Min blogg om allt och inget

Vad finns kvar?

Den frågan fanns hela tiden i mitt huvud under begravning och minnesstund. Den bultade på i bröstet och i tankarna och svaret just då var, ingenting. Mina ben darrade så att jag knappt klarade av att stå. Hela jag var skakig och samtidigt var jag omgiven av mina närmaste som också hade svårt att hantera allt. Det var en fin ceremoni men alldeles för kort. Enligt alla regler skulle jag ta täten ut ur kapellet men benen bar inte och jag ville inte lämna Kenneth och bara gå. Min syster hade styrkan att säga till alla att de kunde gå och att jag ville sitta kvar en stund till. Det hjälpte inte men kändes ändå viktigt att få sitta där en stund, gå ett varv runt kistan och sedan gå därifrån när jag kände mig redo.

Många hade kommit för att ta ett farväl och jag är glad att så många tyckte om Kenneth och saknar honom. Det förenade oss för en stund men nu är det också förbi och många av dem kommer jag inte att träffa igen. Efteråt var mitt lilla hus fullt av folk och mina systrar och deras barn fick bo i grannarnas hus. Dagen efter troppade de av några i taget och till slut var det bara ett fåtal kvar. Nu är jag och Sara och ibland hennes fästman, Christoffer, ensamma här och jag är så glad att Sara har möjlighet och vill stanna här så länge. Hon är ett perfekt stöd som finns där och när hon eller jag vill ha en kram så får vi det. Inga krav på att vi måste sitta och umgås hela tiden utan vi går och plockar och fixar med lite av varje och ibland sitter vi och pratar en stund eller bara går förbi och ger varandra en kram.

I går städade vi hela dagen. Det var jag, Sara och Christoffer (som också är ett stort stöd). När det var dags för visning lämnade vi över till mäklaren och åkte till Brunflo och åt buffé på en restaurang där. Väldigt gott och vällagat och vi hade en mysig och skön timme där. När vi kom hem igen kände jag hur lugnet kom över mig. De närmaste dagarna har jag inga måsten alls utan nu är det återhämtning för kroppen som gäller och att bara vara.

Frågan som hela tiden hade funnits hos mig tidigare har försvunnit. Jag vet att det finns mycket kvar och jag kommer att, på mitt vanliga sätt, hitta små positiva sidor av livet. Det kommer många stunder av tomhet och saknad och jag ska inte försöka mota bort de känslorna. På något sätt behöver jag dem och jag vill aldrig glömma vårt liv tillsammans. Men mitt liv är inte slut ännu och att bara ge upp och sluta glädjas åt saker är inte något jag kan göra. Min personlighet är alldeles för stark och positiv för att det ska bli så och ingen behöver vara orolig för att jag inte ska klara av att gå vidare. Klumpen i halsen finns kvar och sorgen men alla härliga, roliga minnen gör att det känns lättare och det finns mycket att se fram emot. Visst kommer det många jobbiga stunder då jag sitter ensam och längtar men jag vet, och jag vill att alla ska veta, att jag klarar mig.

 

6 svar

  1. Visst är det märkligt att jag tycker jag känner hur du tänker fast vi aldrig setts? Tycker jag känner igen min personlighet i din. Den positiva inre styrkan som gör att vi klarar saker trots livets motgångar. Men ocksa en anings glimt av den ”mörka” sidan när du skriver att du ska försöka att stanna upp i din sorg ibland och låta den vara med. Du kanske också är duktig på att ”stoppa undan” och gå vidare? Bara en känsla jag fick!
    Sån är jag och folk undrar ibland hur jag orkat gå vidare när livet envist jävlats. Jo, såklart den envisa, positiva sidan, men oxå för att jag stoppar undan. På gott och ont!
    Kramar!

    27 juni, 2014 kl. 7:51 f m

    • Precis så är det och det är väl tur att vi har den förmågan. Just i det här fallet vill jag dock inte ”stoppa undan” men det ska inte hindra mig från att leva så bra jag kan. Kram!

      27 juni, 2014 kl. 8:49 f m

  2. Gunilla

    28 juni, 2014 kl. 10:07 f m

  3. Ina

    Utan att veta hur lång ceremonin var kan jag förstå att den kändes alldeles för kort ❤ stor kram

    29 juni, 2014 kl. 1:16 f m

    • Ja, jag hade velat vara kvar länge. Det blev så definitivt när det var över. Kram ❤

      29 juni, 2014 kl. 4:53 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s