Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2015

Vänta och avvakta och vänta lite till..

Vårt bud är lagt och nu väntar vi på att mäklaren ska höra av sig. Förmodligen måste vi höja budet lite men det är lätt att börja fundera när det har gått över ett dygn och vi fortfarande inte har fått veta säljarens reaktion. Det kan finnas många orsaker till tystnaden men det är jobbigt att vänta!

Jag träffade en läkare på magtarmmottagningen i dag och jag trodde nog att jag skulle få något slags besked eller att han åtminstone skulle ha en uppfattning om vad som ska göras. Den väldigt trevlige ST-läkaren bad nästan om ursäkt för att han inte kunde ge mig något besked. Han måste prata med kirurgerna och sedan återkomma. Det enda han kunde säga var att det finns inga mediciner att ta till utan det är kirurgi som gäller. Det var bara att åka därifrån med ett löfte om att de ska höra av sig men det är jobbigt att vänta!

Försäkringsbolaget, där olyckstraktorn var försäkrad, håller på att utreda om jag är berättigad att få ersättning för utebliven försörjning.  Det skulle vara ganska bra att veta vilken månadsinkomst jag kommer att ha så att jag kan planera amorteringar och renoveringar etc. Det har gått drygt en månad sedan jag skickade in de papper som begärdes. Så småningom får jag nog veta vad de kommer fram till men det är jobbigt att vänta!

 

Annonser

Husdrömmarna spirar

I dag har vi varit på ännu en husvisning och både jag och min syster vill ha det huset. Vi har stora förhoppningar. Vi var ensamma på visningen och huset har varit ute till försäljning i nästan två månader. Jag skriver inte mer om det nu. Vi vågar inte riktigt hoppas för mycket ännu så jag återkommer om det när jag vet mer.

Direkt efter visningen åkte jag och lunchade med en kompis och hennes dotter på ikanohuset. Magen skrek av hunger och det smakade väldigt bra. Eller så var det mitt trevliga sällskap som förgyllde lunchen. Kanske kombinationen av god mat och kul samvaro 🙂 Vi försökte titta lite i affärer också men jag blir ju så trött så vi satte oss ganska snart på en bänk och bara pratade i stället. Sedan åkte jag till syrran, som hade erbjudit sig att ta ut mina hundar på en långpromenad så att de i alla fall får lite motion nu när deras matte inte kan gå så långt. Vi pratade hus, jag rökte min sista cigg och efter en stund visade hundarna tydligt att de ville hem och äta mat så vi gav oss av hemåt.

Det stormade tydligen riktigt ordentligt i natt. Jag märkte inte så mycket av det för jag sussade gott i min säng när det var som värst. Visserligen vaknade jag redan kl 03.00 men då var det värsta över. Men jag förstod att det hade friskat i rejält när jag såg en del av resultatet senare på dagen.

DSC_0609Vi lyckades försiktigt tränga oss fram mellan grenarna och som tur var låg det inga fler nerfallna träd över vår promenadväg.

Det blev bara fyra timmars sömn i natt så nu sitter jag och kisar och mina rödsprängda ögon värker och tåras. Dags för sängen alltså och i natt ska jag sova sju kvart i timmen. Godnatt!


Min egen glömska saboterar mina beslut

Jag hade verkligen bestämt mig och det kändes väldigt bra. I morse tog jag sista cigaretten…trodde jag. Hela dagen har jag känt mig nöjd och belåten och verkligen velat låta bli giftpinnarna. För några timmar sedan skulle jag kolla en sak i plånboken och där, i samma låda låg det ett kvarglömt paket cigaretter. Första reaktionen var faktiskt bestörtning och en impuls att knöla ihop hela paketet och slänga det. Men jag hann aldrig göra det innan mitt sämre jag fick glädjefnatt och övertygade mig om att jag får röka upp det paketet också. Slöseri att slänga.

Jag gör det mycket svårare för mig själv men jag vet att jag inte kommer att köpa fler. På torsdag har jag en läkartid och då ska jag kunna säga att jag inte röker längre. Jag är inte dummare än att jag förstår att jag måste låta bli nu när jag blir långsamt sämre. Det är den motivation jag behöver och jag välkomnar den. Men att hitta ett cigarettpaket i min låda blev en för svår frestelse. Jag skäms men det hjälper inte. Jag hinner i alla fall sluta innan läkarbesöket och jag är väldigt motiverad att göra det. Om jag får beskedet att de inte tänker göra något åt min lever vet jag inte hur jag gör men om de bedömer att jag behöver något slags ingrepp så blir det väldigt lätt att avstå från dumheterna för min hälsas skull.


Deppardag med kul avslutning

Det var ingen rolig dag i går. Jag kände redan när jag vaknade att levern ställde till det ännu mer för mig. Märkbar skillnad från bara en dag till en annan. Det är ok så länge jag bara håller mig i lägenheten men promenaderna blev en pina. Det är tur att mina hundar börjar bli gamla så att de inte kräver lika mycket motion längre. För några år sedan gick vi långa, härliga promenader och kunde vara ute i flera timmar. I snabb takt vandrade vi många kilometer och njöt av att röra på oss. När jag flyttade hit var jag glad att jag fortfarande orkade gå ca 45 min utan större problem men nu har jag det kämpigt med att ta mig runt en slinga som i vanliga fall tar 20 min. I går tog det en halvtimme att gå den rundan och efteråt satt jag en lång stund och flämtade i hallen innan jag orkade ta av mig ytterkläderna.

Sedan satte jag mig på golvet, kramade mina hundar och grät en skvätt eftersom jag blir rädd att jag snart inte ska orka med dem. Det får helt enkelt inte bli sämre nu. Mina vovvar är min familj och jag vill inte tänka på hur det kan bli om jag snart inte orkar promenera med dem alls. Riktigt deppiga tankar utan lösning. Behöver jag hjälp en kort period så löser det sig men om det tar lång tid innan någonting görs åt min lever blir det problematiskt.

Jag lyckades så småningom sluta tänka mardrömstankar och försökte intala mig att det ordnar sig nog på något sätt. Jag blir nog inte sämre nu och det funkar ju faktiskt fortfarande. Promenaden på eftermiddagen blev lika jobbig och det är lätt att falla ner i katastroftänkandet när man går här ensam och är rädd för att det snart inte finns någon ork kvar. Som ni kanske har förstått så är det inte mig själv jag oroar mig för. Det är bara tankarna på hur det ska gå för mina hundar som gör mig ledsen.

Jag försökte distrahera mig själv genom att läsa och titta lite på tv men det gick inte att komma ifrån att jag kände mig fruktansvärt ensam. Ingen som sa ”det ordnar sig bruttan, gubben fixar biffen” som skulle ha varit en typisk kommentar från min man.

Plötsligt knackade det på dörren och grannpojken stod utanför. Han hade egentligen bara ett kort meddelande att lämna och var på väg ut på en joggingtur men på något sätt hamnade vi i soffa och fåtölj. Han med en öl och jag med ett glas cola, och vi satt och pratade tills det nästan var sovdags. Det blev ingen joggingrunda för honom men vid tiotiden kom han på att han nog skulle gå till sig och fixa lite middag. Han kom som en räddande ängel och fick upp mitt humör på en hög nivå. Vi pratade inte om mina problem och jag lyckades släppa de tankarna och bara njuta av några timmars trevligt sällskap. En grabb i 25-årsåldern och en tant på drygt 50 som faktiskt hade en kul kväll ihop. Vovvarna var också glada över att få en massa uppmärksamhet och beundran.

Efter det somnade jag gott och känner mig betydligt lättare till sinnet i dag. Lika kämpigt men i alla fall inte värre och allt ordnar sig på något sätt.

 


Ännu en sötnos

I dag lämnade jag mina sötnosar i hallen för att åka till en systerträff. De blir inte glada när jag lämnar dem men numera vet de att jag inte överger dem utan bara ger mig ut på egna äventyr en stund.

DSC_0595Jag hämtade upp min lillasyster och tillsammans åkte vi till vår storasyster för att träffas, äta och umgås en eftermiddag. Vi såg fram emot att få träffa den nya familjemedlemmen, Skylar (tror att det stavas så, ska vara engelskt uttal). Vi blev ivrigt hälsade på av en riktig sötnos som vi mutade med mycket hundgodis för att han skulle gilla oss. Det funkade! Vi blev snabbt accepterade av denna stora, härliga hund som är mest schäfer men även lite alaskan malamute. Att vi inte tog med våra hundar beror på lite osäkerhet om hur de skulle reagera på varandra. Vi ska testa det vid ett annat tillfälle. Den här gången ville vi själva lära känna honom.

collage_6 collage_7 collage_8 DSC_0598Mätta och nöjda efter en himmelsk lasagne med trattkantareller och bacon och efter massor av lek och vovvegos var vi så småningom tvungna att åka hem till våra egna kvarlämnade hundar. Den här eftermiddagen lämnade en mersmak efter sig. Så härligt att kunna ta sig till sina systrar snabbt och lätt och vara tillsammans några timmar när man känner för det. Så har det inte varit på många år förut och jag stortrivs med att kunna ha det så.


Svampbehandling

Nu är jag igång med mitt experiment med chaga (sprängticka). I två dagar har jag stoppat i mig pulver av denna märkliga svamp och det ska bli spännande att se om det blir ett bra resultat. Jag tror inte på det! Efter allt jag har provat tidigare, där inget har hjälpt, skulle jag bli väldigt förvånad om det här är lösningen. Ändå vill jag prova eftersom jag har fått tipset från en kvinna som har blivit hjälpt.

Denna kvinna har samma diagnos som jag, polycystisk leversjukdom, och har av sin läkare hört att denna sjukdom kan ge led- och knäsmärtor. Hon blev rekommenderad en daglig dos av chaga och mår väldigt mycket bättre sedan hon började med det. Det är värt ett försök i alla fall och med min inställning behöver jag inte riskera att min eventuella förbättring bara är placebo. Blir jag hjälpt av detta så fungerar det och det är varken min hjärna eller tro på mirakel som lurar mig.

Gårdagen blev mycket roligare än förväntat. En vän, sedan urminnes tider, hörde av sig och undrade om vi skulle promenera i solskenet tillsammans med alla våra hundar. Det blev en skön promenad i långsamt tempo tack vare min sprängkänsla i magen, min väns krånglande höft och en av hennes hundar som p g a ålder ibland går lite långsamt. Vi skrattade en del åt att vi numera pratar krämpor när vi träffas. Inte så mycket men det går inte riktigt att undvika. Som tur är uppehåller vi oss inte så länge vid det utan pladdrar på om allt annat, både gammalt och nytt. Det är väldigt kul att återknyta bekantskapen med någon som man kände i skolåldern och lite märkligt att det flyter på som om alla år sedan dess bara varit en kort parentes. Jag fick sällskap i några timmar även efter promenaden och jag känner att jag är lyckligt lottad som har några riktigt fina vänner här. Inte något stort umgänge men i stället de bästa.


Julen är slut

I alla fall hos mig. Det har tagit några dagar men nu är äntligen alla tomtar, juldukar, julgardiner, adventsstakar, stjärnor och övrigt pynt borta för den här gången. Jag känner mig befriad, som om julens alla glittriga snören och tentakler har släppt mig till slut. Nu lyser de vanliga lamporna i mina fönster och de inte lika färgglada ljusen fladdrar i sina ljusstakar. Otroligt skönt!

Hundmaten och morötterna var helt slut så jag var tvungen att handla lite. När jag ändå måste ta bilen för att varorna är för tunga att bära hem så tyckte jag att jag lika gärna kunde åka lite längre än till min Ica-butik här. Jag har lekt med tanken att jag kanske skulle kolla in rean lite men jag orkar inte med folksamlingar. Det räckte så bra med en lite större matvarubutik. Jag fick en impuls och körde in bilen i en automattvätt också. Vägarna är skapligt torra så kanske kan min bil få vara relativt ren några dagar nu. Det eviga saltandet gör att det oftast är omöjligt. Vägarna är nästan alltid sörjiga av saltslask. Helt rent blev det inte men det får duga. Om jag någonsin får en egen tomt ska min bil få bli ordentligt ren – både invändigt och utvändigt.

Det finns en annan anledning till att jag inte ville handla i ”min” butik i dag. Jag orkar inte bli ledsen igen. De två senaste gångerna jag har handlat där har tårarna försiktigt trängt fram när jag har gått hem. Jag kan inte förstå varför. Jag blir så väl bemött där med personliga kommentarer och ibland en liten klapp på axeln. De frågar hur jag mår och jag svarar alltid glatt att det är bra. Bara en gång, efter julafton, medgav jag att det hade varit lite jobbigt. Men annars är jag alltid glad och pratig när jag kommer dit. Det måste vara all vänlighet som på något sätt får mina känslor att komma fram. Tårarna har kommit utan att jag har tänkt på saknad eller sorg. Jag blir bara plötsligt så ledsen.

Annars går det bra nu. För första gången på sju månader märker jag att jag återigen kan uppskatta ensamhet. Det är verkligen ett gott tecken. Det kan vara så att andra problem tar över lite just nu men mer om det när jag vet hur det blir.