Min blogg om allt och inget

Det blev så påtagligt

Darrig! Händerna skakar och fingrarna har svårt att träffa rätt men bloggen har blivit en vän som jag kan vända mig till när jag sitter här ensam. En dotter är här men hon sover så nu skriver jag ner mina tankar i stället.

Jag har nyss pratat med en mäklare. Väldigt gullig och rar mäklare men de är ju vana och professionella. Hon kommer hit på onsdag och tittar och informerar. Det känns bra att ha tagit det här steget men det blev så påtagligt och insikten kom till mig. Nu finns det ingen återvändo och det blev som en hemsk bekräftelse på att jag aldrig får vara här tillsammans med min man igen. Tårarna lurar någonstans inom mig men jag släpper inte fram dem riktigt ännu. Vill få ur mig det här först.

Sorgen över vår framtid som inte finns längre. Tomheten inom mig för att mitt älskade hem snart inte längre är mitt. Hit har jag kommit och tillbringat så många fina stunder sedan jag var nyfödd. Minnet av min farmor och farfar, som byggde det ursprungliga huset, mina föräldrar som har lämnat många underbara minnen här. Allt detta är snart borta och inte mitt längre. Känslan av att svika mina systrar som lät mig ärva vårt gemensamma barndomsparadis och som nu inte heller kommer att kunna njuta av att få vara här. Jag vet att de inte tänker så och att de blir lite arga på mig för att jag har de känslorna men jag ville inte att det någonsin skulle bli så här.

I dag ska vi åka in till begravningsbyrån för en första genomgång inför bouppteckningen. Jag har letat fram alla papper som jag tror behövs och fått fullmakter från mina barn att företräda dem. Konstigt nog känns det inte alls lika jobbigt som samtalet med mäklaren, inte lika personligt. Papper och ekonomi är så kallt och lätt att hantera. Sedan känns det som om hela maskineriet är igång och jag behöver inte ta tag i så många stora saker mer. Det som är kvar är allt rensande och sorterande. Det går bra. Jag trodde att jag klarade allt så bra nu men ett kort samtal till mäklaren satte igång allt igen.

Annonser

6 svar

  1. Junie

    mamma ❤ när du känner dig som mest ensam så tänk på att du alltid har oss och att i oss finns pappa också. Älskar dig så mycket att det inte finns ord för det.

    9 juni, 2014 kl. 12:11 e m

    • Ja älskade Junie, jag vet och det känns så bra. Älskar dig minst lika mycket ❤

      9 juni, 2014 kl. 12:35 e m

  2. i

    Åh och det kommer säkert gå upp och ned ett bra tag. Förstår att det är svårt med en nystart när den inte är självvald ❤️❤️❤️

    9 juni, 2014 kl. 5:20 e m

    • Ja, jag hade ju hellre fortsatt mitt gamla, vanliga liv. Kram!

      9 juni, 2014 kl. 8:20 e m

  3. Gunilla

    Tänker mycket på dej och din liv-situation Kram ❤

    9 juni, 2014 kl. 8:09 e m

    • Tack Gunilla ❤ Kram!

      9 juni, 2014 kl. 8:18 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s