Min blogg om allt och inget

Kaxig hund inte så kaxig längre

När vi hämtade hem Kasper från Ljungdalen var han en pigg och kaxig liten parvel. Han började på en gång sin terror mot vår då 14-åriga golden Elton och den stackars gamla stappliga och snälla hunden lät honom hållas. Det var bara vid ett tillfälle som Elton sa ifrån och det var när Kasper försökte ta ett köttben ifrån honom. Den gången var det tur att jag hade koll på dem och visste att det var det enda som kunde trigga igång ilskan hos Elton. En väldigt förvånad Kasper blev bryskt bortsliten från Eltons försök till attack och det var nästan skrattretande att se hur vår älskade gamling inte ens lyckades ställa sig upp men ändå försökte hugga efter Kasper.

Annars fick Kasper göra vad han ville utan protester. Till slut fick jag nog och när valpen för femtioelfte gången hade hoppat omkull sin äldre vän på en skogspromenad, blev jag så arg att jag kastade kopplet på honom och skrek argt samtidigt. Kasper skrek till, han fick förmodligen en släng av metalldelen i slutet av kopplet, och sedan fick Elton lunka på utan fler överfall. Han gick på duktigt men hade lite svårt att resa sig upp varje gång han blev omkullknuffad. Jag hade lite dåligt samvete ett tag men Kasper välte aldrig Elton igen efter det.

När Kasper blev ett år fanns inte Elton kvar längre men kaxigheten satt i. Jag hade gått valpkurs med honom tidigare och han brydde sig inte om de små hundarna. När det var lekdags jagade han omkring med en schäfer och de utmanade varandra lite smått men inte på allvar. Kasper fick ge sig många gånger men var strax där igen. Efter kursens slut träffade jag några av deltagarna under en period och jag märkte väldigt dominanta tendenser hos min lilla raring. Råkade han hamna underst när de lekte så blev det snabbt allvar och han såg till att hamna överst med visade tänder och ett morrande. Inte mer än så men det räckte för att jag skulle bli lite bekymrad. När han sedan började pinka revir inomhus hos folk vi hälsade på bestämde vi oss för att det måste bli kastrering. Jag ringde till olika veterinärer och hörde mig för och blev avrådd av någon och uppmuntrad av andra. Vi hade inget val så ingreppet blev av och alla problem försvann. Kasper sprang aldrig mer iväg till tikarna i byn och han kom bra överens med nästan alla andra hundar. Han kissade aldrig mer inne hos någon heller och det bästa av allt; han fortsatte att vara den underbara familjemedlem han hade varit hela tiden tillsammans med oss.

Han var fortfarande lite kaxig. När hans kompis Rex kom till oss var det absolut inga problem. Rex har alltid varit den snälla, undergivna och lägst rankade flockmedlemmen men samtidigt en väldigt lycklig och älskad hund. Kasper bestämmer men det märks nästan aldrig. Det är bara om vi leker med Rex som Kasper kommer och tar ifrån honom leksaken eller om de ska få en julklapp så kan Kasper morra till åt Rex för att han ska veta vem som är först i kön. Rex bara fogar sig och är lika glad för det.

Men det finns tillfällen när Kasper inte är så kaxig längre. Han blir väldigt liten och ynklig när han hör en motorsåg eller om åskan går. Han gillar inte dammsugaren eller gräsklipparen heller men han har lärt sig att acceptera dem. Men motorsågar och åska får honom att olyckligt nästan vilja krypa in i helst husse men även i mig. När jag säger in i så menar jag verkligen det. Kunde han lyfta på vårt skinn och krypa in där så skulle han göra det. Han är aldrig uppe i möblerna annars, förutom en säng som han får vara i, men vid dessa tillfällen är det ingen tvekan. Sitter vi i soffan eller i en fåtölj så är han snart där och kryper in bakom, under, över och ålar sig in överallt. Vi kör inte bort honom utan låter honom hållas. Det är säkert helt fel men det händer aldrig annars att han beter sig så och de få tillfällena är det ok.

Det som kan vara lite roligt när detta händer är att hans mesigare kompis inte bryr sig ett dugg. Han skulle kunna gå fram och nosa på motorsågen medan husse fäller ett träd eller sitta ute och titta på blixtarna och lyssna på mullret utan att vara det minsta rädd. Många gånger ligger han bara kvar tills han blir påkörd av dammsugaren och gräsklipparen är bara spännande. Då är det han som är den kaxiga helt plötsligt och kanske är det han som har det bäst. Han behöver aldrig hävda sin dominans och han är inte rädd för någonting.

003 050

 

Annonser

2 svar

  1. Jag tror som du att kanske är den som är smart och tillfreds nog att inte kräva för mycket är som lyckligast i längden. Samt att detta inte gäller enbart hundar 🙂

    26 maj, 2014 kl. 1:27 e m

    • Oj, vad klokt tänkt. Naturligtvis är det så. Jag kan bara se på mig själv för visserligen vill jag ha ett bekvämt liv men jag hör absolut inte till de mest krävande och jag anser mig vara lycklig 😀

      26 maj, 2014 kl. 2:37 e m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s