Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2015

Jag dränks i äpplen och rabarber

Vilket överflöd det är och vilket fruktansvärt slöseri att ha så mycket ätbart i trädgården när man inte har möjlighet eller tid att ta hand om allt.

Jag har gjort slut på all rabarber en gång men den rackarn bara växer och trivs så det var bara att ge sig i kast med den igen. Samtidigt ramlar det massor av äpplen från våra sex äppelträd (hur kan man få för sig att ha sex äppelträd på en vanlig villatomt?) och jag har försökt att inte titta på all fallfrukt den senaste veckan. I dag klarade jag inte det längre så jag plockade in de äpplen som var fina och slängde resten på komposten. Min frys är redan full med äppelkakor men nu har jag lyckats knöla in en rabarberpaj och rabarberkakor också. Av äpplena, lite vinbär och resten av rabarbern har jag gjort i ordning en röra som efter ett dygn i kylen ska silas och bli till något drickbart.

Det som händer när man hela tiden har massor av fikabröd i frysen är att det fikas och smaskas väldigt mycket. Varje dag är jag där och nallar något och jag har konstaterat att det blir man inte mager av. Lite får jag nog skylla på att jag, efter order från doktorn, ännu en gång har slutat röka. Nu är det nio veckor sedan jag gjorde det och den ovanan vill gärna ersättas av ett substitut. Suget är inte jobbigt längre men kanske har jag triggat igång ett sötsug i stället. Det spelar ingen roll och det är ingen katastrof om jag börjar närma mig den vikt jag hade innan allt hemskt hände. Jag kan ju bara inte hålla på att baka och aldrig njuta av det. Jag har försökt fylla min systers frys också men hon vill inte ha mer nu så jag får försöka ge bort frukt i stället.

Det här är ett stort icke-problem och egentligen är jag glad över att ha tillgång till allt detta. Men det hade ju varit kul om något av äppelträden hade varit ett plommon- eller päronträd i stället.

Annonser

Vill göra något för att hjälpa

Jag tror inte att jag är ensam om att känna som jag gör. Med skräckblandad förtvivlan ser och hör jag om alla tragedier som människor på flykt råkar ut för. Jag gråter inombords för alla barns skull och lider med deras föräldrar. Det går aldrig att sätta sig in i hur hemsk deras verklighet är men jag försöker att se mig själv och mina barn i deras situation och jag blir rädd, riktigt fruktansvärt rädd.

Vad är det för slags människor som kan förvärra så utsatta människors redan hemska situation genom att utnyttja, lura, hindra och förtala dem? Hur kan det vara viktigare att hålla nere antalet flyktingar som kommer hit än att hjälpa människor från alla de fasor de flyr ifrån? Jag kan verkligen inte förstå hur så många kan vara så själviska och kalla. Jag vill tro att det handlar om lättpåverkade personer som har blivit indoktrinerade av vältaliga och övertygande fanatiker men jag är rädd för att alltför många verkligen tycker att vi ska strunta i alla människor som behöver oss nu.

Med en känsla av overklighet tittar jag på alla hemska bilder på tv men jag ser även hur mycket gott som görs och hur frivilliga och spontana hjälpinsatser organiseras av privatpersoner. Det ger mig hopp och jag känner att jag också vill göra något.

Jag läste i tidningen att det är akut brist på familjehem för ensamkommande flyktingbarn. Kanske kan jag göra en insats där. Jag har plats och tid. Det som saknas kanske är orken men den bristen kanske kan kompenseras av vilja. Jag och min syster diskuterade detta och vi är helt överens om att vi gärna skulle ta emot en ungdom hos oss. Risken är att jag blir inlagd på sjukhus rätt som det är och det kan ju bli problematiskt eftersom min syster inte har möjlighet att vara hemma. Det kanske är bättre att jag hjälper till med något som inte kräver lika mycket närvaro.

Jag vet inte vad jag kan göra men i morgon ska jag ringa kommunens flyktingsamordnare, förklara min situation och fråga vad jag kan göra för att hjälpa. Jag har sett att det finns en fadderverksamhet och det kanske är mer lämpligt för mig.

Jag tror att vad man än gör för att hjälpa så får man igen det många gånger om bara genom mötet med människor som har massor av erfarenhet och en otrolig styrka som har tagit dem hit.


Min mage får mig att längta efter kyla

Först vill jag varna känsliga personer. Det kommer  en magbild längre ner och även om den nog inte är det värsta ni sett så är den inte heller särskilt vacker.

Jag har alltid varit en soldyrkare och sommarälskare. Lite konstigt att jag då känner mig mest hemma i Jämtland och det urusla klimat som oftast råder där. Men de sommardagar som är fina där uppe är verkligen värda att vänta på. Jag brukar längta efter sköna dagar då jag kan sitta i en solstol i värmen och bara må bra. Värken lindras och alla hormoner som frigörs i kroppen ger glädje. Jag gillar alla årstider och vill inte vara utan en enda av dem men sommaren har alltid varit den tid på året då jag riktigt har njutit.

Jag älskar fortfarande sommar och värme men numera bara när jag kan vara gömd i min egen (och syrrans) trädgård. När jag är bland folk försöker jag leta fram linnen som är sydda så att de döljer min mage. Det finns inga som helt fyller den funktionen så jag kompletterar med att försöka hålla in magen. Som en följd av det får jag mer ont och besvärligt att andas normalt. Jag och min syster hjälps åt med hundpromenaderna och jag tar helst morgonrundan. Dels för att jag är den morgonpigga av oss och gillar att komma ut tidigt men även för att det brukar vara lite kyligare då och jag kan ta på en lite bylsigare tröja.

Alldeles för mycket av min energi går åt till att försöka hitta sätt att dölja min mage och jag känner att jag nog lägger lite för mycket vikt vid detta. Personer i min omgivning säger att ingen lägger märke till min mage men jag inbillar mig att det bara beror på att jag lyckas dölja den ganska bra.

Det är alltså inte så konstigt att jag längtar efter kallare årstider. Jag kan klä mig i stora tröjor och behöver inte tänka så mycket på att dra in magen.

Varför bryr jag mig då så mycket om att jag har en mage som är lite större än den borde? Det har egentligen inte mycket med fåfänga att göra. Jag bryr mig inte om de naturliga valkar och skavanker som ålder, barnafödande och gener har fört med sig. Men jag vill inte att folk ska titta på mig och tänka: ”hur kan en kvinna i den åldern vara gravid? Det kan inte vara på naturlig väg”. Jag vet inte varför jag känner så men tankarna på att folk ska prata eller tänka på det sättet får mig att hålla mig undan.

20150903_081519

Här har ni min mage som fylls ut av en växande lever full av hundratals cystor. Jag har en ganska liten mage jämfört med en del andra personer med samma diagnos men för mig är den alltid i vägen.