Min blogg om allt och inget

En del saker är så svåra

För någon månad sedan köpte jag en bunt med tack-kort. Sådana där kort som man ska skicka efter begravningen med ett tack för vänligt deltagande i sorgen. Jag köpte också massor av frimärken och tanken var att jag skulle ta itu med att skicka alla dessa kort ganska snart. Många gånger efter det har jag tittat på korten och tänkt att nu borde jag fixa detta men jag har inte kunnat förmå mig att göra det. Det tar emot och sorgen väller fram i bröstet samtidigt som jag får en liten ångestkänsla. Då vänder jag snabbt bort blicken och tänker att det får bli en annan dag. Nu har det gått så lång tid att jag inte bryr mig om det längre. Jag orkar inte göra detta och även om etiketten kräver att man skickar ett tack så är det alldeles för svårt för mig att få det gjort. Jag tror nog att alla vet att jag är tacksam för allt stöd i alla fall.

Jag kan tycka att det är lite konstigt att just den uppgiften känns så svår. Allt annat pappersarbete har inte alls väckt samma känslor hos mig. Det är underligt eftersom allt har handlat om Kenneths avslutade liv. Kanske är det för att begravningen var jobbig och för att korten väcker de minnena hos mig. Jag vet inte men nu är alla kort slängda i papperskorgen (det är inte sådant man sparar för ev senare användning) men frimärkena kan jag få användning för i alla fall.

Nu är det fem veckor kvar till flytt och jag längtar. Sedan kontraktet skrevs på känns det som om jag bara förvaltar någon annans egendom och lättnaden kommer att bli stor när jag får åka härifrån. Jag har fått några fler bilder på min lägenhet och jag blev glad när jag såg köket. Jag hade föreställt mig ett litet, pentryliknande kök men det var nog nästan lika många skåp som jag har här och på bilden såg det väldigt fräscht och fint ut. Det är bara ett arbetskök i en liten avdelning på sidan av vardagsrummet, bakom väggen till badrummet så bordet får vara utanför. På den ritning jag fick såg det ut att finnas bra med plats för det och för de övriga möbler jag har tänkt att ha i vardagsrummet.

bild 1

Bilden är lite konstigt tagen. Det ser ut som om det är ett foto av en bild som ligger och kameran har inte varit i samma vinkel som bilden. Det gör proportionerna lite konstiga men man kan i alla fall få en känsla för hur det ser ut.

Det är inte bara känslomässiga svårigheter som dyker upp. Även tekniska lösningar ställer till en del bekymmer. Vårt vatten renas med ett partikelfilter och UV-belysning och jag har lovat att byta filtret innan jag flyttar. I går kröp jag in under huset och tittade hur det såg ut och jag vet inte hur det ska gå till att fixa det bytet. Det ser ut som om det kan skruvas loss på ett ställe men när jag kände efter satt det alldeles för hårt för att jag ska kunna rubba det. Det finns en enkel beskrivning men den verkar inte stämma och det specialverktyg som ska användas kan jag inte hitta. Förmodligen har jag slängt det när jag har varit i röjartagen. Jag vet inte ens hur det ska se ut eller på vilken del av behållaren det ska användas. Jag måste nog be om hjälp om detta och det är ju tur att jag har kunniga personer i vänskapskretsen. UV-lampan tänker jag inte göra något åt. Den ska bytas varje år och det bytet gjordes i våras. Jag vet inte ens var den sitter men det får bli mina efterträdares problem. Jag har i alla fall hittat en bruksanvisning för det men den tänker jag inte bry mig om att läsa igenom. Sedan är det rören till separetten som blir nästa problem att lösa. På vintern flyttade Kenneth in dem och kopplade om så att det inte skulle frysa i dem. Det har jag också lovat att fixa och hur det ska gå till får jag klura lite på. Men det känns inte helt omöjligt att jag ska kunna ordna så det löser sig nog. Sedan är det nog slut med sådana problemlösningar och resten är sådant som jag vet hur det ska hanteras. Ännu en gång kommer känslan av längtan till att komma bort härifrån och till en bostad där jag inte behöver bry mig om allt som kan bli fel.

7 svar

  1. .

    Åh, jag förstår att tack-korten kändes jobbiga! Det är lite lustigt i och för sig, som du säger, att det är sådana relativt små saker som blir jobbigast, men jag kan tänka mig att det också beror lite på att det inte är riktigt lika viktigt som mycket av det pappersarbete du varit tvungen att ta itu med. Ofta när jag får problem med småsaker så beror det i alla fall mycket på att jag får en känsla av likgiltighet inför dem, typ som pappa brukade säga ”vem bryr sig om hundra år?”. Ditt nya kök ser ju riktigt fint ut, och ååh vad jag hoppas att du kommer trivas i ditt nya hem 🙂

    26 augusti, 2014 kl. 9:39 f m

    • ”Vem bryr sig om hundra år” kanske ska bli mitt motto 🙂 I alla fall till viss del. Du har nog rätt i att det som måste göras det gör man utan att tänka så mycket medan saker som man bör göra tar emot lite mer. Jag ska trivas, det har jag bestämt mig för.

      26 augusti, 2014 kl. 9:44 f m

      • .

        Jag har lite svårt att tänka mig att du kommer att vilja leva helt efter det mottot ja, men det kan säkert inte skada att stanna upp ibland och fundera gällande vissa saker i livet 🙂

        26 augusti, 2014 kl. 10:41 f m

  2. Tackkort efter en begravning känns faktiskt som Karlsson skulle sagt ”en värdslig sak”! Passar mer en gammal människas bortgång på något sätt och jag tror inte någon sitter hemma och förfasas över ditt val!
    Vattenfilter och annat fix finns det företag som fixar. Låt dom göra det! Du har nog fullt upp ändå!
    Kramiz!

    27 augusti, 2014 kl. 5:53 e m

    • Så lätt det blev helt plötsligt och så självklart. Tack för att du påminner mig om att jag inte behöver klara allt 🙂 Kram!

      27 augusti, 2014 kl. 7:01 e m

  3. Ina

    Tur att du verkar ha fler kunniga personer än Dig själv i närheten så Du kan få hjälp. Själv får jag lite klaustrofobi bara av att läsa om du kryper in…
    (Jag tycker etiketten om tackkort efter en begravning är lite märklig när man tänker på det och tycker inte det gör det minsta att du inte skickar några. Folk kommer ju inte för att bli tackade efteråt.) Kram!!

    28 augusti, 2014 kl. 10:52 e m

    • Det kanske är så att traditionen att skicka tackkort håller på att försvinna med yngre generationer. Skönt att höra att du och andra stöder mitt beslut att strunta i det. Det är nog inte bara jag som tycker att det är svårt och väcker upp all sorg igen.
      Jag vill ju helst klara allt själv men ibland måste man be om hjälp och vara glad att någon vill hjälpa.

      29 augusti, 2014 kl. 7:32 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s