Min blogg om allt och inget

Ensam men ändå inte

Det är klart att jag känner mig ensam ibland och lika klart är det att saknaden är stark och påtaglig. Troligtvis är det så som jag har hört av andra änkor (hemskt ord) att saknaden aldrig försvinner. Den kommer att hänga med resten av livet. Den bleknar inte det minsta. I stället blir den starkare och gör sig påmind i fler och fler situationer. Jag pratade med min svägerska om det och hon upplever det likadant. Hon slutar inte sakna sin bror och jag kommer alltid att sakna min man.

Det är skönt att få bekräftat att känslorna är likadana hos någon annan. Någon som förstår och vet hur det är. Min svärmor upplever självklart också samma sak. Ingen borde behöva sakna sitt barn. Mina barn känner naturligtvis också en stor tomhet och saknad efter sin pappa. Det blir inte lättare med tiden utan snarare är det tyngre nu även om det inte är lika chockartat. Vi har inte pratat mycket om det och det behövs inte heller. Det räcker bra med att bara bekräfta varandra och våra liknande tankar. Pratat har vi gjort så mycket förut så det mesta är sagt flera gånger om.

Att jag är ensam utan min man betyder inte att jag är ensam i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad som, förutom mina barn och systrar med familjer, har bra kontakt med min mans familj och känner stor samhörighet med dem. Jag vet inte hur vanligt det är att man tappar kontakten med sin partners släkt i liknande situationer men det är inget jag är rädd för att göra. De finns där och jag känner att jag är välkommen i deras gemenskap och att jag verkligen hör till dem.

Det får mig att må bra. Både för att jag tycker mycket om dem och för att de är en stor del av mitt liv med Kenneth.

De senaste dagarna har jag mått lite extra dåligt fysiskt men i morse konstaterade jag att även om jag mår skrutt i kroppen och är lite extra virrig av att äta mer medicin än jag brukar, så är jag i alla fall väldigt glad. Konstigt nog så kan det faktiskt kombineras med sorg och saknad. Jag vet inte hur det skulle ha varit utan det liv jag har byggt upp med hjälp av människor i min omgivning men jag vet att det är viktigt med tillhörighet och gemenskap. Det har jag och det gör mitt liv väldigt bra.

8 svar

  1. Ina

    Vilket berörande inlägg. Man blir både lite glad och ledsen. Och mitt i det som är sorg och saknad finns en ljusglimt. Saknaden kanske kan bli mer en vän än vad sorgen kan bli?
    Du är ju lika viktig i andras liv som de är för dig, vad härligt ❤
    Hoppas du mår lite bättre snart! Kram

    23 september, 2015 kl. 6:14 f m

    • Åh Ina, du träffar precis mitt i prick. Saknaden ÄR min vän och jag vill inte att den ska försvinna. Det skulle vara fruktansvärt tomt.
      Tack för att du får mig att inse att jag kanske är en lika viktig länk till Kenneth för dem som de är för mig. Jag har nog inte tänkt så utan bara varit tacksam för att jag får känna mig som en i deras familj. Din klarsynthet och analys gör stor skillnad för mig ❤

      23 september, 2015 kl. 7:19 f m

      • Ja, tänk om du inte haft saknaden. Tänk om den delen av ditt liv var dej helt likgiltig. Jag förstår om den kan vara extra tung ibland men som tur är har du ju många år av positiva minnen att tänka tillbaka på!
        Kram finaste vän!

        24 september, 2015 kl. 3:45 e m

      • Det känns så bra att du och Ina förstår att saknaden är något jag behöver och inte något jag vill bli av med. De positiva minnena från förr blandas med jättefina upplevelser i nutid, bl a tack vare dig ❤

        24 september, 2015 kl. 4:09 e m

  2. Sorg är en process som tar tid och måste få göra det. Efter en tid brukar det lägga sig lite och man lär sig leva med det. Men saknaden och tomrummet är liksom beständigt…

    25 september, 2015 kl. 4:42 e m

    • Hej och välkommen hit! Jag har tittat in till dig någon gång också och gillar din blogg så jag kommer nog att ”hälsa på” fler gånger.
      Det är precis som du säger och man har egentligen inte så mycket att välja på. Antingen bryter man ihop och ger upp eller så går man vidare. Jag och mina barn har valt det senare. Det går bra men det är klart att man önskar att det vore annorlunda.

      25 september, 2015 kl. 5:42 e m

      • Ja, visst önskar man att mycket vore annorlunda men i vissa lägen får vi inrätta oss i leden… Hoppas du får en bra tisdag 🙂

        29 september, 2015 kl. 10:51 f m

      • Tack 🙂 Jag vill tro att den blir bra om jag gör den bra. Hoppas din dag också blir bra.

        29 september, 2015 kl. 11:04 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s