Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2016

Små vardagsstunder

Kasper skaffade sig en ny leksak i dag. Det var egentligen Nalle som fick den men eftersom den pep blev Nalle rädd och vågade inte leka med den. När Kasper hittade den blev han överlycklig och fick något vilt i blicken och en riktig energikick. Han tuggade, skakade och slängde med denna pipleksak och eftersom han gillade den så mycket så sa Gabbi, min systerdotter som var givaren, att nu är den Kaspers. Jag varnade och sa att den sortens leksaker brukar hålla max en timme för att sedan ligga utspridda i smådelar. Kasper fick den i alla fall och konstigt nog är den fortfarande nästan hel. Den har slutat pipa och den är lite tilltufsad men den är fortfarande i en hel bit.

DSC_0551 DSC_0556Jag eldar massor av ljus på kvällarna och det går åt en hel del. Nu beundrar jag det nyaste ljus jag köpte för jag har aldrig sett något liknande förut. När det har brunnit ner en bit lämnas ett väldigt tunt lager kvar längst upp och det lagret är så vackert mönstrat. Jag har suttit och tittat länge på det nu och hamnat i något liknande en meditativ upplevelse. Kanske är mindfulness det rätta ordet för det jag upplevde. En stillhet medan jag fastnade med blicken i ljuslågan och det mönster som bildades.

DSC_0547 DSC_0544Med den stämningen kvar inom mig säger jag nu godnatt till er alla.

Annonser

Hantverkare i köket

Då var det dags igen. De första månaderna här var vi omgivna av hantverkare hela dagarna. Nytt kök hos mig, nytt helkaklat badrum hos min syster, staket runt tomten för vovvarnas skull och massor av andra rörmokeri, målnings och snickeriarbeten. Vi blev så vana vid att ha dessa pojkar omkring oss så stämningen var ganska familjär. Ändå var det väldigt skönt när de försvann en efter en.

Men min matta i köket fick flera avlånga bubblor och det gick inte att fixa på ett enkelt sätt. Jag fick höra att någon skulle höra av sig senare. Tiden gick och jag hörde ingenting från någon. Jag förstod att eftersom det var semestertider gjorde de sig ingen brådska. Senare kom besked om minskat rotavdrag och alla i byggbranschen fick väldigt mycket att göra. Det var ingen panik för min del. Jag slapp ju betala så länge arbetet inte var färdigt och bubblorna störde inte så mycket.

I mitten av december ringde de och sa att de tänkte komma veckan innan jul så att jag skulle hinna få det mer fördelaktiga rotavdraget. Det var ju snällt men jag hade redan utnyttjat fullt avdrag och var inte särskilt pigg på att ha dem i mitt kök den veckan. Alla blev vi nöjda när vi kom fram till att det var bättre att vänta. Jag får utnyttja det här årets rot och de fick mer tid på sig.

Nu är både en rörmokare och en golvläggare involverade i mitt köksgolv. Rörmokaren har flyttat på diskmaskinen och golvläggaren har skurit upp bubblorna och spacklat. Nu har båda tagit en liten rast så jag passade på att fota arbetets fortskridande. Det känns lite onödigt att de måste lägga ny matta över hela köksgolvet men det är klart att det blir snyggast så. Jag vill ju helst inte ha några skarvar och jag är glad att de vill göra ett snyggt arbete.

DSC_0543Jag märker nu hur osocial jag har blivit. Visst hejar jag glatt och pratar bort en liten stund men jag vill helst bara gömma mig i mitt soffhörn och slippa ha med dem att göra. Löjligt nog vill jag inte ta mina tabletter och bli ofokuserad och kanske t o m ge intryck av att vara drogad. Visserligen är det precis det jag är med medicinens hjälp men det kan ju bli misstolkat. Men det är inte första gången jag biter ihop och väntar tills läget är lämpligare så det kommer att gå bra och tänk så underbart det blir i eftermiddag när det är fritt fram för medicin och slummer 🙂

Efter en snabbkoll på fb måste jag skrika ut min glädje över att just nu bo där jag bor. Mina tidigare grannar har -32 grader och jag längtar inte dit för tillfället 🙂


Jag ska till Jämtland

Jag sitter och funderar på vad jag egentligen har gett mig in i. Det är drygt två månader sedan jag och min svägerska bokade tågbiljetter upp till Åre och om några veckor åker vi. Upp till mitt älskade och saknade Jämtland och jag blir alldeles varm och glad när jag tänker på det. Samtidigt undrar jag, som sagt, vad jag har framför mig.

För ganska många år sedan köpte jag och min man en andel i en lägenhet alldeles vid Holiday Club i Åre. Bara en enda vecka per år och det är vecka 5. Det är en jättefin lägenhet med två sovrum, storstuga och kök i öppen planlösning, egen bastu och både disk- och tvättmaskin. Slutstädning, handdukar och lakan ingår. Sedan barnen flyttade hemifrån och jag slutade åka skidor har tanken på att sälja dykt upp då och då men marknaden är inte på säljarens sida så jag har den fortfarande kvar. Nu är jag jätteglad för det. Den ger mig möjlighet att få vara där uppe en vecka varje år om jag vill. I det som fortfarande känns som mest hemma.

Kanske får jag en annan känsla när jag väl är där. Det kan hända att det i stället för ett årligt återkommande besök blir ett avslut och att jag känner att den delen av mitt liv är avslutat nu. Förra vintern åkte jag inte dit så kanske har jag byggt upp en större tanke om hur det ska bli än hur det verkligen är.

Det enda som står på programmet är att vi ska ta oss in till Östersund en dag. Det är ca 10 mil och det går både bussar och tåg. Kyrkogården är målet och sedan får vi se om det finns krafter kvar till något mer. Jag är inte troende men eftersom Kenneth inte var gravsatt när jag flyttade måste jag till minneslunden och få ett avslut. Min svägerska har varit där i höstas men jag vet att hon gärna följer med. Den gången åkte hon först till Optand, där vi hade bott, och plockade blommor som hon tog med till minneslunden. Så blir det inte nu. Eventuellt tar vi bussen dit efteråt men så många blommor finns det inte nu så det blir bara ett nostalgibesök.

Det är det jag måste orka med. Resten av veckan har jag inga måsten. Kasper stannar hemma så jag måste inte ens gå promenader. Ska försöka komma ut lite varje dag men måste inte. Magnus, min son, kommer upp några dagar och sprider glädje och energi 🙂 Det är många minnen där även för honom men vi ska inte bara vara nostalgiska utan vi ska ha det mysigt och roligt också.

Några bilder från tidigare Årebesök. Nedersta bilden är tagen från lägenheten och de andra två från Åreskutan.

2014-01-26-1868 2014-01-26-1865011


Pusselabstinens

Efter att ha lagt ett pussel har jag nu riktig abstinens och längtar efter att fortsätta med den sysselsättningen. Jag har ett litet bord i vardagsrummet som jag inte använder till något och som är alldeles perfekt för att ha ett pussel liggandes där. Det är så perfekt att kunna sätta sig där, t ex när det är reklampaus på tv,  och hitta en bit som passar. Eller när jag känner att jag måste göra något innan jag blir tokig av rastlöshet och det inte finns något som måste fixas. Då kan jag sätta mig där och sjunka in i pusselbyggarnas värld tills nacke, händer eller någon annan kroppsdel säger att det är dags för variation.

Jag har beställt tre pussel till. Alla med egna bilder som motiv. Jag har räknat ut att jag har plats för fyra pusseltavlor i trappan upp till mig och jag gillar att ha bilder som betyder något för mig på mina väggar. Det tar nog en vecka innan de levereras hit men sedan har jag sysselsättning en lång bit in på våren. Sedan vet jag inte vad jag ska hitta på för att fördriva tiden. Handarbete är kul men jag är så envis så det är inte särskilt bra för mitt mående. Kan inte sluta förrän det är för sent eftersom det är så roligt och jag vill bli klar. Fast när våren kommer finns det ju hur mycket som helst att sysselsätta sig med utomhus i trädgården. Lite lagom pyssel och påtande.


Trivs

Jag älskar vintern som den har varit sedan efter jul. Rent, mjukt och vackert och även om jag hör en del klagomål så tycker jag att jag märker att folk ser gladare ut. Kanske är det bara min egen glädje jag känner av och projicerar på andra men då tänker jag fortsätta att inbilla mig för det får mig att trivas.

Det finns en liten nackdel. Jag orkar inte pulsa i snön. Det har snöat nästan oavbrutet i flera dagar och det är när det ligger ett litet lager snö på backen som jag känner hur lite ork jag har. Den promenadtakt jag har vant mig vid sedan problemen blev värre är nu alldeles för snabb. Hundarna tittade anklagande på mig igår när jag vände tillbaka alldeles för tidigt och i dag blev det också en kortare runda. Det tog lika lång tid som förut men så jobbigt det var. Cystorna trycker på lungorna så jag har inte tillräckligt med luft för den lilla ökningen av ansträngning. I de små backarna gick det väldigt långsamt och sprängkänslan gjorde riktigt ont och tvingade mig att göra flera pauser för att andas. Vilken skillnad några cm snö på på marken kan göra.

När jag kommer hem sätter jag mig och flämtar en stund och sedan tittar jag ut och glädjen kommer tillbaka. Förmodligen kommer min syster säga att hon kan ta hundarna om hon läser det här men jag tror att hon egentligen förstår att det inte är förhandlingsbart. Jag vill och behöver gå minst en liten runda varje dag. Annars vore det att ge upp och det är inte riktigt jag. Jag ska vara så stark som möjligt för att kunna få en snabb återhämtning efter min operation och därför vill jag gå mina promenader och fortsätta den enkla styrketräning jag mår bra av. Jag låter i alla fall, med stor glädje och lättnad, min syster sköta snöskottandet. Andra har snöslungor, jag har en Gunnel 🙂

DSC_0538 DSC_0539 DSC_0541


Besök i Motala

För några dagar sedan var jag på en rutinmässig ultraljudsundersökning. Den här gången blev jag till min förvåning kallad till Motala. Sedan jag blev östgöte har jag hela tiden blivit kallad till universitetssjukhuset i Linköping så jag trodde först att något fel hade begåtts. Men jag funderade lite och kollade på hitta.se hur långt det är till respektive sjukhus. Det är faktiskt några km kortare väg till Motala och kanske någon har tänkt till och tycker att det nog är lättare för mig att ta mig dit.

Det var väldigt smidigt faktiskt. Lätt att hitta och inga problem att parkera. Ett fint sjukhus, som tydligen är privatägt, och väldigt trevliga och skojfriska personer som tog hand om mig. Jag berättade att jag inte har varit i Motala sedan jag flyttade därifrån när jag var sex år. Genast ville röntgenläkaren veta var jag hade bott och jag kom ihåg att vi bodde på Lustigkullevägen. Efter undersökningen började han rita en karta på britsens skyddspapper och förklarade hur jag skulle hitta dit. Jag ville inte förstöra nöjet för honom genom att berätta att jag har GPS i bilen. Han ritade och berättade och verkade ha all tid i världen. Det skulle vara helt omöjligt för en person, som inte känner till Motala, att hitta efter hans beskrivning men jag lät honom hållas och ställde t o m någon intresserad fråga emellanåt. Han var ju så trevlig och ville så väl.

Jag orkade inte åka på sightseeing just då. Jag kan inte ta värkpiller när jag ska köra bil och jag längtade hem till dem och till min slummer i soffan. Men jag känner att jag nog måste ta mig till Lustigkullevägen innan nästa besök. Om det är samma läkare då kanske han frågar om jag hittade dit och snäll som jag är vill jag gärna säga att jag gjorde det. En liten vit lögn. Helt onödigt kanske men jag tror att han skulle bli glad om han trodde att hans vägbeskrivning var till hjälp.

Någon kanske undrar hur jag har flyttat runt i landet. Jag har ju sagt att jag är från Jämtland. Ja, jag är född i Jämtland. Flyttade till Örebro som bebis och till Motala när jag var tre år. Efter det kom jag till Halmstad och där bodde vi på tre ställen från det jag var sex år tills jag fyllde 14. Sedan blev det Linköping i fem år. Efter gymnasiet flyttade jag ihop med min blivande man i Strängnäs och 1995 kom jag hem till Jämtland igen (har alltid haft det som en trygg bas tack vare mina farföräldrar och stugan de byggde vid Storsjön). För tredje gången flyttade jag till Östergötland hösten 2014 och förmodligen blir jag kvar här. När jag dör ska jag upp till Jämtland igen men det ska väl förhoppningsvis dröja.

Som en liten avslutning vill jag visa det fina pussel jag precis har lagt. Mina fina älsklingsvovvar Rex och Kasper ❤ Rex fick somna in efter förra påsken men jag hör fortfarande hans väldigt personliga läten i huvudet och ser inom mig hur han la huvudet på soffkanten för att bli kelad med när jag satt där.

dsc_0531.jpg


Man vänjer sig fort

I morse hajade jag till när jag tittade på termometern. -13,5 grader ute! Oj, vad kallt, tänkte jag innan jag småfnissande (ja, jag fnissade faktiskt) insåg att för två år sedan var jag glad så länge temperaturen höll sig på rätt sida om -20 gradersstrecket. Förra vintern var jag inflyttad till Östergötland och förundrades över att det aldrig blev kallare än -13 grader. Och så kallt var det bara en enda dag under den vintern. Nu har jag tydligen redan vant mig vid att det ska vara så.

Tänk hur vår uppfattning om vår verklighet kan ändras och det kan gå så snabbt. Jag tänker tillbaka på den vinter för några år sedan då vi hade mellan -30 och -36 grader i flera veckor. Då var det väldigt kallt och jag, min man och hundarna satt mestadels samlade framför braskaminen med extrasockor och tjocka tröjor. Efter den perioden var vi glada när termometern visade ”bara” ca -25. När det blev mer normala temperaturer runt -20 kunde vi och hundarna återuppta vårt vanliga liv med långa promenader utan värkande hundtassar och svårighet att andas ute.

I det perspektivet är -13,5 grader inget att klaga på. Allt det hann jag tänka medan jag fnissade och sedan gick jag och tog på mig dubbla långkalsonger under jeansen. Mina täckbyxor slängde jag innan flytten söderut och blir det inte kallare än så här behöver jag inga nya. Med rejäla vinterkängor, varmt om benen, lite tjockare mössa än vanligt, härligt varma tumvantar  och en varm jacka med halsduk under gick jag ut med hundarna och vi njöt.

Båda hundarna verkade extra ivriga och glada. Kanske ville de få upp värmen men de såg riktigt lyckliga ut. Nalle var så glad så han hoppade runt mer än han egentligen borde för ryggens skull. Rätt som det var satte han sig bara ner och såg olycklig ut. Då hade han hoppat runt i snön och lyckats sno in alla fyra tassar och även svansen i kopplet. Han såg så tragikomisk ut och jag kunde inte låta bli att skratta åt honom medan jag räddade honom ur trasslet. Jag borde kanske ha fotat honom men det kändes alldeles för grymt att låta honom sitta insnärjd och olycklig längre än nödvändigt.

Jag kände att jag blev allt gladare under vår lilla runda. Jag älskar sommar och sol men den här årstiden ska det vara precis som det är nu. Och inte blir man mindre glad över att få komma in i den sköna värmen och lägga händerna runt en kopp varmt kaffe. Livet kan vara härligt om man bara ser allt bra som finns runt omkring.