Min blogg om allt och inget

Arkiv för november, 2014

Flurvär

Ett bra jämtländskt ord för hur det är där utanför mina fönster. De som inte förstår kan nog ana i alla fall.

Jag sitter inne och planerar hur jag ska göra med alla grejer vid nästa flytt. Det gäller att ha framförhållning och koll i god tid. Just nu har vi inget hus på gång, inte ens en visning, men man måste ju vara klar med planeringen innan så att allt flyter. Eller hur? 😉

Tidigare i dag funderade jag på julklappsinköp och i mailen hittade jag ett, enligt mig, bra förslag. Ett förslag som jag redan fått en önskan om från en person. Jag kände att jag själv också vill ha en och tänkte att kanske ungarna vill ha sådana också. Jag började med att skicka ett sms till äldsta dottern men jag tror hon blev ganska konfunderad när jag i ivern skrev lite fel och frågade om hon vill ha en ”slow cocker”. Inte något man föreslår sin dotter kanske men hon var ganska snabb med att skriva tillbaka och lite glatt fråga om jag inte menade en ”slow cooker”. Jag undrar om det ens finns en produkt som heter som mitt första förslag och hur den i så fall är konstruerad 😉 Tur i alla fall att det inte var min svärmor som fick ett sådant sms, men hon skulle nog i alla fall inte förstå innebörden och förresten så skulle hon också ha skrattat gott åt det.

Som ni märker så har jag jag inga djupare tankar på gång i dag. Middagsfunderingar och vart vi ska gå på nästa promenad är exempel på var jag har lagt nivån den här dagen. Men man kan ju inte alltid fundera över livets mening och människans roll i rymden. Konstigt nog tycker jag inte att jag har det särskilt tråkigt. Det känns som om det är första dagen på länge som jag inte har något inbokat och det är ganska avkopplande. I morgon kanske jag vill företa mig något igen men i dag är jag så nöjd med min ensamhet och mina simpla små funderingar.

Annonser

liten i en stor värld

Så kände jag mig i dag när jag ännu en gång var på det stora universitetssjukhuset. Massor av trafik och flera felåkningar innan jag hittade en parkering där jag fick stå. Folk och trängsel överallt på väg från parkeringen till rätt hus och ingång. Jag fick gång på gång stanna eller vika åt sidan för att inte gå rakt in i någon. Åh, vad jag längtade hem till lilla Östersund och det välkända, lagom stora sjukhuset där.

Väl framme och på rätt mottagning blev jag vänligt omhändertagen och började känna att allt var ok igen men sedan skulle jag tillbaka och det var lika mycket folk som förut. Långa bilköer ut från sjukhusområdet och i mörkret svängde jag återigen åt fel håll men med hjälp av gps:en kom jag till sist rätt i alla fall. Jag stannade till för att handla och det var förmodligen den värsta tiden på dygnet för att göra det för det var trångt och fullt med folk och kundvagnar överallt och långa köer i kassorna. Trött och med värkande kropp kom jag äntligen hem och möttes av mina älsklingar. Då var det så skönt att bara sätta sig ner på golvet och få massor av kärlek av mina underbara hundar.

Jag tänkte på min syster och på det hon sa till mig häromdagen om min reaktion efter hennes mardrömsupplevelse när hon var hundvakt. Hon tyckte att det inte var riktigt likt mig att tänka så negativt och ge upp allt hopp om att prova igen. Att jag bara konstaterade att nej, det här går inte och jag kommer alltid att vara låst av mina hundar. Det fick mig att tänka till lite. Vart hade min förmåga att tänka positivt tagit vägen och varför kunde jag inte försöka hitta lösningarna i stället för att ge upp?

När jag satt här med mina hundar bestämde jag mig för att det får vara slut på negativt tänkande. Jag försökte plocka fram de bra bitarna ur dagens händelser och först kom jag bara fram till att det var väldigt skönt att komma hem och att det måste betyda att jag har börjat se min lägenhet som mitt hem nu. Sedan kom jag på att det är ju faktiskt väldigt positivt att sjukvården fungerar så bra här och att de är så snabba med att ta hand om mig. Alla jag mött har dessutom varit  vänliga och trevliga och behandlat mig väldigt professionellt men ändå med värme. Jag tänkte på den väninna jag har fått här och på hur kul promenaden tidigare med henne och alla hundar var. Då bestämde jag mig för att höra med min bloggvän, som nu är en riktig vän, om vi kan träffas en dag den här veckan och vi kom överens om att jag ska komma till henne i morgon.

Så lätt det var att vända alla negativa tankar om dagen till något riktigt bra. Även om något känns jobbigt just när man är mitt uppe i det så kan man med tankekraft ändå lätta på de känslorna och se lite ljusare på saker och ting. Jag ser riktigt mycket fram emot morgondagen med först en förmiddagspromenad med grannen och sedan en rolig stund på eftermiddagen. Visst känner jag att jag fortfarande längtar tillbaka till Jämtland men jag har det väldigt bra här också och ångrar absolut inte min flytt hit. Dagen avslutas med en bra magkänsla och det kan jag tacka min styrka att tvinga fram positiva tankar för.


Vänlighet… eller egoism

Ibland kan något man hör bara fladdra förbi utan att man reflekterar så mycket över det. Man kan tänka att  ”ja, så kanske det är” eller ”vilken intressant tanke” men sedan händer det andra saker och det man hörde försvinner in i mängden av saker som hjärnan ska bearbeta. Plötsligt kan de där orden smyga sig fram igen och man börjar fundera och sätta in det i sammanhang.

Så är det för mig just nu. För ett tag sedan sa någon av mina döttrar, eller kanske båda – jag kommer inte riktigt ihåg, något om att handlingar som vi gör av vänlighet egentligen är väldigt egoistiska eftersom de får oss själva att må bättre. Jag minns inte hur samtalet fortsatte men något slog i alla fall rot i min hjärna och de sista dagarna har jag funderat mycket på om det stämmer. Jag tror inte att det är enbart egoism som får oss att hjälpa andra eller att vi visar vänlighet bara för att känna oss duktiga men helt klart är det så att det ger oss en kick när vi får bekräftelse på att det vi sagt eller gjort är uppskattat. I grunden är jag övertygad om att de flesta av oss är väldigt måna om att folk ska må bra och att vi visar empati och ger stöd för att vi verkligen vill hjälpa och blir glada om det vi gör på något sätt gör livet lättare för andra. Men det går inte att bortse från den lyckokänsla som infinner sig när man förstår att man har lyckats i sin föresats att göra något bra.

Kan det vara så att vi letar efter dessa mentala lyckopiller för att vi undermedvetet är själviska och bara är ute efter att själva få dessa kickar? Jag tycker att det är en väldigt spännande tanke och det skulle vara väldigt roligt att få höra vad ni andra tror. Är det någon sorts bekräftelsebehov som får oss att vilja visa att vi är omtänksamma och vänliga? Är vår undermedvetna intention att få ett högre människovärde genom att visa vänlighet mot vår omgivning? Även om detta är intressanta tankar är de också lite skrämmande. Kanske ska man inte fundera så mycket på detta utan bara fortsätta att försöka vara vänlig och hjälpa så gott man kan.

Det jag har kommit fram till är att jag tror att det ligger i de flesta människors natur att vilja vara till nytta och hjälp. Vi är alla beroende av varandra och i våra gener finns det mycket som kommer från en tid då våra liv hängde på samarbete och på att vi tog hand om varandra. Det är naturligt och självklart för oss att göra en insats när någon vi bryr oss om behöver oss. Jag har svårt att tro att någon skulle planera att vara vänlig bara för att efteråt få känna sig duktig. Visst sätter belöningssystemet igång när vi märker att vi har gjort skillnad. Ett slags välbefinnande som värmer och känns skönt. Men jag tror inte på att vi är vänliga mot varandra av egoistiska skäl. I alla fall absolut inte medvetet. Om det finns något som styr detta långt inne i våra hjärnor så är det förmodligen för vår arts överlevnads skull och då är det kanske inte så dumt.


Vi letar vidare

Vi var så sugna på ett särskilt hus och det såg så lovande ut på bilderna. I en vecka har jag suttit och ritat kök och planerat men jag har inte haft några exakta mått så jag kunde bara försöka uppskatta storleken på rummen. När vi kom dit blev vi båda lite besvikna. Jättefint hus men allt var mycket mindre än vad vi hade trott. Jag skulle knappt få plats med mitt matbord i det som skulle bli mitt kök. Det bordet gör jag mig inte av med för det var nästan det sista projekt jag och Kenneth hade tillsammans och det betyder mycket för mig. Dessutom skulle köket bli mycket mindre än jag hade tänkt. Men ändå var jag fortfarande lite inne på att jag ville ha det huset i alla fall. Jag och min syster kom överens om att fundera lite och prata mer efter att ha sovit på saken. Gunnel är den förnuftiga, jag har alltid fått höra av min man att han kunde få med mig på allt hur lätt som helst. Jag blir så lätt eld och lågor över något jag vill och tänker inte riktigt rationellt. När Gunnel la fram flera argument för att det faktiskt inte var vårt drömhus och tillade att vi har inte bråttom och att det är lågsäsong nu, kunde jag inte annat än hålla med och även jag plockade fram det lilla förnuft jag har och insåg att hon hade helt rätt. Nu är det ett avslutat kapitel. Vi får väl se hur lång tid det tar innan jag blir lika entusiastisk igen.

Läkarbesöket i morse gav ett lite oväntat besked. Jag träffade en mycket förtroendegivande läkare som tog sig ordentligt med tid med mig. Han frågade massor, kom med följdfrågor på mina svar, kollade alla röntgenbilder (min lever syntes också tydligt på bilderna och även denna läkare sa att det var imponerande med alla cystor) och gjorde en noggrann undersökning från huvud till tår. Sedan sa han att varken undersökning, bilder, provsvar eller det jag sagt pekade på att det skulle vara reumatiskt betingad värk jag känner. Däremot hade jag reagerat med smärta på 18 av 18 möjliga triggerpunkter som påvisar fibromyalgi. Dessa triggerpunkter sitter även i skinkorna så det är inte konstigt att jag har ont i de regionerna också. Han fortsatte med att säga att han aldrig skulle ha gett mig de mediciner jag har fått tidigare eftersom de inte borde hjälpa. Lite ställd blev han när jag berättade att en viss kombination av dessa mediciner faktiskt hade hjälpt men han hade ingen bra teori om det så jag fick inget svar på hur det kunde komma sig. I stället berättade han lite om vilka mediciner som finns att tillgå men jag har provat dem allihop utan resultat så han skrev bara ut citodon och jag råkade nämna att jag ibland tar alvedon så då skrev han ut sådana också. Till sist sa han att det finns inte så mycket anledning att komma dit mer så han skulle skriva en remiss till vårdcentralen och en läkare där får ta över. När jag kom till apoteket fick jag höra att jag har två recept på vardera fyra uttag av hundra citodon. Min läkare i Östersund måste ha skrivit ut ett nytt recept också så nu har jag massor av piller att hämta ut.

Det känns lite kluvet men mest bra att jag nu har en något lindrigare diagnos än förut. Visserligen försvann hoppet om en medicin som verkligen hjälper men jag inbillar mig att fibromyalgi inte vanligtvis utvecklas lika mycket och snabbt som vissa reumatiska sjukdomar. Å andra sidan så mår jag klart sämre än vad jag gjorde för ca fem år sedan så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. En teori kom från en fb-vän som har samma leversjukdom som jag. Hon har fått höra från sitt sjukhus att denna sjukdom även kan orsaka smärta i leder och knän och det var något nytt för mig. Hennes ledbesvär försvann när hon började dricka te av chaga. Chaga, eller sprängticka, är en svamp som växer likt en svart, knölig utväxt på björkar. Den sitter på trädet i 15–30 år där den suger ut näringen och koncentrerar den. En medicinalväxt som innehåller otroliga mängder halter av ämnen som kan göra stor nytta. Min fb-vän har fått pulver av denna svamp och hon ska skicka en del till mig så att jag kan prova. När jag googlade på chaga såg jag att det går att beställa för ett rimligt pris och jag kan bara hoppas att en del av mina svårförklarliga besvär ska bli lindrigare, eller kanske försvinna helt, med hjälp av detta. Samtidigt är jag lite tveksam och vågar inte ha för stort hopp. Jag har provat så mycket konstigt som inte har hjälpt men den här gången är det inte någon som vill tjäna pengar på min värk som kommer med förslaget. Trovärdigheten är alltid större när det kommer från någon med likadana besvär som själv har blivit bättre av samma produkt. Det kan i alla fall inte skada att göra ett försök.


Längtan

Det har varit några jobbiga dagar med mycket saknad och längtan. Längtan till hur det skulle ha varit och saknad efter det som var. Jag kan inte känna någon glädje just nu, även om jag gör mina försök, och jag har inte någon lust att göra någonting. Jo, jag ser fram emot husvisningen men annars måste jag tvinga mig till att ta itu med det som ska göras. Jag har kämpat med mig själv i flera dagar för att komma igång med läxan i italienskakursen men kan inte förmå mig att plocka fram böckerna och komma igång. I morgon ska jag komma dit med en idé om hur jag ska kunna förbättra Linköping. Vi ska leka kommunpolitiker och låtsas att vi har ett möte där vi ska diskutera våra olika förslag. Jag vet inte tillräckligt om vad som kan förbättras här och om vad som redan är gjort. Det enda jag kan komma på är ett förslag om att sluta salta vägarna och använda sand i stället. Bättre för både miljön och bilarna men att formulera detta och kunna argumentera för det på italienska känns inte alls lockande. Det är inte riktigt likt mig för jag tycker egentligen att det är kul och jag har längtat efter en kurs där vi verkligen får försöka prata.

Det är konstig hur min längtan får mig att fatta beslut som jag inte trodde att jag skulle vilja fatta. Men jag ska nog lita på min magkänsla. Det var den som fick mig att förstå att jag skulle flytta hit fast jag inte alls var inställd på det och jag känner att det var helt rätt beslut. I dag tog mina känslor ett nytt beslut åt mig. Jag ska behålla min andel i lägenheten i Åre tills vidare. Det är bara en vecka om året och jag trodde inte att jag skulle ha lust att åka dit fler gånger. Den här vintern blir den utlånad till självkostnadspris och jag har fått en liten hint om att det kanske finns intresse att köpa den av mig. Till nu har jag hoppats på det och har tänkt att det ska bli ett kompispris bara för att kunna bli av med den. Nu kan jag helt plötsligt inte alls tänka mig att sälja den. Den är min sista länk till så mycket som jag saknar och en möjlighet att åka upp till Jämtland om jag vill. Inte i vinter, både för att den redan är bortlovad och för att jag inte är redo ännu, och kanske inte nästa vinter heller. Men jag vill dit och besöka alla platser och träffa vänner. Det viktigaste skälet för att åka dit är känslan av att jag inte har fått det avslut jag behöver. Jag blev så besviken när jag fick besked om att gravsättningen skedde efter att jag hade tagit farväl och jag vet att jag måste till minneslunden i Östersund för att få till mitt avslut. Det finns massor av minnen i Åre och i lägenheten där också. Roliga minnen att skratta åt och sakna.

Det är nog flera faktorer som har lockat fram mitt vemod. Dels beskedet om gravsättningen och dels min vandring genom stan i går när jag skulle till banken och gick förbi platser där vi har varit tillsammans. Dessutom fick jag (och min svärmor och ungarna) varsitt brev om ersättning från trafikförsäkringen som fanns på skogsmaskinen i olyckan. Det är ersättning för psykiska besvär i samband med dödsfallet och både brevet och mitt samtal med handläggaren, som var så vänlig och deltagande, fick mig att längta igen.

Det var inte så här det skulle bli. Vi skulle ha varit där uppe i Optand och glatt oss åt snön och samtidigt förbannat den för att det blir så mycket snöröjning. Jag skulle ha eldat i kaminen varenda dag och vi skulle ha fortsatt att ge oss iväg på små äventyr, med och utan hundar. Alla dessa Finlandskryssningar, som vi lite impulsivt brukade boka när vi var rastlösa, är ett avslutat kapitel. Jag älskade att göra dessa små resor med min man, dansa med honom och äta mycket och gott men jag har absolut ingen lust att åka igen utan honom. Jag vill inte dansa med någon annan, i alla fall inte någon jag inte känner. Det skulle bara ge mig ångest.

I morgon ska jag sätta igång med italienskaläxan direkt efter frukosten. Det har jag lovat mig själv och jag har nog tillräcklig självdisciplin för att verkligen göra det. Sedan ska jag åka till kursen och ingen kommer att märka att jag egentligen bara vill stanna hemma med en kopp te och slippa omvärlden.


Roligt återseende

I går vaknade jag med ett förväntansfullt glädjepirr i magen. En kompis från skoltiden här i Linköping hade kontaktat mig och vi bestämde att hon skulle komma hit och hälsa på. Vi gick i högstadiet tillsammans och på samma gymnasium men i olika klasser. När jag flyttade höll vi kontakten lite sporadiskt och hon var med på Kenneths och mitt bröllop i Strängnäs. Efter det blev det som det ofta blir, vi hörde av oss någon gång men snart rann det ut i sanden och det tog ca 15 år innan vi återigen träffades på en klassåterträff för några år sedan. Den gången skrattade vi gott åt att vi fortfarande såg precis likadana ut som när vi gick i skolan tillsammans. En del rynkor och lite slappare hud men annars var allt som förut. Hon kom upp till Optand och hälsade på mig en gång men nu är det tre år sedan och sedan har vi inte haft mycket kontakt.

Jag visste att det skulle bli kul. Vi är båda duktiga på att prata men även på att lyssna så det blir alltid givande och roliga samtal. Hon kom med sina två fina golden retrieverflickor och våra hundar blev genast kompisar. Inte så att de skuttade omkring och lekte men de nosade ordentligt på varandra med glada svansar och sedan var de nöjda med att vara tätt tillsammans alla fyra.

DSC_0311

Min kompis hade med sig räkmackor och goda mazariner så jag fick inte ens bjuda på lunch, och ett fint blomsterarrangemang står nu på matbordet. Jag tackade men sa att hädanefter får hon inte ta med sig något när hon kommer. Jag blev glad för allt hon hade med sig men det ska vara enkelt att träffas och utan krav på att ta med sig presenter.

Vi hade kunnat prata hur länge som helst och vi pratade oss även igenom en skön promenad, då det faktiskt var uppehåll i regnandet, men min väninna hade planer för kvällen och var tvungen att ge sig iväg efter några timmar. Vi ses snart igen och nästa gång åker jag till henne. Det är så roligt att jag har två besök hos två fina vänner framför mig här i trakterna. Veckan som kommer är ganska fullbokad med läkarbesök, provtagning, däckbyte, bankbesök och husvisning så det får bli efter det men sedan ska jag göra återbesök och det ska bli jättekul.

På kvällen åkte jag in till min syster för att tillsammans med henne gå till minneslunden och tända ljus och sätta dit en blombukett. Hundarna fick följa med och de var väldigt ivriga att komma fram till hennes port och hade bråttom uppför trapporna. Inga bestående men av skräckdygnet alltså. De fick även följa med till kyrkogården och uppförde sig jättefint. Det fanns ingen plats för varken ljus eller blommor vid dammen men jag placerade buketten mot en ek och ställde ljuset bredvid. Mina föräldrar ligger i den minneslunden så det var mest till Kenneth och dem som mina tankar gick. Men jag skickade även tankar till övriga saknade släktingar som finns i olika delar av landet. Det var väldigt fint och stämningsfullt men alldeles för mycket folk. Nu vet jag i alla fall att Kenneth är gravsatt. När jag och Junie var vid minneslunden i Östersund för en månad sedan trodde vi att Kenneth fanns där när vi sa hejdå. Häromdagen fick jag ett brev med information om att han gravsattes först den 28:e oktober och det kändes lite snöpligt.

Jag följde med min syster hem till henne en stund och naturligtvis tittade vi på hus. Båda har vi fallit för ett hus och vi ska på visning på torsdag. Kanske blir vi besvikna och det kan bli så att budgivningen sticker iväg alldeles för högt men just nu planerar vi för fullt vad vi ska göra för ändringar och hur vi ska möblera. Även om det inte blir det huset så är det jättekul att fantisera.


Hårt hållen av mina hundar

I vår lilla familj är det hundarna som bestämmer. I alla fall när det gäller mina möjligheter att hitta på något utan dem om det innebär att de måste vara hos någon annan. De har sina knep för att se till att flocken håller ihop och att matte hädanefter är tvingad att alltid vara hos dem. De kan släppa iväg mig några timmar men jag måste vara tillbaka i god tid för att ge dem mat och vi ska alltid sova på samma plats.

Jag gjorde ett försök att komma iväg på egen hand och stanna borta en natt. Min dotter fyllde år och jag åkte till Örebro för att fira henne och jag såg riktigt mycket fram emot att hälsa på henne och hennes sambo. Hundarna lämnade jag hos min syster och jag var säker på att det skulle gå bra. Kasper älskar henne och Rex tycker om alla som tycker om honom. Vi har varit där några gånger för att de ska känna igen sig och vara trygga om jag behöver hundvakt och de får väldigt mycket uppmärksamhet och massor av gosande av både min syster och hennes två barn.

Glad och övertygad om att allt skulle gå bra åkte jag iväg och efter några timmar var jag framme i Örebro. Först hämtade jag min äldsta dotter och tillsammans åkte vi till min lilla minsting som helt plötsligt har blivit 21 år. Det var så skönt att få deras jättekramar och att bara få vara tillsammans med mina fina ungar. Naturligtvis kramade jag dotterns sambo också men jag vågar inte ta i på samma sätt då. Vill inte tvinga mig på alltför mycket men jag gillar honom jättemycket och är glad för att han är den han är. Jag blev genast beordrad att lägga mig i soffan och ta det lugnt och jag protesterade inte utan placerade mig i ett hörn med kuddar och blev serverad te och tiramisu (mums). Sedan blev det prat, middag, promenad och kvällsfika och kvällen avslutades med att vi tittade på en film.

DSC_0310

Jag somnade lätt och sov gott hela natten utan att veta vilket helvete mina hundar gav min syster. På morgonen vaknade jag glad och utvilad och gjorde mig lite frukost medan ungdomarna fortsatte att sova en stund till. Jag hade bestämt att jag skulle åka tillbaka hem mitt på dagen men innan dess åkte vi iväg och handlade och åt lunch på en restaurang.

Jag pratade med min syster i telefon och fick veta att mina hundar hade haft en riktig kräkorgie på natten. Båda två hade kräkts flera gånger och lakan, täcke och flera mattor blev nerkladdade. Min syster hade i sista stund lyckats rädda sin dator (ja, hundarna fick sova hos henne i hennes säng, i alla fall innan detta) men hann inte med att få dem att kräkas på lite bättre platser så en stor del av hennes natt bestod av att skrubba mattor och duscha madrass och sängkläder. Jag förstår fullkomligt att mina hundar just då inte stod så högt i kurs hos henne. Till slut hade de kräkts färdigt och det blev några lugna timmar innan de väckte henne för att hon skulle gå ut med dem. Då var kl 06.20.  Efter det var allt lugnt och min syster började se allt lite ljusare. När hon gick på promenad med sin egen och mina hundar samtidigt skötte de sig perfekt alla tre. Ingen som drog i kopplet utan alla gick så fint och jag tror att hon då började tycka lite om mina hundar igen.

När jag kom, strax efter två, blev jag översköljd av kärlek från mina krävande hundar. Det var helt tydligt att de inte tänker låta mig åka iväg så länge någon mer gång. Det var som om de ville säga att ”så länge du är hos oss och tar hand om oss så är vi snälla och underbara men om du någonsin överger oss igen så förvandlas vi till kräkmonster”. Mina stackars voffar! Det var ju jättesynd om dem att de hade sådan separationsångest och lika synd var det om min syster. Jag bara konstaterade att jag kan aldrig lämna dem igen. I alla fall inte hos någon annan. Kanske skulle det gå bättre om någon kom hem till mig och bodde där med mina hundar. Jag undrar om de har fått ännu större problem med att bli lämnade sedan deras husse helt plötsligt var borta. Kanske är det så och jag kanske är tryggheten i deras liv. Det är bara att acceptera att har man skaffat hundar så måste man se till att de har det bra och det här kan jag inte utsätta dem för igen (och absolut inte min syster heller). Jag hade naturligtvis tagit med dem till Örebro om det hade varit möjligt men min dotters hyresvärd tillåter inga djur i huset så det alternativet fanns inte.

Enda möjligheten för mig att kunna åka iväg någonstans över natten är att något av mina barn bor i min lägenhet med mina hundar. Då skulle det gå bra men annars blir det till att hålla mig på mattan och underkasta mig hundarnas vilja.

DSC_0300 DSC_0309