Avsked

Något av det svåraste med att lämna Jämtland är att ta avsked av alla fina vänner. Jag har varit omgiven av underbara människor som har gett mig så mycket omtanke den här sommaren. Jag älskar det jämtländska kynnet. Man är väldigt mån om sitt privatliv och vill ha en viss barriär gentemot andra men när det verkligen gäller öppnas alla famnar och man sluts in i en värme så stark att det inte går att falla helt. Det är förmodligen ingen skillnad på hur människor någon annanstans skulle ha varit mot mig men det är här jag har fått uppleva det och jag önskar att alla omkring mig har förstått hur glad och tacksam jag är för att de har hjälpt mig igenom en svår tid.

Nu sitter jag här i mörkret och väntar på att det ska ljusna så pass mycket att jag ser fötterna framför mig när jag går ut med mina hundar. Sista morgonpromenaden här.

Min dotter kom i går kväll och efter att ha varit hos vänner och ätit middag hämtade jag henne på stationen. Vi åkte direkt till kyrkogården för att lämna en skogsbukett med vackra höstfärger och för att tända ett ljus för Kenneth, hans pappa och min farmor och farfar. De vilar alla tillsammans i minneslunden på samma kyrkogård och det kändes fint att få stå där och krama om min dotter samtidigt som vi sa hejdå.

Nu på morgonen har jag ätit frukost, gett hundarna mat, skruvat loss sängarna från den stomme som jag ska lämna kvar och plockat ihop några småsaker. Känslor och tankar börjar komma tillbaka och det är stress och pirr i magen. Sorgeklumpen finns där också men det känns bra att vi är två som möter känslorna tillsammans.

Det har märkts på hundarna att de är lite oroliga. De vill ha koll på mig hela tiden och t o m Kasper, som aldrig brukar bry sig så mycket, vill alltid följa med så fort jag går utanför dörren. Jag har talat om för dem att jag aldrig kommer att lämna dem men det är precis som om de är lite rädda för att även jag ska försvinna ur deras liv. De kommer att bli överlyckliga när vi alla sitter i bilen och de märker att vi ska åka tillsammans.

Det här blir det sista blogginlägget härifrån. Nu dröjer det nog några dagar innan jag får tid att skriva igen. Bloggen har också varit en stor hjälp tack vare alla fina kommentarer och underbara bloggvänner som stöttat och uppmuntrat. Tänk, att man kan hitta sådan vänskap hos människor som man inte känner men som man ändå kommer väldigt nära genom att läsa varandras bloggar. Tack till er därute! Ni är otroliga ❤