Min blogg om allt och inget

Arkiv för september, 2014

Skruttkropp

Min kropp protesterar med bestämdhet just nu. De två senaste dagarna har jag städat både Kenneths och mitt förråd och allt skrubbande och sopande blev lite för mycket. Jag visste att det skulle bli så men vad gör man. Jag flyttar om 10 dagar och innan dess måste jag hinna med massor av saker. Det var nog tur att jag blev hembjuden på fika hos mina husköpare i går så att jag vilade några timmar. Jag var lite orolig för att vi skulle sitta på trästolar vid ett köksbord men vi placerade oss i sköna stolar med höga ryggstöd. Det är jobbigt att alltid behöva säga till nya bekantskaper att jag har svårt att sitta länge på hårda och inte tillräckligt höga stolar men det slapp jag i går. Det blev en väldigt trevlig eftermiddag med massor av gott fikabröd och fantastiska människor.

På kvällen blev det ännu mer gofika när vi hade styrelsemöte i vägföreningen. Mitt sista möte som sekreterare och jag lämnade över alla papper och övrigt material till valberedningen för vidarebefordran till min efterträdare.

Jag hoppas att min misshandlade kropp återhämtar sig lite tills i morgon för jag har planerat att klippa gräsmattan då. Det är helt andra muskler som arbetar vid gräsklippning och om jag sätter min tens-apparat på ryggen så fixar det sig nog. Tack och lov för självgående gräsklippare. Men man måste ju ändå gå med och styra.

I dag blev det inga glada överraskningar när jag hämtade posten. Ett stort kuvert från polisen väntade i lådan och jag förstod genast att det var det utlovade obduktionsprotokollet. Jag hade nästan glömt att det skulle komma men fick genast en klump i magen när jag såg avsändaren. Jag väntade tills jag och hundarna hade ätit middag innan jag öppnade det men sedan tänkte jag att det är ingen mening med att skjuta upp det längre. Jag fick ett förhandsbesked per telefon för nästan två månader sedan och det var inga stora nyheter i protokollet. Snarare en bekräftelse på det jag redan visste. Ändå känns det så svårt och fel att min man beskrivs med så kalla och okänsliga termer. Min älskade man och våra barns älskade pappa blev förminskad till ”den döda kroppen” eller bara ”Bodén”. Jag får väl skylla mig själv som svarade ja på frågan om jag ville ha obduktionsprotokollet. Vi alla i familjen vill ha alla detaljer för att förstå och jag vet att även Kenneths mamma vill se den. Tankarna finns varje dag hos Kenneth och vårt liv tillsammans men de tankar som kom i dag är inte några som jag tänker spara. Nu har jag sett bilder från olycksplatsen och fått reda på dödsorsaken så nu ska jag lägga det åt sidan och bara minnas allt fint som varit.

 


Jag gillar glada överraskningar

I går blev jag glad igen när jag tömde brevlådan. Där låg ett ganska stort vadderat, blommigt kuvert med handskriven adress och avsändare var min lillasyster. Det tar ca 10 minuter för mig att gå hem från brevlådan och under den tiden var jag väldigt nyfiken. Jag kunde inte öppna brevet direkt när jag kom hem för en av husköparna var här med en snickare och jag var ju tvungen att vara lite trevlig ett tag först. Så fort jag fick tillfälle stillade jag min nyfikenhet och i brevet låg en bok och ett brev. Min syster hade varit på en föreläsning med författaren av boken och tyckte att jag borde läsa den. Den heter ”en fot i golvet” och handlar om hur vi alla hanterar olika sorters kriser. Den är skriven av Åsa Lindell och hon har skrivit ner tankar som hon och några av hennes vänner vill dela med sig av. Hon beskriver även de beteenden som kan komma i en kris. Jag har läst ca halva boken och känner igen mig i mycket men inte i allt. Den är i alla fall väldigt läsvärd och dessutom lättläst.

037I brevet skrev min syster att hon tycker att jag borde skriva en egen bok och berätta om mina upplevelser och min krishantering. En liten tanke med att ge mig denna present var att den kunde vara en bra inspirationskälla. När jag senare pratade med henne kom även ett förslag om att jag skulle föreläsa om samma ämne. Det är väldigt glädjande att hon tror så mycket på mig och min förmåga och lite sugen blev jag. Men föreläsningsidén faller tyvärr på att jag helt enkelt inte orkar och aldrig vet hur jag kommer att må. Att hitta köpare till min bok skulle då bli ganska svårt eftersom det skulle vara vid föreläsningarna som jag skulle sälja den. Utgivning går att fixa men att först kosta på det och sedan inte bli av med böckerna skulle vara en ganska dålig affär. Jag är i nuläget helt nöjd med att skriva här i min blogg. Här behöver jag inte tänka på att allt ska vara så klokt och bra. Det räcker att jag sätter mig och bara skriver det som faller mig in och om några vill läsa det så kan de göra det utan att jag ska känna krav på att folk ska tycka att det är värt pengarna. Det var i alla fall en rolig tanke och jag blev väldigt glad både för boken och för att min syster tycker att jag har vad som krävs för göra en sådan sak.

I dag fick jag ett brev från min leverläkare. Han har skrivit till ansvarig läkare i Linköping och skickat med mina journalanteckningar för att de ska ha alla uppgifter om mig när jag får större problem igen. Min reumatikerläkare ordnar också med en överlämning och min njurdoktor skickar en remiss för att jag ska få göra den sista efterkontrollen nästa år. Fler och fler pusselbitar hamnar där de ska och nu är det inte så mycket som återstår av all förberedelse inför flytten. Det är bara 13 dagar kvar så det känns bra att ha kommit så långt med allt.

 


Jag gav upp

Det gick så bra, jag trodde verkligen att jag skulle klara det. I nästan en vecka var jag rökfri men i dag gav jag efter för behovet och köpte cigaretter igen.

Det var inte suget som var det svåra. Det kunde jag hantera och efter några dagars intensivt godisätande och sällskap av min svägerska var det värsta över. När Maritha åkte hem och ensamhet och tomhet kom var jag fortfarande inställd på att ta mig igenom det och tänkte att jag har tillräckligt mycket viljestyrka och karaktär för att avstå. Hela dagen i går kämpade jag mot impulserna att åka och köpa cigaretter och det var svårt, väldigt svårt. Jag var så ledsen. Riktigt djupt och hjärtskärande ledsen. Med gråten i halsen hela dagen försökte jag hålla mig sysselsatt och skjuta bort sorgen men allt jag gör nu påminner mig om att det är sista gången jag utför just den sysslan. Längtan efter att komma härifrån har sakta bytts ut mot sorgen över att aldrig mer få göra allt det som jag gör nu. Jag intalade mig att om jag bara står ut den första ensamma dagen så går det lättare sedan men jag vaknade med samma tyngd och känsla av att ingenting någonsin kommer att bli roligt igen. På morgonpromenaden gick jag och lyssnade efter storspoven och tänkte att om jag hör den så ska jag ta det som ett tecken på stöd från Kenneth (tror inte på sådant men alla vet väl nu att jag ändå har känt mig nära Kenneth genom storspovens sång). Jag varken såg eller hörde några spovar och förmodligen har de redan flyttat. Det var då jag bestämde mig för att det inte var rätt tillfälle att avstå från cigaretter. När jag hade varit och röstat (även det något som jag aldrig har gjort utan Kenneth förut) gjorde jag mitt inköp och nu har jag resignerat inför tanken att jag kommer att vara rökare åtminstone de två veckor som återstår tills jag flyttar.

Jag har inte några skamkänslor eller dåligt samvete för detta. Jag har bara konstaterat att om jag ska orka ta mig igenom den närmaste tiden så är detta något jag behöver. Samtidigt är jag fortfarande övertygad om att jag inte vill vara rökare och när rätt tid kommer ska jag klara av det jag inte orkade nu. Kanske är det ett bra tillfälle när min dotter kommer hit och hjälper mig ner till Bestorp. Hon kommer att vara tillsammans med mig i drygt en vecka och i slutet av den veckan får jag troligtvis även sällskap av mina andra två barn och en mågaspirant. Det kanske är bra att börja mitt nya liv med att inte vara rökare och att en ny plats och nya rutiner hjälper till att göra det lättare. Jag lovar inget. Men så småningom ska jag känna att det är dags. Just nu är det inte det men jag vill verkligen inte vara slav under den här lasten så ett nytt försök kommer snart.

I går städade jag undan en del bråte från tomten och allt som var av trä eldade jag upp på stranden. Det var en underbar dag med nästan ingen vind och värmen var så skön. Jag satt och smågrät för mig själv medan jag tittade in i lågorna och jag tänkte på alla brasor vi har eldat här under alla år. Jag har hur många bilder som helst på brasor med den vackra bakgrunden av Storsjön, ibland isbelagd och ibland öppen, och även Frösön och ”Annersia” har hamnat i bakgrunden. Jag kommer aldrig mer att elda med en sådan utsikt och jämten i mig sörjer över allt jag ska lämna.

DSC_0135

Jag har plockat så många stenar från stranden som jag ska arrangera i ljusstakar och på andra sätt för att ha kvar lite av Jämtland och jag tänker behålla Jämtkraft som elleverantör för att det också känns nostalgiskt. Jag sörjer över att inte få andas den här luften och att vintern kommer att bli så annorlunda med saltade, slaskiga, skitiga vägar. Just nu sörjer jag t o m att inte få ha det här klimatet som har gjort mig så frustrerad många gånger. Kalla och blåsiga somrar borde vara något att glädjas åt att slippa men det är en bit av mitt Jämtland och också en bit av mig. Nu får jag allt att verka så negativt och det är klart att det är så. Jag vill inte detta men jag är medveten om alla fördelar och allt fint och roligt som väntar. Alla mina nära och älskade som jag kommer närmre kommer att få mig att trivas men i mitt hjärta är jag för alltid jämtlänning.

Nu blev det ett väldigt deppigt inlägg men jag lovar att det kommer mer hoppfulla rader från mig en annan gång. Ni ska få njuta av några bilder från en septembermorgon i Optand som avslutning. T o m midsommarblomstren blommar fortfarande.

DSC_0137 DSC_0139 DSC_0143 DSC_0148

 

 


Dagar med glädje, sorg och eftertanke.

Jag visste att det skulle bli bra när Maritha, min svägerska, kom hit. Det blev mycket lättare att komma igenom bröllopsdagen med henne här. Att kunna prata om någon vi båda kände väldigt väl och minnas alla de tillfällen vi hade gemensamma var den medicin som behövdes för att må bättre. Naturligtvis kom vi in på en del jobbiga delar men allt ska bearbetas så det var helt ok.

Jag hade redan innan plockat ca 6 liter lingon på vår lilla skogsplätt men vi lyckades nog få ihop minst lika mycket till. Vi har varit ute lite då och då och fyllt våra små kärl och däremellan har vi kokat sylt och vilat våra värkande ryggar, ben och händer. Förutom läckert röda bär fick vi även njuta av vackert ljus över sjön och stranden var inte det sämsta stället att vila från bärplockandet en stund.

DSC_0114Det har mestadels varit riktigt skönt sensommarväder och det är skönt att få njuta länge av värmen men samtidigt känns det lite konstigt och jag har varit inställd på höst ett tag. Men det gör inget att det blev sommar igen, dagarna är härliga och kvällarna sköna med ofta mäktiga färger när solen är på väg ner. Att morgnarna är ganska kyliga är bara skönt och jag tar gärna på lite mer kläder och andas lite kallare luft.

DSC_0118I dag har vi varit ganska aktiva. Vi började med att åka till kyrkogården och vi lämnade en bukett och ett ljus vid minneslunden. Det blev en ny, lite oväntad reaktion när jag i morse plockade ihop de växter jag ville ge Kenneth. Tanken att jag gjorde i ordning växter till min döda man för att sätta på kyrkogården var så bisarr och overklig. Hur lång tid ska det egentligen ta innan man verkligen förstår? Kenneth brydde sig inte mycket om blommor men jag plockade några vilda sommarblommor och arrangerade i en grankvist. Runt om satte jag kvistar från den rönn jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag har aldrig sett sådana färger på andra rönnar och Kenneth och jag har beundrat den många gånger. Det var så fint vid minneslunden och vi satte växterna i en vas bredvid ljuset som fick plats i en ljushållare med ett litet tak. Massor med vackra buketter var placerade vid den vattenfyllda stenbrunnen med det rinnande lilla vattenfallet.

DSC_0126Vi gjorde några ärenden på stan och sedan blev jag bjuden på lunch i Arctura, ett vattentorn med en restaurang i toppen som bjuder på en fantastisk utsikt över Östersund. Vi hade tur med bra sikt och maten var väldigt god. Man brukar inte bli besviken när man äter där.

Lite senare tog vi oss till Ica Maxi där det var tjejkväll på hälsa- och skönhetavdelningen. Det var ganska trångt och inte något jag vanligtvis känner mig bekväm med men vi tog oss fram i trängseln och smakade på cider, tilltugg och fick varsin liten påse med diverse roliga saker. Jag köpte två niveaprodukter och då fick vi lite extra tilldelning på gratispresenter så vi var ganska nöjda när vi efter bara en kort stund tog oss iväg därifrån.

DSC_0128Om någon undrar hur det går utan mina giftpinnar så kan jag berätta att än så länge går det bra. Fortsättning följer…


30 år

I dag skulle vi har firat pärlbröllop. 30 år som gifta.

Jag behöver inte berätta hur det känns för det förstår nog alla. Jag kan säga så mycket som att jag är glad att jag har några cigaretter kvar men jag står ändå fast vid mitt beslut om att sluta i dag.

Jag undrar vad vi skulle ha gjort i dag. Förmodligen hade vi varit norrut någonstans med husvagnen och firat med champagne och något gott. Jag tror inte att vi hade åkt utomlands för det är lättare att göra något där hundarna kan vara med. Husvagnstripper var en stor del av vårt gemensamma liv och vi älskade båda friheten att stanna där det passar och upptäcka nya ställen. Vi hade säkert hittat några vackra vandringsleder och njutit av naturen och det medhavda fikat. Frihet, lugn, samhörighet och kärlek.

Fast jag har tänkt mycket på den här dagen kom det ändå som en överraskning när jag loggade in på fb. Jag möttes av bilder på oss och en text om vårt 30-åriga jubileum. Första impulsen var att ta bort inlägget men när jag hade tittat på bilderna ett tag tänkte jag om. Jag behöll tre av de föreslagna korten och lät mina vänner få se hur bra vi hade det och hur mycket vi älskade varandra. Bilderna ljuger inte – precis så var det.


Sommar igen och jag har packat sommarkläderna

Jag kanske är lite för ivrig och snabb med att få allt nerpackat. Kläder är bra som utfyllnad i flyttlådor med diverse småplock så det har försvunnit ganska mycket från garderober och lådor. Inte trodde jag att det skulle bli drygt 20 grader varmt igen och att vattnet skulle hålla en temperatur på 17-18 grader. I går hade det suttit fint med något annat än jeans men när man inte kan tänka så får man stå för konsekvenserna. Ni kanske undrar varför jag inte packar upp lämpliga kläder igen. Det hade jag kunnat göra om jag visste var de finns. Jag har ca 40 flyttlådor i olika storlekar i carporten och jag har ingen aning vad som finns var. Det enda jag vet är att smålådorna ska till köket för det är mest porslin och andra kökstillbehör i dem.

Jag trodde att jag skulle behöva annonsera ut massor av saker på blocket men hittills har jag blivit av med nästan allt jag inte ska ta med mig eller lämna kvar. Det som återstår är två våningssängar och ett furuskåp. Ja, och så gasolgrillen som ingen vill ha. Stor och otymplig och inte särskilt väl rengjord står den där den har stått oanvänd i minst ett år.  Den får nog hamna på tippen när någon kan hjälpa mig att forsla dit den. Sängarna och skåpet kanske jag blir av med snart. En kompis dotter har köpt en stuga som behöver möbleras och hon ska komma och titta på en av sängarna och skåpet i dag. Jag har ev en spekulant på den andra sängen också men där måste måtten kollas så att den får plats. Troligtvis blir det för trångt men vi får väl se.  Om jag inte kan bli av med den funderar jag på om jag ska ta med mig den när jag flyttar och placera mina elevationsmadrasser i den. Då blir det ju mycket mer plats för bäddsoffan i sovrummet och även om det inte blir så snyggt så blir det i alla fall praktiskt.

På måndag ska jag sluta röka! Som före detta rökare var det den lasten jag tog till för drygt tre månader sedan men jag har hela tiden sagt att jag inte ska vara rökare när jag blir östgöte. Att jag har bestämt mig för att sluta just på måndag är för att då kommer min svägerska, som är ickerökare, och det känns lättare att klara det när jag inte är ensam. Jag har gjort några halvhjärtade försök tidigare men då har jag inte varit ett dugg motiverad. Nu känns det som rätt tillfälle att sluta med de dumheterna och jag tror nog att jag har karaktär nog att genomföra det. Nu, när jag har skrivit om det här, blir pressen lite större att klara det så det ska säkert gå bra.

Nu ska jag åka iväg och köpa fler flyttkartonger. Det är inte klokt vad mycket pryttlar man samlar på sig. Ändå är det bara fem år sedan vi flyttade hit och då gjorde vi oss av med massor av saker. Även inför den här flytten har jag slängt och sålt massor men troligtvis har jag alldeles för många saker med mig och en del kanske får stå ouppackat till nästa flytt (min lillasyster letar febrilt efter ett ställe där vi kan bo väldigt nära varandra). Sedan ska jag försöka njuta lite av den sista sommarvärmen. Jag får väl kavla upp byxbenen och något linne har jag nog kvar så det löser sig. Bada vill jag nog inte göra och skulle det kännas väldigt lockande så får det bli i underkläderna.


Ett lite rörigt inlägg under medicinpåverkan

Sprutorna hjälper inte alls. Det känner jag väldigt väl i dag. Till slut var jag tvungen att ta av mina citodon (starka värktabletter som jag vanligtvis bara tar på kvällen för att kunna sova gott) och nu sitter jag här, lite smålullig av tabletterna, och ska försöka få ihop ett blogginlägg. Jag hade tänkt gå och leta efter fler blodriskor men min storasyster ringde och fick mig att lova att inte gå ut i skogen under tablettpåverkan. För att inte riskera att fnittrande hamna i en buske och kanske somna där så lyder jag henne och håller mig lugn framför datorn i stället.

Jag började dagen med ett gratis besök hos en tandhygienist. Under en timme gick hon noga igenom alla skrymslen runt tänderna och jag blev glad, som en liten hundvalp när den får lite godis, när hon flera gånger berömde mig för hur fint det såg ut och hur duktigt jag hade använt mina små mellanrumsborstar. Så gott som ingen tandsten den här gången och inga andra problem heller. Jag får ett tandvårdsbidrag på 600:-/halvår p g a att min medicin sätter ner immunförsvaret så nu är det riktigt roligt att gå och få tänderna undersökta. Man blir fräsch och fin i munnen och inget kostar det. Inte så dumt.

Jag hann i stort sett bara hem och vända för jag hade en inbokad tid hos min frissa. Så fort hon såg mig utbrast hon: men, vad har hänt med ditt hår? Jag berättade att det har varit lite kaos i sommar och hon summerade allt med att sorg, viktnedgång och immunnedsättande medicinering samtidigt som det inte har funnits något intresse av att bry sig om håret har fått mitt hårburr att se ovanligt hemskt ut. Hon började genast planera ett åtgärdsprogram som innebar att jag skulle komma tillbaka snart för nästa steg. När hon hörde att jag flyttar om drygt tre veckor ändrade hon lite på hur hon hade tänkt klippa och sa att jag måste hitta en annan hårolog snarast för att vårda mitt hår. Snällt och fogligt höll jag med om allt fast jag vet att det kommer att dröja ett antal månader innan jag går till en ny frissa.

I går blev jag så där härligt glad och rörd igen. För andra dagen i rad låg det ett spännande brev i brevlådan. Den här gången var det från en vän som har börjat tillverka små konstverk i betong. Det roliga är att jag samma morgon hade skrivit till henne att jag kommer att beställa ett får och en ljusstake av henne när jag har flyttat. Nu kom det gulliga lilla fåret med posten och det var så sött och fint.

DSC_0106På eftermiddagen kom Beata, Marcin och Blanca till mig. Jag blir alltid lika glad av att träffa dem och likadant var det den här gången. De bjöd mig på pizza i Brunflo och visade mig bilder från sin härliga semester i Egypten. Jag blev mest fascinerad av att de hade simmat och lekt med delfiner men det var även många bilder på pyramider och andra fantastiska platser de hade besökt.

DSC_0107 DSC_0108Höstfärgerna har inte kommit riktigt ännu men en rönn här i närheten är varje år väldigt tidig med att skifta färg och den blir så vacker och har så fint mönster på bladen. Färgen kommer att djupna ännu mer om några veckor men redan nu är den ett naturens eget konstverk och jag måste dela detta med er.

DSC_0110Nu håller mina ögon på att falla ihop så jag måste nog avsluta och sätta mig tillrätta och blunda en liten stund. Inte sova, men vila ögonen lite.