Min blogg om allt och inget

Glömda minnen

Jag har precis haft ett väldigt intressant samtal med min äldsta dotter om barns tidiga minnen och om hur minnen från de första levnadsåren förmodligen finns kvar någonstans i hjärnan och påverkar människors vuxna liv utan att man vet om det. Eftersom min dotter är en blivande psykolog har hon många tankar och funderingar som inspirerar även mig att filosofera en hel del om alla livets djupare och lite mystiska sidor. Är det så att barn som inte än har ett färdigt språk och inte kan formulera känslor, tankar och upplevelser i stället ser allt i bilder och tolkar det de är med om efter sina väldigt minimala erfarenheter? I så fall måste det bli väldigt många feltolkningar av situationer de inte riktigt förstår och kanske det är därför människohjärnan, för att skydda oss,  är så konstruerad att vi inte kommer ihåg något från den tidiga barndomen.

Jag har vid flera olika tillfällen läst eller hört om människor som genom hypnos fått hjälp att gå tillbaka i tiden och minnas saker som har påverkat dem senare i livet. Det mest extrema exemplet (som jag inte riktigt kan tro på) handlar om en kvinna som mått väldigt dåligt så långt tillbaka hon kunde minnas. Enligt artikeln jag läste mindes hon hur hon medan hon ännu låg i sin mammas mage hade hört sina föräldrar prata om att de egentligen hade velat göra abort och det såg hon som förklaring till varför hon alltid hade känt sig oönskad och värd väldigt lite. Detta måste jag ifrågasätta eftersom hon inte hade något språk ännu och därför inte kan ha förstått innebörden av vad någon sa och jag har även svårt att förstå hur man kan framkalla minnen från fosterstadiet.

Däremot kan det säkert vara så att andra minnen från barndomen kan plockas fram med t ex hypnos och då kanske man kan få hjälp med att göra omtolkningar om sådant som ett barn kan uppfatta på ett felaktigt sätt eller man kanske kan få en förklaring till vissa problem man lider av och hjälp att bearbeta sina minnen när man har fått klart för sig varför man mår dåligt.

Det finns hur mycket som helst att fundera över i detta ämne men jag tror jag nöjer mig med det här för den här gången. Jag vill bara sluta med att skriva att jag tror att det i de flesta fall är väldigt bra att vi inte minns allt från våra första år eftersom det förmodligen finns massor med feltolkningar hos så små barn och ingen förälder är felfri och har gjort precis allt rätt.

Annonser

4 svar

  1. Junie

    Men om man mindes det så hade man ju kunnat prata med sina föräldrar om det för att rätta till missförstånden, och kanske slippa må dåligt för saker som man inte ens minns. Det vore väl bättre, kan i alla fall jag tänka…

    19 oktober, 2010 kl. 9:49 f m

    • Det skulle man kunna men jag är inte så säker på att alla skulle göra det. Du vet ju själv hur man kan tolka sina föräldrars beteenden och dra felaktiga slutsater utan att ta upp det till diskussion. Du trodde t ex att jag inte tyckte att jag var värd något om jag inte var på ett visst sätt. Först när du tog upp det med mig kunde jag förklara att det inte alls förhöll sig så som du tolkat det. Jag kan själv grunna på vissa saker från min uppväxt som jag aldrig tog upp med mina föräldrar. Jag tror att många barn har många funderingar som aldrig luftas.

      19 oktober, 2010 kl. 11:09 f m

  2. Maj

    Har läst om det där jag med, inte om den flickan som mindes saker ifrån födseln, men om healing och sådant. Tycker det är intressant, skulle gärna vilja göra det jag med, för att komma under fund med varför jag mår som jag mår!

    Hoppas att ni har det trevligt och mysigt!

    20 oktober, 2010 kl. 8:15 f m

    • Det kanske skulle vara intressant att prova men man kanske inte ska tro att man hittar alla svar genom att gå så långt tillbaka. Jag tror att det är väldigt viktigt att man får professionell hjälp att bearbeta det man ev kommer fram till också eller att man har möjlighet att prata med människor som kan förklara vad som egentligen hände. Det kanske inte är så lätt att få tag på de människorna för alla heller. Det viktigaste är nog att bestämma sig för att man gillar sig själv precis så som man är och gå vidare från det med att bygga upp sin självkänsla.
      Ja, vi myser på i höstrusket medan vi väntar på mer snö. Hoppas du gör detsamma.

      20 oktober, 2010 kl. 8:51 f m

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s