Min blogg om allt och inget

Mamma – min förebild

Jag har tänkt mycket på min mamma, saknat henne och funderat på likheterna i våra liv. Jag har så många frågor som aldrig kommer att bli besvarade. Min mamma var 55 år, tre år äldre än jag, när min pappa dog genom en olyckshändelse. Hon har varit en förebild för mig sedan jag blev ensam och jag har hämtat styrka i hur hon klarade av sin situation och den kraft hon hade inom sig. Men, med undantag för den första tiden efter min pappas olycka, pratade vi inte mycket om känslor eller om hur hon egentligen mådde. Jag såg bara hur hon tog tag i sitt liv, sålde huset och flyttade till ett mindre hus, gick en bilkurs för kvinnor, skaffade hund och gjorde karriär. Mitt i allt detta genomgick hon flera canceroperationer men kom tillbaka och hittade ny styrka. Ända tills den dag hon fick besked om att det inte fanns mer att göra och att hon hade ca ett halvår kvar.

Allt detta hände under en femårsperiod och t o m under det sista halvåret gick mycket av hennes kraft till att ordna det på bästa sätt för oss tre döttrar med familjer.

Men hur mådde hon egentligen psykiskt? Självklart förstår jag att det inte var bra och jag önskar att jag kunde ha varit mer lyhörd och tillgänglig. Jag hade en väldigt bra relation till min mamma men jag tror att hon alltid har haft inställningen att inte oroa sina barn. På den tiden hade jag inte så mycket livserfarenhet och var inte van vid att fråga ut min mamma om hur hon kände om olika saker. Vi har mycket gemensamt i det vi har varit med om men för mig har skillnaden varit öppenheten mellan mig och mina barn. Jag vet att hon hade goda vänner som hon kunde prata med men för mig var hon min starka mamma som först kraschade men sedan snabbt tog kontroll över sitt liv och gjorde det bra.

Jag undrar om hon, precis som jag, kämpade på och var helt inställd på att leva ett bra liv och hitta glädjen med det. Var hon lycklig eller gjorde hon sitt bästa bara för vår skull medan hon egentligen var likgiltig inför livet. Jag vet att hon hade en tro. Vi pratade aldrig om det men bland hennes saker fanns ett brev från en väninna som skrev om min mammas tro. Var den tron så stark att hon hoppades på att min pappa fanns någonstans och väntade på henne och såg hon i så fall fram emot det? Något inom mig hoppas det, när det nu blev som det blev. Jag hoppas att hon inte var rädd utan såg något nytt och fint.

Jag har ingen tro som kan skänka mig tröst men i vissa stunder kan jag ändå känna att det inte skulle göra så mycket om mitt liv tog slut. Det kan t o m kännas lite lockande. Att ha många år kvar som jag ska leva som nu, utan lycka, skrämmer mig. Jag känner ofta glädje och jag kämpar på, precis som mamma, för att få ett bra liv. Det finns massor att se fram emot och för det mesta tycker jag att jag har det bra men så kommer de här stunderna då jag vet att jag aldrig kommer att bli lycklig igen. För ett halvår sedan var jag så otroligt lycklig och jag fick höra från andra att det märktes. Därför vet jag vad det innebär att vara lycklig och kan med säkerhet säga att det kommer jag aldrig att få uppleva igen.

Det jag gör när jag känner så här är att frammana bilder av mina barn och tänka att jag aldrig kommer att kunna överge dem. Jag måste fortsätta att kämpa för deras skull och det är ju de som ger mig mina finaste glädjestunder så det är de värda. För en stund sedan satt jag och slumrade i soffan och vaknade med en rysning för att jag insåg att jag har så många år kvar. Det var ganska otäckt men när jag kände att tårarna började tränga fram sa jag till mig själv att jag måste skärpa mig. Det är inte synd om mig som har ett liv framför mig och som har möjlighet att njuta av det. Jag kan inte få den fullkomliga lyckan igen men hur många kan egentligen det? Jag har i alla fall fått uppleva den.

Annonser

18 svar

  1. .

    Jag är väldigt glad och tacksam över att du är öppen med hur du mår, känner och tänker. Att du både kan prata och skriva om det. Det är lugnande på något vis. Jag har för mig att någon i familjen har sagt så om mig också en gång, att det är lugnande att inte stängas ute även om det man får veta är svårt och tungt.

    Vi pratade ju alldeles nyss i telefon, och vet du vad jag tänkte på när vi hade lagt på? Att det bannemig är bland det bästa som finns att få säga till någon man älskar just att man älskar den. Särskilt att säga det till dig, som jag älskar så innerligt mycket. Bara att säga de orden ger mig ett slags lyckorus (så jag antar att det i grund och botten är något egoistiskt, haha). Puss på dig!

    15 november, 2014 kl. 3:14 e m

    • Ja, jag har sagt så och det kanske är därför jag förstår att man inte ska stänga ute familjen. Jag vet att mina barn inte övertolkar utan vet vad jag menar och jag är medveten om att mina tankar inte är unika.
      Jag borde egentligen vara världens lyckligaste eftersom jag har barn som älskar mig och som jag älskar så mycket. Det borde räcka men även om det värmer och gör mig glad så kommer alltid något att fattas och det gäller oss alla. Vi ska vara glada att vi kan prata med varandra och att vi kan säga att vi älskar varandra. Alla har inte lika lätt för det men jag håller med om att det ger en lyckokänsla.
      Puss tillbaka ❤

      15 november, 2014 kl. 7:27 e m

  2. Kusligt att din mamma också förlorade sin livspartner i en olycka vid ungefär samma ålder. Jag har inte ens reflekterat över det innan.

    Kära mamma, för mig är det självklart att dina chanser till lycka inte är hopplösa, men jag har förståelse för att du känner så, och du kan ju mycket väl ha rätt i det. Det verkar bara så osannolikt. Som du säger har du många år kvar och livet kan svänga snabbt. Det har inte gått så lång tid än ❤

    Tusen kramar, snart ses vi och kan kramas varje dag hela december 🙂

    15 november, 2014 kl. 5:54 e m

    • Jag har tänkt mycket på våra liknande situationer men jag tänker vara kvar längre än fem år så där slutar det gemensamma.
      För många är stor glädje och lycka samma sak men jag skiljer på dem. Jag kommer att känna mycket glädje men det kan inte jämföras med den lycka jag har känt. Jag tror att det är lika bra att acceptera det för att slippa förvänta mig något som inte kan uppnås. Många får aldrig uppleva den lyckan och det är inte så illa att ha ett liv med mycket glädje.
      Jag längtar jättemycket efter att få ha dig här i december. Jag vet inte hur mycket du faktiskt kommer att vara här under dagarna men det känns bra att du har din bas här under några veckor ❤ Du kan t o m få ha en egen nyckel 🙂
      Jag ser fram emot alla kramar ❤
      Puss ❤

      15 november, 2014 kl. 7:36 e m

  3. Fdanonyl

    Nämen lilla Du. 🌺

    15 november, 2014 kl. 7:09 e m

    • Det är oftast inte så illa som man kan tro av det här inlägget. Men ibland kommer de känslorna fram och då är de inte så roliga.

      15 november, 2014 kl. 7:37 e m

      • Fdanonym

        Det vore ju underligt ifall de känslorna och tankarna inte kom fram emellanåt.
        En fin beskrivning av ditt förhållande och uppfattning om Din mamma. Jag vet inte ifall just troende människor kan hämta styrka hos Gud,kanske. Jag brukar tacka honom då dagen varit bra och förbanna mig själv när dagen varit sämre. Mitt förnuft säger mig att det inte finns någon Gud men en liten del tvivlar ändå på att ”något” inte existerar. Ibland kan jag känna ett slags avund mot dem som hämtar styrka hos en Gud. Jag tycker att det kan vara fint att något lite lägga sitt liv i Guds händer. Den som hjälper sig själv hjälper Gud,heter det ju.
        Kram och en fin kväll,det är Flurvär och innesittarväder för hela kvällen här:)

        15 november, 2014 kl. 8:11 e m

      • Jag kan känna likadant, en slags avund för att jag inte kan tro på vare sig en gud eller någon slags fortsättning efter döden. Det vore skönt att tro att man kan meddela sig med de man saknar men min logik och mitt förnuft hindrar mig att ha denna möjlighet. Ändå kan jag komma på mig själv med att skicka tankar och små meddelanden och det är nog ett behov av att inte förlora kontakten som får mig att gå emot min övertygelse.
        Kul att du har tagit till dig det jämtländska ordet 🙂 Det är likadant här och det är bara hundarna som får mig att sticka ut näsan.
        Kram!

        15 november, 2014 kl. 8:29 e m

  4. Ina

    Ditt inlägg berör mig mycket, först för dig och din mammas skull. Vad märkligt att det är så pass likt. Jag förstår att det måste väcka extra mycket tankar. När det gäller tro så har jag verkligen försökt men vet fortfarande inte vad jag tror och inte. Ibland gör det mig frustrerad och ibland lugn. Men jag saknar en övertygelse stark nog att finna tröst. Jag blir också berörd för min egen skull eftersom jag har funderat mycket på mina föräldrar och hur deras liv egentligen sett ut. De lever och jag har tät kontakt med dom men har börjat känna att jag saknar en massa bitar som jag måste ta reda på.
    Tack för att du delar med dig ❤

    15 november, 2014 kl. 9:30 e m

    • Om jag kan inspirera dig att försöka få svar på alla dina frågor om dina föräldrar så har jag uppnått något bra med mitt inlägg. Det är lätt att ta sina anhöriga för givna och man tänker inte på att en dag kan det vara för sent att få svar. Jag har många saker jag önskar att jag hade tagit reda på medan alla mina bortgångna anhöriga levde. Frågor som jag inte visste att jag hade när jag hade möjlighet att ställa dem. Om andra kan inse att de inte ska missa chansen genom att läsa om mina funderingar så blir jag glad. Lycka till och ta vara på dem och er relation.
      Tack för att jag får dela med mig till några som lyssnar ❤

      15 november, 2014 kl. 9:45 e m

  5. Ulli

    Fina, fina Ulla ! Fina, fina Ingrid ! Jag minns den dag då Kerstin ringde till oss hemma i Östersund för att berätta att Börje var borta och att hon måste prata med mamma och pappa så att dom kunde ge beskedet till Ann Marie och Nisse. Jag minns var jag stod och hur det kändes trots att jag inte var så gammal. På samma sätt som Olof Palmes mord och 11 september. Visst är det konstigt hur såna saker sätter sig så djupt. Sedan kom beskedet om Ulla och det var samma känsla då. Kenneths död kom som en käftsmäll och jag minns återigen vilket väder det var, var jag befann mig och den totala känslan av att det här kan inte vara sant. Men det var sant…… Ingrid, att reflektera och hitta en förebild blir en tröst. Att veta att livet kan gå vidare trots vad som hänt gör Ulla till den förebilden. Kärlek och styrka önskar jag dig och barnen. Jag sänder dig en varm, varm kram som jag hoppas kan värma din själ trots våra 80 mils avstånd. // Ulli.

    16 november, 2014 kl. 9:27 f m

    • Tack snälla, underbara Ulli ❤
      Som du kanske har märkt så har jag mycket stöd av fina personer som kommenterar men det är lite extra speciellt med omtanke från någon som kände alla mina saknade familjemedlemmar. Någon som vet vilka mina farföräldrar, föräldrar och min man var. Du kan dessutom sätta in dem i sammanhang och på platser och det ger stor tröst att du bryr dig så mycket om oss (jag vet att även Maud och Åke gör det, ge dem varsin kram).
      Dina kramar värmer men du får väl se till att göra som vi pratade om och ta dig hit någon gång. Kanske till våren när vädret troligtvis är mycket bättre här än där uppe 🙂
      Stor kram ❤

      16 november, 2014 kl. 9:40 f m

  6. Fdanonym

    Jag tycker att ordet är så festligt,det ligger så bra i munnen med två ”R” som när jag uttalar det blir två skorrljud:) dessutom påminner ordet om hur det faktiskt låter när vinden tjuter i skorsten och ventiler. Mycket bättre än det skånska ordet för samma sak,”böst”:)
    Ha en fin dag 🌺

    16 november, 2014 kl. 9:34 f m

  7. Jag kan sakna att sakna…. Jag var bara 7 år när min mamma gick bort och då hade mina föräldrar varit skilda i 2 år och hon flyttat 40 mil bort. Jag har vaga minnen om hur pappa körde mej halvvägs för att möta henne, hennes nya man och min lillebror vid längre lov. Korta minnesbilder men alldeles för lite för att ha något ”riktigt” att minnas.På ett sätt kanske lättare att mista någon så tidigt men också just den känslan av att man inte minns, inte har någon relation. Det kan stundtals vara jobbigt trots så många år.
    jag saknar henne att rådfråga och att dela saker med. Sånt som mammor oftast är bäst på!
    Sorg och saknad har ett brett känslospektrum och även om det känns extratungt ibland så känner jag ändå tacksamhet över att kunna känna. Tänk om man vore känslokall och bara trampade fram genom livet. Då hade vi inte varit såna vansinnigt trevliga personer som vi är 😀
    Kramizar!

    16 november, 2014 kl. 1:49 e m

    • Åh Anette, nu fick jag en helt annan dimension att fundera på. Jag har ju alla mina fina minnen och jag förstår att det måste vara svårt att inte ens ha några sådana. Du måste ha undrat och funderat mycket genom uppväxttiden och kanske aldrig kommit dig för att fråga någon som kunde ha gett dig svar. Dubbel saknad och dubbel smärta. Jag hoppas att du i alla fall har många kort att titta på och någon som kan berätta om din mamma. Om du har bra kontakt med din lillebror kanske han kan fylla i dina luckor. Men han kanske var för liten för att själv minnas.
      Du är så klok som framhåller vikten av att kunna känna. Även om det är tungt emellanåt så är det känslorna och minnena som håller mig uppe. Du är verkligen en vansinnigt trevlig och dessutom klok person ❤
      Kram!

      16 november, 2014 kl. 2:38 e m

  8. Klok som en bok 😉 Tänk om man kunde leva som man lär oxå 😉
    Min lillebror var 3 när han kom hem till oss igen så han minns inte mycket tyvärr. Mammas sida av släkten har alltid varit lite speciell och vi umgicks när vi var små men sen försvann allt. Har haft 2 mostrar varav en fortfarande lever. Tyvärr har vi aldrig haft någon vidare kontakt utan ngt kort när man fyllt år. Min morbror och min mamma hade en bra relation. Tyvärr finns han heller inte kvar. Den som bidragit mest är faktiskt mammas ”nya” man som skickat alla foton han hittat hemma.
    Tack för de fina orden ❤

    16 november, 2014 kl. 3:29 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s