Min blogg om allt och inget

Arkiv för juni, 2012

Förväntningar

Just nu sitter jag och väntar på att det ska bli dags att skjutsa Sara till stationen så att hon kommer iväg på sin månadslånga tågluffning tillsammans med pojkvännen och några till. Förväntningarna är naturligtvis skyhöga men kanske även lite försiktigt avvaktande. Vad väntar där ute och hur kommer de att klara av alla situationer de stöter på? Jag är inte det minsta orolig. De kommer att ha så himla kul och lösa alla eventuella problem galant. Det är tur att vi snart ska ge oss iväg på en egen liten semestertripp så att vi inte bara är hemma och saknar vår lilla Saris. Det är alltid värst för de som blir kvar för den som reser är ju på väg mot något att se fram mot.

En annan sorts förväntningar är de som alla har på de svenska spelarna i fotbollsEM. De låter som om de är världsbäst innan matchen börjar men i bakgrunden hör jag att det inte går så lätt som de flesta trott. Lite synd kan jag tycka om alla i det svenska laget men jag orkar inte bry mig så väldigt mycket. Spelar man inte bra så vinner man helt enkelt inte. Räknas jag som landsförrädare nu när jag skriver så? 

Nu måste jag gå och ta hand om min lilla nyförkylda dotter som har lite separationsångest. Hon är så söt men jag vet att det går över så snart hon är på tåget.

Annonser

Hej och hå vad livet rullar på

 

Det har varit fullt upp senaste veckan med konserter (två stycken), studentfirande och allt annat som händer vid den här tiden på året. Tiden bara passerar och helt plötsligt är det över och vad händer då? Jo, då bryter en rejäl förkylning med feber ut. Tack snälla förkylning för att du åtminstone väntade till efter allt firande som varit de senaste veckorna. Jag låg däckad i soffan i går och det gjorde inte så mycket eftersom allt viktigt var avklarat. Det var ganska skönt att bara kunna ligga där och småslumra medan det som måste göras sköttes av någon annan. Magnus bjöd på en väldigt god indisk maträtt som heter ”daal”. Massor av nyttigheter och kryddor serverat med ett särskilt bröd som jag inte kommer ihåg namnet på. Hela rätten var så himla god trots alla linser så nu måste vi nog ompröva vårt ställningstagande till sådan mat.

Nu känns det lite tomt. Inga fler aktiviteter inplanerade på ett tag så vi får ta dagarna som de kommer och se vad vi kan hitta på. Vi ska vinka av Sara och Christoffer på måndag när de ger sig iväg på sin tågluffning men annars är det lugnt. Jag har fortfarande inte fått någon tid för operation så det där med ”i mitten av juni” tror jag inte så mycket på. Hoppas bara att det inte dröjer så väldigt mycket längre.

Nu ska jag försöka mig på ett litet träningspass i lugn takt. Det känns som om kroppen kanske kan orka det i dag. Det känns alltid som om något saknas när man inte gör sina vanliga små insatser på det området.


50 passerat

Så är man då 50-plussare och vad innebär egentligen det? Enligt sången, som Kenneth och Sara sjöng till mig, har allt det bästa redan hänt mig och vad återstår då? Här skulle jag kunna flumma ut i en mängd filosofiska tankar eller kanske deprimerande funderingar men jag väljer att se på återstoden av mitt liv med längtan och förväntan. Om det bästa har passerat så får jag väl se fram mot allt som är det näst bästa.

Dagarna efter min 50-årsfest har jag många gånger tittat på filmen där  Kenneth och Sara sjunger en text skriven till mig. Jag har också bläddrat igenom den fotopärm fylld med målade tavlor, som Junie gav mig, otaliga gånger. Jag har planerat in mitt SPA-besök, som jag fick av Magnus och Minna, till vecka 25 då jag är ensam här hemma och behöver något att njuta av. Jag alternerar mellan alla de olika, väldigt fina smycken jag fick och jag gläds åt den resa jag så småningom ska boka för alla de presentkort som så många gav mig. Dessutom har jag köpt blommor för de blomstercheckar jag fick.

Tidigare har snälla vänner även gett mig ett äppelträd, några grannar kom hit med handstickade, fodrade vantar (för att jag ska stå ut en vinter till här i kylan) och jag har fått blommor skickade till mig. Allt detta gör mig rörd och tacksam men allra mest tacksam är jag ändå för att så många underbara människor ville fira med mig. Livet måste vara värt att leva även efter 50 med så mycket vänlighet överallt.

Nu känner jag en viss sorg över att det som jag planerat för så länge är passerat men samtidigt känns det ganska skönt att det nu är över och att det är dags för nya planer. Mycket roligt och spännande väntar där ute och jag är redo för att uppleva det.