Min blogg om allt och inget

Arkiv för januari, 2014

Längtan

Dagarna går i snigelfart och ändå försvinner veckorna snabbare än någonsin. Det känns som om världen omkring mig har gått i ide men förmodligen så är det bara jag som sitter här utan lust eller ork att hitta på något mer än det nödvändiga. Januari måste vara den absolut tråkigaste månaden på året. Allt roligt och mysigt i december har bytts ut mot en enda lång väntan på ljus och längre dagar.

Jag längtar ut! Ut till långa vandringar och utflykter med matsäck och varm choklad. Eller till att åka någonstans och göra något roligt. Ut till frihet att kunna röra mig som jag vill och känna hur jag anstränger mig och hur bra jag mår av det. Jag känner mig som en hund som aldrig får tillfälle att springa fritt och som bara längtar efter att få slita mig lös och rymma för en dag (är det någon mer än jag som tänker på Rex nu?).

Tålamod är en bra egenskap. Jag försöker intala mig att vara lugn och tålmodig och att så småningom kommer allt att ordna sig och jag ska få bryta mig ut och hitta all glädje i att orka igen. Den dagen kanske inte är så långt borta men förmodligen inte så nära som jag önskar. Den här vinterns vecka i Åre blir inte som vanligt men min man och min svägerska, som kommer och hälsar på, får ge sig ut och gå hundpromenader i det backiga Åre och jag får hålla mig längst nere i byn där det är lite plattare.

Missförstå mig inte nu – jag tycker definitivt inte synd om mig själv och vill inte att någon annan ska göra det heller. Jag vet att om det får gå en tid så kommer jag att anpassa mig till den situation som råder och så småningom känna mig nöjd med mitt liv igen. Det är bara det att den här gången vill jag inte anpassa mig. Jag vet att det kan bli bättre och att det ska bli det.

När jag läser igenom vad jag skrivit hittills åker mungiporna upp. ”Hitta all glädje i att orka igen”. Oj, vad gränser flyttas och vad allt faktiskt är relativt. Det är rätt kul att jag utan att tänka efter ser tiden innan de senaste månaderna som en tid då jag hade mycket ork. Den tanken ska jag nog hålla fast vid och komma ihåg när jag, förhoppningsvis, blir som då igen.

Annonser

Här bryts inga vanor

Av en god vän fick jag ett par väldigt sköna mysbyxor i julklapp. Dessa fick jag bara för att jag så envist hävdar att jag alltid har varit en jeansmänniska och alltid kommer att vara det. Hon tycker att jag ska prova något annat så därför gav hon mig ett par tjocka fleecemysbyxor. Jag provade dem och de är helt otroligt sköna men faktum är att sina vanor bryter man inte så lätt. Det finns varken hällor eller fickor på hennes present och jag måste ha min telefonväska i ett skärp och glasögonputsduken i en ficka. Alltså kommer jag inte att bli en mysbyxperson men jag har hittat ett annat användningsområde.

Det har äntligen blivit vinter och termometern visar -12 grader och det var helt underbart att kunna ha på sig dessa varma byxor under jeansen när jag gick ut. De får helt enkelt fungera som långkalsonger och med stretchjeans så funkar det bra. Jag ser ut som en stoppad korv men det kanske är lika bra eftersom mina magproblem gör att jag även känner mig som en sådan.

Vintern är efterlängtad och nu har vi både kyla och lite snö. Sjön är dock fortfarande öppen men det dröjer nog inte länge innan även isen lägger sig. Det ska bli ännu kallare och bara det fortsätter att vara vindstilla så kan vi snart se både skidåkare och skoteråkare åka förbi utanför tomten.

002Efter att jag tog det här kortet har det kommit lite mer snö och de skuggor ni ser närmast stranden (om ni tittar noga) har blivit till is med snö på och den har även byggts på lite. Sommarbilder med blommor och grönska är vackra men även grå-silver-vita bilder kan vara fina.

I dag ringde min värkdoktor (har även en njurdoktor och två leverdoktorer för tillfället) med ett besked som gjorde mig glad. Även om jag måste göra ett uppehåll med min värkmedicin för att något slags ingrepp ska ske på min lever så får jag fortsätta med medicineringen när jag läkt ihop. Jag har varit rädd för att det skulle vara slut med den enda lindring som hjälpt mig eftersom leverproblematiken kommer att kvarstå även om ett ingrepp medför en tillfällig lindring. Nu ville han lugna mig på den punkten och det var ju snällt och framtiden ser inte lika tråkig ut längre. Hoppas nu bara att det som ska ske sker snabbt. Jag ska träffa kirurgleverdoktorn nästa vecka för att reda ut vad som ska göras och förhoppningsvis är det inte för lång väntetid.

Min promenadkompis är en ängel som vill fortsätta att gå med mig på morgnarna trots att jag går i snigelfart så snart det lutar lite uppför och att hon knappt får några svar utan mest bara flämtningar och pustanden. Ibland stannar vi och bara garvar åt situationen men då måste jag stanna för det tar för mycket kraft.


Upphittat på stranden

Många saker flyter upp på Storsjöns stränder under alla blåsperioder och vi har rensat bort mycket skräp från vår lilla del av stranden genom åren. Oftast rör det sig om papper, plastmuggar eller annat småskräp och efter ”yran” är det som värst. Några gånger har jag hittat flaskpost med brev skrivna av barn inuti och det är riktigt kul. Synd bara att det inte har funnits några  telefonnr eller andra kontaktuppgifter så att de hade kunnat få veta var deras flaskor hamnade. Förra våren hittade vi tre bildäck utanför bryggan och efter att Kenneth bärgat dem grävde han ner dem en bit i jorden och de blev till rabatter.

Det mest ovanliga som flutit iland på stranden måste i alla fall vara den lilla husflotte som vi såg komma drivande för flera år sedan. Den strandade några hundra meter från oss och den ligger fortfarande kvar. Visst är den skadad och kanske inte sjöduglig längre men lite underligt är det att ingen ägare har letat efter den. Just där den ligger finns det inga hus nära stranden så det kanske inte är någon som har brytt sig om att anmäla att den har flutit upp där.

003Vi kommer nog att hitta många fler annorlunda saker på stranden bland alla fiskedrag och annat skräp men förmodligen flyter det inte iland några fler hus framöver.


Nytt år

Nytt år och ny början på allt. Perfekt tillfälle att se framåt med goda föresatser och hopp om att det ska ske fantastiska saker det här året. I vanliga fall kanske men i år har jag inte riktigt ork att uppfylla alla förväntningar som jag har på mig själv. Jag vill fortsätta att vara den väldigt lyckliga och positiva människa jag brukar vara och jag vill ha kvar min förmåga att se allt i mitt liv genom ett filter av rosa fluff.

Vad är det då som har förändrat min syn på mitt liv? Jo, en sådan trivial sak som att jag inte orkar med promenaderna längre och att jag har ännu mera sjukvård att se fram emot den närmsta tiden. Inga stora saker alltså men  dessa små detaljer är betydelsefulla för mig och min livsglädje. Samtidigt är jag glad för att jag har det liv jag har och den bästa familjen i världen och när jag tänker på det så skäms jag lite för att jag inte kan vara glad och tacksam för det.  Egentligen är jag ju just glad och tacksam men det gör det ännu mer förvirrat för i det här skedet så är det inte tillräckligt.

Jag är inte i närheten av en depression, även om det kan låta så, men lite låg känner jag mig och kanske är det så att jag inser att jag också har rätt att känna så ibland och därför låter jag de här känslorna komma fram. Jag har alltid kunnat plocka fram gobitarna ur livet och se att det finns glädjande saker där ute men just nu känns det lite jobbigt att det hela tiden ska dyka upp nya saker. 

I morgon måste jag ringa reumatologen och höra mig för om jag verkligen ska komma och få det planerade droppet med min medicin nästa vecka. Jag har fått veta att jag inom en månad ska bli kallad till endoskopienheten och om de ska göra något ingrepp så måste jag avstå från droppet p g a infektionsrisken. Det dumma är att jag har ingen aning om vad jag ska till endoskopienheten och göra. De har fått remiss från mag- och tarmmottagningen  men jag, som är patient, behöver tydligen inte veta varför. Jag har skickat en fråga om detta men får säkert inte svar innan besöket på reumatologmottagningen så jag ska fråga sköterskan där om hon kan gå in i systemet och läsa remissen och sedan ta beslut om min eventuella behandling. Jag har skrivit tidigare om hur dumt det är att alla berörda avdelningar och läkare inte har tillgång till all information om sina patienter och här är det ju tydligt att man själv måste vara alert och kommunicera med alla samtidigt.

Jag blir så trött på allt detta. Jag vill bara veta vad som ska göras åt min lever och att det ska ske snabbt. Är det frågan om ytterligare undersökningar innan något beslut kan tas eller ska de göra något åt mina problem nu? Det kommer nog att kännas betydligt bättre när jag vet vad som väntar och kanske kan se fram emot att orka gå ordentligt igen men jag är rädd att det kommer att dröja ännu ett tag innan jag får något besked.