Min blogg om allt och inget

Arkiv för maj, 2014

Projekt

Våren och försommaren är småprojektens tid. Det är nu man får utlopp för all uppdämd energi och skaparlust. Det har legat och väntat inom oss hela vintern och efter att ha grott ett tag har nu impulsprojekten satt igång.

Det började med brygga och odlingslåda. Bryggan var i och för sig planerad och odlingslådan hade jag haft tankar på i några veckor innan jag satte igång. Kenneth lagade och gjorde om bryggan medan jag snickrade ihop min låda och det var jätteroligt att äntligen kunna vara ute och tillverka något.

Sedan var det dags för matbordstillverkning. Vi har letat nytt bord i flera år men inte varit riktigt nöjda med något vi sett. Det finns en del väldigt snygga men då har prislappen varit på en nivå som vi inte tycker att det är värt. Funderingar har funnits på att tillverka ett själva men vi har aldrig hittat inspirationen – förrän nu. Jag kom på att vi kunde göra det enkelt för oss och använda underredet till det gamla bordet och tillverka en bordsskiva till det. Kenneth föreslog breda golvplankor och en list runt hela bordsskivan och vi åkte till bygghandeln för att inhandla det vi behövde. Totalt, med färg, plankor och lister, gick det inte ens på en tusenlapp och vi blev nöjda med resultatet.

DSC_0013När det var klart kom sommaren. En sådan underbar, härlig dag med allt som hör till. Vi solade, fikade på bryggan, grillade, åt ute på altanen och bara njöt och trivdes. Det blev en dag med sommar och nu får vi se hur lång tid det tar till nästa gång.

DSC_0014 DSC_0015 DSC_0017 DSC_0018Efter middag, hundpromenad och kaffe kände jag mig ganska nöjd med dagen och att ha fått ta det väldigt lugnt en dag. Då kom min rastlösa man med ett nytt impulsförslag. Jag har gett honom en del vinkar om att jag gärna köper en fontän och placerar vid stenrabatten på gräsmattan. Men varför ska man köpa saker när man kan fixa dem själv och få något unikt? Nu går jag ut och gräver, sa maken, och så ska jag hämta stenar på stranden så att vi kan bygge den där fontänen du vill ha. Han försvann ut och det var bara för mig att följa med om jag ville vara delaktig. Det vill jag ju för det är roligt och jag vill kunna påverka resultatet lite. Kenneth hämtade stenar och grävde grop för den tunna som ska agera vattenuppsamlare. Jag hämtade en bit fiberduk och placerade ut och på den började jag placera ut stenarna. Egentligen skulle vi kanske först ha gjort någon slags ritning men det har vi för bråttom för och vi planerar medan vi tillverkar. Vi måste klura ut hur vi ska få vattnet att rinna från fontänpumpen (den ska vi faktiskt köpa) och ner i tunnan. Någon slags ränna måste vi göra men det fixar sig. Vi hann inte så jättemycket innan vi tyckte att det räckte för kvällen men nu har vi satt igång och måste slutföra det hela. Kul är det och vi får väl hoppas att resultatet blir hyfsat.

DSC_0021 DSC_0022 DSC_0023 DSC_0024Det är tur att Kenneth jobbar i veckorna så att jag hinner ta igen mig lite mellan varven 😉 Jag har faktiskt en del att fixa med ändå. Vårt förra projekt är inte avslutat för min del för stolarna passar inte alls ihop med bordet. Jag ska ta bort dynorna och måla stolarna svarta. Det är ett väldig pillgöra och inte alls lika kul som att måla bordet. Men jag tror att det blir ganska bra när det är klart. Jag tar en i taget och det får ta den tid det tar.

Efter fontän-stenparti-dammbygge hinner vi nog inte med några fler projekt före semestern. Det kanske räcker med det vi har åstadkommit för den här sommaren. Sedan blir det fullt upp med annat och så ska vi hinna njuta av många fler sommardagar också.

Annonser

Acceptans eller resignation

Jag vet inte vilket ord som stämmer bäst in på mig just nu men acceptans låter lite bättre, som om det i alla fall finns något positivt i att jag har lagt något bakom mig och kan gå vidare.

Det är inte lika allvarligt som det kanske låter. Det är bara så att jag nu äntligen har insett att de kläder, som hänger i garderoben och är precis på gränsen i rätt storlek för mig, aldrig kommer att bli större och jag kommer aldrig att bli mindre. Lite konstigt är det för jag har gått ner 2 kg sedan operationen. Men med en lever som inte vill gå tillbaka till sin originalstorlek och förmodligen en del vätska, även den p g a leverskada, så är det ju inte så troligt att alla dessa nästankläder någonsin ska passa igen.

Det är inget att sörja över. Ut med det gamla och in med det nya. Eller det nya får nog vänta lite. Jag har inte något behov eller längtan efter att samla på mig så mycket nytt. Gammal och klok som jag är har jag kommit fram till att nu ska jag använda de kläder jag har och som passar tills de antingen är slitna eller tills magen är ännu större.

Förhoppningsvis kan en del av mina gamla paltor komma till användning hos någon annan och i så fall är ju det mycket bättre än att de bara tar upp plats i min garderob och tas fram för provning och besvikna suckar emellanåt. Hädanefter är det stora och rymliga toppar och blusar som gäller och gärna med någon magdöljande tröja till.

Det låter som om jag är väldigt utseendefixerad och rädd för att bli lite tjock. Så är det inte. Det är inte det viktigaste i mitt liv men om jag ska ha mage så vill jag helst inte att den ska se ut som gravidmage utan som en helt vanlig, lite rund mage som tillhör medelåldern.

DSC_0010


Barn och djur – en gång till.

När vi gick fram till brevlådan, efter middagspromenaden i dag, märkte jag ganska snart att det var något speciellt med dagens post. Särskilt Kasper visade tydligt att han blev både glad och ivrig. Han sniffade i luften och viftade på svansen och krumbuktade sig som bara han kan. Rex nöjde sig med att sniffa lite men när jag hade tagit upp det som låg i lådan och lät dem lukta lite närmare blev båda lika ivriga och dansade runt lite.

Bland all reklam låg det två kuvert med handskrivna adresser till Rex Bodén och Kasper Bodén. Jag var lika nyfiken jag trots att jag inte kände samma förföriska doft som hundarna. Efter att ha läst på baksidan vem avsändaren var så klarnade det lite och jag kunde inte låta bli att fingra lite för att känna efter vad det var som var så lockande för vovvarna. Det var inte så svårt att lista ut och jag stoppade ner posten i en plastpåse och så vandrade vi hem. Väl hemma fick Kasper och Rex sin post men ingen av dem slet upp kuverten som jag hade trott utan jag fick hjälpa dem. Det var nog tur för inuti hittade vi små kuvert som avsändaren själv tillverkat och på dem hade hon skrivit så fina meddelanden och ritat porträtt av hundarna. Så jättefint! I de inre kuverten hade hon stoppat ner de godisar som luktade så gott.

Vem är då ”hon”. Jo, om våra hundar hade varit våra barn så hade denna tjej varit deras kusinbarn. Nu blir det lite krångligare att förklara men Ida är min mans systers barnbarn och ett av de stolta barn som glatt gick på promenad med våra hundar när vi hälsade på i Södermanland för några veckor sedan. Våra hundar gjorde tydligen starkt intryck.

DSC_0003 DSC_0006 DSC_0008 IMG_20140514_161850 IMG_20140514_162040


Inga gröna fingrar

Varje år när våren närmar sig blir jag lika sugen på att frossa i alla fröpåsar som lockar på så många ställen. Jag ser inom mig hur mina odlade grönsaker ska ge rekordskördar och hur jag stolt ska hämta in det jag behöver till dagens middag. Det finns vissa i släkten som lyckas varje år och har odlingsområden där allt verkar trivas. Jag vet att det finns många orsaker till att en del lyckas och att jag lyckas sämre. Kunskap, vana och odlingszoner är några. Odlingszonen kan jag inte göra så mycket åt. Bor man i zon 7 så gör man. Däremot kan jag skaffa mig både kunskap och vana men jag är för lat för att skaffa mig det första och för lite hemma på somrarna för att riktigt få till det. Därför får jag inte heller någon rutin eftersom jag aldrig vågar mig på något annat än sallad och gräslök. Det där med att vattna blir ju svårt när man inte håller sig hemma och inte vill besvära grannarna med sådant.

Nu har jag i alla fall gjort ett försök till att få egna gurkor och broccoli. Sallad blir det i år också men jag vill gärna utöka sortimentet lite. Jag läste noga på fröpåsarna och valde sorter som ska vara lättodlade och ge bra skörd. Glad i hågen och med massor av entusiasm sådde jag fröerna i sålådor och när de började titta upp flyttade jag över de små sakerna till krukor. Det såg så fint ut och jag tänkte att det här är ju jättelätt. Efter en vecka var min broccoliodling full av långa, ostadiga och tunna stjälkar som en efter en la sig ner. Gurkorna, som verkar vara lite stadigare och som jag sådde någon vecka senare, har jag fortfarande lite hopp om men jag vågar inte tro för mycket. Mitt självförtroende har fått sig en ordentlig törn men skam den som ger sig. Jag letade fram några djupare byttor och flyttade över de längsta och rangligaste broccolisarna dit för att de skulle få en ny chans. Inte vet jag om det är rätt att göra så men funkar det så funkar det och annars får jag väl nöja mig med gurka och sallad i min nytillverkade odlingslåda.

Nedan bjuder jag på bildbevis på mitt misslyckande och det är helt ok att skratta åt mig. Men om man aldrig försöker så kan man aldrig nå några resultat och jag blir så nöjd om jag så bara får en enda ynklig broccoli som är tillräckligt stor för att kunna skörda. Längs inne i mitt hjärta hoppas jag fortfarande på ett grönt och prunkande hav av härliga grönsaker i min odlingslåda. Fortsättning kanske kommer senare.

DSC_0003

 

 


Gillar inte trängsel

Det är inte så att jag har torgskräck eller är rädd för folksamlingar. Jag tycker bara helt enkelt inte att det är roligt att trängas med folk när jag ska få något gjort. Jag har inget emot massor med folk när jag t ex ska se på något uppträdande eller idrottsevenemang men då har jag ju inget mål att nå eller uppgift att uppfylla. Om jag bara ska stå eller sitta still och titta på något som händer framför mig då är det bara roligt och bra för stämningen om det är fullt med folk omkring mig.

Jag undviker att gå i affärer under rusningstid och jag trängs helst inte heller på konditorier eller restauranger om det är ont om plats och långa köer. Kommer jag till en affär eller annan handelsplats och ser att det är fullt med folk så låter jag hellre bli att handla, om det inte är nödvändigt, än att knuffas med andra stressade människor. Ändå är det väldigt sällan jag har råkat ut för sura människor eller otrevliga situationer. Snarare är det så att jag har mötts av ursäkter och leenden och bemött andra på samma sätt när det har blivit lite för trångt. Men jag klarar inte stress längre. Jag blir alldeles orkeslös, svag och får ont i magen och till viss del beror det på mina medicinska problem. Samma problem ger mig ju fördelen att kunna välja när jag ska handla. Jag brukar försöka vara vid affärerna så tidigt som möjligt eller helst när de öppnar för att få göra mina ärenden i lugn och ro.

I dag fick vi för oss att vi skulle titta in på en loppis. Det är inget vi gör ofta men några vänner skulle ha ett bord där och i förrgår glömde en av dem sin mössa hos oss. Vi tog med oss mössan för att återlämna den och tänkte att det kan ju bli kul att hitta på något. Vi höll på att ändra oss när vi såg antalet bilar utanför lokalen. Det var inte riktigt så att det var kö genom alla gångar och mellan borden men det var tillräcklig trängsel för att vi skulle nöja oss med att lokalisera våra vänner, lämna tillbaka mössan och efter lite prat letade vi oss ut igen utan att vara sugna på att köpa någonting. I och för sig blev det ju billigt och vi andades båda ut när vi var ute vid bilen igen.

Att folk orkar. Men det är väl kanske vi som är lite annorlunda som skyr allt liknande och hellre betalar lite mer för att slippa trängas.


Försämrat immunförsvar och sol

Jag vill börja med att säga att jag faktiskt blev positivt överraskad av gårdagens sångtävling. Många av låtarna var helt klart godkända och det fanns en hel del riktigt bra melodier. Mina tre favoriter var Österrike, Sverige och Ungern men flera andra var lika bra. Kul att ha fel när det gäller en sådan här grej. Vi lyckades hålla oss vakna tills omröstningen var klar och jag var så väldigt nöjd med att Conchita Wurst från Österrike vann. Vilken personlighet!

Jag satt och läste några inlägg på facebook från den grupp för leversjuka som jag är med i. Just nu diskuteras det en del kring immunnedsättande mediciner och solande. Tydligen har några fått höra att vistelse i solen medför en väldigt förhöjd cancerrisk när man har försämrat immunförsvar. Det fick mig att börja fundera på hur det är i mitt fall. Jag tar ju en medicin som försvagar mitt immunförsvar men jag har aldrig fått någon sådan skarp varning. Jag läste i en informationsbroschyr att risken kan öka men enligt medlemmarna i levergruppen så är det väldigt viktigt att både använda hög solskyddsfaktor och att undvika solen så mycket som möjligt. Jag hoppas att det är så att den höga risk, som mina fb-vänner pratar om, också beror på att de är levertransplanterade för i så fall behöver jag ju inte oroa mig just nu. Min medicin är ju dessutom en annan än de som det pratas om och med ett annat syfte men jag ska i alla fall ta upp det med sköterskan som ska ge mig mitt nästa medicindropp om drygt en vecka. Ni vet nog alla vid det här laget att för mig är det en stor njutning att få ligga i solen och steka och hela min kropp mår så mycket bättre av det. Jag vill inte tvingas sluta med något som jag längtar efter hela vintrarna. Tanken på att jag ska sitta i skuggan och ändå smörja in mig med tjocka lager solskyddskräm känns ganska främmande.


Varför tittar man på eurovisionsfestivalen?

Ja, inte vet jag. Inte är det för att det är ett så väldigt bra och underhållande program att man bara inte kan hålla sig borta från det. Inte heller är låtarna så bra att det blir någon wow-känsla. I stället sitter man och gäspar igenom nästan hela programmet och kämpar för att hålla sig vaken tills man åtminstone får en hum om hur det ska gå för Sverige.

Jag tror att det är för att man ska hinna äta så mycket som möjligt under kvällen. Det och att det är en tradition som man av någon andledning inte kan bryta. Vi har tänkt vräka i oss räkmackor, smågodis, ostbågar och kladdkaka. Kladdkakan och godiset har vi redan börjat med så nu känner jag mig ganska nöjd redan innan programmet. Men kvällen är lång och timmarna går långsamt så snart är vi nog igång med att fylla magsäckarna igen.

På något konstigt sätt så är det ändå trevligt att ha denna tradition och det är lite kul att sitta och gnälla på de olika låtarna och skratta eller stöna åt artisterna. Några guldkorn brukar det ju vara men trots att jag har slötittat lite på semifinalerna har jag samtidigt hållt på med annat och inte en enda låt har fastnat. Jo, kanske Österrikes med skäggiga damen. Jag gillade både henom och låten och dessutom sjöng hen bra.

Det kanske är inställningen som är fel. Om jag bestämmer mig för att det blir ett bra program och har inställningen att jag gärna vill titta så kanske det blir bra. Kanske ska jag testa det.