Min blogg om allt och inget

Ringfundering

Finns det någon praxis för hur man ska göra med sina förlovnings- och vigselringar när den ena parten inte finns mer? Det spelar egentligen ingen roll om det gör det för jag skulle ändå inte kunna ta av mig mina ringar. Men ibland kan jag tänka att det måste vara förvirrande för nya människor jag  möter när det jag säger tyder på att jag är ensam men samtidigt har jag mina ringar som visar på motsatsen.

Det har hänt ett antal gånger sedan jag flyttade till Östergötland. Först i Bestorp, där jag tillfälligt bodde i en liten nödlösning. Tack vare mina hundar fick jag kontakt med många människor och det dröjde lite innan de förstod situationen. Även i samband med flytten till min systers och mitt hus har det dykt upp situationer som jag känner att jag måste förklara. Jag inbillar mig att folk måste undra varför jag är ”sysbo” om jag är gift. Kanske finns det någon som tror att jag och min syster är ett par och att vi är gifta men eftersom hon inte har några ringar blir det också lite konstigt.

Vad folk tror spelar ingen roll och de som behöver veta hur det förhåller sig har den vetskapen. Ändå kommer funderingarna ibland om hur jag borde göra och på hur andra gör. Jag har tänkt att jag kanske ska ha mina ringar i ett halsband men det tar emot alldeles för mycket att ta av dem från mitt finger. Varför ska jag göra det? Vi har inte skiljt oss, min man har inte frivilligt lämnat mig och jag vet att vi skulle ha fortsatt att vara gifta många år till. Vi hörde helt enkelt ihop.

Mina ringar får stanna på fingret och folk får tro och tycka vad de vill. Förmodligen inbillar jag mig bara att det finns åsikter och nyfikenhet kring detta. Jag brukar inte titta efter om andra personer har vigselringar och det gör troligtvis inte andra människor heller.

För att flytta fokus lite från det förflutna och leva i nuet vill jag visa några bilder som visar hur bra det faktiskt kan bli trots svåra kriser. Bakgrunden till bilderna är att min syster ska hålla en föreläsning för anhöriga till cancersjuka och hon vill visa på att det finns vägar ut ur krisen och att man kan få ett bra liv. Hon använder mig som ett litet exempel och även hur hon vårdade vår cancersjuka mor i slutskedet. Vi har, tillsammans med vår storasyster, tagit oss igenom kriser och hittat vägar till glädje. Mycket tack vare stöd från varandra och andra och även för att vi har haft något att se fram emot och försökt se glädjen i det vi faktiskt har. Till denna föreläsning vill hon ha några bilder av hur livet kan bli rätt så bra och hon har fått mig att posera i lite olika situationer. Jag ställer så klart snällt upp, även när det gäller att sitta i lite kallt vatten och se ut som om det är underbart skönt. Paraplydrinken innehåller bara citronsaft men även om bilden är arrangerad så är det faktiskt ganska överensstämmande med verkligheten. Vi har det precis så bra och det är väl ett bra bevis på att man kan gå vidare och få det bra.

20150814_100904 20150815_201055 20150818_140342 20150818_140745

Annonser

4 svar

  1. Ina

    Åh jag skulle ha ringen kvar på fingret som det ser ut nu. Låt folk undra eller kom på ett bra kort ramsa du alltid kan ta till om folk verkar osäkra. Kram

    19 augusti, 2015 kl. 11:42 e m

    • Ja, det är precis så jag också tänker 🙂

      20 augusti, 2015 kl. 6:22 f m

  2. Ina

    Ringarna stannar på ditt finger så länge du vill ha dem där. Så långe det inte finns något ”hinder” att bära dom så är det också ett fint sätt att visa respekt för ert liv tillsammans och att han fortfarande är med nu i ditt ”nya” liv.

    Jaha så vattnet var kallt alltså haha ja det syns inte på bilden. Det måste vara bra även för dig och inte bara för de som skall föreläsas för att få medverka lite i detta kanske, ännu mer hjälp att kunna se lite positivt kanske? Oavsett, vilket fint jobb din syster verkar ha. Kram

    20 augusti, 2015 kl. 5:24 f m

    • De enda hinder jag kan tänka mig är om mina fingrar svullnar eller om jag helt plötsligt blir allergisk mot guld. De kommer att sitta på sin plats så länge jag kan bestämma 🙂
      Visst ser vi ut som om vi verkligen njuter i vattnet? Vad gör man inte för konsten 😉 Ja, det känns ganska bra. Dels att ha kommit så långt själv och dels att kanske kunna visa andra att det går. Min syster brinner för sitt jobb men just den här föreläsningen är ett engångsjobb som hon ställer upp gratis på.

      20 augusti, 2015 kl. 6:33 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s