig syster som de måste ta hand om. När de kom till mig och såg att jag visserligen var både ledsen och påverkad men fullt kapabel att ta itu med allt som måste göras, blev de lättade. Jag trodde att de kände sig lugna och övertygade om att jag var ok även om jag hade det jobbigt. Men tydligen har de inte riktig trott på att jag har varit i stånd att klara mig själv.

Det roligaste exemplet är nog när jag flyttade från Jämtland och kom till min pyttelilla lägenhet i Bestorp. Det var en tillfällig lösning. En tvårummare på bara 42 kvadrat. Jag berättade för er då hur flyttgubbarna förtvivlat skakade på huvudena och sa att ”det här går aldrig”. Trots att jag hade lämnat kvar en del möbler och kört många vändor till tippen så var flyttlasset ganska stort och alla utom jag trodde att det var hopplöst att få plats med allt i lägenheten. Min lillasyster var där och hjälpte till med att organisera och planera hur möblerna måste stå för att utnyttja utrymmet mest effektivt. Ändå var det kartonger och grejer precis överallt och i flera lager när allt var avlastat. Jag och min dotter, som hade hjälpt mig att köra bilen från Östersund, kom inte ens in i sovrummet på flera dagar. Vi bäddade i soffan och därifrån hade vi en smal gång till köksavdelningen, förbi badrum och ut till ytterdörren.

DSC_0194 DSC_0193

Min syster hjälpte mig i två dagar och jag är otroligt tacksam för den muskelkraft hon bistod med och även organisationsförmågan. Hon skrattade och nästan grät samtidigt när hon såg hur jag hade packat i flyttlådorna. Det var kaos tyckte hon. Jag tyckte att jag hade varit effektiv och sett till att alla lådor var helt fulla. Vad gjorde det om porslinet blandades med underkläder och kanske en hundleksak eller några verktyg? Jag packade först tunga, stora saker och fyllde ut tomrummet med vad som helst som passade i storlek. Min syster fick lite panik och sa att så kan man ju absolut inte göra. Det måste vara ordning och reda och det ska skrivas på kartongerna vad de innehåller. Det var nog då det lilla förtroende hon hade för mig och min förmåga försvann. Hon berättade att hon efter det drömde mardrömmar om alla kartonger och min brist på organisation. Detta när hon väl lyckades somna. Mest låg hon vaken och oroade sig för hur jag skulle klara av allt som måste packas upp och placeras ut. Min lillasyster drabbades av värsta storasystersyndromet.

Nästa gång hon kom till mig hade jag fått undan det mesta och med lite finurlighet och fantasi lyckats med att få plats med allt. Hon var öppet förvånad men också väldigt lättad över att upptäcka att jag faktiskt inte var helt tokig eller inkompetent. Då borde oron försvinna och det trodde jag att den gjorde. Ibland kan jag tänka tillbaka på min lilla nödlägenhet med värme. Den var liten och det var väldigt trångt men det var ändå ”hemma” under sju månader.

DSC_0212

DSC_0216

Men oron levde kvar, ganska undangömd i hennes undermedvetna. När min storasysters oro släppte fortsatte min lillasyster att bekymra sig för min hälsa och för att jag måste vänta. Hon har känt den frustration som jag inte känner. Jag kände den innan jag fick besked men sedan dess har jag varit lugn. Nu har min lillasyster äntligen lyckats släppa sin oro. Kanske för att hon märker att jag är så lugn. Jag tror inte att hon har insett själv att hon har varit stressad för min skull innan hon konstaterade att nu mår hon bättre och känner sig mer harmonisk. Först då har vi förstått att oron har hängt kvar så här länge.

Visst är de härliga, mina fina systrar, som lever sig in i hur de tror att jag mår och tar på sig de känslor som jag inte har. Jag har aldrig tvivlat på att jag klarar mig. Min lillasyster är min räddning så tillvida att hon är min sysbo, vän, trygghet och sällskap men hon och vår storasyster behöver inte oroa sig för min mentala hälsa eller min praktiska funktion.


Lite trött på sociala medier

Det är jättelänge sedan jag tittade in på mitt twitterkonto och nu har jag även slutat gå in på instagram. Facebook tittar jag pliktskyldigast in på varje dag men nu för tiden skriver jag nästan aldrig något där.  Vill bara ha lite koll och se vad som händer. Det var roligare förr när det inte var så många sponsrade inlägg eller massor av länkar till allt möjligt. När jag skaffade fb var det för att kunna följa mina barns vardag och även ha kontakt med släkt och vänner runt om i landet. Mina barn har nästan helt övergett fb och nu får man leta länge för att hitta personliga inlägg bland allt annat. Jag bläddrar förbi det mesta och orkar aldrig leta särskilt länge så jag missar säkert mycket.

Jag vill inte klaga på det som läggs ut för jag inser att vi alla har olika idéer om vad som är intressant eller kul. Men jag tröttnar snabbt på alla söta djur eller olika fantastiska beteenden. Jag tycker mer om behjärtansvärda inlägg som visar på brister och på hur de kan åtgärdas. Men även de kan bli för många och till sist ser man dem inte längre för de försvinner i mängden. Alla har vi något vi vill värna om och fb är bra på det sättet. Vi når ut till många och därför skäms jag lite eftersom jag helst bara vill ha trevliga vardagsberättelser från de jag känner. Fina bilder och små anekdoter som ger mig små glimtar ur deras liv. Just sånt som många andra retar sig på. Jag tycker inte att det är något fel med att visa att man har det bra. Det gör mig glad och sedan får andra tycka tvärtom om de vill.

På instagram hittar jag ofta precis samma bilder som finns på fb. Jag tvekar lite inför att säga upp mitt instagramkonto eftersom det händer att enstaka bilder läggs ut där av någon som inte använder fb. Jag vill ju inte missa dem. Men jag ser ingen mening i att titta på samma bilder på två ställen. Det var kul att se dem första gången men det känns så slentrianmässigt att gilla samma bild flera gånger, även om det är fina bilder. Förmodligen når bilderna på instagram och fb olika målgrupper så det är inte så att jag har något emot att de läggs ut på båda ställena. Jag lägger ibland ut samma bilder på fb som jag använder i bloggen så jag gör samma sak.

Jag vill absolut inte säga att det är fel eller dumt att göra så. Jag tycker att alla ska göra det som passar dem bäst men jag känner att jag tröttnar lite på de sociala medierna och det är nog mest slöhet som gör att jag fortfarande har kvar vissa konton.


Min stad

Jag tog en promenad ner till centrum i min hemstad. Det brukar jag inte göra för skogen ligger mycket närmare och är dessutom mer rogivande att promenera i. Men någon gång ibland får jag lust att ge mig ut på andra äventyr och se lite andra vyer. Det tar bara ca 10 minuter att gå in till stan och det är nerför så jag blir inte särskilt trött men sedan ska jag ju ta mig tillbaka och då blir det lite värre. Uppförsbacke hela vägen och extra trött efter att ha gått omkring längs ån längre än jag borde ha gjort. Men det var ju så fint och jag ville så gärna. Jag hade gärna gått mycket längre och jag är så sugen på att upptäcka alla gångvägar och se vart de leder. Min syster har berättat om saker hon har sett och jag längtar tills jag också ska få upptäcka min lilla stad,

DSC_0815

image

image

DSC_0821Det händer stora och märkliga saker i min stad. Sånt som jag nog skulle ha trott mer skulle ha passat i min tidigare hemort längre norrut. För att fira nationaldagen ordnades en skidtävling mitt i centrum. Snön hade lagrats sedan i vintras och ett rejält lager placerades ut och skidspår drogs på huvudgatan. Vinnaren fick en säck potatis och det är ju verkligen storslaget. Vilket firande! Och det skulle jag totalt ha missat om jag inte sett nyheterna.

Jag kanske ger intryck av att vara lite ironisk men egentligen tycker jag att det är kul att något lite annorlunda hittas på. Potatispriset har väl något att göra med att vi bor i en potatisstad och där det mest kända konstverket är en potatisskulptur mitt i en rondell (fruktansvärt ful). Men det är i alla fall en ganska fin liten stad med en hel del fina platser. Jag trivs bra här och de här varma dagarna uppskattar jag verkligen vår trädgård med vår lilla plaskpool. Vad mer behövs egentligen för att man ska må bra? Det är minsta storleken på pool om man inte vill ha en småbarnsbassäng men ni ser ju att det finns massor av plats.

DSC_0778

 


Knäpp, dement eller smart och manipulativ

Min hund har plötsligt ändrat beteende och blivit helt knäpp. Eller så har han luskat ut att det blir roligare med omväxling och om han kan få matte att leka lite mer. Kan en hund vara så smart och manipulera fram ett nytt beteende även hos sin matte?

Det började för ca en vecka sedan. Han, som alltid har ätit upp sin mat direkt och med god aptit när den serveras, tittade ner i matkoppen och sedan på mig med en förebrående blick. Sedan backade han, la sig ner och inget jag gjorde för att truga honom hjälpte. Jag tänkte att han kanske mådde lite dåligt och lät honom vara efter en stund. Flera gånger under dagen visade jag honom maten och försökte få honom intresserad men han bara luktade lite och gick sedan därifrån. På kvällen kom jag på idén att kasta en matbit i taget i luften och låta honom fånga dem. Genast blev han mer intresserad och gjorde små hopp för att få tag i maten. Tyvärr så misslyckades han nästan varje gång eftersom synen inte är som den en gång var. Bitarna hamnade på golvet i stället och där åt han upp dem.

Jag är inte dummare än att jag såg chansen och jag spred ut lite av hans mat på köksmattan. Nu blev det roligare att äta och han nosade sig fram till alla bitar och tittade sedan ivrigt efter mer att äta. Jag ställde matkoppen framför honom men den är tydligen inte tillräckligt rolig längre så när han var på väg därifrån insåg jag att enda sättet var att hälla ut mer mat på mattan. Han var hungrig. Han hade inte ätit sedan kvällen innan men det verkade som om han ville lära mig ett nytt och mer spännande sätt att få i sig mat. Till slut hade han fått i sig all sin mat från mattan men fortsatte att se hungrig ut. Eftersom han hade hoppat över en måltid tyckte jag att han kunde få lite mer mat och nu var jag med på noterna och lekte gärna lite till. Jag fyllde hans godisboll, en ihålig boll med några hål där godiset ramlar ut när han rullar den, med ny mat och det var jättekul. Han brukar få lite godis i den varje kväll men nu fanns det plötsligt en hel portion torrfoder i den. Han rullade runt med sin boll och blev aktiverad en lång stund. Gissa om min hund var nöjd med vad han åstadkommit sedan.

Efter det skulle jag som vanligt kasta hans tuggben och jaga honom runt alla rum några gånger. Det är vår vanliga lekrutin på kvällarna men min gamla vovve har nu upptäckt ett sätt att få matte att leka lite mer.

Nu har det blivit en rutin. En gång den senaste veckan har han ätit sin mat från matkoppen och några gånger har han smakat lite ur den. Men annars är det mattan och bollen som gäller. Kanske skämmer jag bort honom men med ålderns rätt så får han gärna införa några nya rutiner.

DSC_0799


Nu är det uppåt igen

Så konstigt det är att humör och känslor kan ändra sig så snabbt. Jag förstår inte alltid orsakerna men den här gången behöver man nog inte vara psykolog för att förstå att jag var färdig med bearbetningen och med att återuppleva det som varit.

I morse kände jag direkt när jag vaknade att humöret var mycket bättre. Jag kände efter mer än jag brukar och märkte hur jag log av glädje över att känna mig förväntansfull och riktigt glad igen. På mina morgonpromenader brukar det bli väldigt tydligt hur jag mår. Om jag är lite nedstämd går jag utan att lägga märke till omgivningen. Tankarna far iväg någon annanstans och jag kan bli förvånad av att upptäcka att jag har transporterat mig till en punkt där jag inte förväntade mig att vara. När jag mår bra och är glad ser jag saker och märker hur naturen förändrar sig. Jag ler åt hararna som skuttar omkring och jag tittar lite extra på alla olika trastar och försöker urskilja vilka småfåglar som huserar längs min väg.

Kommer ni ihåg det lilla trädet, som hade en slingerväxt omkring sig? Det såg ut som om de hade växt ihop. Nu har slingerväxten börjat blomma och det är inte längre någon tvekan om att det är vildkaprifol som har tagit det lilla trädet i besittning. Lite kul är det att se vad det blev av den omaka kärleksrelationen.

DSC_0759Jag kände mig lite extra energisk och abstinensbesvären var lite lindrigare i dag och när feberkänslan inte tar över kommer lusten att göra något. Jag tog på mig ett par arbetshandskar, hämtade ogräskorgen och en liten spade och gav mig i kast med ogräset på garageinfarten. Vi har en ganska lång infart med grus och ogräset sprider ut sig rejält. Jag satte igång men tyvärr så var lusten större än orken så jag gav upp efter att ha rensat rent på ca en kvadratmeter. Ett evighetsgöra med andra ord. Det bästa vore nog att ta bort allt grus, lägga dit en täckande markduk och lägga gruset uppe på den. Men det får vänta. Målet får vara att hinna klart till hösten men då gissar jag att det bara är att börja om från början igen. Jag gladde mig i alla fall åt att lupinerna blommar för fullt och mitt i blomsterhavet sprider rabarbern åter ut sig. Mer pajbakning snart alltså. Min syster gav mig ett recept på rabarberkladdkaka som jag nog också måste testa.

DSC_0773 DSC_0774


Svårt men ändå som det ska vara

Det är min födelsedag och det borde vara en glad dag. Jag vaknade med föresatsen att jag skulle vara på gott humör och glädjas åt min dag. Tyvärr kan vi inte alltid styra hur vi ska känna så även om jag försökte glädjas åt den underbara morgonen och allt vackert på min promenadväg så tog minnena över. De senaste dagarna har varit jobbiga men i dag känns det extra svårt.

I förrgår var det två år sedan min man gick ut genom dörren för att vara borta och jobba i en vecka. Det sista han sa var ”var snäll mot min hund nu” och jag skrattade och sa att jag alltid är snäll mot både hans och min hund. Kasper hade valt honom som sin favorit och Rex (vår golden som inte finns mer) valde mig. Jag fortsätter att vara snäll mot hans hund men jag får aldrig riktigt samma kärlek som husse fick.

I går var det två år sedan två poliser och en präst plötsligt stod utanför vår dörr och gjorde min värld till kaos. Arbetsplatsolycka! Panik, chock, sorg och nästan genast ångest inför hur jag skulle berätta om detta hemska för våra barn, hans mamma och syster och alla andra släktingar och vänner. När poliserna åkte stannade prästen kvar. Vi fikade men jag fick inte i mig något. Jag minns att jag blev förvånad för att jag inte kunde äta men det gick bara inte. Sedan satt den snälla prästen kvar medan jag ringde de svåraste samtal jag någonsin ringt. Jag försökte tänka ut vilka som skulle klara av beskedet bäst och sedan vidarebefordra det till de andra. I dag hade jag kanske valt annorlunda men då var tankarna ganska grumliga.

Sedan var maskineriet igång. En god vän hörde ett nyhetsinslag på lokalradion och blev orolig. Hon ringde och släppte sedan allt för att komma till mig. Hon stannade tills jag körde iväg henne på kvällen. Min yngsta dotters sambos underbara mamma åkte, tillsammans med sin man, de drygt 70 milen till Örebro samma eftermiddag för att hämta mina döttrar och sin son. På natten åkte de samma sträcka tillbaka och på morgonen på min födelsedag var de här hos mig. Jag hade naturligtvis inte kunnat sova utan vankat omkring, gråtit, tittat på hans säng och kläder. Till sist satte jag mig och skrev ett blogginlägg om hur jag kände och om vad som hade hänt. Det lugnade mig lite och kom sedan också till användning. Jag ville inte skriva något på facebook men till sist gjorde jag en notering om att jag inte kunde glädja mig åt några födelsedagshälsningar och om någon ville veta varför kunde de läsa mitt blogginlägg. Det var bra. Alla fick veta och jag fick så mycket värme och omtanke så mitt i allt det fruktansvärda kände jag tryggheten och glädjen i andra människors vilja att finnas för oss.

Min son kom och mina systrar åkte till oss så snart de kunde. Jag behövde inte tänka på mat eller praktiska saker. Bara ta emot  allt och det bästa var kanske att vi hittade mycket att skratta åt. Många roliga minnen som gjorde att allt inte bara var elände. Många grannar och vänner kom och visade hur mycket de ville vara vårt stöd. Människor som jag i en del fall bara hade pratat lite med på hundpromenader kom och gav så mycket värme och huset fylldes av vackra blommor. Jag vet att några kan tycka att blommor inte är rätt i en sån situation men jag blev väldigt glad för att alla vågade komma och visa att de brydde sig. Blommorna var deras sätt att visa omtanke.

Jag visste genast att jag inte ville bo kvar. Det var mitt barndomsparadis och en plats där jag och min man älskade att bo men av både praktiska och känslomässiga skäl valde jag att kontakta mäklare redan vecka efter olyckan. Min lillasyster föreslog att jag skulle flytta ner till Östergötland och att vi skulle leta efter ett gemensamt hus. Först slog jag ifrån mig och tänkte att jag måste vara kvar i Östersund men efter några dagar insåg jag att hon hade rätt i att det skulle vara en perfekt lösning. Det blev fyra månader av mycket papperstrixande, sorg, gråt och packande men i slutet av september kom jag till en liten tillfällig lägenhet i Bestorp och nu har jag och min syster bott tillsammans i drygt ett år.

Den sista sommaren i Optand var den finaste, soligaste och varmaste som någon jag pratade med kommer ihåg. Jag har aldrig badat så mycket och aldrig tillbringat så många dagar på bryggan som då. Mitt Optand gav mig en avskedssommar att minnas och jag är tacksam för det. Jag var inte ensam många veckor den sommaren. Min yngsta dotter stannade hos mig till i mitten av juli och sedan kom mina systrar, min svägerska, mina barn och en del andra släktingar och var hos mig i omgångar. Men jag kände att jag var stark och att jag klarade av allt. Det var svårt och hemskt men jag klarade av allt som måste göras. Jag var relativt stark fysiskt. Nästan återhämtad efter leveroperationen och hade ännu inte fått nya besvär så jag orkade ganska mycket. Envisheten var nog också till stor hjälp men jag kan känna förundran ibland över hur jag faktiskt orkade allt.

Allt detta finns i mina tankar idag och jag kan inte rå för att jag inte är glad i dag. Det är inte en glad dag men det gör inget. Jag tror att jag alltid kommer att känna så här på mina födelsedagar. Jag går igenom dagen och dagarna innan timme för timme och minns allt som hände.

Jag har i alla fall gjort en födelsedagstårta åt mig själv och den ska jag och min syster hugga in på lite senare. Den är mer personlig än fin men jag tror att den är väldigt god.

DSC_0758